ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Spionen på FRA fortfarande aktuell!

SPIONEN PÅ FRA 2.0, utkommer sommaren 2014

Hej, ja det har varit tyst ett tag. Jag är ledsen för det. Har haft det lite körigt med både det ena och det andra. Men jag jobbar på! Jobbar med research (både i Sverige och utomlands) till en kommande bok, som varit mycket intressant, och även tagit all tid. Tyvärr måste jag prioritera; om jag ska hinna bli klar till augusti. Då är det tänkt att Reine Brynolfsson ska börja läsa in den femte Anton Modin boken. Så det är bäst att skynda sig…

För övrigt så kommer jag att skriva mer på www.jallai.se så fort jag är klar med bok 5. Dessutom: Palmemordet hade årsdag i fredags. Såg att SvD grävt upp lite gammal skåpmat. Om ni vill veta var deras källor hör hemma så börja med att läsa Granskningskommissionens utlåtande från 1999:
http://www.government.se/sb/d/108/a/1244
Det är Inga Britt Ahlenius (FN) undersökning om hur Palmeutredningen genomfördes. Hon var som ni vet mycket kritisk till Palmeutredningens arbete och har idag anslutit till de som tror mer och mer på “Landsförrädarspåret”.
I Granskningskommissionen finns allt som idag är värt att veta. Mitt eget tidigare inlägg: http://www.jallai.se/2013/01/landsforradarsparet-stay-behind/
Är också fortfarande aktuellt. Personligen tror jag det är så långt vi kommer idag och det är ganska nära “hela” sanningen. Det finns några ytterligare detaljer rörande mötes-scenarier och de märkliga mord-kulorna som behöver utvecklas lite till. Återkommer om det i framtiden.

ÖVRIGT: Putin håller på att invadera Ukraina!
“Först tar vi Georgien, sedan tar vi Ukraina och sedan …. (Baltikum??) Rysslands militärbudget (läs: storlek på försvar) är 10 % av USA:s och ungefär lika stor som EU-landet Frankrikes försvarsbudget. Hur svårt kan det vara…

Läs gärna om Spionen på FRA. Den är fortfarande aktuell. Det kommer en ny uppdaterad och omskriven version av den till sommaren både som pocket och Ebok/POD.
Ta hand om er så länge och ge inte upp hoppet. Ta en öl eller två istället och gå en långpromenad i solen (när den visar sig).

MVH, Anders Jallai

Foto: Per Hedengren 2014

Fortsättningen: BILDERBERGMÖTET

 “Bilderbergmötet: en internationell thriller som utspelar sig i det lilla fiskesamhället där konsekvenserna av händelserna under några dygn rör hela världen.” 

 

Ja, det blir en fortsättning på Anton Modin serien! Från början var planen att skriva en trilogi och det var vad jag kom överens om med mitt förlag. Men jag inser att Anton Modin serien utvecklats till en utmärkt plattform att berätta mer om hur Sverige och världen styrs informellt genom osynliga, odemokratiska allianser. Anton Modin är en nagel i ögat på politiker och hemliga myndigheter i Sverige. Han behövs mer än någonsin när vi sakta är på väg in i en säkerhetsstat (Security State) och en värld styrd av några få som har kontroll över “Intelligence Community” (Jag hittar inget svenskt ord.). Inspirationen att skriva har jag fått genom att göra Anton Modin serien än mer kontroversiell. Nu kör jag helt utan skyddsnät och förläggare med känsliga nerver. Den nya boken utspelar sig i nutid. Jag gissar att några politiker i landet kommer att sätta kaffet i halsen när de hör vad jag har att berätta! Anton Modin behövs mer än någonsin!

 

 

Vad Chris Loklinth och Bob Lundin på SSI tycker om det låter jag vara osagt och ja; deras förebilder finns på riktigt, liksom Göran Filipson som i min nya bok får en helt ny och central position i Deep State (Skuggregeringen i Sverige). Bilderbergmötet är i högsta grad aktuell. Särskilt med tanke på president Obamas statsbesök nyligen. Vem låg bakom det? Varför kom USA:s president till lilla Sverige? Bilderbergruppen är världens idag mäktigaste maktsfär. Att de sommaren 2012 ska hålla ett av sina årliga möten i det lilla fiskesamhället Grisslehamn på den svenska ostkusten, alldeles intill The Rock, är sensationellt.
Ett toppmöte av den här digniteten har genomförts fyra gånger tidigare i Sverige (OBS! ej fiktion). Tre gånger på Grand Hotell Saltsjöbaden i Stockholms skärgård och en gång på Stenungsbaden Yacht Club på västkusten. Varför sker mötet i Grisslehamn denna gång och vilka är det som kommer? Hur sker bevakningen? Är det bara svenska Säpo som är inblandade eller kommer det, i hemlighet, utländska säkerhetstjänster till byn. Det är frågor som Anton Modin tvingas ta tag i mot sin vilja. Hans egen uppfattning är att han dragit sig tillbaka för gott – gått i förtidspension. Han vill fiska, dyka, njuta av livet och göra av med de femtio miljonerna han fick för att lösa Palmemordet (Landsförrädaren 2011). Men en nära väns problem gör att han dras in i en av Sveriges blodigaste bataljer i modern tid.

 

 

Vi behöver förstärkning!

scen ur Bilderbergmötet

 

Det här är förmodligen min bästa bok hittills. Jag har frångått de mer komplicerade sammanhangen, med noggranna kopplingar till verkliga händelser, som präglat mina tidigare böcker. Bilderbergmötet är en ren och skär action-thriller med mycket verklighetsnära handling. En del skulle kalla den konspirations-thriller. Som vanligt väljer du själv.

Vänligen, Anders Jallai  

 

PS. Nytt för BILDERBERGMÖTET är att den kommer ut som Ebok och Print On Demand till en början vilket betyder att ni kommer att kunna ladda ned boken, antingen på min hemsida eller på Bokus, Adlibris, Ibooks och Dito etc. Den kommer även att gå att få som pappersbok men då till att börja med bara i nätbokhandeln (storpocket). Till sommaren 2014 kommer den som vanlig pocket i butikerna. Ljudboken kommer som CD eller nedladdningsbar MP3. Hoppas ni hänger med på Anton Modins fortsatta resa. Jag känner tillförsikt – har inget att förlora – och det kommer du märka på innehållet. Därför kommer jag i fortsättningen i de flesta fall frångå de lite kryptiska alias som finns i mina tidigare böcker. Jag tror att läsupplevelsen och läsförståelsen kommer att tjäna på det. Du tillhör förmodligen Sveriges intelligentaste och mest klarsynta läsekrets. Hjälpa mig sprida ordet.

 

 

Utrikesministern är skjuten!

 

scen ur Bilderbergmötet

 

 

Utdrag ur ljudboken: kapitel 126 (klicka på länk) 150_Bilderbergmotet

 

KÖP PAPPERSBOKEN på BOKUS 159:- Bilderbergmötet av Anders Jallai (häftad) Bokomslag Bilderbergmötet (häftad)

KÖP EBOK på iBooks: 

 

 
FÖR BOKHANDELN: Bilderbergmötet går att beställa via Bokrondellen ISBN: 978-91-981315-0-5
 
PS. Några har efterlyst mer kommentarer på dagsaktuella ämnen. På Twitter gör jag dessa kommentarer. Vi syns på Twitter: https://twitter.com/AndersJallai

Wennerströms spionring


Här kommer den fjärde och sista delen i sommarens Wennerström-serie. Det är även sista inlägget före industri-semestern. Tänkte att du, när andan faller på och motorvarvet i lungor, hjärta och hjärna gått ned till tomgång kunde läsa mina fyra inlägg om Wennerström. Det är dels ett viktigt dokument om Sveriges största spion genom tiderna, ett tidsdokument över det kalla kriget i Sverige och en inblick i spioneriets värld som är aktuell än idag. För ingenting har förändrats – det ser bara så ut på ytan.

Vi har i tidigare inlägg gått igenom när Wennerström värvades av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Officiellt är det 1948. Det årtalet stämmer sannolikt med hänseende på GRU, den militära sovjetiska u-tjänsten men Wennerström värvades redan 1933-34 av dåvarande KGB (NKVD) och överfördes ca 1948-49 till den militära sovjetiska u-tjänsten GRU.
Hur vet jag det? Tja genom en egen analys som visar att det är omöjligt att bli toppagent inom GRU på bara ett år, dels på att Wennerströms egna berättelser bekräftar att han värvades redan när han var ung och på besök i Riga 1933. Dessutom; Wennerström träffade redan under kriget 1942-43 sina kontaktmän i KGB och gav informationer om Hitlers planer. Wennerström agerade nämligen som dubbelagent. Han var en falsk tysk agent och gav tyskarna information som KGB tillställt honom. Även det finns dokumenterat i Wennerströmsarkivet på Säpo. Se tidigare inlägg. Efter kriget blev han amerikansk agent och sedermera dubbelagent för KGB och GRU.

Jag lovade att bevisa mina teser idag och jag gör det genom att presentera ett PDF dokument som är en avskrift ur Wennerströms personakt på RPS/SÄK med beteckningen P4599 volym 160. Dokumentet är kanske det enskilt intressantaste i hela det 10 hyllmeter stora utredningsmaterialet om Wennerström och hans spioneri. Dokumentet är bara publicerat på www.jallai.se och det bör f o m nu ingå i all framtida Wennerströmforskning. Dokumentet är en rapport från den avprogrammering som startades av Wennerström så fort han blivit dömd för spioneribrott och då han satt på Långholmens fängelse i Stockholm. Avprogrammeringen som utfördes 1964-65, gjordes för att; dels ta reda på det som Wennerström dolde eller inte ville berätta i rättegången och utredningen mot honom och dels för att få honom, som man sa; att bli svensk igen. Wennerström var enligt rapporten nämligen djupt indoktrinerad av det sovjetiska systemet. Han var alltså en renlärig sovjet eller kommunist om du så vill. Det står ordagrant i dokumentet. Avprogrammeringen av honom gjordes av en specialtillsatt grupp på MPI, Militärpsykologiska institutet som senare hamnade i FOA/FOI http://sv.wikipedia.org/wiki/Militärpsykologiska_institutet. Dessutom med personal från Säpo, Försvarsstabens underrättelseavdelning och Långholmens psyk-avdelning. Ett så kallat; DREAM TEAM i förhörsteknik och psykologisk manipulation. Frågan är bara om Wennerström tyckte det? Uppgifter jag har från bl a Gunnar Anderson (Mr X) är att Wennerström blev en “grönsak” efter behandlingen på MPI. Den som ledde avprogrammeringen av Wennerström var militär-överpsykolog Jan Agrell som tillika var chef över MPI. Som kuriosa så var Jan Agrell far till Sveriges nuvarande och ende professor i underrättelseanalys; Wilhelm Agrell.

 

Jan Agrell, Militärpsykologiska institutet MPI

 

Gruppen under ledning av Jan Agrell tog sig det lite hemliga namnet AgW2, vilket gissningsvis står för ”Agrell – Wennerström- 2:a utredningen”. Det vill säga; en andra och ej offentlig utredning av Wennerströms spioneri. Jag hade före min forskning i Wennerströmärendet aldrig hört talas om den här gruppen och av dokumentet förstår jag att hela AgW2 utredningen fortfarande är klassificerad som kval-hemlig eller av ”synnerlig vikt för Sveriges säkerhet”. De få som hade vetskap om utredningen var:

 

De som fått reda på AgW2´s verksamhet är ytterst få. Det är poliskommissarie Thorsten Söderström (Säpo), P-G Vinge (Säpo-chef), läkare doktor Friis och professor (Gösta) Rylander. Ag är doktor Jan Agrell på MPI” (3/3 1965 P4599 vol 160)

 

Den sistnämnde Gösta Rylander var överläkare på Långholmen vid tidpunkten. Som kuriosa i det här fallet kan nämnas att Gösta Rylanders son som forskar i tobaksrökningens skadeverkningar, för några år sedan anklagades för att vara köpt av det amerikanska tobaksbolaget Philip Morris. Hans arbete ansågs ”som ett forskningsfusk utan motstycke”. Se mer på Wikipedia och där presenterade källor. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnar_Rylander
AgW2´s utredningsresultat som erhållits genom “speciella” metoder, är att Wennerström:

 

1. Var helt Sovjetindoktrinerad.

2. Inte velat omtala dolda uppgiftslämnare – medhjälpare – kontakter. Endast nämnt att de funnits.

3. Stora områden av tidigare utredningsresultat omkullkastats.

4. Bl a har det klarlagts att han arbetade för Sovjet långt tidigare än vad som utredningen fram till rättegången klarlagt.

5. Wennerström försökt ta livet av sig genom att sluta äta.

 

Det AgW2 lockade med var ett kortare fängelsestraff. Wennerström lovades av Säpo-kommissarie Thorsten Söderström att få komma ut inom 10 år. (vilket också skedde, min anm)
AgW2 gruppen ville också avhandla frågan om den s k ”Mr X” med Wennerström. I utredningsmaterialet skrivs följande om Wennerströms person:

 

1. Wennerström har hittills handlat som Sovjetmedborgare, detta som resultat av lyckad Sovjetisk indoktrinering. Wennerström måste reindokrineras till svensk.

2. Den isolering och avskärmning av Wennerström kommer inom några månader att försätta honom i en sådan psykisk situation att psykoterapeutiska stödåtgärder blir aktuella. Han ska få psykoterapi och reindoktrinering i gemensam dosering.

3. Rylander och Agrell bistår fortlöpande den nye förhörsledaren; ”den nye fadern” med psykologisk taktik (fadern = Thorsten Söderström Säpo).

4. Det fanns enligt Wennerström en sovjetisk spion ”på hög nivå” på den svenska Moskva-ambassaden.

5. Wennerström ansåg själv att han var dubbelagent Sovjet/USA.

 

 

Säpo X-ärendet, dokument om Gunnar Anderson. Handskriven text: “Foto förevisat Rosén – ingen kommentar”

 

 

Av AgW2 psykoterapeutiska utredning får vi alltså ut att Wennerström värvades ”långt tidigare” än vad utredningen före rättegången mot honom kom fram till. Dessutom att han erkände att han hade medhjälpare/medspioner, och till sist; att han sa sig vara dubbelagent Sovjet/USA. Här får vi alltså reda på det viktigaste i Wennerström-utredningen och de områden som diskuterats i media nyligen. Här har du svaren. Det som AgW2 inte har dokumenterat eller kommit fram till är vilka som var Wennerströms medhjälpare. Det enda som står om det är:

 

”EGON var D…….”

 

Utan att gå in på några namn så kan jag berätta att EGON var namnet på en misstänkt spion inom den svenska underrättelsetjänsten som Säpo och militära Säk gjorde en egen omfattande utredning om (P7105, Säpoarkivet). Från början misstänkte Säpo att EGON var Mr X, det vill säga mannen som städerskan Karin Rosén sett lämna material vid flera tillfällen hemma hos Wennerströms. Det gjordes en fullständig utredning om EGON och han hölls under uppsikt med bl a skuggning. Till sist förhördes han och meddelades om misstankarna mot honom och en konfrontation genomfördes. Karin Rosén kände igen EGON och sa att det inte var Mr X, däremot att EGON var en nära vän till familjen och hade varit i huset flera gånger. Säpo skriver följande om EGON:

 

Kempe (byråchef FRA) har vid några tillfällen träffat EGON på privata tillställningar han säger att han är en trevlig sällskapsmänniska men svår att få kontakt med. På nyårafton 1960 blev Kempe, tillsammans med Wennerström och EGON, inbjudna på fest hos amerikanske flygattachén i Stockholm, Harold. (Säpo personakt P7105)

 

 

Nils Nilson FRA, Säpo-ärende HSC 197/65

 

Det fanns alltså gått om misstänkta Mr X. Det förevisades över 1000 fotografier på svenska officerare för städerskan Karin Rosén. Bland annat visade man henne en bild på den riktige Mr X; Gunnar Anderson (fingerat namn) som förekommer i min bok Spionen på FRA. Karin Rosén har enligt Säpodokumentet inte kommenterat bilden. En analys av chefen på Fst/Säk P-E Vingren låter så här angående om var den okände Mr X kan hålla hus:

 

En analys av P E Vingren 23/1 1965 säger att om X existerar så bör han vara placerad på en plats av synnerlig vikt för Sovjetunionen eftersom man tar en så stor risk genom att ge Wennerström en medhjälpare. Man skriver b l a att: ”allt talar för att i försvarsstaben kan finnas en underagent till Wennerström p g a allt material som därigenom passerar. FRA anses likaledes vara av största intresse för Sovjetunionen och X bör då vara placerad på en position där bearbetat material handhas. (Säpoarkivet P4599 X-ärendet)

 

Gunnar Anderson arbetade på avd M, sammanställningen på FRA, “där bearbetat material handhas”. EGON arbetade på Försvarsstabens Underrättelseavdelning (underagenten till Wennerström). Gunnar Anderson har berättat för mig att han kände både Wennerström och EGON mycket väl. Dessutom förekom Nils Nilson (fingerat namn) i ”gruppen av vänner”. Nils Nilson förekommer även han i Spionen på FRA. Nils Nilsons far var ryss och moder finska enligt uppgifter jag fått från en källa. Nilson är mannen som förgiftas i sin lägenhet i Sundbyberg under överinseende av SSI-chefen Chris Loklinth i Spionen på FRA. Nils Nilson arbetade precis som Gunnar Anderson på FRA. EGON som var överstelöjtnant, arbetade på Försvarsstabens underrättelseavdelning, nuvarande MUST. Så här beskrivs misstankarna mot Nils Nilson på FRA i Säpo ärendet HSC 197/65 (år 1965):

 

FRA misstänker en spion inom organisationen p g a att Wennerström inte intresserat sig för eller utlämnat något material från FRA. En viss typ av incidenter har förekommit. Man har upptäckt vissa förhållanden inom den ryska chiffertrafiken och varje gång man löst chiffret har det bara efter en kort tid, ett par tre månader det ryska chiffret lagts om. En dylik omläggning har enligt Wäsström lagts om 1/1 1965. Det måste enligt FRA vara en hög befattningshavare som har haft tillgång till denna mycket hemliga information. Förmodligen minst byrådirektörs-nivå. En del frågetecken har uppkommit kring en person på Kempes avdelning. Byrådirektörens namn är Nils Nilson (fingerat namn). Även omständigheter runt hans person och bakgrund är skäl till misstanken, skriver Säpo och FRA.   

 

Goda vännerna EGON och Gunnar Anderson vid Slussen i Stockholm

 

Både Nils Nilson och Gunnar Anderson jobbade på FRA och båda var byrådirektörer. Läckan som det talas om ovan är förmodligen Gunnar Anderson som jobbade på avd M sammanställningen och hade även han tillgång till chiffertrafiken. Nils Nilson som höll till på avdelning S (signalspaningen) och Gunnar Anderson var däremot mycket goda vänner, t o m bästa vänner enligt deras anhöriga, och mycket talar för att det fanns en spionring på FRA under större delen av det kalla kriget. Gunnar och Nils slutade på FRA först på 1980-talet. Jag berättar inte mer om det här i sommar utan jag rekommenderar min bok; Spionen på FRA. Där finns kapitel om Stig Wennerström, Karin Rosén, Nils Nilson och Mr X som är  mycket nära verkligheten eller rent av verkligheten. Dessutom finns det ett extramaterial i slutet av pocketversionen av Spionen på FRA som handlar om Mr X och mitt möte med honom.

Vi ses igen efter sommaren. Till dess: ta hand om dig, dina närmaste, vänner, föräldrar och samla kraft inför den kalla och långa vinter som är i antågande, snarare än du tror.

 

Trevlig semester, önskar Anders Jallai.

 

 

PS. Missa inte min nya pocket NATOAGENTEN som kommer ut i dagarna.

 

 

“Rasande skickligt skrivet, där den verkliga anledningen till katastrofen med Estonia är mest häpnadsväckande.” Fyra Getingar, Expressen/GT.

 

 

 

 

 

PDF dokument om AgW2: http://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/04/Ag-W-II.pdf

Tidigare inlägg om AgW2:  http://www.jallai.se/2010/04/avprogrammering-wennerstrom/

Tidigare inlägg om EGON (Captain Drammer): http://www.jallai.se/2010/09/en-honungsfalla-i-moskva/

 

Källor: Wennerströms personakt: P4599, Säpoarkivet; EGON personakt P7105; Nils Nilson ärende HSC 197/65;
PM AgW2, MPI Säpoarkivet P4599 vol 160; Intervjuer Gunnar Anderson FRA och Nils Nilson FRA.

PM FRA om den misstänkta “läckan” EGON (klicka på bilden):

Wennerström – en kurir för världsfreden?

 

Dags för del tre i sommarens Wennerströmserie. Idag skriver jag om Wennerströms roll i ett större perspektiv och speciellt hans kontakter med USA. Min teori som jag beskriver i del ett och två av den här serien (se tidigare inlägg) är att Wennerström agerade som en falsk amerikansk agent – eller dubbelagent. På KGB/GRU:s uppdrag infiltrerade Wennerström Sovjets fiender som var Nazityskland under kriget och senare under det kalla kriget; USA och ännu senare; USA:s hemliga allianspartner – Sverige. Wennerströms spioneri började långt tidigare än 1948 som officiellt uppgivits. Sannolikt påbörjades värvningen av honom redan så tidigt som 1933 då han besökte Riga för att specialstudera det ryska språket. Åtminstone är det vad han själv säger om sin resa till Riga:

“En gång införd i (KGB) kartoteket så …” 

Stig Wennerström började som fänrik i flottan 1929. 1931 antogs han för flygutbildning i Flygvapnet och under kriget 1940-41 placerades han i Moskva som militärattaché för första gången. 1948 återvände Wennerström till Moskva för en andra tjänstgöring på Sveriges Moskvaambassad. Det var nu Wennerström började bygga upp sin ställning som ”toppagent” inom GRU och som han vid den här tiden sannolikt överförts till under ett möte 1949 i Silverskogen utanför Moskva. Wennerström blev som han själv säger: ”Generalmajor inom GRU med toppagents befogenheter” 1949. Vilket enbart det bevisar att han måste ha blivit värvad långt innan 1948 som är året som anges i domen mot honom. I Moskva spionerade Wennerström mot Nato genom deras olika ambassader och han byggde upp ett nätverk av kontakter bland de utländska ambassadtjänstemännen på väst-ambassaderna. Det går att läsa ut i Säpo-förhören med honom. Han fick som Sovjetisk agent resa relativt fritt inom Sovjetunionen, vilket annars skulle ha varit omöjligt för en utländsk attaché.

Jag umgicks mycket med den brittiske flygattachén i Moskva och annan Nato personal. Jag hade fått uppdraget av mina kontaktmän (GRU) att ta reda på så mycket som möjligt om Nato:s bombmål i Sovjetunionen”, säger Wennerström.

Wennerström fick reda på att uppgifterna som Nato:s attachéer och spioner fick tag i var av pusselkaraktär men alla källor sammantaget, gav en bra bild av Sovjets luftförsvar. USA ansåg däremot inte att spionernas verksamhet räckte som enda underrättelsekälla utan man började omkring 1950 att flyga in över Sovjet med flygplan av typen RB-36, mycket stora 6-motoriga flygplan. Sovjet började då att bekämpa amerikanskt spaningsflyg (och en svenskt – DC-3) och taktiken lades snart om till  den så kallade ballongperioden, amerikanska luftballonger som seglade in över Sovjet med kamera och positionsbestämning (stjärnnavigering) och senare efter ballongerna kom de mycket högt flygande U2-spaningsplanen.

 

”Alla mina uppdrag i Sovjet handlade om införskaffande av uppgifter för bombmål. Exempelvis fabriker, kraftverk, luftförsvarsanläggningar o s v. Det fanns en lägeskarta på den amerikanska ambassaden i Moskva där alla bombmål mm fanns antecknade. Jag lyckades ge ryssarna en kopia av denna lägeskarta och det lyfte upp mig som toppagent inom GRU, vilket i sin tur innebar att jag fick självständiga uppdrag och ej detaljuppdrag utan jag kunde själv bestämma vad jag skulle spionera på och jag fick fri befogenhet över penningmedel som bland annat kunde användas till mutor, resor mm. Tiden för detta var i slutet av 1949. Under den här tiden var det inget spioneri mot Sverige utan mot NATO och främst USA”, säger Wennerstöm.

”Sovjet hade lagt om sin krigsplanläggning från markförsvar till luftförsvar och jag fick i uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om engelsmännens luftförsvar som vid den tiden var det mest utvecklade i världen. Jag fick också i uppdrag att skaffa upplysningar om det taktiska bombflygets utveckling i NATO eftersom detta oroade ryssarna mycket. Eftersom jag var flygofficer så passade detta uppdrag utomordentligt för mig.”

 

BAKGRUND: Efter krigsslutet var båda sidor, USA och Sovjetunionen mycket intresserade av den tyska robottekniken. I Tyskland hade robottekniken utvecklats snabbt i krigets slutskede med exempelvis V2 robotarna som skjutits långväga mot engelska mål exempelvis London. Man hade också en utveckling av robotar som skulle kunna skjutas mot USA från Europa. Båda sidorna hade kommit över information om dessa utvecklingsprojekt i Tyskland i krigsslutet och man bevakade varandra noggrant för att se hur långt motsidan kommit i denna utveckling. Sovjet hade inga möjligheter att tävla med det amerikanska långväga strategiska bombflyget. Amerikanarna låg långt före och dessutom hade Sovjetunionen inte tillgång till de framskjutna baser som USA hade runt hela Sovjetunionens gräns. Sovjet bestämde tidigt att vidareutveckla det Tyska robotprojektet från andra världskriget för att på så sätt kunna nå in med sina kärnvapen över USA:s gränser; det vill säga med medel- och långdistansrobotar.

 

Sverdlov klass, robot-kryssare, Alexandr Suvorov

 

Sovjetunionen visste att om man omedelbart började vidareutveckla de tyska långdistansrobotarna från kriget, hade man möjlighet att komma före USA, vilket hade högsta prioritet i Moskva för där ville de snabbt jämna ut det amerikanska försprånget inom det strategiska bombflyget. Robotarna skulle så småningom komma att förses med kärnstridspetsar. Det sovjetiska försvaret blev vid den här tiden inriktat på utveckling av ubåtar och långdistansrobotar. Från början placerade man ut de nya robotarna på land eller i vissa fall på ytfartyg. De första fartygen som permanent utrustades med robotar var de lätta kryssarna av Sverdlov klass. De började utvecklas 1948 och det första fartyget som sjösattes var, Dzerzhinsky; i maj 1952. Den sista Sverdlovkryssaren, Tallinn sjösattes den 28 maj 1954 och var den artonde i ordningen men togs aldrig i tjänst eftersom tidigare samma år hade det beslutats av den Sovjetiska ledningen att starta utveckling av en ny ubåt med möjlighet att avfyra kärnvapenrobotar. Projektet benämndes OKB-16 och ubåten som utvecklades var den kända Golf-klass ubåten. Ubåten som bar kärnvapenrobotar och baserades i Östersjön så sent som på 1980-talet.

 

Sovjetisk ubåt GOLF II klass

 

I mars 1956 påbörjades byggandet av den första Golf-klass ubåten och den sjösattes och togs i tjänst 1958. Ubåten gjorde 15 knop i ytläge och 12,5 i undervattensläge. Maxdjupet var 300 meter och Golf-ubåten kunde avfyra robotar från 40-50 meters djup i 4 knops fart. Fantastiska prestanda för den tiden som så småningom möjliggjorde placeringar av kärnvapenrobotarna på dolda ubåtar istället för stora ytfartyg som Sverdlov.
Golf ubåtarna kom senare att spela en roll i den välkända så kallade Kuba- krisen. I maj 1962 beslutade Moskva att placera militära styrkor på Kuba och bland annat 7 stycken Golfubåtar ingick i denna plan.

Moskva låg följaktligen lång framme när det gällde långdistansrobotar och Nato var självfallet mycket intresserade av att ta del av den här utvecklingen. USA gjorde allt de förmådde för att hålla ögonen på Ryssarna och framför allt Östersjömarinen var av stort intresse eftersom en stor del av Sovjets marina utveckling föregick vid Östersjöns hamnstäder; Leningrad och Kaliningrad.
Den 13 juni 1952, dagen då DC-3:an sköts ned var det första Sverdlov fartyget, Dzerzhinsky ute på en övning för första gången sedan den tagits i tjänst och intresset från svensk och amerikansk sida var själfallet mycket stort. DC-3:an fick uppdraget att signalspana på den nya supermoderna Sovjetiska robotkryssaren. Sannolikt i samarbete med USA. Se mitt inlägg: http://www.jallai.se/2010/12/apr9-amerikan-som-gackat-sen-1952/ 

 

DC-3:ans flygväg den 13.6.52. Karta FRA

 

Wennerström säger att Sovjetiska nedskjutningar av amerikanska signalspaningsplan i närheten av Sovjetiskt territorium i början av femtiotalet berodde på att USA spanade mot Sovjets kärnvapenförsvar, det vill säga deras radar- och radioanläggningar. Den Sovjetiska ledningen tog då den diplomatiska risken att skjuta ned flygplanen eftersom de utgjorde ett stort hot mot Sovjetunionens säkerhet. Det låter logiskt men grymt. Trots det; kan det ändå finnas ett förmildrande skäl för Sovjet att skjuta ned exempelvis DC-3:an.
Det fanns enligt överste Sjinkarenko, mannen som beordrade nedskjutningen av DC-3:an, goda underrättelser genom KGB om det svenska spaningsplanets uppdrag, utrustning och personal. Alltså DC-3:an som så småningom den också sköts ned. Man kan undrar vad Sjinkarenko menade med personal? Sannolikt menade han den amerikanska operatören/observatören som sägs ha befunnit sig ombord. Se mitt inlägg: http://www.jallai.se/2011/02/dc-3ans-nionde-fallskarm/

 

Wennerström har hela tiden hävdat att han arbetade åt både USA och Sovjet under sin tid i Moskva 1949-1952. Han säger att han i början av sin Moskva tjänstgöring helt var inriktad på spioneri för Nato men efterhand, med insyn bakom kulisserna på båda sidor, så hade sympatierna skjutits över på sovjetisk sida då han tydligt märkte att den ryska underrättelse-tjänsten arbetade i defensivt syfte och den amerikanska i offensivt.

 

”Jag förblev sålunda dubbelagent. Jag kom att betrakta min verksamhet för amerikanarna som ett förträffligt medel för att nå bättre resultat för den ryska underrättelsetjänsten. Jag nämnde däremot inget till min ryske kontaktman om mitt förhållande till amerikanarna.”

 

Det här påståendet är förmodligen inte helt sant. Wennerström jobbade visserligen för amerikanarna men på uppdrag av KGB och GRU. Och det är just det som är den heta potatisen i hela Wennerströmutredningen och frågan är om han inte blev ombedd av sina militära befäl och USA-kontakter att säga så här? Delar av dessa förhörsavsnitt visar det genom att de har stämplats som kvalificerat hemliga. Ytterst få har fått ta del av dessa uppgifter i förhören med Wennerström och sannolikt är det anledningen till att CIA gjort en egen Wennerström-utredning. Wennerström var en dubbelagent. USA och dess agenter i Sverige trodde att han gick deras ärenden men han grundlurade sannolikt CIA. Han gav USA och dess allierade påhittade uppgifter om exempelvis Sovjets militära styrka. Wennerström ställde till mer skada för USA än för Sverige, den saken är klar. Dessutom pekar uppgifterna som jag fått från Mr X (en av Wennerströms medhjälpare) på att informationen Wennerström fick från Mr X och FRA till stor del var Nato-underrättelser som FRA fått som underrättelser från Brittiska GCHQ och Amerikanska NSA. Uppgifter som av FRA-chefen Mr X i hemlighet placerade i Wennerströms plåtskåp i hans städskrubb i villan på Skirnervägen i Djursholm åren 1958-62. I nästa avsnitt ska jag äntligen komma in på Mr X och Wennerströms hemliga medhjälpare. De medhjälpare som Säpo aldrig lyckades gripa. Dessutom ska jag för första gången bevisa att Wennerström dels påbörjade sitt spioneri betydligt tidigare än 1948 och dels ge er bevis för själva anledningen till varför han spionerade för Sovjet. Till dess: TREVLIG HELG!

 

Er informationsbärare i underrättelse-diset, Anders Jallai

 

Källor: Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström;  Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972;  Intervjuer med Mr X på FRA 2006-2007.

EXTRAMATERIAL: Lyssna på ett hemligstämplat avsnitt ur förhören med Wennerström rörande FRA och DC-3 flygningarna. Så här lät Wennerström: Wennerström 2 mp3

Vilket år blev Wennerström spion?


I del 2 av sommarens Wennerströmserie (med tanke på att det den 20/6 2013 är 50 år sedan Wennerström greps) ska jag berätta om när jag tror Wennerström började spionera för Sovjetunionen. Det datumet är omdiskuterat och var av väsentlig betydelse när skadeanalysen av hans spioneri gjordes av Säpo och Militära Säk. Den officiella tidpunkten är 1948. Det datumet är med största sannolikhet fel. Jag ska förklara varför.

Så tidigt som före andra världskriget var i stort sett hela Brittiska underrättelsetjänsten med organisationerna MI5 och MI6 i spetsen infiltrerade av dåvarande KGB och GRU. MI5 är säkerhetstjänsten eller kontraspionaget och MI6 underrättelsetjänsten med det korrekta namnet SIS, Secret Intelligence Service, avdelningen där filmhjälten agent 007 James Bond huserar. 1965 ansåg amerikanarna till slut att deras samarbetspartners MI5 och MI6 befann sig i ett så katastrofalt skick att något måste göras. Under bara fyra års tid hade en rad spionskandaler skakat båda dessa organisationer. Förutom Cambridge Five ringen, spionerna Vasall och Blake, så var det minst fyra spioner till som avslöjades och många fler som misstänktes, exempelvis premiärministern själv, Labour regeringens ledare, Harold Wilson. Spionavslöjandena kom som en följd av en rad avhopp från KGB och GRU som exempelvis KGB officerarna Golitsyn, Krivitsky och Volkov.

Från Polen hoppade andremannen på den polska militära underrättelsetjänsten, Goleniewsky av till väst och dessutom fanns det stora Venona-materialet från NSA att tillgå. Venona-materialet bestod av avkodad Sovjetisk diplomattrafik och avslöjade bland annat vilka sovjetiska spioner och kontaktmän det fanns ute i världen. Allt det fick senare också svenska Säpo tillgång till. Säpo fick genom sin kontraspionage-chef Otto Danielsson dessutom intervjua några av avhopparna som kunde berätta om svenska förhållanden.

Från Storbritannien kom underrättelseinformation om en stor spionring i Sverige med 6 medlemmar. Ett annat tips kom från Östberlin i oktober 1963. En person påstod sig arbeta inom den grekiska underrättelsetjänsten och berättade i ett hemligstämplat Säpo-förhör att när han var i Östberlin nyligen fick han höra av två östtyska officerare inom Volkspolitzei att Wennerström skulle ha haft fyra svenska officerare som medhjälpare. Det kom även in misstankar mot underrättelseofficerare både på Försvarsstabens underrättelsetjänsts inrikes- och utrikesavdelningar och de placerades genast på Säpo:s observationslista. Frågan är om vår egen militära säkerhetstjänst, Försvarsstabens inrikesavdelning fick del av denna information eftersom engelsmännen och amerikanarna redan då visste att underrättelsetjänsten i Sverige var infiltrerad av Sovjetiska spioner.

Det var generellt bara ett mycket fåtal personer som fick del av exklusiv utländsk underrättelseinformation just på grund av dess känsliga natur och informationen överlämnades oftast muntligen. Hos säkerhetspolisen var det bara Säpochefen P-G Vinge och byråchefen Otto Danielsson som fick del av denna information på 1960-talet och Rikspolischefen Carl Persson och chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt, på 1970-talet. Den administrativa Säpochefen åren 1970-1976, Hans Holmér fick överhuvudtaget ingen underrättelseinformation, eftersom han ansågs vara så pass insyltad i det socialdemokratiska partiet. Holmér sågs som en säkerhetsrisk av de utländska uppgiftslämnarna eftersom de misstänkte att det fanns spioner inom den socialdemokratiska ledningen i Sverige. Frågan är om Holmér bytte sida efter 1976 då den borgerliga regeringen tillträdde. Han blev trots allt Länspolismästare i Stockholm 1984 och var det vid tiden för mordet på Olof Palme. (läs inlägget: http://www.jallai.se/2011/12/vad-gjorde-hans-holmer-kvallen-da-palme-mordades/)

I början av 1960-talet fanns det enligt KGB avhopparen Volkov och NSA:s Venona-material, två högt uppsatta och viktiga agenter på Brittiska UD och sju viktiga agenter inom Brittiska underrättelsetjänsten. Samtliga greps så småningom. I Sverige fanns det två misstänkta agenter på UD, Wennerström var en av dem och dessutom flera misstänkta spioner i underrättelsetjänsten. Man misstänkte även några på FRA. Gemensamt för alla dessa agenter var att de kunde ryska, de kände varandra väl och att ingen av dem har gripits. En av de engelska agenterna är enligt Venona-materialet avdelningschef inom MI5 och en är avdelningschef på MI6 nämligen den senare avslöjade chefen på sektion 9 inom MI6, Kim Philby. Enligt förre MI5 tjänstemannen Peter Wright kan alla människor definieras genom sina vänner. Det vill säga om en person har nära vänner som är spioner är han med relativt stor sannolikhet, själv spion eller medhjälpare.

 

Innan jag tog mig an det stora Wennerströmarkivet sökte jag upp information om utländska spioner och spionringar för att få lite bakgrundskunskap om KGB och GRU:s arbetsmetoder. Den kändaste spionringen är ”Cambridge Five” i Storbritannien, de fem studenterna på Cambridge som redan på trettiotalet under sina studieår i Oxford började bearbetas av KGB:s erfarna agentvärvare. Den förste av dessa värvade spioner blev Kim Philby. Philby tog examen från Trinity College i Cambridge 1933 och reste sedan till Wien för att kämpa mot fascismen. I Wien träffade han och gifte sig med en ung kommunist med KGB anknytning, Litzi Friedman. Litzis väninna presenterade Philby för KGB-värvaren Arnold Deutsch eller ”OTTO” som var hans kodnamn och när paret Philby sedan återvände till Storbritannien var redan Litzis väninna med KGB kodnamnet ”EDITH” där. EDITH hade gift sig med en annan rekryterad KGB agent, läkaren Alex Tudor Hart. Det var Tudor Hart som i juni 1934 tog med Kim Philby till ett möte med Arnold Deutsch i Regents Park i centrala London och där sa till honom:

”Vi behöver folk som kan penetrera bourgeoisiens (etablissemangets) institutioner. ”Penetrera dem åt oss”.

I det här tidiga skeded hade inte Deutsch berättat för Kim Philby att Philby var på väg in i en karriär som Sovjetisk agent utan istället hade Deutsch gett honom intrycket att han ingick i Kominterns (kommunist-internationalens) underjordiska krig mot fascismen.
Det var ett tidstypiskt mönster för värvning av en agent och som gjorde att det ibland var svårt för agenterna att senare berätta var och hur de egentligen värvades. Plötsligt upptäckte de en dag att de var Sovjetiska agenter och det kunde ta många år innan de fick reda på vilken organisation de egentligen tillhörde. En del såg förmodligen aldrig sig själva som agenter för Sovjetunionens underrättelsetjänst utan istället som arbetandes för världs-socialism eller kämpandes mot fascismen. En del agenter, ofta homosexuella, erkände sig inte ens till socialismen utan deras starka hat mot fascism var så mycket större än deras eventuella agg mot socialism och kommunism att de lite förenklat mer eller mindre omedvetet hjälpte sin fiendes fiende.

”The only way to fight fascism is communism”, lär Kim Philby ha sagt 1934 och det illustrerar bra hur tongångarna var på den tiden.
Mussolini och Hitler var på stark frammarsch på trettiotalet och de fascistiska strömningarna bredde ut sig över hela Europa. Homosexuella, judar, romer och andra avvikande kände flåset i nacken.

Kim Philbys första uppdrag för KGB var att bryta alla synliga kontakter med socialister i hans omedelbara närhet, däribland många av hans nära vänner, och istället försöka vinna erkännande hos de pro-tyska och pro-fascistiska nätverken bl a som journalist.
I Cambridge Five ringen ingick förutom Kim Philby även Anthony Blunt, Guy Burgess och Donald Maclean som alla tre var homosexuella. Eventuellt ingick även John Cairncross. Samtliga utom Cairncross kom från den engelska överklassen. Cairncross har pekats ut på senare tid som den femte mannen i Cambridge Five ringen. Problemet är att Cairncross arbetade först på Bletchley Park, föregångaren till GCHQ, Englands motsvarighet till vårt FRA och kan ha ingått i ytterligare en Brittisk spionring. Han ingick heller inte i kamratgruppen på Cambridge.

När jag började forska om ”Cambridge Five” parallellt med Wennerströmärendet, slog det mig hur mycket som var identiskt mellan dessa två spionaffärer. Jag fick intrycket att det kan ha funnits en övergripande plan från Sovjetisk sida om hur man skulle gå till väga när det gällde värvningar och upprättandet av spionnätverk i utlandet. KGB och GRU:s officerare hade alla genomgått samma skolor och kurser i Moskva och framförallt KGB:s egen högskola för utlandsstationerade agenter och agentvärvare. Om dessutom en agentvärvare, placerad på en Sovjetisk ambassad i utlandet, inte lyckades värva några agenter inom en utsatt tid skickades han omgående hem igen. Det här satte förstås en stor press på agenterna att lyckas, men gjorde samtidigt att många lyckade värvningar slutfördes.

Cambridge Five spionerna skulle alla begrava sitt förflutna, speciellt om det fanns kommunistiska inslag i deras bakgrunder. Ju viktigare agenten var desto bättre skulle hens bakgrund begravas. Förutom det skulle de skaffa sig ”förklädnader” (disquise) genom att exempelvis gå med i nazistiska grupperingar gärna hos överklassen och i bästa fall i kungahuset såsom Cambridge agenterna Anthony Blunt och Donald Maclean lyckades med. Engelska kungahuset var på 1930-talet mycket tyskvänligt liksom även det svenska kungahuset med arvprinsen Gustaf Adolf i förgrunden var (vår nuvarande kungs far). Stig Wennerström var exempelvis Gustaf Adolfs adjutant under flera år på 1940-talet och när arvprinsen omkommit tragiskt i en flygolycka 1947 var Wennerström en av dem som bar kistan vid begravningen. Det skulle i så fall, lite ironiskt betyda att arvprinsen bars till sin sista vila av en Sovjetisk GRU-agent. Under Gustaf Adolfs begravning satt Wennerström på raden bakom Kung Gustaf VI Adolf i Storkyrkan. Wennerström var med största sannolikhet medlem i den nazistiska organisationen ”Svensk opposition” under kriget, ledd av Per Engdahl och som förespråkade en svensk version av den Italienska fascismen. Även Wennerströms farbror Torsten Wennerström och Stigs bäste vän BD finns med i medlemsregistret.

Kim Philby och Guy Burgess i ”Cambridge Five” var båda journalister en period under sin ”uppbyggnadsperiod”. Wennerström å sin sida skrev i Stockholmstidningen under kriget och skrev även ett par böcker. Philby och Burgess var mycket tyskvänliga i sitt skrivande och Wennerström ansågs som tydlig antikommunist i sitt skrivande av sina kollegor på tidningen. Cambridge Five gruppen värvades som sagt av agentvärvaren Arnold Deutsch. Han var jude och uppväxt i Österrike och starkt antifascistisk. Deutsch uppgav sig officiellt för att vara affärsman.

Kim Philby var senare under sin spionkarriär övertygad om att han var en hög militär inom den sovjetiska underrättelsetjänsten och hade generals grad. När han senare hoppade av till Sovjet 1963 upptäckte han till sin stora besvikelse att han hela tiden varit civil agent. Wennerström angav också efter sitt gripande att han var general inom GRU vilket inte stämde men något som hans GRU handledare använde sig av i sin bearbetning av den fåfänge Wennerström.

Cambridge Five spionerna umgicks med utpräglade antikommunister. Likaså gjorde Wennerström det på sin hemort i Djursholm och med sina borgerliga kollegor på Flygstaben, allt enligt GRU/KGB:s instruktioner.
Moskva ville infiltrera det engelska Kungahuset och lyckades också med det genom Anthony Blunt som blev ansvarig för Drottningens konstsamling. Wennerström lyckades också infiltrera det svenska Kungahuset genom att i flera omgångar tjänstgöra som adjutant åt arvprins Gustaf Adolf.

När de sovjetiska spionerna sedan hade skaffat sig en perfekt ”yta” skulle de infiltrera bourgeoisien. Det betyder att Cambridge spionerna valdes ut av Moskva och värvades innan de uppnått framstående positioner inom bourgeoisien. För att sedan hjälpas fram av nätverket. Förutom en antifascistisk eller kommunistisk övertygelse ville KGB/GRU alltid ha en extra hållhake på sina agenter och detta anordnades oftast i ett tidigt skede i spionernas karriärer för att sedan kunna användas i utpressningssyfte när agenten senare började vackla. Mycket talar för att Wennerström värvades av KGB senast under sin tjänstgöring i Moskva 1940 och därefter bearbetades successivt för att 1948-49 någon gång bli överförd till GRU. KGB och GRU började samarbeta i början av det kalla kriget ca 1948 enligt den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrokhin och delade därmed på sina respektive agenter under en tid. Rent generellt hörde militära agenter till GRU och civila till KGB men eftersom underrättelsetjänsterna i många länder är civila eller åtminstone halvt civila blev det ibland lite blandad kompott exempelvis i Storbritannien där Cambridge Five tillhörde NKVD/KGB trots att Kim Philby egentligen tillhörde den militära delen MI6 medan Anthony Blunt och Guy Burgess den civila säkerhetstjänsten MI5. Det finns vittnesmål i Wennerström arkivet som säger att Wennerström överlämnat material redan i början av kriget till den ryske ambassadören Madame Kollontaj och även till annan sovjetisk ambassadpersonal.

 

Kim Philby MI6/KGB

 

Kim Philby gavs intrycket av kontaktmannen OTTO vid deras första möten 1934, att han var medlem i Kominterns hemliga krig mot internationell fascism. Philby som idag anses som en av de förnämsta och nyttigaste sovjetiska spionerna som hitintills avslöjats i och med sin position som avdelningschef på utrikesspionaget MI6. Philby beskriver sitt första möte med Otto så här:

“He was a marvellous man. Simply marvellous. I felt that immediately, and the feeling never left me… The first thing you noticed about him was his eyes. He looked at you as if nothing more important in life than you and talking to you existed at that moment… And he had a marvellous sense of humour.”

Jämför här med vad Wennerström sa om sin kontaktman Generalen:

”Här spelade generalens stora personlighet och inflytande på mig stor betydelse. Därtill kommer att jag lyckades i min spionverksamhet på ett sätt som inte motsvarades av någonting annat som jag företagit mig under min levnadsbana.”

Wennerström kan mycket väl ha varit starkt antifascistisk, kanske rent av kommunist redan under 1930-talet precis som Cambridge Five spionerna. Han var sannolikt även som de, ung homosexuell i ett Europa med kraftigt fascistiska böjelser. Wennerström var född 1906. Han började lära sig ryska 1933 och reste till Riga och bodde där hos en familj för att förkovra sina ryska kunskaper under 1933-34. Jag finner ingen anledning för en ung 27 år gammal son från en tung militärsläkt att 1933 under nazismens och fascismens starka år specialisera sig i det ryska språket. Eller kan någon ge mig en ledtråd här?
Wennerström säger följande om den här resan till Riga:

”Det stod en notis om språkutbildning i Riga, i min vildaste fantasi kunde jag inte drömma om vad den notisen skulle få för följder.”

I Riga blev Wennerström inkvarterad i en rysk familj. Lettland var vid denna tid en fri stat men med stora Ryska och Sovjetiska inslag. I Riga träffade Wennerström en ung ryska som kom att bli hans dans och bio partner och Wennerström blev även god vän med en västlig underrättelseofficer med namnet John. En känsla jag får är att denne John spelade en stor roll i Wennerströms fortsatta karriär. Kanske var John homosexuell och kanske var John en dubbelagent. Det vill säga en MI6 operatör värvad precis som Cambridge Five av Sovjetisk underrättelsetjänst. Med de antagandena blir bilden av Wennerström relativt klar. Så här säger Wennerström om John i Riga:

”John blev tillsammans med min flickväns bäste vän. Han arbetade, tror jag för MI6.”

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström och eftersom Wennerström var vän med John som hade fått det sovjetiska kodnamnet ”EGON” blev även Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som Wennerström sa. Wennerström lämnade Riga 1934. Han berättar att han då infördes i ryssarnas kartotek och att de sedan följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Han skriver i sina memoarer:

”En gång införd i kartoteket så…”

Wennerström berättar om det här lite naivt och jag tror att han ville dölja att han var en sovjetisk påläggskalv redan i Riga precis såsom NKVD, dåvarande KGB arbetade med Cambridge Five gruppen åren 1933-34. Likheterna är slående. Om vi antar att Wennerström lät sig värvas redan 1933-34 liksom sina spionkollegor i England måste han ha varit idealist först och främst och pengarna borde från början inte ha haft någon större betydelse i den mån han överhuvudtaget fick några. Kim Philby hade i början av sin karriär exempelvis vägrat att ta emot pengar men NKVD mer eller mindre tvingade honom att ta emot betalning just för att få ytterligare en hållhake på sin spion. Ofta använde sig den Sovjetiska underrättelsetjänsten av betalning genom tjänster och presenter eftersom många spioner inte ville kännas vid att de utförde betalt arbete åt Sovjet utan kände sig bättre till mods utan kontantersättningar, förmodligen för att döva sitt dåliga samvete. Det finns exempel på agenter som fått sina sommarhus uppbyggda och betalda av den Sovjetiska ambassaden som ”tack för gott samarbete” och presenter av olika slag, ofta ryska antikviteter och konst har skänkts som ersättning för uppdragen.

 

Wennerströms hus 1963 med Gunnebostängsel. foto Säpo

 

Wennerström var visserligen snål och sparsam men inget varken förr eller senare tyder på att han haft ett vidlyftigt privatliv. Varken fin bil eller båt eller några andra lyxartiklar fanns hos Wennerströms. Visserligen bodde de fint men det berodde till stor del på Wennerströms relativt välbärgade hustru och svärföräldrar som själva var uppväxta och bodde i Djursholm. Huset var stort men det var ett tämligen enkelt 1940-talshus utan extravaganser och tomten var enkelt arrangerad utan någon trädgård och med ett enkelt Gunnebostängsel runt om. I Djursholms mått mätt är det tämligen modest.

Det finns forskare i Sverige som tror att Wennerström först var tysk/nazistisk spion och därför kunde värvas över till Sovjet. Frågan är om det är en riktig analys. Så här ligger det till: Wennerström berättade i sina memoarer att han i Moskva träffade en som han beskriver ”sympatisk tysk.” Wennerström skriver:

”Han var inte som de andra tyskarna med klacksammanslagningar, Hitlerhälsningar och dessutom objektiv och inte mottaglig för nazistisk propaganda. Han skämdes å sitt lands vägnar när judehetsen kom på tal. Aschenbrenner var med andra ord sympatisk.”

Detta uttalande antyder Wennerströms antifascistiska läggning på sättet han beskriver sin vän Aschenbrenner.
Min bedömning är att Wennerström, liksom Cambridge Five spionerna var antifascist först och främst och avskydde de fascistiska och nazistiska strömningarna som kom nerifrån Tyskland och södra Europa under trettiotalet, men även från Sverige där de förekom framförallt inom officerskåren och överklassen. Var Wennerström dessutom homosexuell, blir bilden komplett.
Vi skulle här kunna få förklaringen till att Wennerströms svärfar, konsul Carlsson i Djursholm redan i ett tidigt skede starkt rekommenderade Wennerström att elda upp första upplagan av sina memoarer, vilket han också gjorde. I den andra versionen med namnet ”Från början till slutet” som utkom några år senare står ingenting om antifascism, kommunism eller något motiv för spioneriet överhuvudtaget. Wennerström hamnade i Moskva 1940 som Sveriges första flygattaché och blev där bekant med den svenska ambassadsekreteraren, den unge homosexuelle Sverker Åström, då endast 24 år gammal.

Till saken då – när värvades Stig Wennerström?
Redan under kriget verkade Wennerström som sovjetisk uppgiftslämnare och då för NKVD, föregångaren till KGB. Det finns väl dokumenterat i Säpoarkivet. Wennerström hade goda kontakter med tyska legationen i Stockholm och fick därifrån fina underrättelser som han sedan vidarebefordrade till Ryssarna. Det ser även ut som att Wennerström av tyskarna sågs som ”sin man” det vill säga att han var en tysk ”värdefull kontakt” och agerade på så sätt som dubbelagent för NKVD. Enligt ett av de av-krypterade Venona-telegrammen från den sovjetiska ambassaden i Stockholm från den 5 februari 1942 står det:

”Enligt svenska flygattachén i Moskva:

Tyskarna har sex flygflottor och flyg för försvaret av tyskt territorium.

På östfronten har de förflyttat … (ej läsligt)

Produktionen av militära flygplan i Tyskland uppgår till 2000 maskiner i månaden… (ej läsligt). Har inriktats på produktionen av ME 11 Fokker Wolf 189 och JU 89… (ej läsligt).”

Det här telegrammet och andra liknande kan faktiskt bevisa att Wennerström redan i början av andra världskriget arbetade åt Moskva. Hans kontaktman var överste Nikolaj Nikitusjev vid den sovjetiska ambassaden, en erkänt skicklig agentvärvare. Dokument som jag funnit i arkiven och som stärker min tes är bl a dessa:

20 sep 1943: Wennerström ringer till ryska legationen och talar med Nikitusjev (sovjetisk militärattaché). Wennerström säger att han vill komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort från Stockholm till F7 på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till kl 3 dagen efter.

14 september 1943 ringer Grassman från tyska legationen och vill träffa Wennerström med anledning av hans förflyttning till F7. Wennerström säger att han inte kan av tidsbrist.

27 feb 1943 var Wennerström uppe hos Nikitusjev på hemlig visit. Säpo bevakade Nikitusjevs bostad man följde med den svenske flygvapenofficeren som åkte till Furusundsgatan 7. Det stod Wennerström på dörren.

3 feb 1942 ringer Madame Kollontaj (Sovjets ambassadör i Stockholm) och bjuder in Wennerström till lunch. Greve Folke Bernadotte kommer också meddelar hon. Major Wennerström tackar ja till inbjudan.

I Förhörstips ej bearbetade finns ett brev om en misstänkt läcka på Fst/und/inrikes och ett brev om att Wennerström lämnat över material till Madame Kollontaj i början av 1940-talet.

 

Wennerströms värvning angavs i tidningarna till 1948

 

Det finns alltså teorier om att Wennerström först var tysk agent och när han blivit konfronterad med detta faktum av KGB, tvingades över till den Sovjetiska sidan för att bli dubbelagent eller trippelagent som det i så fall blir eftersom han även arbetade åt den svenska underrättelse-tjänsten. Som exempel för detta anges att Wennerström umgicks med nazister och andra personer på yttersta högerkanten. Han skrev dessutom i Stockholmstidningen under kriget i ett högerorienterat tonfall.

Jag gör som sagt inte den bedömningen, utan tror att Wennerström under hela sin karriär arbetade enbart åt Sovjetunionen. Jag har redan beskrivit det och tänkte här spekulera lite mer i ämnet. Det finns flera anledningar till varför jag gör min bedömning och en av dessa är att Wennerström redan 1930 lärde sig ryska när han låg i flottan i Karlskrona och senare, 1933 reste på en studieresa till Riga för att specialstudera språket. En ung svensk officer som åker till Baltikum och specialstuderar det ryska språket, uppmärksammas med all sannolikhet av KGB dels för att det är en svensk officer och dels för att han ska bo hos en rysktalande familj. Wennerström bodde först hos en familj i Riga och sedan en familj i Libau. Han har uppgett att han redan här blev intresserad av underrättelsetjänst och blev bekant med en Brittisk underrättelseman, John som jag talat om tidigare och som sannolikt arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Wennerström säger att han hjälpte John i hans underrättelsearbete och ”fattade tycke för detta som han tyckte var spännande”. Han träffade också en ryska som blev som han säger ”min dans- och biopartner” och John blev sedan tillsammans med hennes väninna. En engelsk spion och två ryskor, en fullt tillräcklig grund för att misstanke ska uppstå. KGB kan redan här i Riga ha gillrat en fälla som Wennerström senare när snaran drogs åt inte kunde komma ur. John, som Wennerström inte vill beskriva närmare och som det heller inte finns någon mer information om i Wennerströms personakt kan mycket väl ha varit en dubbelagent och lurat Wennerström i en fälla vilket var en vanligt KGB- taktik. Det vill säga Wennerström trodde att han lämnade över informationer till brittiska MI6 men mottagaren John var en dubbelagent och kunde på detta sätt snärja sitt offer. Denna rekryteringsmetod kallas för ”false flag”(falskt flagg). Det kan annars tyckas märkligt och riskfyllt att en underrättelseagent för MI6 med uppdrag att spionera i Riga skulle anförtro sig åt en ung svensk som inte var militärattaché eller arbetade på någon av ambassaderna.

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström i Riga. Eftersom Wennerström var vän med amerikanen John och som det senare framkom i förhören; hade det sovjetiska kodnamnet ”EGON”, blev Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som han säger. Wennerström lämnade Riga 1934 och berättar i förhören att han infördes i ryssarnas kartotek och att de senare följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Det går att tyda genom bandupptagningarna jag lyssnat på från förhören med Wennerström och jag tror att hans hans mål var att dölja att han varit en medlem av Komintern, världsrevolutionen redan 1933. Wennerström ville dölja att han redan tidigt hade en som många andra på den tiden ”antifascistisk” läggning men som inte var en tillgång i en militär karriär på 1930-talet. Snarare något som skulle utesluta en högre officerskarriär. Wennerström vill spara sin familj och sin frus framgångsrika svärfar denna pinsamhet.

I mars 1941 återvände Wennerström från Moskva till Stockholm för en tillfällig stabstjänstgöring. En tid före han reste hem blev han uppkallad till chefen för den sovjetiska staben för utländska försvarsattachéer. Den sovjetiske översten berättade att han fått reda på att Wennerström skulle kallas hem och han kallade in en överstelöjtnant från NKVD i rummet, Ivanovitj, Wennerströms kontaktman i Riga! Översten ville veta varför Wennerström kallats hem och sedan berättade översten att de visste om att han hade ett flitigt umgänge med den tyska ambassaden. (Wennerström talade mycket god tyska sedan barnsben. Han hade tillbringat ett år i barndomen i Tyskland.) Stabschefen ville att han skulle ta reda på så mycket som möjligt om Hitlers operation BARBAROSSA, den tyska invasionsplanen mot Sovjet.

”Ni vet naturligtvis en hel del, så flitigt som ni umgås med tyskarna”, sa översten. Översten tittade på både Wennerström och Ivanovitj från NKVD och sa sedan: ”Ni kan ju betrakta er som gamla bekanta. Jag tycker att Ivanovitj ska ta hand om vår svenske vän och visa honom lite rysk gästfrihet”. Ivanovitj berättar sedan om operation Barbarossa och hur viktigt det var för ryssarna att få reda på så mycket som möjligt om denna plan medan de åt en god middag i NKVD:s lokaler i Moskva. Ivanovitj berättade att han haft ögonen på Wennerström redan under tiden i Riga (1933-34) och att han så att säga kommit i NKVD:s intresse redan då. Ivanovitj pumpade sedan Wennerström på uppgifter om tyskarna. Wennerström berättade att den tyska ambassadören ansåg att Hitler underskattade den Sovjetiska krigsmaktens potential. Ivanovitj undrade då om Wennerström trodde att han kunde skaffa fler informationer genom sitt umgänge med Tyskarna. Wennerström svarade att han förväntade sig gengåvor för det.

”Självfallet är vi beredda att ersätta er … med pengar”, sa Ivanovitj.

Wennerström ville dock inte ha några pengar utan istället underrättelse-information som han kunde komma hem till Stockholm med och visa att han verkligen åstadkommit något. Hittills hade han inte haft mycket att visa upp. ”Det räckte inte för en plats i solen”, skrev Wennerström. Ivanovitj funderade en stund och svarade att det givetvis kunde ordnas om han inte hellre ville ha pengar.

Wennerström verkade alltså enligt egen utsago under sin första Moskva tid, 1940-41 som KGB-agent i utbyte mot Sovjetiska militärhemligheter och kunde sedan använda dessa för att gynna sin egen karriär hemma i Sverige. Tillbaka i Sverige fick Wennerström genast visa sina goda resultat.

”Så goda att jag till och med fick göra en särskild föredragning för Flygvapnets starke man Nordenskiöld. Det blev för min del en fullträff vilket återspeglades i Nordenskiölds tackord:

”Jag måste gratulera vår flygattaché i Moskva. Det är exceptionellt att en så pass ung officer på så kort tid kunnat inhämta så mycket värdefullt för svenskt vidkommande”. 

Nordenskiöld skulle bara veta? Detta beröm, berättade Wennerström, skulle senare stå honom dyrt, då det steg honom åt huvudet och han gick en mörk framtid till mötes som sovjetisk agent. Allt det här står att läsa i Wennerströms memoarer märkligt nog och mer eller mindre visar tillsammans med hans egna vittnesmål från polisförhören att han värvades långt före 1948 som det står i domen mot honom. Wennerström stod under ”kultivering” av KGB redan under sin tid i Riga och hade sina första riktigt viktiga uppdrag under Moskvatiden 1940-41, då han spionerade åt NKVD på den tyska ambassaden. Belöningen för spionverksamheten var förutom svartväxlingspengar att han fick resurser av ryssarna att kunna glänsa på hemmaplan och bli en stjärna inom sitt gebit; underrättelsetjänst. Kunde det bli bättre? Den lite fåfänge och revanschsugne Wennerström blev en stjärna på Försvarsstaben i Stockholm men var samtidigt nu helt i klorna på den Sovjetiska underrättelsetjänsten, även om han inte sålde uppgifter som direkt rörde Sverige. Det kom senare.

Anledningen till att Wennerström av Säpo (Statspolisens tredje rotel) sattes under övervakning 1943, var att han besökte den ryske militärattachen, Nikitusjevs hem den 27 februari samma år. Allt talar för att ryssarna använde Wennerström som kurir och genom Madam Kollontay och den Sovjetiska Stockholmsambassaden gavs informationer till Wennerström som man önskade skulle läcka över till tyskarna. Den 24 januari avsände den tyska flygattachén i Stockholm ett telegram till Berlin med texten:

”Militärattachén erfor igår konfidentiellt av förre svenska flygattachén i Moskva, kapten Wennerström, att nuvarande militärattachén i Moskva skulle hava rapporterat, att man i diplomatiska kretsar i Kuybischev vore av den uppfattningen, att Ryssland på grund av för små leveranser av krigsmateriel från USA och England troligen efter stabiliserandet av sina nuvarande militära framgångar skulle komma att rikta ett fredsförslag till Tyskland. Denna uppfattning lär även förekomma på ryska legationen här i Stockholm.”

Wennerström kommenterar det här med:

”Jag fick uppdraget att leverera meddelandet till tyskarna i små portioner så att det på så sätt skulle verka som om de frågade ut mig. Det var det sista tyskarna fick av mig för det hände något obehagligt då jag en dag plötsligt blev uppkallad till Överste Adlercreutz, chefen för den svenska underrättelsetjänsten. Han berättade att ”vi” hade knäckt den tyska telegram-koden och att vi kunde tyda deras telegram från den tyska ambassaden i Stockholm. Där fanns ett telegram till Berlin där det sägs att de fått informationer av Wennerström angående ryska fredstrevare. Adlercreutz varnade mig för fortsatta förbindelser med tyskarna men lät saken bero med denna varning. Jag blev riktigt förbannad på tyskarna att de använt mitt namn i klarspråk även om det var kodade telegram.”

Redan där hade militära säkerhetstjänsten kunnat gripa Wennerström. Det hade säkert också gjorts om Wennerström lämnat uppgifter till Sovjetunionen. Nu misstänktes han ha hjälpt Tyskarna och det var förmodligen inget allvarligt brott på den tiden inom den svenska underrättelsetjänsten med överste Adlercreutz som chef …

En intressant uppgift i telefonavlyssningsprotokollet över statspolisens avlyssning av Wennerström under kriget är att den 14 september 1942 ringer en Grassman från den tyska ambassaden och vill träffa Wennerström innan Wennerströms förflyttning till F7 Såtenäs senare under samma månad. Wennerström svarar lite kort att han inte kan träffa honom av tidsbrist och de hörs sedan inte mer per telefon innan förflyttningen. Wennerström ringer sedan den 20 september till den sovjetiska ambassaden och talar med Nikitusjev och ber själv att få komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till klockan 13 dagen efter. Den 27 februari skuggas Wennerström av Statspolisen och han besöker då i hemlighet Nikitusjev hemma i hans bostad på Gärdet. Efter denna händelse berättar Wennerström att han höll sig i skinnet och det går också att se genom telefon- och brevkontrollen som polisen gjort mot honom under den här perioden. Wennerström kontrollerades av Statspolisen under resten av kriget. Han förflyttades till F7 Såtenäs och tjänstgjorde där bland annat som ställföreträdande flottiljchef och sedan divisionschef. På F7 fortsatte hans spionkarriär för Sovjetunionen och han satt långt in på nätterna och kopierade dokument åt ryssarna. Han beställde vad han kunde komma åt från staben i Stockholm och höll ett öga på de amerikanska och svenska kurirflygningarna till Storbritannien samt fotograferade de Brittiska och Amerikanska bombflyg som sökt sin nödhamn till F7 Såtenäs. En fanjunkare anmälde Wennerström för otillåten fotografering på F7 då han fotograferade amerikanska flygplan. Under andra världskrigets slutskede efter 1943 användes Bulltofta som nödlandningsfält för de allierades bombflygplan och därifrån skulle sedan de plan som kunde återställas i flygdugligt skick flygas till uppsamlingsplatsen som var F7 Såtenäs. Wennerström hade fått uppdraget som följeofficer till de amerikanska besättningarna då de omgrupperade och han kom där i kontakt med personal från den amerikanska ambassaden.

”Efter detta var dörrarna på den amerikanska ambassaden öppna för mig i fortsättningen”, berättar Wennerström.

Här pratar vi om en högpresterande kille som verkligen hade mycket att stå i. I nästa inlägg ska jag skriva om Wennerströms kopplingar till DC-3:an och hans hemliga medhjälpare. Dessutom; på söndag 16/6 2013 är det exakt 10 år sedan jag och mitt team fann DC-3:an. Satan vad tiden går …

 

Det om det, Anders Jallai

 

Källor:

The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive, Andrew/Mitrokhin 1999.

Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström.

Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972.

Säpoarkivet, Venonamaterialet.

Golitsyn, New Lies For Old 1984.

Den svenska nationalsocialismen, Tobias Hübinette 2002.

Han som aldrig fick bli kung, Per Svensson 2006.

Säpoarkivet, personakt Nils J (namn borttaget).

Spionfångaren, Wright 1987.

Intervju  f d Säpo byrå B kontraspionageschef Olof Frånstedt 2006.

Utan omsvep, Carl Persson 1990.

Sjinkarenkos memoarer UD, DC-3 utredningen DS 1992:5, bakgrundsmaterial.

Intervju FRA byråchef Nils J 2006.

Body of Secrets, James Bamford 2001.

Juristkommissionen 1964 om Wennerström.

Intervju Sven Olov Olin 2004.

 

Se gärna den svenska versionen av DC-3 dokumentären: DC-3:ans sista resa, av Deep Sea Productions och SVT under fliken DC-3. http://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/  Så minns vi tillsammans!

 

Jag rekommenderar den här välgjorda Brittiska serien om Cambridge Five spionerna: http://www.discshop.se/filmer/dvd/cambridge_spies_nyrelease/P58531?gclid=CJPOnYH34LcCFYF6cAodaS0Aiw 

Spionen Wennerströms hemlighet blir 50 år

 

Den 20 juni 2013 är det på dagen 50 år sedan flygaren och översten Stig Wennerström greps i Stockholms city. En varm försommardag kommer två civilklädda poliser från Statspolisens 3:e rotel (Säpo) ikapp honom mitt på Riksbron och säger:

 

Det är från polisen. Översten är anhållen.

 

Det har av flera forskare sagts att Wennerström var en gåta. Hans motiv förblir oklara etc. När han började spionera har heller inte klarlagts av Säpo. Man säger officiellt ca 1948. Inte heller har hans eventuella medhjälpare avslöjats. Wennerström valde tystnade, säger man från officiellt håll. Han tog med sin gåta i graven när han dog den 22 mars 2006. Jag hävdar, efter att ha suttit och läst igenom hela Wennerströmsarkivet på Säpo, inklusive de kvalificerat hemliga delarna, att det ligger till så här:

Wennerström spionerade för GRU mot amerikanarna under sin tid i Moskva 1949-52. Men Wennerström värvades av ryssarna redan före andra världskriget, vid ungefär samma tid som den kända spionringen i Storbritannien; Cambridge Five med MI6 chefen Kim Philby som ledare, värvades. Det finns beskrivet i Wennerströmsarkivet på Säpo och jag återkommer till det. Under tiden fram till 1957 då Wennerström kom hem från sin attaché- tjänst i Washington DC, spionerade han huvudsakligen mot USA och NATO. Efter 1957 när han flyttade hem till Sverige till Skirnervägen i Djursholm strax utanför Stockholm, blev han tvingad att spionera även mot Svenska intressen för GRU:s räkning. Han fick nya medarbetare av GRU i form av Mr X och Getingen men även hittills okända agenter som BD, GH och NJ. Mr X lämnade material om amerikansk signalspaning via sitt arkiv på sambandsavdelningen i FRA. Han lämnade personligen över dessa handlingar till Wennerström genom att med egen nyckel gå in i huset på Skirnervägen 20 när Wennertsröm inte var hemma och låsa in dem i ett litet skåp i städskrubben på bottenplanet i den stora Djursholmsvillan. Även BD lämnade material från Fst/Und där han tjänstgjorde och ”Getingen” kabinettssekreterare Sverker Åström lämnade material från UD oftast muntligt (se tidigare inlägg: http://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/). Wennerströms spionring var komplett.

 

Wennerströms hus på Skirnervägen 20 i Djursholm i mitten av 2000-talet. Det vackra 40-talshuset var till salu och jag ville köpa det men min fru stoppade mig som hon så ofta gör…

 

Wennerström var en mycket liberal och kulturintresserad känslomänniska. Det är mitt intryck efter att ha läst mängder av dokument, lyssnat på förhör och läst telefonavlyssningar. D v s han var inte dominant, intolerant, perfektionist som många andra militärer och piloter ibland kan vara. Han var en ganska juste person som var älskad av sin fru och två döttrar och hade ett stort socialt umgänge. Han var antiamerikan och antifascist. Mycket talar för att han var homosexuell och kanske var det ryssarnas hållhake på honom? Wennerströms kollega på försvarsstaben Bo Westin har sagt till mig att ryssarna hade en rejäl hållhake på Wennerström men Westin ville inte säga vad det var. Det är personligt, sa han. Kanske menade Westin, Wennerströms homo- eller bisexualitet. Det finns flera vittnesmål i Wennerströms personakt som antyder det. Så här skriver Säpo i sin analys (Säpoarkivet P4599 Wennerströms personakt):

 

”Vissa vaga indikationer tyder på att Wennerström skulle kunna vara bisexuell. Inga andra svagheter verkar finnas som ex droger, alkohol mm.” (Säpo Wennerströms personakt P4599, Fst pärm A29 bedömanden)

 

Ett annat tips från Tyskland säger: ”Förhörstips bearbetade: Enligt tyska SPV så var det klarlagt att Wennerström varit homosexuell.”

 

Ytterligare ett tips lyder, och vi har plötsligt tre av varandra oberoende källor till Wennerströms ev homosexualitet: P4599/A42 ingående skrivelser. Där sägs “att det var väl känt inom den internationella skarpskytteföreningen att Wennerström hade starka homosexuella böjelser.”

 

Stig Wennerström dömdes 1964, ca ett år efter gripandet till livstids fängelse.

 

I november 1958 hände något avgörande i Wennerströms spionkarriär. Under ett sovjetiskt militärbesök i Sverige där hans handledare generalen ingick, fick han sannolikt order att bli brevlåda åt Mr X. Mr X var chef på FRA:s avd M, sambandsavdelningen. D v s den avdelning där allt spaningsmaterial sammanställdes och analyserades, även amerikanskt utbytesmaterial. Mr X ansågs av ryssarna självklart som en viktigare spion än Wennerström. Därför lät man Wennerström ta större risker genom att det blev han som skulle vidarebefordra material från FRA till sin sovjetiske kontaktman på ambassaden; GRU tjänstemannen. Mr X hjälpte även Wennerström med radiokontakterna från juni 1958 till dec 1961. Under julen 1961 fick Wennerström ordning på sin egen radioutrustning, Halicraftern och f o m då tog han, på order från GRU, själv emot sina meddelanden från Moskva. Sannolikt för att Moskva började förstå att Wennerström hade fått Säpo:s ögon på sig. Moskva ville inte riskera sin viktigaste agent: Mr X på FRA.

 

Från Östberlin får Säpo ett tips om att Wennerström ska ha fyra svenska officerare som medarbetare. (P4599 Wennerströms personakt)

 

Ju mer man gräver i en spionaffär desto mer komplicerad brukar den bli. I nästa inlägg ska jag berätta om hur Wennerström värvades. Vi hörs då.

 

Anders Jallai

PS. Om du gillar det här inlägget, tycker det är viktigt eller bara god underhållning; sprid det gärna till dina vänner via Facebook “Send“; “Like“ eller “Tweet” knappen längst ned i inlägget. Jag skulle uppskatta det. AJ

 

Stig Berglings hemlighet …

Stig Bergling med “Landsförrädaren”

 

När Stig Bergling greps och dömdes – 1979 hade jag precis fått körkort och gjorde min praktik på Volvo Ernst Nilsson på Varvsgatan, mitt emot Högalidskyrkan på Södermalm. Det var obligatoriskt med praktik på ett tekniskt område, under min skolgång på 4-årig teknisk linje. Jag fick mest byta avgasrör på gamla skitiga 240 bilar, kommer jag ihåg och se på när mer erfarna mekar servade bilarna. En gång bytte vi ett topplock på en blå Volvo 240. Det var spännande. Den sommaren 1979 köpte jag min första egna bil för pengarna jag tjänade på Ernst Nilsson – inte en Volvo utan en brittisk Vauxhall Victor – för tusen spänn. Den var gräddvit och såg ut som en jänkare, tyckte jag. Det pirrade i magen av förväntan. Brudar – bärs – flipper. Allt var nu möjligt. Victorn var den perfekta förstabilen för tusen kronor. Det var lite si och så med elsystemet och ibland fick man stoppa ned händerna under instrumentpanelen och gräva lite bland kablarna för att få igång halvljuset – men motorn gick bra. Min Vauxhall Victor kom med en Philips stereo på några watt – tillräckligt för att på hög volym kunna spela “Davy´s on the road again” med Manfred Mann´s Earth Band. Det gjorde vi på vägen till Gotlandsfärjan i Nynäshamn, jag och mina långhåriga kompisar. De hade ingen egen bil – det hade jag – jag var kungen, sommaren 1979 då Stig Bergling dömdes för grovt spioneri. Det la inte vi märke till, på väg mot Fårö med bilstereon på högsta och skuffen full av öl – frågan är om vi ens läste tidningar den sommaren -mer än Fibban och Lektyr.

 

 

Vauxhall Victor

 

 

 

”Stig Bergling sköt vårdare”, skriver DN. http://www.dn.se/nyheter/sverige/spiondomda-stig-bergling-skot-vardare

”Jag sköt aldrig mot vårdaren”, säger Stig Bergling i Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/bergling-jag-skot-aldrig-mot-vardaren/

 

Det här inlägget ska inte handla om bilar eller min ungdom. Inte heller om Stig Bergling skjutit med sin Soft Air Gun mot en vårdare eller inte.  Jag har sett Stig skjuta prick med vapnet på sitt rum på Ersta sjukhus. Det är en av få sysselsättningar som han har att göra på sitt 20 kvm stora rum med utsikt mot en betongvägg. Det var för något år sedan som jag besökte Stig och gav honom min bok Landsförrädaren. Jag ville veta vad han tyckte. Döm om min förvåning då han redan hade läst den! Han sa:

 

Bra bok – mycket nära sanningen.

 

Jag ville fråga Stig hur han mådde, om han ångrade vad han gjort och om det var något som han ännu inte berättat? Jag fick ett par spännande timmar där på Ersta. Men om han ångrar att han blev en landsförrädare fick jag inget riktigt bra svar på. Han sa att han hade en spionkollega på en position över sig på Säpo. Någon som skyddade honom, någon som hjälpte honom att få ett kortare straff när han återvände till Sverige efter sin rymning 1994. Någon som hjälpte honom att fly på hösten 1987. Till Expressen sa Stig Bergling i juli 2009:

 

 

Det är klart att jag fick hjälp av någon i bakgrunden. En skyddsängel. Den verkliga storspionen. Och jag tror jag vet vem det var, säger Stig Bergling och stryker under med pennan i sin lista. http://www.expressen.se/nyheter/bergling-jag-skot-aldrig-mot-vardaren/

 

 

Stig Bergling som Kustjägare 1957

 

 

Stig Bergling greps 1979 av israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth i Libanon efter att CIA avlyssnat ett av Berglings samtal med sin GRU-hanterare i Beirut. Bergling arbetade både på Högkvarterets säkerhetsavdelning Fst/Säk och på Säpo RPS/SÄK och dömdes i Sverige till fängelse för grovt spioneri för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU:s räkning. 1987 rymde han tillsammans med sin fru via Grisslehamn till Åland, Ryska ambassaden i Helsingfors och sedan i bakluckan på en sovjetisk diplomatbil över finska gränsen till ”friheten” i Sovjet. Efter sju år av flackande liv i forna sovjetländer på GRU:s bekostnad, tröttnade han och överlämnade sig till svenska myndigheter 1994. Därefter fick han beskedet av någon att han bara behövde avtjänade ytterligare tre år, om han höll sig i skinnet – det var kravet. Om han höll sig i skinnet? frågade jag mig. ”Ja, jag skulle hålla käft”, sa Bergling. Mycket riktigt så höll denne någon sitt löfte och Bergling frigavs redan 1997, på dagen tre år senare. Enligt chefen för Säpo:s kontraspionage P-G Näss så pekade Bergling efter gripandet ut en officer på MUST (Fst/Und) och en på SSI som GRU agenter. Däremot inte sin ”ängel” på Säpo.

 

Curt-Steffan Giesecke på Waynes Coffee Drottninggatan

 

Nyligen träffade jag en hög representant för Stay Behind i Sverige på 1980-talet, Curt-Steffan Giesecke, förre SAF chefen och VD på Trygg Hansa. Han tog över Stay Behind efter Alvar Lindencrona. Giesecke berättade relativt trovärdigt att Stay Behind i Sverige omorganiserades helt efter gripandet av Bergling 1979. Anledningen var att Bergling hade insyn i verksamheten. Den nya organisationen som skapades ville inte Giesecke tala om. Den som Bergling och ryssarna inte fick någon insyn i. Curt är en sådan där “fiende” som man blir imponerad av: vilken hårding – 91 år gammal – omöjlig att vika ned! Han fyller 92 den första maj. Kan tänka mig att det är något som förföljt honom genom åren: att svenska arbetsgivareföreningens starke man, föddes på arbetarnas egen nationaldag – den första maj!

Till sist: jag vet idag inte om jag tycker Stig Bergling är en jättestor landsförrädare. Han är liksom jag, Kustjägare i botten och har sedan arbetat på både dåvarande MUST och Säpo:s kontraspionage. Han sålde visserligen ut våra hemliga atombombssäkra bergrum i skärgården till GRU – inte bra då – verkligen inte. Bergrum som kostade miljarder att bygga men med facit i hand så hade vi ändå lagt ned dessa och mycket mer genom åren. Det kalla kriget är slut – ryssen kom ju aldrig – även om några försöker sparka liv i liket igen. Bergling gjorde som jag vet att fler med honom gjorde på den tiden, sålde ut det han hade vetskap om för att tjäna några kronor. Han ansåg förmodligen inte att det hade någon större betydelse, eftersom han visste att det fanns fler och högre placerade GRU-spioner på både Säpo och MUST. Exempelvis hans egen “Skyddsängel”. Ungefär samma resonemang som Wennerström drev, vet jag. Flygaren Wennerström var också GRU-spion och greps redan 1963. Jag kan nästan lite skämtsamt likna det vid choxandet på våra svenska byggen på 1970-80-talen, där byggarbetarna stal byggmaterial till sina egna villor och sommarstugor. Det sågs som en dold löneförmån, t o m av cheferna. Kan det ha varit så illa även i vår underrättelse- och säkerhetstjänst? Choxning av hemligt material??

 

Vänligen, Anders Jallai

 

Extramaterial: Delar av mina dagboksanteckningar över ett av mötena med Stig Bergling: 2011-09-02: Åkte upp på söders höjder idag. Hade fått en adress av XX på Erstagatan, lgh XX. Adressen gick till Stig Sydholt. Sveriges största ”fångade” spion sedan Stig Wennerström. Först fick jag inte träffa honom. Han var för trött sa en kvinna ur personalen på Erstahemmet. Sedan skrev jag ett brev under lunchen och gick upp igen. Då släppte en kvinna in mig, mycket tack vare brevet och med en hel del tur kunde jag komma in i hans lägenhet, då en ur personalen öppnade. Jag knackade först på men Stig öppnade inte. Då gick personalen in med egen nyckel. I rummet som var ca 20 kvm, stod Stig Bergling i kalsonger. En märklig syn. Jag presenterade mig snabbt och tog i hand. Han verkade känna igen mig och han svarade på min fråga: att han lyssnat på ”Landsförrädaren” som ljudbok och tyckte den var mycket bra. Initierad och välskriven. Jag frågade om vi kunde byta några snabba ord. Han skulle nämligen iväg på något om en stund. Det här hann vi prata om: Han berättade på min fråga att han blivit debriefad av Säpo. Det hade varit tufft och jävligt och det hade skett på flera olika anstalter. De hade flyttat runt honom p g a risken för att han skulle bli fritagen av GRU. GRU hade enligt Stig också planerat ett fritagande. Han som hade debriefat kommer jag inte ihåg namnet på men tror att han hette Arrfors eller något liknande. Han hade jobbat på Fst Säk under chefen Bengt Wallroth som var en ”CIA” man och väldigt tuff o elak enligt Stig. De hade ett rum på Säk-avdelningen med fyra svarta fyrkantiga nappa-skinnfåtöljer runt ett bord där CIA brukade sitta och få briefingar under ibland flera dagar. Tror att Stigs första kontaktman på GRU hette Alex och var ryss. Annars hade Stig sina kontakter med Östtyskarna. Man brukade göra så med särskilt viktiga agenter.

 

P3 Dokumentär Stig Bergling  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/83895?programid=2519

 

 

Hårsfjärden 1982 – ett landsförräderi?

Los Angeles klass attackubåt US Navy

Idag tänkte jag ge er ett genuint vittnesmål från ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Det är en intervju jag gjorde för några år sedan med chefen för Mälstens minstation, Sven Olof Kviman. Mälstens minstation ligger i inloppet till Mysingen och Hårsfjärdenområdet i Stockholms södra skärgård och en kränkande ubåt måste ta sig förbi där för att komma ut från Hårsfjärdenområdet söderut. Sänktes eller skadades en ubåt i oktober 1982? Och släpptes en ubåt medvetet ut med hjälp av en Natoagent i den svenska försvarsledningen? Två viktiga frågor att få svar på om vi vill ha en korrekt analys av ubåtskränkningarna i Sverige på 1980-talet.

Jag tycker intervjun som kommer är ett utmärkt exempel på hur duktiga och kompetenta svenska officerare kämpade, slet och gjorde sin plikt för Sverige men fördes bakom ljuset av vissa av sina överordnade kollegor. Så är det nog – och frågan är vad som händer när det här en gång kommer ut till allmänheten? Kommer de inblandade att lynchas? Knappast men en och annan lägre officer skulle, vet jag, gärna se dem fastspända vid skampålen i åtminstone några dagar – kanske utanför slottet? Det är en pinsam historia för Sverige men en mycket viktig sådan att reda ut, om det kalla kriget överhuvudtaget ska kunna gå att analyseras och beskrivas för våra barn och barnbarn i framtiden.

Se sjökort över Hårsfjärdenområdet: http://kartor.eniro.se/m/nCL5E

Men låt oss ta det från början. Händelsen, som kanske är den mest allvarliga i svensk efterkrigshistoria, DC-3:an inräknad, drogs igång med följande observation i Hårsfjärden i oktober 1982. Två värnpliktiga på väg i en liten transportbåt mellan ön Märsgarn i Hårfjärden och Berga Örlogskolor på fastlandet, får syn på två mörka rör som drar upp 2-3 dm höga svallvågor, bara några meter från båten klockan 12.50 den första oktober 1982. Periskopen visar sig 3 dm över vattenytan och har ett inbördes mellanrum av ca 1-1,5 m. De har platta översidor, är mörka och rören har en diameter på ca 10 cm. Farten de gör genom vattnet är ca 5 knop, enligt rapporten. De två värnpliktiga observerar de mörka rören i ungefär en minut. Vid 18-tiden fyra dagar senare går en ubåt förbi Sandhamn med tornet i ytläge vid Skötkobben. Flera militärer observerar det svarta tornet och propellerströmmen och vittnar om att tornet “ser ut som en stor ladugårdsdörr”. Tornet beskrivs som högre än brett. Kustartilleriet på Korsö tar fram skarpa granater för att lägga en matta över ubåten, men den dyker och en patrullbåt fäller två sjunkbomber mot den vid Farfarsgrundet. Djupet på platsen för båda observationerna är 37 meter.

Läs ubåtsrapporten från iakttagelsen på Hårsfjärden den 1 oktober 1982: Hårsfjärden observation 1 oktober

 

Mälstens minstation, Danziger gatt

 

För några år sedan (oktober 2008) hälsade jag på överstelöjtnant Sven Olof Kviman och hans fru i deras vackra hem på Karlsudd utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. Kviman som varit bataljonschef inom Kustartilleriet och ansågs under sin aktiva tid, vara en av försvarets ledande experter på undervattensmineringar och ubåtsjakt. Han var under Hårsfjärden-incidenten först chef vid Korsö, som hade förberett bekämpningen av en ubåt den 4 oktober, och från den 6 oktober tog han över ledningen vid Mälstens minstation. En minstation i inloppet till Mysingen och Hårsfjärden där ubåtsjaktens mest dramatiska händelser ägde rum i början av oktober 1982. Mälstens minstation sköt bl a av en krigsmina på hela 600 kg under en passerande ubåt den 11 oktober 1982 klockan 12.22.

Händelserna vid Hårsfjärden och Mälsten klassas bland experter som en av de mest dramatiska militära händelserna i Europa under det kalla kriget. Sverige försökte skada eller sänka flera inkräktande, fientliga ubåtar under de här två veckorna i början av oktober 1982. På förmiddagen den 11 oktober inrapporterades flera indikationer på att en ubåt var på väg söderut på Mysingen mot minspärren vid Mälsten. Mälsten är den sista utposten innan ubåtarna når öppet hav. Överstelöjtnant Sven Olof Kviman berättar om den dramatiska ubåtsjakten:

 

Video Kviman del 1: http://youtu.be/nKdLCIYwlog 

 

 

 

Krigsdagböcker om färgfläcken vid Mälsten 1982

 

Som bevis för att en ubåt skadades vid Mälsten, ansågs vara en grön färgfläck som syntes på ytan ovanför minsprängningen alldeles efteråt, strax norr om minstationen den 11 oktober. Den gröna signalfläcken som misstänktes ha sänts upp från en skadad ubåt eller utlösts automatiskt på grund av den kraftiga detonationen, drev norrut med vinden. Ett av kustbevakningens flygplan SE-GYP såg och rapporterade den drivande gröna fläcken på radion. Fläcken låg då ca 500 meter norr om mineringen. Den här eventuella signalfläcken, från en förmodad ubåt i nöd, har diskuterats livligt genom åren. Marinens ubåtsexperter Emil Svensson och Bror Stefenson hävdar att fläcken inte var grön och således inte en signal. Hur de nu kan veta det?

Det som framkommit senare i ett hemligstämplat dokument (ubåtsutredningen 2001) är att förutom Kustbevakningens flygplan, rapporterade även en av Marinens egna helikoptrar in en grön fläck, 50 minuter senare. Det var helikoptern Y46 som rapporterade in en grön fläck som bredde ut sig nära platsen där minsprängningen hade skett. Också denna fläck drev norrut och var 1 timme senare närmare 1 km norr om Måsknuv. För att slå hål på Emil Svenssons påstående att det inte var en grön färgfläck tänkte jag referera till följande intervju med en flygarkollega som jag haft som styrman flera gånger inom civilflyget. Det är nämligen befälhavaren på Kustbevakningens flygplan SE-GYP, Mats Norderfeldt. Han som först såg den gröna fläcken från luften! Tilläggas ska också att det är betydligt lättare att se färgskillnader från luften än från sidan på land eller från ett fartyg. Utdrag ur min forskardagbok:

 

2006-10-19: Flög med styrman Mats Norderfeldt. Han har arbetat många år i Kustbevakningen som befälhavare på deras flygplan. Han berättade flera historier från 1980-talet när han var inblandad i ubåtsjakten. De hade IR utrustning och radar på sina flygplan. De kunde se vattenspår efter ubåtar men även ubåtstorn och de anlitades därför flitigt av Marinen och Must för spaning. Han berättade att han med 100% säkerhet sett en gul-grön fläck på vattnet (gult-grönt pulver) som de trodde kunde vara en signal från en skadad ubåt vid Mälsten, hösten 1982. Norderfeldt har vid tidigare tillfällen sett sådana signaler på vattnet vid övningar med Flygvapnet. Han flög vid observationstillfället kustbevakningens flygplan SE-GYP. Hela besättningen var överens om vad man observerat. De tog bilder från luften av fläcken och en rapport tillsammans med bilderna överlämnades personligen av besättningen till Försvarsstabens underrättelseavdelning på Högkvarteret. (intygas av Mats Norderfeldt efter uppläsning i telefon 2013-02-14)

 

 

Grön signalfärg, USA och Storbritannien

 

Ytterligare bevis för en minsprängd ubåt är ljuden som uppsnappades och spelades in av undervattens-mikrofonanläggningen vid Mälsten efteråt och som analyserades av flera experter som säker ubåt. Ljuden analyserades som att reparationsarbeten pågick på en skadad/stillaliggande ubåt i närheten av Mälsten på kvällen och natten mot den 12 oktober. “Reparationsarbetena” pågick i ca 12 timmar. Överbefälhavare Lennart Ljungs handskrivna dagbok säger följande för den 11 oktober 1982:

 

Minsprängning Mälsten – mitt under – grön fläck. Tills vidare förbud mot aktivering av mineringar intill dess undersökning gjorts. (ÖB MD)

 

Kvällen den 13 oktober bedöms minst en ubåt vara instängd i Hårsfjärdenområdet innanför Mälstens minstation. ÖB Lennart Ljung är på presskonferens på Berga och tar hand om världspressen. Han har delegerat befälet till försvarsstabschefen Bror Stefenson, och det är Stefenson som ger order om eldförbud för Mälsten, utan att den förberetts på försvarsstaben. Kl 01:00 ringer Stefenson till Ljung och berättade att alla system har indikerat ubåt. Därefter ger han åter eldtillstånd till Mälsten. Bror Stefenson ger alltså på eget bevåg minstationen Mälsten eldförbud klockan 20.05 den 13 oktober med hänvisning till mörker och risken att skada civila segel- och motorbåtar. Det som sedan händer är att en ubåt stilla passerar ut klockan 23.00. Endast tre timmar efter att ordern om eldförbud mottagits på Mälstens minstation. Ännu märkligare är att ytterligare drygt två timmar senare, klockan 01.05 (Mälstens krigsdagbok) får minstationen tillbaka sitt eldtillstånd. När den främmande ubåten redan passerat ut för länge sedan och totalt mörker fortfarande råder.

Högste chefen för Stockholms kustartilleri vid tillfället, överste Lars Hansson menar, att han tror att den som ger ordern, försvarsstabschefen Bror Stefenson, samarbetar med ryssarna och att Hansson själv ett tag överväger att låta bli att lyda ordern (Hårsfjärden, Tunander sid 146). Det vittnar inte minst om spänningen som denna händelse ger upphov till. Konteramiral Gunnar Grandin, skrev följande i marinens interna hemligstämplade rapport om Hårsfjärdenincidenten:

 

Vid ett par tillfällen kan order om eldförbud såväl avseende sjunkbombsinsats som minsprängningar verksamt ha bidragit till att ubåten(arna) undkom. (Chefen Marinen /Grandin 1982 sid 25)

 

Video Kviman del 2:  http://youtu.be/YWuqb-siPno

 

 

 

Analys: Vad tror vi om det här? Ja, går det att tro något annat, av en intelligent varelse, än att eldförbudet under fem timmar den 13 oktober 1982, berodde på att en ubåt medvetet släpptes ut från Hårsfjärden? Amiral Bror Stefenson som var Kungens adjutant åren 1990-97 och ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet 1987-92 är sannolikt ingen sovjetisk agent. Då återstår teorin att regeringen Palme som då precis tillträtt, gett Stefenson en personlig order om att avtrappa ubåtsjakten och släppa ut eventuella kvarvarande, instängda ubåtar. Svagheten i den teorin är att Bror Stefenson fortfarande idag hävdar, dels att det inte fanns någon skadad ubåt i Hårsfjärden, dels att ingen ubåt medvetet släpptes ut. Skulle han fortfarande göra det efter 30 år, tycker du, om det varit en sovjetisk ubåt? Så här uttalade sig Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, överste Lars Hansson:

 

Mellan 1982 och 1985, när jag var chef för Stockholms kustartilleriförsvar, var det så många saker som hände där jag märkte att vår motståndare i förväg visste vilka drag vi skulle göra, och att det är många som tycker som jag. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det finns någon eller några mellan mig och överbefälhavaren som läcker. (Under ytan, Tommy Lindfors 1996, sid 92)

 

Amiral Bror Stefenson

 

En alternativ tes är att försvarsstabschefen Bror Stefenson på eget bevåg påverkade ÖB Ljung att stänga minlinjen för att släppa ut en Natoubåt. Jag tror på den tesen, vilket jag också tror mig veta att Sven Olof Kviman gör. Men hans officerslojalitet gör att han inte vill medge det officiellt och det har jag respekt för. Tilläggas kan, att Försvarsstabschefs-positionen i alla tider sedan Stay Behind infördes i Sverige på 1950-talet, varit Stay Behinds militäre befälhavare i landet. Det är inte heller första gången ÖB och försvarsstaben släpper en inkräktande ubåt. Vid Törefjärden i Norrbotten, sommaren 1987, släpptes en ubåt som den gången, då den körde ut ur den grunda fjärden, iakttogs av flera vittnen. Dessutom: i min första roman ”Spionen på FRA” inleds dramat med att minlinjen vid Råstens udde på Norra Singö, beordras att avaktiveras så att en ubåt kan ta sig ut från sitt instängda läge strax söder om Vässarö. En verklig händelse, även där med flera vittnen. Vad som sedan händer med den ubåten vid Singö kan du läsa om i min bok Spionen på FRA. Den incidenten går som en röd tråd genom hela min trilogi (Spionen på FRA, Landsförrädaren och Natoagenten).

 

Ca 500 journalister följde ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982

 

Till sist ska jag berätta om en händelse under Hårsfjärden 1982 som inte är helt känd för allmänheten. Händelsen har stått beskriven i dagspressen men då inte i hela sin form som Ola Tunander grävt fram. Följande hände:
Den 7 oktober 1982. Hela världspressen är samlad vid Hårsfjärden i ett nyupprättat presscenter. Flera hundra journalister är samlade på Berga samtidigt som marinen jagar ubåtar långt inne i Musköbasen inom synhåll för journalisterna. Just då mitt under föreställningen och ubåtsjaktens mest dramatiska timmar, föreslår amiralerna Stefenson och Rudberg att man ska trappa ned jakten och minska på sjunkbombsfällningen. Så här står det i ÖB:s dagbok:

 

7 oktober kl 23.12: Från ÖB via MBÖ: återhållsamhet med sjunkbomber! Endast en i sänder mot säker indikation. För kustartilleriets minspärrtroppar: eldförbud …

7 oktober kl 23.26: Från ÖB: tills vidare eldförbud på alla mineringar. (ÖB:s Ljungs hemliga dagböcker Krigsarkivet)

 

Vad föranleder detta plötsliga eldförbud den 7 oktober kan man fråga sig? Ola Tunander skriver följande i sin bok Hårsfjärden sid 85: ”Överbefälhavaren gav order om eldförbud på rekommendation av försvarsstabschefen Stefenson.”

Två dagar senare rapporterar den italienska nyhetsbyrån ANSA att ett hemligt möte ägt rum mellan svenskarna och den kränkande makten. ANSA:s källa berättade senare för Tunander att mötet hade hållits mellan två eller tre svenska representanter, fyra amerikanska och en hög italiensk underrättelseofficer med namnet Accame. Två av amerikanarna var från den militära sidan och de andra två var civila, förmodligen CIA. Nyheten läckte ut följande dag och tidningarna skrev att Sverige hade hållit möte i Genéve med främmande makt om att släppa de instängda ubåtarna.Samtliga, inklusive jag själv, trodde då att den främmande makten var Sovjetunionen. Det intressanta är att enligt Tunanders källor så var de svenska representanterna inte från UD eller regeringen. De kom istället från militär och industriell sida. Det som stärker den bilden, är att Kabinettssekreteraren vid UD, Pierre Schori, dementerar att Sverige skulle haft samtal i Genéve med främmande makt (SvD 11/10-1982). Min tes är att de svenska representanterna kom från Deep State (den dolda staten) eller Stay Behind nätverket i landet som ingår i Deep State. Därför var inte Pierre Schori informerad.

 

USS Key West, Los Angeles klass med dubbla periskop. Avstånd ml periskop: ca 1 m (USS Key West dyker upp i slutet av min bok Landsförrädaren)

 

Slutsats: En gissning är att Bror Stefenson agerade på uppdrag av främmande makt när han på eget initiativ beordrade eldförbud för Mälsten. Vilken makt det är vill jag inte skriva ut men den alerte kan ju gissa själv. Allt tyder på att Bror Stefenson snurrade upp en del officerare på läktaren. Inte bara de lojala och duktiga ubåtsjägarna på våra svenska örlogsfartyg utan även högre befäl och framförallt politikerna. Moderatledaren Ulf Adelsohn ringde exempelvis personligen till en lokal befälhavare i Hårsfjärden och undrade varför man inte lyckades sänka någon ubåt (ÖB:s dagböcker). Det tyder på att han förmodligen var helt ovetande om att det rörde sig om Natoubåtar. Men osvuret är bäst – det är en värld av speglar.

 

Vänligen, Anders Jallai.

 

 

Extramaterial: I följande PDF dokument finns utdrag ur ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker från Krigsarkivet och som rör ubåtsincidenterna 1982. Av dem kan man möjligen tolka att ÖB inte visste vilken nation som kränkte oss. Lägg märke till hur många gånger Försvarsstabschefen Bror Stefenson förekommer i dagböckerna och i samtliga viktiga händelser under ubåtsjakten. Jag får nästan intrycket att det är han personligen som styr Sveriges försvar. Åtminstone går det att tolka att han agerar som en riktig “Spin doctor”) OBS. Det är mina egna avskrifter av dagböckerna, varför enstaka fel kan ha smugit sig in. För forskare rekommenderar jag att själv begära ut dagböckerna på Krigsarkivet : Utdrag ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker 1982

Läs överste Lars Hanssons debattartikel i Expressen: (f d chef Stockholms kustartilleriförsvar) http://www.expressen.se/debatt/de-doljer-sanningen-om-ubatsjakten/

Läs Lars Hanssons kommentarer angående ubåten som släpptes ut vid Mälsten: Lars.Hansson2.Eng

Läs professor Ola Tunanders analys av Hårsfjärden: Vrak (Utkast) Reviderad version

SOU 2001:85: http://www.regeringen.se/content/1/c4/37/38/eba06645.pdf

Se den här History Channel Dokumentären om ubåtsspionage, bl a i Sverige!