ANDERS JALLAI

Underrättelsetjänsten övergår vårt förstånd

sep 3rd, 2010

Den nittonårige modellen Christine Keeler raggade upp den engelske försvarsministern John Profumo och de inledde ett förhållande. När det uppdagades visade det sig att Keeler hade en sovjetisk underrättelseman som pojkvän och en av de största skandalerna i brittisk politik var ett faktum. Jämför gärna med den nyligen avslöjade spionhärvan i USA och den utvisade Anna Chapman eller varför inte -- Julian Assange.

Underrättelsetjänsterna arbetar alltid med metoder och tekniker som övergår vårt förstånd. Annars skulle vi kunna avslöja dem. Det är inte meningen att vi ska förstå. Känslan ska vara ungefär densamma som när du tittar ut i rymden en kall novembernatt. Jag tänker här närmast på Wikileaksaffären med Julian Assange. Det tog 45 år för oss att få veta att Christine Keeler jobbade åt KGB då hon raggade upp den brittiske försvarsministern John Profumo och sedan fick honom att avgå. Och det var precis det som var meningen! Christine Keelers pojkvän var nämligen KGB agent och det var han som gav henne uppdraget. En bland många komprometteringar av den unga, mörka skönheten.

Keeler har av media ansetts vara ett oskyldigt offer ända till den dag Christine själv valde att erkänna allt i sina memoarer ”The Truth at Last”, år 2001. Där berättade hon sanningen bakom call-girl verksamheten.

Det här utspelade sig på sextiotalet. Samtidigt hade vi vår egen bordellhärva i Stockholms innerstad med en mängd kända ansikten inblandade.

Vid samma tidpunkt som Keeler-utredningen pågick i Storbritannien, 1963 kontaktade svenskan Karen Regina A polisen för att berätta en historia om den spiondömde Stig Wennerström. Hon berättade för kriminalkommissarie Roland Olsson att hon i januari fått ett anbud av Wennerström att spela in en porrfilm i Schweiz. Wennerström hade då kallat sig Rune Wendehög. Här, en bilaga för er som verkligen vill fördjupa er i mina anteckningar kring den historien, från Säpoarkivet…

Lästips 1: The Truth at Last av Christine Keeler.

Lästips 2: Makten, Männen, Mörkläggningen, historien om bordellhärvan 1976 av Deanne Raucher och Janne Mattsson.

Posted in: Allmänt.
Tagged: Honungsfälla · Julian Assange · Wennerström

Dubbelagenter inom säkerhetstjänsten; Heinz Felfe

aug 20th, 2010

by Anders Jallai.

8 comments

Heinz Felfe

KGB:s mest produktiva spion inom den västtyska underrättelsetjänsten var Heinz Felfe som avslöjades 1961. Det berättar Oleg Gordievsky, sovjetisk KGB-avhoppare i boken KGB inifrån, Bonniers 1990. Felfe, med en bakgrund som Obersturmführer i SS under andra världskriget, värvades av KGB någon gång strax efter kriget och blev 1958 chef för den västtyska underrättelsetjänsten BND:s sovjetiska kontraspionageavdelning, motsvarande Säpos Ryssrotel. KGB försåg Felfe med ett påhittat agentnätverk i Moskva och kunde på så sätt mata falska, planterade underrättelser till Västtyskland och Nato. Hans Felfe, säger i en tidningsartikel 17 juli 1963 i DN att det var den sovjetiske KGB-avhopparen Klimov som avslöjade honom. ’Klimov’ var ett av KGB-analytikern Anatoliy Golitsyns alias enligt Säpoarkivet där jag själv hittat uppgiften. Anatoliy Golitsyn hoppade av till väst i december 1961. Han arbetade då på den sovjetiska Helsingforsambassaden. Han flögs ut via Stockholm där Säpo tog emot honom (Wennerström?) och skickade Golitsyn vidare till Storbritannien. Han hamnade till slut i CIA:s förvar i Washington DC. Golitsyn, som jag tycker är en av de intressantaste sovjetiska avhopparna, berättade under sin debriefing att hela den västtyska underrättelsetjänsten, BND, hade blivit infiltrerad av KGB och att iniltratörerna var i sådana positioner att de själva kunde styra stora delar av verksamheten. En uppgift som många experter tvivlat på. Golitsyn menade att de ryska spionerna rekryterade och hjälpte varandra uppåt i karriären och kontrollerade på så sätt en stor del av verksamheten, vilket givetvis var bra för KGB men en katastrof för västtyska BND och dess nära samarbetspartner CIA. Golitsyn berättade att den franska underrättelsetjänsten också var infiltrerad på liknande sätt. Det ledde till slut att USA:s regering ansåg sig vara tvungen att varna den franska regeringen. Som kuriosa var Golitsyn den första avhopparen från Sovjetunionen som varnade för att den finska presidenten Kekkonen, vår svenska statsminister Olof Palme och Västtysklands förbundskansler Willy Brandt kunde vara under inflytande av KGB. KGB hade riktat in sig på dessa socialdemokratiska politiker som generellt var Natomotståndare och föreslagit kärnvapenfria zoner i Europa. Det går att läsa i Golitsyns böcker som gavs ut under 1980-talet och framåt. Den första hade namnet New Lies for Old och gavs ut 1984. I boken berättar Golitsyn om att han tror att Sovjetunionens nya öppenhet mot väst handlar om en Maskirovka (desinformation) för att tillfälligt vinna tid och fördelar. Få i etablissemanget trodde honom då men idag vet vi att han hade rätt i och med KGB-mannen Vladimir Putins inträde som Rysslands president år 2000. Golitsyn var en lysande analytiker, speciellt i ämnet KGB.

New Lies for Old av Anatoliy Golitsyn 1984

Heinz Felfe värvades officiellt till KGB 1951 med hjälp av hans bakgrund som SS-officer i Nazityskland. Han och många andra före detta nazister värvades av Sovjetunionen med utpressning om att deras bakgrund skulle komma att avslöjas om de inte samarbetade. Sovjetiska trupper var först in i Berlin vid Hitler-tysklands kapitulation 1945. På så sätt kom de i besittning av hemliga arkiv tillhörande Gestapo och SS. De fick tillgång till de Nazityska agentnätverken. Arkiv där även många svenskar fanns och kom att utnyttjas av de ryska underrättelsetjänsterna. Ett sådant namn är den svenska flygöversten Stig Wennerström som avslöjades som sovjetisk spion 1963. Stig Wennerström från Djursholm var kurir åt tyska underrättelsetjänsten under andra världskriget och värvades 1946 av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU.

Tillbaka till Heinz Felfe i BND. Så här skriver CIA i en rapport om Felfe 1969:

The spotting of people like Heinz Felfe by the Soviet Union was not accidental, but the result of a well-targeted, well-developed recruitment campaign directed against former police and intelligence officers of the Nazi Reich. The thesis was simple.… Some of these people might be susceptible to a Soviet approach because of their general sympathies. Others, such as former Elite Guard (SS) and Security Service (SD) members, many of whom were now war criminals able to make their way only by hiding a past which had once put them among the elite, would be vulnerable to blackmail. (http://www.fas.org/sgp/eprint/goda.pdf)

Heinz Felfe ledde en spionring på sannolikt fem agenter inom den västtyska underrättelsetjänsten BND vilket borde ha gett resultatet att underrättelsetjänsten i stort sett varit verkningslös i Västtyskland, åtminstone fram till Felfes avslöjande 1961. Det här betyder att den engelska (Kim Philby Spy Ring), de västtyska och franska underrättelsetjänsterna varit infiltrerade av KGB och GRU. De tre största underrättelsetjänsterna i Europa var infiltrerade av Sovjetunionen. Kors i taket.

GRU-spion Stig Wennerström, överste i Flygvapnet. Avslöjades han av Golitsyn?

Men Sverige då? Vi klarade oss, väl? Nej – skulle inte tro det. Uppgifter jag har från både källor och arkiv inom Säpo och MUST, genom att jag studerat hundratals personakter på riksarkivet, skvallrar om att även den svenska underrättelsetjänsten och Säpo var och kanske fortfarande är infiltrerade av ryska intressen. Och som Dagens Industri skrev för ett tag sedan: Mer än hälften av alla investeringar i Ryssland kommer från Sverige. Är det en tillfällighet? Om huvudkällan till regeringens beslutsunderlag, som KSI och MUST faktiskt är infiltrerade av Ryssland men förmodligen också av CIA kommer besluten att styras åtminstone delvis från platser utanför Sveriges gränser. Är det bra? Ja ibland, åtminstone ekonomiskt, men på sikt för Sverige som en suverän nation – nej knappast. Men framför allt är det ett hot mot vår demokrati. Ska vi låta oss styras av krafter utanför våra gränser?

Heinz Felfe med sitt imaginära agentnätverk i Moskva, skaffade sig ett formidabelt anseende i väst. Chefen för västtyska BND Bundesnachrichtendienst, Reinhard Gehlen, ledde stolt in högt uppsatta besökare på Felfes kontor. Där fick de tillfälle att beundra en jättelik flerfärgad planritning över anläggningen i Karlshorst med varje detalj i KGB:s högkvarter angiven. CIA stationerna över hela Europa kom med förfrågningar till BND och gav på så sätt värdefull information till KGB om vad CIA intresserade sig för och hur CIA opererade. Denna gigantiska False Flag-operation ledde till att BND och CIA fick en helt felaktig bild av KGB-residenset i Karlshorst. Dessutom fick KGB och GRU kopior på alla de viktigaste handlingarna i BND:s arkiv av Heinz Felfes spionring. BND:s skaderapport efter avslöjandet av Felfe lär ha bestått av tiotusentals sidor. Det var inte bara agenter och adresser som hade komprometterats, utan tio år av KGB-tillrättalagda hemliga agentrapporter som måste omvärderas.

Tänk tanken att även vår svenska underrättelsetjänst varit infiltrerad sedan början av femtiotalet men med den skillnaden att det aldrig avslöjats. Exempelvis den FRA-anställda Mr X som jag skrivit om i Spionen på FRA och resten av Wennerströms spionring. Då får vi, hör och häpna, 60 år av tillrättalagda agentrapporter och analyser. Alltså mer eller mindre falska rapporter. Vilken soppa! Må det inte vara så.

Posted in: Allmänt.
Tagged: GRU · KGB · Sanningen · Spioner · Wennerström

Åt vem arbetar vår underrättelsetjänst?

jun 24th, 2010

by Anders Jallai.

25 comments

DC-3:ans klocka har stannat på 11.28.40 fredagen den 13 juni 1952

En vacker julidag 1952, några veckor efter DC-3:ans nedskjutning öster om Gotska Sandön, gick det militära fartyget Starkodder i största hemlighet ut och drog galvaniska svep (magnetometer) över DC-3:ans nedslagsplats. Var det alltså möjligen så att FRA och SSI hela tiden visste var DC-3:an låg utan att berätta det för någon?

Enligt mina uppgifter tyder det på att både FRA och SSI redan samma år som nedskjutningen ägde rum undanhållit stora delar av de kända omständigheterna kring DC-3 nedskjutningen från Säpo. Det stärker i sin tur misstankarna om ytterligare falskspel från de två organisationerna. Säpo hade genom sina egna källor fått uppgifter om att det eventuellt kan ha funnits en 9:e man ombord på DC-3:an av okänd nationalitet och att DC-3:an opererat mot den pågående sovjetiska marinövningen gemensamt med främmande makt. Men officiellt bestod besättningen av bara åtta man — samtliga svenskar.

Vidare pekar min information åt att Marinen inte fick några uppgifter från MUST/SSI om vrakets eventuella position förrän i början av 2000-talet, efter att man avslutat sökningarna efter DC-3:an. När jag själv år 2000 ansökte om att få ta del av Marinens sökområden fick jag svaret att dessa var hemligstämplade!

Idag vet jag att FRA och MUST hela tiden känt till i vilket område flygplanet legat. Visst, ett djärvt uttalande, även om det finns dokument som styrker detta i de kvalificerat hemliga arkiven hos båda nämnda myndigheter, men mig veterligen har ingen ”utomstående” än idag tagit del av dessa. Hur kan jag då vara så säker? Tack vare ett annat dokument som också bevisar påståendet, vilket jag av en ren slump kom över på Krigsarkivet 2003. Jag letade efter information om en annan nedskjutning men hittade istället ett felaktigt arkiverat dokument som enligt FRA dessutom avhemligats av misstag! Ett rejält sådant skulle det visa sig då dokumentet innehöll FRA:s samlade signalspaning mot den sovjetiska marinövningen som pågick under tiden då DC-3:an sköts ned. Ur marinövningsdokumentets 75 sidor, som även benämns Sovjetiska Norra Östersjömarinens verksamhet 9-20 juni 1952, hittade jag i översikten för den 13 juni (dagen då DC-3:an sköts ned) följande:

Denna dag då den svenska DC-3:an omkring 11.25 sköts ned i området mellan Gotska Sandön och Ösel, var den sovjetiska radiotrafiken, att döma av övningsverksamheten, mycket livlig i området W [väster om] Ösel.

Att dokumentet avhemligats av misstag, framgick tydligt då FRA:s dåvarande generaldirektör Per Kjellnäs tydligt uttryckte att han var mycket upprörd.
— Det här borde du aldrig ha fått ut, Anders!

Det är verkligen märkligt då dokumentet som är över 50 år gammalt faktiskt visar i detalj hur DC-3:an flugit innan nedskjutningen. Precis de uppgifter haveriutredningen efterfrågat! Vidare finns även en karta som är baserad på en radarplott över hur DC-3:an manövrerade ända fram till klockan 11.24 fredagen den 13 juni 1952, då den blev anfallen och försvann från radarn. Vid tidpunkten 11.24 har FRA lagt in ett frågetecken på kartan vilket betyder att de redan då kände till exakt tidpunkt för anfallet mot DC-3:an.
Vi vet idag att DC-3:an anfölls 11.23-11.24 och sedan sjönk brant mot vattenytan för att haverera i havet mellan klockan 11.27 och 11.28. Kartans innehåll kan tyckas ha varit viktig information att få ta del av för den svenska Marinen och de privata sök-expeditioner som varit ute och letat efter DC-3:an. FRA/MUST/SSI måste sannerligen också ha velat finna flygplanet? Inte minst för de anhörigas skull.

Tyvärr upptäckte jag som sagt detta dokument efter det att vi funnit DC-3:an i juni 2003. Hade det kommit fram tidigare bedömer jag att vi sparat ett antal miljoner i sökkostnader. Överhuvudtaget tror jag att planet återfunnits betydligt tidigare om bara FRA och MUST släppt sina hemligstämplade dokument. Chefen för Försvarsstabens underrättelseavdelning 1952, Gunnar Smedmark, skriver i ett PM till den stora DC-3 utredningen 1992, kallad UD-92 utredningen, följande angående FRA:s och underrättelsetjänstens uppgifter om DC-3:ans position:

DC:3-ans sista färd och den ryska attacken mot den kunde klart följas genom FRA:s radarspaning. [—] De handlingar Fst/Und fick från FRA visade DC:3-ans route samt var själva nedskjutningen ägde rum.

Chefen för underrättelsetjänsten visste med andra ord detta redan 1952. FRA visste också, men ingen sa något till de anhöriga och än mindre till resten av befolkningen trots det exakta underlaget! Istället skulle hemligheten förbli dold under ytan i 51 år till, tills jag en regnig höstdag letade efter något helt annat på Krigsarkivet och råkade få låsning på den här rapporten.

FRA rapportens karta med position och klockslag

En annan märklig detalj kring just Marinens DC-3 eftersökningar är att trots de enorma områden som genomsöktes mellan åren 1992-96, letade man inte där DC-3:an, enligt både Haverikommissionen 1952 och FRA:s marinövnings-dokument, hade försvunnit! När man jämför försvarets sökområden med den riktiga fyndplatsen skiljer det knappa 4000 meter mellan Marinens norra yttre sökområde och den aktuella fyndplatsen. När jag frågar ansvariga för Marinens eftersökningar idag, säger de att de då inte hade tillgång till dessa uppgifter. Förutsatt att det stämmer är det än märkligare eftersom både dåvarande ÖB och chefen för MUST, Håkan Syrén, var högst involverade i DC-3 ärendet.

FRA kartan sammanfogad med DC-3 konsortiets sökkarta från 2003. Det går att se hur nära den verkliga fyndplatsen (röd) var FRA:s plottade position (gult plan)

Det underliga i hanteringen fortsätter då ÖB skickade ett PM till UD i februari 1993 med beteckningen ”MUST 609:61305”. Han skriver följande:

Det är med stor tillfredsställelse som ÖB konstaterar de omfattande och vetenskapligt upplagda utredningar som pågår från rysk sida för att skapa klarhet i nedskjutningen av DC-3:an. Av hänsyn till de anhöriga är det mycket viktigt att återfinna flygplansvraket och om möjligt fastställa huruvida besättningen omkom vid haveriet. De ryska ansträngningarna härvid synes kunna väsentligt bidraga till att klarlägga nedslagsområdets mer exakta position.

Min ganska självklara slutsats är att ÖB anser det viktigt att finna DC-3:an och att ryssarna med sina omfattande och vetenskapliga utredningar kommer att bidra till en väsentligt mer exakt position.
Jag konstaterar uppgivet att tidigare nämnda svenska dokument med bara några få kilometers felmarginal visade var DC-3:an låg. Trots detta litade man mer på ryssarnas uppgifter som pekade ut en plats hela 40 km från den verkliga fyndplatsen. (Den ryska positionen är utmärkt ”RA” på ovanstående karta)

För att ytterligare spä på det påtagligt märkliga, gör MUST i december 1999 ännu en beräkning, och kommer fram till att DC-3:an försvann på exakt samma position som det stora FRA dokumentet anger (se karta) och rekommenderar nya eftersökningar.
Om det genomgående temat är inkompetens eller medveten mörkläggning känns ännu svårbedömt då resultatet är så snarlikt.
De nya beräkningarna gjordes av överste Rolf Gustafsson och Christer Lokind. Samma Rolf Gustafsson som var med och såg den riktiga haveriplatsen för den spanande Catalinan (Se tidigare inlägg). Och samma Christer Lokind som skrivit den historiska dokumenteringen åt DC-3:ans haveriutredning, 2004. Den helt oförargliga versionen som till punkt och pricka ligger som grundbult till det nya DC-3 museét! Är det verkligen bara jag som får hjärtklappningar av detta?

Regeringen avslog helt de anhörigas begäran om nya eftersökningar trots MUST:s nya beräkning! Avslaget kom våren 2003 och motiverades med att nya eftersökningar ansågs lönlöst. Börjar det bli krångligt nu? Lugn – det är precis det som är meningen!

Vad är kontentan i den här märkliga, svåröverskådliga historien som dessutom är så gammal att bara de anhöriga och ett fåtal arkiv-nördar (som jag :)) fortfarande bryr sig? Det högst aktuella är att förloppet är just så irriterande irrationellt:

Det räcker med ett enda ruttet äpple centralt placerat i någon av underrättelse-tjänstens grenar för att förstöra hela skörden. Historien ger många exempel! KGB spionen Kim Philby, chef för MI6. Aldrich Ames, chef för ryssroteln på CIA. Gunther Nollau, chef för den tyska säkerhetstjänsten. Vår egen Tore på Säpo, för att nämna några stycken…
Tror vi då att dagens svenska underrättelsetjänst, som håller ”ordning” på rikets känsligaste handlingar, alltid arbetar för folkets bästa och är 100% immun mot yttre påverkan? Illvillig påverkan som bevisligen förekommer i hela världen.
Svaret känns rätt givet, och motivet till den totala förvirringen faller sakta på plats. De otaliga turerna kring DC-3:ans öde är högst medvetna för att vi helt enkelt ska tröttna! Sett i det perspektivet är dess oklara historia faktiskt inte märkligare än den om de kränkande ubåtarna eller historien om ett ouppklarat statsministermord…

[flv]https://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/04/Horlin-om-sokningarna-21.flv[/flv]Min intervju med Hans Hörlin, 2002. Hörlin var fyrvaktarson på Gotska Sandön i juni 1952. Han berättar om sökningarna efter DC-3:an, eller snarare som han påstår, att de överhuvudtaget inte ägde rum. Ett fartyg (Starkodder) letade öster om Gotska Sandön, på den rätta platsen, medan övriga enheter i media uppgavs leta söder om ön där den ”falska” platsen för haveriet fanns. Man ”fejkade” t o m dykningar vid påstådda oljefläckar.

PS. Förre ÖB Bengt Gustafsson har skrivit en vederhäftig och intressant bok om ubåtskränkningarna och det hemliga Natosamarbetet i Sverige under det kalla kriget. Boken heter Sanningen om ubåtsfrågan.

Posted in: DC3:an.
Tagged: DC-3 · FRA · Mörkläggning