ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Spionen på FRA 2.0

Engelska

SPIONEN PÅ FRA 2.0 – 4:e mest sålda eboken i Sverige i somras!

 

På Svensk Bokhandels lista för eboks-försäljning i augusti (försäljning juli) hamnar den uppdaterade utgåvan av Spionen på FRA 2.0 på fjärde plats. Bilderbergmötet låg också på topp 5 i januari 2014 (försäljning december). Mina e-böcker säljer idag mer än både pappersböckerna och ljudböckerna. Om du inte redan gjort det: skaffa en läsplatta. Billigare och bättre! Snart kommer vi att prata om  pappersböcker på samma sätt som vi idag pratar om grammofonskivor.

E-böcker

1 (3) Inte riktigt enligt plan (ELIB)

Denise Rudberg & Hugo Rehnberg, Lind & Co (1)

2 (NY) Livet på Mars (ELIB)

Micael Dahlen, Volante (-)

3 (10) Sophies historia (ELIB)

Jojo Moyes, Printz publishing (2)

4 (NY) Spionen på FRA 2.0 (ELIB)

Anders Jallai, Pub Lic (-)

5 (2) Analfabeten som kunde räkna (ELIB)

Jonas Jonasson, Piratförlaget (6)

 

SPIONEN PÅ FRA 2.0:

Den hemligaste organisationen i Sverige gömmer sig i skuggorna och opererar helt utan ansvar gentemot medborgarna i landet. I dess periferi finns höga militärer, myndighetschefer och näringslivstoppar.

Anton Modin, den före detta underrättelse-operatören inom Sektionen för Särskild Inhämtning SSI, blir besatt av att avslöja organisationen och dess chef, den gränslösa och pragmatiska Chris Loklinth. Modin förlorade sina två barn och sin fru i Estoniaolyckan 1994. Fortfarande 14 år efter olyckan, anklagar han sin förra arbetsgivare för att ha del i olyckan. Vad han inte vet är att sedan andra världskriget samarbetar den hemliga avdelningen SSI med CIA, Mossad och Brittiska MI6, och tillsammans bildar de Sveriges skuggregering (Deep State). Något mycket hemligt och djupt begravt i vårt land. Den berättar också om verkliga spioner inom FRA. Svenska spioner som i hemlighet arbetar för främmande makt.

Spionen på FRA 2.0, är en nyskriven och uppdaterad version av Anders Jallais hyllade debutroman från 2010. En thriller som bjuder läsaren på en spännande inblick i Sveriges samtidshistoria och dolda verksamhet under det kalla kriget. Något som kastar en lång skugga än idag över underrättelse- och säkerhetstjänsterna i landet.

Anders Jallai är en av landets ledande thrillerförfattare. Han har en bakgrund som Kustjägare i marinen och stridspilot i flygvapnet. Han har medaljerats av Hans Majestät Konungen och chefen för den Ryska marinen. 2004 blev han utsedd till årets projektledare för arbetet med, och fyndet av den försvunna DC-3:an. Se mer: www.jallai.se

Pressröster om Spionen på FRA:

”En djupt initierad och stundom sensationell skildring av underrättelseväsendet.” (Svenska Dagbladet)

”Den här boken är inte bara trovärdig – den är sannolik.” (Olof Frånstedt, f d chef för Säpo:s kontraspionage byrå B)

”Spännande och trovärdigt.” (Sydsvenskan)

”Oerhört drivet språk och i samma anda som Guillou – fast bättre.” (Steffo Törnquist, TV4 Nyhetsmorgon)

”Andlöst spännande.” (Gefle Dagblad)

”Spännande hela vägen.” (Kristianstadsbladet)

”Anders Jallai spanade bättre än Säpo.” (Aftonbladet)

”Intressantare än Jan Guillous romaner.” (Lars Gyllenhaal, Norrbottenskuriren)

”Imponerande debut.” (Gotlands Tidningar)

”Spännande, rappt och tankeväckande skrivet.” (Överste Bo Hugemark, Kungliga Krigsvetenskapsakademien)

”En riktigt välskriven och spännande bok. Tempot är rappt och man kommer snabbt in i handlingen.” (Dagbladet)

”Tillsammans med liknande serier av Jan Guillou och G.W. Persson utgör det här gräddan av svenska thrillers på senare tid.” (Iwan Morelius, Svenska Deckarakademin)

 

 

FÖRORDET TILL SPIONEN PÅ FRA 2.0 och PROVLÄSNING:

 

FÖRORD

Jag fick idén att skriva en politisk thriller då jag forskade efter material om de sovjetiska underrättelse- och säkerhetsorganisationerna GRU och KGB och dessa organisationers verksamhet i Sverige under det kalla kriget. Jag fann information och material som var både sensationellt och unikt. Spionen på FRA är en roman baserad på verkliga händelser. Det är den första boken i en serie om den före detta underrättelseoperatören Anton Modin.

Jag har använt mig av arkivdokument ur DC-3 arkivet på Säpo, UD, Krigsarkivet. Militära underrättelsetjänsten MUST arkiv och FRA:s DC-3 arkiv samt spionen Stig Wennerströms personakt, inklusive de kvalificerat hemliga delarna. Därtill Säkerhetspolisens personakter fram till ca år 1985 och Venona-materialet på Säpo och NSA.

Första boken i serien, Spionen på FRA, speglar främst händelser som inträffade under 1980-talet. Det handlar om ubåtskränkningar och spioner inom FRA och underrättelsetjänsten; i den här upplagan 2.0, de flesta med sina riktiga namn. Jag har intervjuat initierade personer inom underrättelsekomplexet som delat med sig av sin kunskap och tid. Jag vill tacka dem varmt för det. Många av dessa personer som var verksamma under de aktuella åren och delvis ännu tidigare, finns inte längre bland oss, vilket jag djupt beklagar. De kan därför inte heller läsa resultatet av våra samtal. De tvåhundratalet personer som jag fört samtal med i samband med mina efterforskningar och inför den här boken har arbetat inom Säkerhetspolisen, FRA, MUST, KSI, SSI, IB, T-kontoret, Polisen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Svenska marinen, Ryska och Sovjetiska marinen, Flygvapnet, Armén, FOA, FOI, FMV, UD, Regeringskansliet, Försvarsdepartementet, Krigsarkivet, Riksarkivet, National Archives, KGB-arkivet, US Navy, NSA, GCHQ, Krigsmaterielinspektionen, Statens haverikommission, Domstolsverket, sovjetiska handelsflottan, estniska handelsflottan och estniska underrättelsetjänsten.

Vissa namn är fingerade i boken. Samtliga kursiverade avsnitt med fakta är tagna från skriftliga eller muntliga källor. I de flesta fall med källhänvisningar.

Till sist, kom ihåg, det är en roman. Allting i boken är inte sant.

 

Anders Jallai, Grisslehamn och Lidingö 2013

 

 

KAPITEL 1

 

”En västtysk källa har berättat att de svenska och sovjetiska regeringarna gemensamt beslutat att släppa ut en ubåt från Hårsfjärden. Han berättade också att en rysk medborgare under julen besökt en svensk i Örebro-området. Ryssen hade därvid berättat att en avlägsen släkting till honom tjänstgjort ombord på den sovjetiska ubåtsflottan i Östersjön. Han hade nu rapporterats saknad sedan övningar hade ägt rum i västra Östersjön. Han uppgav också att ryssen meddelat att man talade om att flera ryska ubåtsmän hade skadats under denna verksamhet. Tidpunkten kunde överensstämma med händelserna i Hårsfjärden. Jag (ÖB) har satt underrättelsetjänsten på att göra diskreta efterforskningar.”

(Överbefälhavarens hemliga dagbok 28 december 1982)

 

STOCKHOLMS NORRA SKÄRGÅRD, 20 SEPTEMBER 1982

Helikopterns rotorblad pulserar tryggt över de två piloterna. De flyger en helikopter 69 av modell Vertol 107 på lägsta höjd mot området för insats.

Skymningen kommer tidigt på norra Östersjön och de kisar i det färglösa ljuset. På kobbar och öar är det folktomt. Bara några kvarblivna fiskmåsar flyger planlöst runt och söker föda. I sydväst lyser en rödgul himmel bakom skuggor av moln. Den nordligaste delen av Stockholms skärgård är en mäktig syn för de två djupt koncentrerade piloterna. Hav och klippor piskar förbi under nosen och det monotona klapprandet från rotorn skrämmer iväg de sista flyttfåglarna. De är i yttre havsbandet. Singö passeras och några röda stugor skymtar längs kustremsan. En och annan tom fritidsbåt guppar vid bryggor i impregnerat trä, inväntande upptagning och service över vintern.

Rakt fram klockan tolv dyker patrullbåten Hugin upp på Singöfjärden. De två piloterna ser på varandra och nickar instämmande. De är på plats om en minut.

Navigatören trycker på sändarknappen: ”Vi ser fartyget Hugin passera avspärrningen norr om Singö. Hon går mot territorialvattengränsen. Avsikt, frågas?”

”Återgå till basen. Det är för sent för insats. Jag repeterar: avbryt och återgå till basen.”

”Det är uppfattat”, svarar navigatören. ”Vi avbryter.”

Helikoptern lägger sig i en brant högersväng och försvinner efter en stund som en prick över den mörkgrå horisonten.

Tusen meter nedanför klyver patrullbåten Hugin den jämna vattenytan öster om Singö. Hon är 33,6 meter lång, har 1,7 meters djupgående och ett deplacement på 150 ton. Fartyget är det första i Huginserien och sjösattes våren 1978, för fyra år sedan.

Personalen på Singö lotsstation rapporterade in iakttagelser om ett ubåtstorn norr om Singö. De gjorde det till försvarsledningen på högkvarteret i Stockholm, klockan kvart över ett samma dag. Upptäckten hade skett alldeles intill undervattensmineringen norr om Singö i Stockholms nordligaste skärgård.

”Om vi ska göra en insats, måste den ske nu”, säger chefen Carl Ericson med adress: von Arbin, ”snart är vi på internationellt vatten.”

Kommendörkapten von Arbin känner att han måste säga något och han driver på ett avgörande.

Kommendörkapten Hans von Arbin är i femtioårsåldern med lätt grånat hår, klädd i flottans uniform med mörkblå byxor, vit skjorta, sjöjacka och skärmmössa.

Arbin har väntat på det här ögonblicket. Hans karriär har inte varit spikrak. För åtta år sedan då han fortfarande förde befälet på en ubåt hade han genom klarspråk från högre befäl underrättats om att han inte skulle stiga mer i graderna. Mer än kommendörkapten var det inte tal om under hans fortsatta yrkesverksamma tid i flottan. ”Var tacksam för det, von Arbin!” hade hans chef sagt.

Jag skulle bli en ypperlig amiral och en förebild för den svenska Kustflottan. Jag har fel profil. Alldeles för Natovänlig, tänker Arbin vresigt, även om det inte hade uttalats på utvecklingssamtalet som avhållits på högkvarteret. Jävla amatörer! Bekanta inom US Navy som han träffade på en samövning med Nato i södra Östersjön i slutet av sjuttiotalet, ligger honom fortfarande i fatet. Flottan är den sista enheten i Sverige, är hans fasta uppfattning, som fortfarande fungerar självständigt. Det är ännu mer deprimerande att statsminister Olof Palme och hans socialistiska regering blivit vald igen. De kommer att fortsätta nedrustningen av Försvaret till den grad att vi inte längre kan freda gränserna. Den blivande statsministern Palme har redan aviserat kraftiga neddragningar. Trots att fientliga ubåtar opererar ända inne vid våra hemligaste marinbaser. Då drar den jäveln ned på ubåtsförsvaret. Helt förbannat jävla obegripligt. Snart talar vi ryska som andra språk i det här landet istället för tyska och engelska. Vart jävlars helvete är vi på väg? Han känner hur eländet får hans kinder att hetta.

”Vänta!” säger han och verksamheten stannar till för ett ögonblick. Arbin är fullt koncentrerad. Han håller upp en grov handflata som ett levande stopptecken mot fartygschefen Ericson.

”Lite till, bara lite till”, viskar han.

Han står blick stilla som en staty.

”Djup frågas?”

”92.”

”Bra så.”

”Har vi kontakt?”

”Svar ja.”

Arbin funderar i några sekunder men tar sedan bestämt den svarta bakelit-mikrofonen i höger näve och ger en snabb order.

”Bertil – Olof – Kalle, en minut till fällning.”

Besättningen på patrullbåten förbereder sex sjunkbomber.

”Djup?”

”138.”

Arbin stelnar till, framåtlutad med huvudet på sned, som om han lyssnar på havet.

”Får jag påminna om att vi är på internationellt vatten”, säger Carl Ericson som nyligen fråntagits sitt formella befäl. Det är Arbin som tagit över befälet på fartyget och styr skutan mot territorialvattengränsen. De förföljer en kränkande fientlig ubåt som försöker komma undan.

”Håll käften, Ericson. Vi är i krig.”

”Du kommer få skit för det här, Arbin. Vi fick order att släppa ubåten.”

”För helvete, Ericson. Fattar du vad det är du säger! Att släppa en djupt kränkande ubåt är landsförräderi. Det är vi som gör rätt!”

”Du får fängelse, Arbin. Vi blev beordrade att släppa ubåten.”

”Nu! Avfyra.”

Sjunkbomberna går i vattnet i jämn ström: ”poff – poff – poff.” Samtliga sex i snabb takt. Sedan blir det tyst i några sekunder.

 

Patrullbåten avancerar framåt. Ett märkligt lugn infinner sig på fartygets brygga i väntan på detonationer. Sekunder känns som minuter.

De ser mot platsen för bombfällningen. Akterskummet lägger sig. Arbin står kvar som en staty. Det känns som tiden utplånats; på riktigt.

Då händer det. Havet exploderar under dem. Fartyget hamnar i ett inferno av kaskader med vatten som ger skakningar, samtidigt som ett öronbedövande dån drar genom stålskrovet.

”En laddning till. Nu!” Ordern går till besättningen.

Proceduren upprepas: ”Poff – poff – poff. Sex sjunkbomber går i vattnet. Samma effekt.

Männen ombord ser ut att iaktta det hela med en blandning av skräck och upphetsning. De väntar på verkan av sjunkbomberna, verkan av insatsen, av vad de gjort. De har den teoretiska bilden klar för sig sedan otaliga övningar.

Det är ett kraftigt luftuppkok på 20 meters diameter. Havet kokar bakom fartyget. Vatten skummar upp från djupet. Kraften i vattenmassorna är en jättes oberäkneliga språng. De har släppt ut det. Patrullbåten kränger till och mannarna ombord parerar för att hålla sig på benen.

”Lyssna av området!” beordrar Arbin.  Han står bredbent med händerna på varsin höft. Blicken rakt fram.

Besättningen avvaktar. Sonar-operatören sitter med hörlurar och lyssnar koncentrerat.

”Inget”, rapporterar han. ”Inga motorer. Det hörs inget alls.”

Han tittar upp med en skrämd blick och inser förmodligen vad som kan ha hänt; de har sänkt en fientlig ubåt. Dödat människor. Hur många?

Han trycker på sig skärmmössan som hamnat på trekvart. ”Något tecken från moderubåten?”

”Ut på däck och sök av ytan”, beordrar han de värnpliktiga.

Ordern går genom internkommunikationen och högtalaren på däck. Sedan kliver han själv upp på däcket.

Det rasslar genom fartygskroppen. Manskapet, tjugoåriga pojkar, kommer flämtande och snappande efter luft. Med kisande blickar och halvöppna munnar spanar de över vattenytan. Deras händer kramar relingen. Knogar vitnar. Finns det spår av offer? De ser en ensam svensk örlogsflagga på fartygets akter, vaja i vinden.

Sonar-operatören fortsätter att lyssna. ”Inget än, det är tyst som i graven”, slänger han ur sig synbarligen utan att tänka.

”Olja! Olja på ytan för om tvärs.” Den värnpliktige utkiken signalerar sin upptäckt genom att tala snabbt och upphugget.

De ser en tunn oljefilm på vattnet. Det syns tydligt i ljusskenet från fartygets strålkastare.

Carl Ericson, som passivt stått och sett på när Arbin tagit över fartyget, hajar till. Något skjuter genom vattenytan med en våldsam fart. En vattenpelare stiger upp två meter över den grönskimrande ytan. En människokropp landar med ett plaskande ljud. Kroppen ligger och guppar. Den är mörk men man kan ana ansiktet och händerna i en ljusare ton.

Besättningen står som förstenade utan att kunna slita blicken från den livlösa kroppen. Fartyget backar tills de är jämsides med kroppen.

”Plocka upp honom”, beordrar Arbin.

Två man drar kroppen sakta mot akterskeppet med varsin båtshake. De får den ombord på akterdäcket. Den till synes livlösa mannen dunsar i däcket och vatten rinner från kläderna.

”Lever han; kolla pulsen?”

”Han är död.”

De står samlade kring en man i 30-årsåldern. På huvudet har han en mörkgrön stickad mössa av militärmodell, han är klädd i mörkblå overall och svarta kängor. Det rinner blod ur näsan. Ansiktet är blekt, men inte deformerat, med en gul nyans.

Likfärgad, tänker Arbin som tränger sig fram. Han har sett lik förut och nu ser han utan tvekan ett igen.

”Se efter i hans fickor om det går att identifiera honom”, säger Arbin till de två värnpliktiga som dragit upp liket.

De går igenom fickorna utan att hitta det minsta papper. Mannen har ingen klocka på sig och ingen vigselring.

Det känns obehagligt att muddra den döde, tänker Arbin. Det måste ändå göras.

”Det finns inget”, säger den ena värnpliktige och tar ett steg bakåt.

”Kolla kängorna”, säger Arbin. Det måste finnas något.

De drar av honom den ena kängan vars modell är ovanlig. Inget märke eller text; oidentifierbar. Flytvästen är orange och har heller ingen text. När de vänder på liket rinner det vatten och blod ur munnen, ned på däcket. Den värnpliktige som står närmast flyttar instinktivt sin fot för att inte få det på sig.

”Märkligt; vad är det för en kille?”

Arbin tittar nedför relingskanten på fartygets akterskepp för att se om det ligger något mer på vattenytan. Han koncentrerar sig och fokuserar sin dimmiga blick mot den mörka vattenytan.

Efter en stund tycker han sig kunna se något som rör sig djupt där nere i havet. Något mörkt, men som skiftar i blekt, eller; är det inbillning?

Han lutar sig djupt ned över relingskanten för att se bättre. Han känner relingen trycka mot den spända magen.

Är det ett ljussken där nere månne? Va fan?

Han hinner inte tänka mycket mer. Som en blixt flyger ytterligare en människokropp upp ur vattnet och landar alldeles intill akterskeppet.

Von Arbin blir nedstänkt och kastar sig reflexmässigt baklänges. Han slår huvudet i en låda på akterdäcket.

Han ligger blickstilla i några sekunder men känner ingen smärta. Ingen fara, är hans omedelbara tanke. Efter en stund reser han sig sakta och stirrar med en uppjagad blick mot kroppen som kommit upp. Han tar sig för bakhuvudet.

”Han lever! Han rör på sig”, säger någon.

Arbin ser att mannen flyter på rygg med flytvästen runt halsen och någon slags andnings-apparatur över ansiktet. Mannen jämrar sig. Det ser ut som om han försöker få av sig andningsmasken. Han är kraftlös och i det närmaste kritvit i ansiktet. Fartygets motorbröl får fart på honom. Han kränger och vrider och får till slut av sig masken.

Innan fartyget hinner fram, släpper han masken i havet. Den sjunker snabbt. Ingen hinner fånga den.

Två värnpliktiga sjömän drar försiktigt upp honom på däck. Han förmår inte frambringa några ord. Ögonen är uppspärrade. Han blinkar inte och Arbin begriper att han lider av chock.

”Vi måste in till land”, säger Carl Ericson.

Arbin funderar på läget: den döde och den skadade har försatt dem i en svår situation. Det är obehagligt. När som helst kan en torped från moder-ubåten träffa deras fartyg och ingen skulle märka det.

”Vänta, vi kan inte lämna platsen än”, säger Arbin och hans röst spricker.

Han går fram till den skadade mannen och går ivrigt igenom hans fickor utan att finna något.

”Han kommer att dö om vi inte åker in”, säger Carl Ericson med vädjande tonfall. ”Han måste till sjukhus.”

”Ericson, för helvete. Gör inte så här.”

”Han dör, Arbin.”

Arbin inser att förvecklingar skulle uppkomma om han inte gör allt för att rädda den upplockade mannen, men männen ur undervattensfarkosten i djupet måste hållas hemliga.

”Angör Svartklubbens lotsstation”, beordrar han utan att höja rösten och kokar inom sig av raseri.

 

På himlarundeln trevar morgonen med rosa genom nattmörkret som ännu inte släpper taget. Lotsbåtsskeppare, tjugoårige Harry Nuder, iakttar behärskat havet med den stora kikaren på lotsstationen. Det har han gjort den senaste timmen.

Efter sjunkbomberna; inget nytt. Ånger gnager i magen, men Arbin måste veta vad han gör, tänker Nuder.

Han tittar i kikaren igen. Patrullbåten Hugin syns på långt avstånd. Hon närmar sig i full fart. Kursen är ställd mot lotsbåtshamnen.

Harry Nuder drar på sig sjöfartsverkets mörkblå överlevnadsjacka och beger sig ut för att möta upp.

Där nere möts han av en sval men klar fuktig luft som sveper in från havet och kyler honom. Han går med långa bestämda steg mot hamnen.

Ljudet av motorfordon hejdar honom. Till sin förvåning och oro får han syn på en karavan med militärbilar som i hög fart närmar sig vändplanen vid bryggorna.

Nuder hoppar snabbt ned i diket vid krönet på den branta uppförsbacken mot lotsstationen. Han tränger ihop sina grova 190 centimeter och hoppas att hans ljusa hockeyfrilla inte ska tilldra sig någon uppmärksamhet. För han kan naturligtvis inte låta bli att kika över dikeskanten.

När han andas märker han att det kommer rök-ånga från utandningsluften. Dagg blänker i strålkastarskenet från bilarna. Han önskar att de ska fara förbi men de stannar. Fordonen parkerar i en ring på vändplanen. Beväpnat manskap hoppar ur.

Nu ryker mitt jobb på Svartklubbens lotsstation, tänker Nuder. Det blir till att pallra sig hem till gården i Roslagen och det hårda arbetet. Arbin har verkligen ställt till det. De kommer att upptäcka att vi tillhör samma loge. Hur jag än förklarar att jag enbart lytt order, kommer de att tro att vi är kompisar och lika galna båda två.

Det råder full aktivitet; en okänslig militär ordning som förvandlar ansiktena som finns över manskapets munderingar till likadana små prickögon och smala streck till munnar.

En militärambulans ansluter. Det går inte att missta sig på det stora röda korset målat på sidan av den mörkgröna skåpbilen. Åtta militärer hoppar ur en av lastbilarna. De är kustjägare. De har den gyllene treudden på de gröna baskrarna och vad värre är, de har stridsmålade ansikten.

Kustjägarna slår snabbt en ring runt vändplanen och spanar utåt med stela blickar och AK-4:or i högsta hugg.

Helvete! Ser de mig skjuter de utan varningsskott. Nuder kryper ihop lite mer för att undgå upptäckt.

Patrullbåten Hugin anlöper samtidigt hamnen. Motorer bromsar med ett vrål, tampar slängs iland och däckstrålkastare tänds.

Två bårar bärs ned till hennes kajplats. Ytterligare två fordon anländer kort därefter och stannar en bit bort. De bilarna har gula registreringsskyltar.

Diplomater eller utländsk underrättelsetjänst, tänker Nuder och förbannar att han varit en kugge i hjulet som satts i rullning, av Arbin. En Arbin som argsint och full av vrede tränger sig fram på vändplanen.

Tre män kliver ur bilarna. Två av männen bär hattar av femtiotalsmodell och en är en svensk uniformerad general. De går fram till insatsledare Arbin med bistra miner. Efter en stund börjar de gräla med varandra.

Nuder andas häftigt. Det är märkligt med scenen som utspelar sig nere vid bryggorna. Männen som precis anlänt är inte svenskar, det är Nuder säker på. Han kan inte höra vad som sägs. Det slår gnistor och är osvenskt. Invasionen i havet har kommit upp på land.

Är det utlänningar som tar kommandot därnere? Han känner hjärtat bulta i bröstet och gräver ned fingrarna i marken.

De två bårarna omringas av kustjägarna när de bärs från bryggorna. De skadade, för det ligger kroppar utsträckta på bårarna, ska till ambulansen där de tas om hand av vad som syns vara sjukvårdspersonal. En av trenchcoatarna hoppar in i ambulansen. Nuder ser honom sätta sig diskret på den vänstra av bänkarna längs lastutrymmets insida.

Den skadade på båren hostar till.

”Quick, oxygen!” säger trenchcoaten och dörrarna på ambulansen stängs.

Ambulansen rullar sakta iväg över grusplanen. Samtidigt lägger Arbin armarna i kors och ser på generalen med vädjande blick.

”Samla mannarna här”, säger generalen, ”varenda en. Även kockar och städare. Jag vill ha samtliga här inom två minuter!” Generalen rättar till sin gröna uniform och lyfter hakan som för att samla mod.

Mannarna samlas framför honom i två led. Även Arbin har ställt sig i ledet.

”Det som hände i natt och nu på morgonen …” Generalen harklar sig och gör en kort paus innan han fortsätter, ”har officiellt aldrig ägt rum. Soldater, ni har varit med om en händelse som härmed hemligstämplas för evinnerlig tid. Det betyder i klarspråk att ni, inte för någon, får yppa om det här. Inte ens till era närmaste. Är det förstått?”

”Ja, general!”

Till och med Nuders hoppar till i diket när personalen svarar unisont.

”Bra”, fortsätter generalen. ”Ni har gjort en god insats för landet. Låt det förbli så.”

Generalen går upp i enskild ställning och gör en honnör som genast blir besvarad.

Nuder märker från sin undanskymda utsiktsplats att det börjar ljusna och han bestämmer sig för att smyga sig tillbaka till lotsstationen. Han misstänker att Arbin kommer dit snart.

Inom en halvtimme är Arbin på stationen och hans ögon glöder med en egendomligt mörk botten. Karlen är förbannad.

”Inte ett jävla ord om det här, är det förstått?! Det rör rikets säkerhet och är straffbart om det bryts. Hör du det, Harry Nuder?”

Arbin borrar sitt raseri djupt ned i Nuders ögon och håller om hans båda axlar i ett fast grepp. ”Jag hör av mig; då ska du få en ordentlig debriefing min vän.”

Han släpper taget och räcker fram handen för en hälsning, vänder sedan om och går stelt nedför trapporna på lotsstationen och försvinner.

Solen fortsätter stiga över det gråblå havet. Några blåmesar kvittrar och den svaga brisen kyler kinderna på Nuder där han står nedanför lotsstationen och huttrar.

Den tillfälliga ledningsstaben har avvecklats under natten. Bilarna är borta. Nuder ser en sista gång ut mot horisonten som avtecknar sig som ett obrutet reflexband och går sedan till sin parkerade bil bakom huset.

När han kör förbi vändplanen märks inga spår av nattens dramatiska händelser. Patrullbåten Hugin har lagt ut igen. En ensam lotsbåt guppar försiktigt där den ligger förtöjd vid kajen.

Nuder fokuserar blicken framåt, lägger i växeln och drar på gas.

 

 

KAPITEL 2

 

GRISSLEHAMN, LÖRDAG 14 juni 2008

 

”Anton! Anton Modin är du hemma?”

Bill Bergman tog de få stegen upp på den inglasade punschverandan. Han skulle inte ge sig. Han visste att Modin var hemma.

”Modin! Hallå!”

Modin kom på fötter bakom glasdörren och öppnade den fumligt. Han var klädd i bara kalsongerna under en ljusblå morgonrock.

”Vad du ser ut”, sa Bergman.

”Jag låg och sov.”

”Är du bakfull?”

”Ja. Kom in.”

Modins ögon var rynkiga och sömndruckna. Han luktade dagen efter. Pupillerna var små och omslöts av ögonvitor rödsprängda av spruckna blodkärl. Bill Bergman vände bort ansiktet. På väggen bakom Modin hängde ett porträtt av en ung, vältränad man i uniform och basker. En man som hade få likheter med den nedgångna Anton Modin som han kände.

”Helvete, Modin, vi måste börja dyka igen. Du kan inte ligga här och tycka synd om dig själv. Det tar livet av dig. Jag kan se det.”

”Vilket jävla liv?”

Modin skakade. Han slog sig ned i en korgstol och drog en filt över sig. Han var mager och kortsnaggad och såg ut som en lägerfånge från sidan, tyckte Bergman. Han kommenterade inte vad han såg. Förfallet hade pågått för länge för att ord skulle ha verkan.

”Jag hade en otroligt läskig dröm. Det var en insikt om att saker hänger ihop. DC-3:an, Palmemordet och Estoniahaveriet. Fan, jag mår inte bra.”

”Kom igen!” sa Bergman. ”Lägg ned det där om olyckan. Det leder ingen vart. Koncentrera dig på ditt eget förbannade liv. Det är på tiden att du gör något av det.”

”Det är ingen idé.”

”Det är det alltid. Det är kul här ute.”

Bergman tog den andra korgstolen och satte sig bredvid Modin. Sedan log han mot sin vän.

”Jag sätter på kaffe”, sa Bergman och reste sig upp. ”Vi åker vi till hamnen och käkar frukost på Bageriet. Här, ta på dig.”

Bergman slängde till honom ett par slitna jeans som hängt över en stol.  Sedan försvann han in i köket. Han slog på espressomaskinen och tog ut mjölk ur kylskåpet.

Under tiden såg han hur Modin drog på sig jeansen under den ljusblå morgonrocken. Han såg Modin tappa balansen och ta stöd mot väggen bakom sig, svära och till slut få upp jeansen över de seniga benen.

I bakgrunden ute på gräsmattan stod gungställningen fortfarande kvar. Gungorna vajade i vinden. Han kunde nästan se Modins dotter Ellinor i den ena gungan. Det måste vara fjorton år sedan, tänkte han.

 

2 Comments

  1. […] När jag ändå radar upp källor är det även intressant att nämna Anders Jallais bok Spionen på FRA. Den är visserligen skönlitterär men innehåller ändå många viktiga och i högsta grad […]

  2. […] väntan på Kaj Karlssons nästa har jag börjat läsa Anders Jallais ‘Spionen på FRA’, som jag tyvärr inte hunnit med att läsa förrän nu, fast den funnits ute ett tag. Jag köpte […]

  3. 007 skriver:

    Fruktansvärt bra böcker, jag skall precis börja på den tredje när jag hittade denna webbsida. Det enda som var lite tråkigt med den första boken var att det var lite tunt med information om ubåtsjakten i Hårsfjärden. Jag var själv där som luftvärnare och hade väl viss information om händelserna men tyvärr fanns inget av det i boken. Jag hade väl hoppats på lite bekräftelser av den informationen som vi fick när vi var där. Men det förtar naturligtvis inget av behållningen i dessa fantastiskt spännande böcker som har fått mig att läsa böcker igen efter många års uppehåll då jag läst ut nästan alla Alistair MacLeans böcker.

  4. Björn skriver:

    Dessvärre var böckerna så spännande och roliga att läsa/skrämmande att läsa, så man läste ut dem direkt. Nu har jag inget att läsa igen…….och väntar därför på fler böcker! Hoppas du skriver fler lika spännande böcker!

    Alla böckerna har varit en fröjd att läsa!

    Tack!

  5. Mona-Lisa jonsson skriver:

    DEN BÄSTA ROMAN JAG LÄST!!!! hur ska jag hitta en bra bok efter dom här, alla skulle läsa dem. hälsar Mona- Lisa

  6. Göran Jacobsson skriver:

    Hej.
    Har med ljus och lykta försökt få tag i boken "Spionen på FRA" utan framgång.
    Varken hos bokförlagen eller på någon av de ställen på nätet man kan köpa begagnad litteratur. Ej heller hos någon bokbutik eller hos Kupan eller liknande. Har också efterlyst den via "Finndinbok"
    Jag har de övriga 3 böckerna men vill inte börja läsa förrän alla är på plats.
    Är tacksam om det är någon som kan tipsa om var jag kan hitta boken!!
    Göran på Gotland

  7. när kommmer då SPIONEN PÅ FRA 2.0 som ljudbok :=) har väntat som bara den men den som väntar på något bra väntar alltid länge :=)

    1. Alex skriver:

      Jag undrar samma sak! Ljudbok på SPIONEN PÅ FRA 2.0 kommer det någon? Grymmt bra böcker för övrigt!!! =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *