Bakgrund till Mördarkommandot del 2: GRU-agenten Richard Müller

Mördarkommandot, omslagsbild

Bakgrund till Mördarkommandot del 2: Vem var Richard Müller?

I Mördarkommandot förekommer en person som heter Richard Müller. Han gick under det namnet under 1980-talet, men vi vet inte om det är hans riktiga namn, eller om det är ett så kallat agent-alias. Müller som var tekniksmugglare hade en mycket viktig position inom öststats-spioneriet, speciellt under senare delen av kalla kriget då USA drog åt tumskruvarna ordentligt genom att stoppa all teknik-export till Warszawapakten. Målet USAs president Ronald Reagan hade var att försöka svälta ut Sovjetunionen och dess allierade på högteknologi och framförallt datateknik som var på stark frammarsch vid den här tiden. Huvudsakligen kom tekniken från USA i form av datorer och mjukvaror. Öst skulle inte ges en möjlighet att kapprusta med USA och Nato, varken på det civila eller militära området. Därför var Müller och hans ljusskygga verksamhet livsviktig för Warszawapakten. Müller var spindeln i nätet och den som Rapport-journalisten Cats Falck först och främst undersökte i sitt reportage om tekniksmuggling till Öststaterna. Det går att se i hennes anteckningar som finns i polisutredningen.

Richard Müller svartlistad för påstått illegal handel med öststaterna jan-81. / — / Richard Müller jagad i ett halvår av amerikanska agenter. Müller eventuellt haft kontakter med Sydafrikanska intressen. (Polisutredning om Cats Falck, Sammandrag av Cats Falcks anteckningar sid 1)

Müllers legend säger att han är född i Berlin 1942 men västtyska medier har inte funnit några papper som styrker det. De hittar inga skolbetyg, läkarjournaler, släktingar, barndomsvänner eller födelseattester, vilket tyder på att hans bakgrund sannolikt är uppdiktad och falsk; en så kallad spion-legend. Med största sannolik tillhör han KGB:s linje X vid den här tiden och enligt uppgifter i det öppnade Stasiarkivet tillhörde han, även Sovjets militära underrättelsetjänst GRU. Han hade kodnamnet ”Mister” i Stasiarkivet. Linje X var KGB:s avdelning som spionerade och stal teknik från utlandet. Müller hade av allt att döma samma uppdrag och anställning som den kände KGB-avhopparen Vladimir Vetrov alias Farewell https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vetrov.

Müller dyker upp för första gången 1967, då som västtysk affärsman i Zürich. Han är enligt sin legend vid den här tiden 25 år gammal men redan en förmögen affärsman. Han äger flera bolag i Schweiz, Västtyskland och Benelux-länderna och är dessutom delägare i ett ungerskt dataföretag. Han är välutbildad och kunnig i elektronik och data. Enligt vissa uppgifter i media har han utbildats i datateknik i den för västerlänningar stängda elektronikstaden Zelenograd, fyra mil utanför Moskva. Zelenograd var Sovjets motsvarighet till Silicon Valley i USA. I början av 1970-talet flyttar Müller sin verksamhet till USA. Enligt hans falska pass är han västtysk medborgare och USA sätter inga hinder för hans etablering. Han bosätter sig mitt i Silicon Valley i Kalifornien. Där startar han flera teknik-bolag som köper och säljer utrustning för tillverkning av halvledare, data-chips och avancerad datateknik. Tekniken skickas sedan på omvägar till Moskva. Bland annat skeppas produkterna via Sverige, Schweiz och Sydafrika. Han startar mängder av brevlådeföretag och använder sig av flera speditörer för att dölja transporterna. Den 5 maj 1975 avslöjas Müller av amerikanska myndigheter och han åtalas tillsammans med sina amerikanska kompanjoner för brott mot exportlagen. Müller hinner precis fly USA innan den amerikanska polisen och tullen slår till mot hans företag. Müller bosätter sig därefter i Jesteburg utanför Hamburg. Han köper en stor gård med hundratals hästar och i garaget har han en Ferrari och en Porsche av senaste årsmodeller. Han köper även den tremastade lustjakten Tonga av Monacos furst Rainier. Den kom att ses förtöjd i någon av Stockholms skärgårds vikar de kommande åren då han befann sig i Sverige. Müller tjänade vid den här tiden runt 20 miljoner kronor om året vilket motsvarar runt 100 miljoner i dagens penningvärde. Alla pengar går via hans företag i Schweiz.

Richard Müller

1982 flyttar Müller sin verksamhet till Sydafrika. Han köper en stor vingård utanför Kapstaden. Müller som numer är svartlistad i USA fortsätter sin verksamhet genom olika bulvaner. Han fortsätter köpa och förse östblocket med datorer och annan viktig teknik från USA. Genom sitt företag Micro Electronics Research Institute i Kapstaden köper han tillsammans med svenska kompanjoner en komplett elektronisk fabrik med utrustning från bland annat amerikanska Digital Equipment för tillverkning av avancerade datorer och styrsystem. Officiellt ska utrustningen användas i Sydafrika. Sydafrikanska myndigheter vet vid den här tiden 1982 inte att Müller är sovjetisk och östtysk agent och hans etablering och affärer i Sydafrika går lysande. Han bygger tillsammans med bulvanen Dr. Athol M Harrison upp en fabrik och datacenter för tillverkning av bland annat microchips. De legalt importerade amerikanska datorerna ställs upp i en ombyggd skofabrik, under ledning av teknikern Dietlef Heppner, som tidigare varit ansvarig för den västtyska stridsvagnen Leopards eldledningssystem. Anläggningen i Kapstaden för smuggling och kopiering av amerikanska datorer färdigställs och inspekteras därefter noggrant av sovjetiska tekniker och experter. Men när verksamheten ska påbörjas i september 1983 händer något som kommer att sätta käppar i hjulen för Müllers och KGB/GRU:s verksamhet i Sydafrika. Marinofficeren och den sydafrikanska presidenten Bothas militära rådgivare Dieter Gerhardt grips för spioneri. Gerhardt som vid tiden var chef för den Sydafrikanska flottbasen Simonstown anhålls. Han misstänks för spioneri för sovjetiska GRU och döms till livstids fängelse. Även hans schweiziska fru döms och fängslas. Müller som är god vän med, och umgås flitigt med Dieter Gerhardt känner sig tvungen att nu även fly från Sydafrika på grund av risken att själv bli avslöjad. Ett intressant sammanträffande är att Dieter Gerhardt precis som Müller sägs vara född i Berlin innan staden delades efter kriget. Det kan indikera att båda är så kallade illegalister med falsk identitet. Läs mer här:

http://www.nytimes.com/1983/12/30/world/south-african-officer-guilty-of-spying.html

http://www.upi.com/Archives/1983/12/31/Russian-spy-sentenced-to-life-in-prison/5337441694800/

Den 31 oktober 1983, en månad efter att Dieter Gerhardt greps i Sydafrika, gick den sovjetiska och östtyska industri-spionen Richard Müller in på den svenska ambassaden i Bern och visade upp sitt falska västtyska pass. Han ansökte om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige vilket beviljades från och med den 3 december 1983. Vi är nu ganska exakt ett år före SVT-journalisten Cats Falcks död i Stockholm (se min Mördarkommandot). Under tiden har Müllers kompanjoner i Sydafrika plockat ned datafabriken och lastat den ombord det svenska fartyget M/S Elgaren. Det rör sig om 50 olika packlårar lastade i sju containrar i Kapstadens hamn. På fraktsedeln står Microelectronics Research Institute i Kapstaden som avsändare. Men redan innan M/S Elgaren nått Kanarieöarna säljer Microelectronics de sju containrarna till Optronix Pty Ltd, ett företag baserat i Kapstaden där Richard Müller är VD. Några dagar senare säljer Optronix lasten till Integrated Time AG i Zürich och säljaren Optronix går efter det i likvidation. Den nye ägaren Integrated Time AG är även det ägt av Richard Müller. Man kan anta att Cats Falck höll på att utreda denna och andra komplicerade affärer före sin död 1984 när hon mystiskt drunknade i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm. Hon skrev följande i sina anteckningar som återfunnits:

”Sydafrika centrum för illegal handel med avancerad amerikansk teknologi.”

Samtidigt i ett regnigt Stockholm den 12 november 1983 kör Müller sin nyinköpta Volvo med svenska nummerplåtar på Nynäsvägen söderut mot sin strandvilla på Björnö i Stockholms södra skärgård (Läs mer om det i Mördarkommandot). Fastigheten ligger på Björnövägen 12 inte långt från Berga örlogsbas och den ännu mer hemliga Musköbasen. Han köpte fastigheten redan 1981 genom sin nya svenska kompanjon Sven-Olof Håkansson i Täby. Müller hade följaktligen tillgång till strandfastigheten under Hårsfjärden-incidenten i oktober 1982. Fastigheten som har egen brygga ligger bara någon kilometer från platsen där den svenska marinen jagade ubåtar.

Müller lärde känna Håkansson redan 1977 och inledde ett nära samarbete med honom. Några år tidigare hade Håkansson lämnat företaget Bergman & Beving för att ägna sig åt handel med Sovjet och öststaterna. Håkanssons företag heter Sunitron AB och ligger i Täby. Under minst sex år samarbetar Müller med Håkansson i en rad komplicerade affärer där de gemensamt förser Sovjet med världsledande högteknologi företrädesvis från USA. Müller har alltså nu i november 1983 planer på att med hjälp av Håkansson flytta sin smuggelfabrik från Kapstaden till Stockholm. Men den svenska tullen sätter återigen käppar i hjulen för Müller. Müller möter upp Håkansson vid strandvillan på Björnö. Han står bredvid sin bil och väntar. Müller stänger av motorn på sin nya Volvo och kliver ur för att hälsa. De har viktiga saker att avhandla, säger han till Håkansson. Tre containrar från Sydafrika har nämligen beslagtagits av tullen i Hamburg för undersökning, och fyra containrar har tullen i Helsingborg låst in i avvaktan på denna undersökning. Sannolikt har beslagen skett efter tips från CIA. Müller och Håkansson måste komma på en lösning för att deras gemensamma affärsprojekt ska kunna överleva, berättar Müller för Håkansson

Sven-Olof Håkansson

Dagarna efter krismötet på Björnö besöker Håkansson ett familjeföretag i Täby, Radio Engineering Products Europe AB. Håkansson förklarar att han behöver hyra en större lokal. Företagaren i Täby går med på att hyra ut 300 kvadratmeter till Håkansson eftersom företagarens affärer inte går så bra. Under tiden utvecklas händelserna rörande Müllers fyra containrar i Helsingborgs hamn på följande sätt: Utrikeshandelsminister Mats Hellström och kabinettssekreterare Pierre Schori träffar torsdagen den 17 november 1983 representanter för USA:s handelsdepartement i Washington DC. Dagen därpå flyger de hem igen och under helgen informeras den svenska ambassadören Wilhelm Wachtmeister i Washington fortlöpande om resultaten av den västtyska tullens granskning av Müller och hans sändning till Sverige. Natten mot tisdagen den 22 november 1983 bryter sig tullen i Helsingborg med bultsaxar in i Müllers containrar i Helsingborgs hamn. Inne i containrarna finner de 35 packlårar fyllda med avancerade amerikanska datorer. Bland annat Vax-datorer. Ett par timmar senare lägger utrikeshandelsminister Hellström fram ett i hast hopskrivet lagförslag på regeringen Palmes bord. Det är Hellström som genom generaltullstyrelsen beordrat nattens razzia i Helsingborg. Nu vill han att regeringen retroaktivt beslutar om att förbjuda import och transit av krigsmateriel från Sydafrika. Detta bifalls av regeringen, förmodligen efter påtryckningar från USA. Tullbeslaget i Helsingborg överlämnas till krigsmaterielinspektören Carl Algernon som får uppdraget att klassificera utrustningen i containrarna. Den 2 december 1983 gör tullen ytterligare en razzia mot godsterminalerna i Västberga och Malmö och beslagtar ytterligare fem containrar tillhörande Håkansson företag Sunitron AB, Integrated Time AB och andra företag i Müllers koncern. Håkansson uppger för en journalist att han och Müller planerar att skapa ett avancerat data-center i Täby. Uppenbart hade Müller och hans svenska kompanjoner planer på att uppföra ett identiskt upplägg som Microelectronics Reaearch Institute i Sydafrika. Där skulle testkörningar, kopieringar och tillverkning av elektronik utrustning ske på uppdrag av Warzawapaktens militärmakt. En jättelik militär dataanläggning skulle tillverkas och testköras i Täby och sedan smugglas vidare till Sovjetunionen och DDR. Så här skrev Cats Falck om det här i sina efterlämnade anteckningar:

”Sven-Olof Håkanssons dataföretag skulle utgöra stomme till avancerat utbildnings- och informationscentrum för sovjetiska agenter och specialister i Sverige.”

Sven-Olof Håkansson var väletablerad i Sverige och hade breda kontaktytor mot flera svenska storföretag. Inte minst Håkanssons kontakter med Asea var viktiga för Sovjetunionen och DDR. Bland annat var han inblandad i köpet av de omtalade högtryckspressarna från Asea som jag skriver om i Mördarkommandot. Den åttonde november 1984 får ett av Müllers företag AHB Electronic en exportlicens beviljad av den svenska regeringen. Den som undertecknat den känsliga exporten är den socialdemokratiska ministern Birgitta Dahl. Detta bara tio dagar innan Cats Falck försvinner. Man kan förstå att Cats grävande journalistik var ett problem för Müller, GRU och Stasi. Aseas högtryckspressar var nämligen högprioriterade. Det går att läsa om i Stasi-arkivet. Den 20 mars 1985 skriver HVA en rapport från den stora industrimässan i Leipzig där ASEA:s representanter kultiverades:

”ASEA-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar ASEA:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har ASEA funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanarna har dragit öronen åt sig och om ASEA inte underordnar sig CIA:s embargopolitik så klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. ASEA skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att ASEA får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är ASEA:s viktigaste exportmarknad.”

(Björn Cederberg, Kamrat Spion om Sverige i Stasiarkiven, sid 138-139)

Bakgrunden till att Müllers företag får exporttillstånd av den svenska regeringen för köpet av en högtryckspress av Asea kan vara Olof Palmes statsbesök i Östtyskland, bara några månader tidigare, sommaren 1984. Detta i kombination med påtryckningar från Asea som var ett stort Wallenberg-ägt företag. Man kan förstå att Cats Falcks och SVT Rapports undersökningar var en fara inte bara för Müller och Stasi, utan även för Palme själv. Han var ju den högst ansvarige för exporttillståndet tillsammans med Thage G. Petterson. Genom att eliminera Cats Falck skyddade Stasi inte bara Müller utan även den DDR-vänliga svenska regeringen. Cats hade bevisligen kommit på och förstått vart Aseas högtryckspressar var på väg. Så här står det i hennes anteckningar:

”Högtryckspressar av Asea kan användas tillverka sprängkärnor för atombomber.”

Lite drygt två månader efter Palmes statsbesök hos Erich Honecker i Östtyskland, i september 1984, beställer Stasi-företaget AHB Electronic högtryckspressar av Asea. Den 8 november 1984 godkänner dåvarande industriminister Thage G Pettersson exportlicensen och tio dagar senare försvinner Cats Falk spårlöst. SVT-journalisten som just då hade bett om att få intervjua Rickard Müller alias Mister, och före detta ASEA-chefen Bertram Brinkeborn. Cats Falck var sannolikt på god väg att förstöra hela affären med högtryckspressarna och avslöja Müllers verksamhet ännu en gång. Och det i hans sista utpost, Sverige. I alla andra västländer var han svartlistad. Är det någon som INTE ser ett samband här?

 Regeringsbeslut 20; 8 november 1984; Ärende 2583/2584, Dossier 8503 angående exportlicens för 2 st ASEA högtryckspressar QIH 20.

Högtryckspressarna från ASEA skulle användes av DDR för att tillverka kärnvapenteknik. En av högtryckspressarna, vet vi, gick nämligen till Nuclear Research Institute, Rossendorf i DDR. I Mördarkommandot beskriver jag även hur Håkansson via sitt företag Sunitron i Täby hjälpte Müller att smuggla amerikanska Vax-datorer till Sovjetunionen. Håkansson som fortfarande lever kan idag framstå som en nyttig idiot för GRU och Stasi, en nyttig idiot med ett välfyllt bankkonto i Schweiz. Håkansson fick flera miljoner i ersättningar för sina bulvanaffärer och fälldes senare i Tingsrätten för varusmuggling och momsbedrägerier. Egentligen borde han ha fällts för spioneri, kan man tycka. I Cats Falcks anteckningar står det att Håkansson hade 30 miljoner kronor undanstoppade i Schweiz, vilket motsvarar ca 120 miljoner i dagens penningvärde!

En slutsats man kan dra är att Müller som var svartlistad i de flesta västländer valde Sverige som sin sista tillflyktsort, innan han flydde tillbaka till öst, berodde på att Sverige på den tiden var det mest Sovjet- och Stasi-vänliga landet i väst tillsammans med Schweiz och Finland. Sverige var Müllers sista utpost och till sin hjälp stod svenskar i kö för att hjälpa kommunismen mot den stora fienden, USA. I och för sig i utbyte mot en hel del sköna dollars. Mönstret går igen genom hela 1970- och 1980-talen. Sverige var infiltrerat från topp till tå. I Sverige kunde man till och med mörda en svensk journalist om denna inte höll sig i skinnet. Det stämmer med vad de förra Säpo-cheferna Olof Frånstedt och P-G Näss berättat för mig. P-G Näss med tillägget att: ”Sverige är ändå ett bra land att leva i …” Fan trot, jag har stött på så många Håkanssons genom åren att jag känner mig illamående. Små, giriga män med svaga karaktärer som gömmer sig i våra fina villaområden, även på Lidingö och Djursholm.

Läs fortsättningen om Cats Falck i del 3 av ”Bakgrund till Mördarkommandot.”

Källor till artikeln: Polisutredningen om Cats Falck; Transfer of United States Technology to the Soviet Union and Soviet Block Nations, US Senate; förundersökningsprotokoll i mål nummer B 146-84, Södra Roslags Tingsrätt dom DB 521/84; dagstidningar i Sverige och Tyskland; Industrispionage av Charlie Nordblom Timbro; Operation Norrsken av Christoph Andersson Norstedts; intervjuer med Säpo-cheferna Per-Göran Näss och Olof Frånstedt; intervju med Bo G Andersson.

Krigsmaterielinspektör Carl Algernon fick uppdraget av regeringen att granska tullbeslaget i Malmö, Stockholm och Helsingborg. Han kom fram till följande utlåtande som han delgav utrikeshandelsminister Hellström den 22 december 1983: ”Den samlade analysen leder fram till att (data) systemet är speciellt utformat för militär användning och att däri ingående utrustning sammantaget därför klassificeras som krigsmateriel.” Bland annat beskriver han i sitt utlåtande att utrustningen som beslagtagits har förutsättningar att utgöra grunden i ett kvalificerat stridsledningssystem. (Rapport om klassificering från Krigsmaterielinspektionen, Utrikesdepartementet Handelsavdelningen 831221, 840503)

Cats Falcks anteckningar från polisutredningen:

Cats Falcks anteckningar sid 1

Cats Falcks anteckningar sid 2