Anders Jallai

Spionerna på Säpo – Anton Modin 8

SPIONERNA PÅ SÄPO – ANTON MODIN 8

Spionerna på Säpo heter nya boken som återigen utspelar sig i 1980-talets Sverige. Jag har fastnat i det årtiondet, känner jag, förmodligen på grund av att 1980-talet beskriver kalla kriget på ett mycket bra sätt. Och mycket av det som hände då har bevisligen haft återverkningar på det som händer runt oss idag i Sverige – det som vi inte riktigt förstår. Alla oheliga allianser, desinformations-attacker, spionnätverk, illegalister med dunkla motiv, brottssyndikat, nepotism inom media och myndigheter, och framförallt det styrande nätverket i Sverige som jag ibland kallar Deep State, den dolda staten. Därför måste än idag vissa saker som riskerar att avslöja denna maktordning hemligstämplas även om det hände för länge sedan. Saker som vi egentligen har rätt att få reda på men inte får på grund av luddig lagstiftning. Exempelvis så är delar av dokumentationen om DC-3:an som som sköts ned av Sovjet 1952 fortfarande hemligstämplade – 66 år gamla papper!

I min nya bok Spionerna på Säpo tar jag ytterligare ett steg på vägen mot klarhet. Du ska nämligen få träffa spionen Stig Bergling och få möjligheter att tömma honom på information. Information som du kommer vara den första att få ta del av. Och varför just du och jag är de första som får det, kommer du förstå när du läst boken. Bergling var nämligen inte ensam i sitt arbete för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han hade medhjälpare i Säpo. Något som vissa i landet gjorde allt för att skydda.

Innan jag går in på händelserna i nya boken ska jag ge dig lite bakgrund. Bergling anställdes på Säpo 1969 och placerades snart i Ryssroteln. I mars 1976 fick han jobbet som chef för den mycket hemliga spanings-expeditionen som tillhörde Ryssroteln. Spanings-expeditionen där all spaning och kontraspionage på utländska underrättelseoperatörer beordrades, organiserades och sammanställdes. Berglings närmaste chefer vid den tiden var Tore Forsberg och Olof Frånstedt. Administrativ chef för hela Säpo var vid den tiden Hans Holmér.

 

Stig Bergling vid ett av mina besök hos honom på Ersta sjukhus

1979 greps Stig Bergling av den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet på Tel Avivs flygplats, helt utan Säpos inblandning. Efter att bevis framförts mot honom i form av en hemlig inspelning mellan Bergling och hans kontaktman i GRU erkände han sitt spioneri för GRU. Israelerna tömde honom på information och skickade honom sedan till Sverige där han ställdes inför rätta. Min uppfattning är att utan israelernas hjälp hade Bergling aldrig lagförts i Sverige. Den som hade stor del i den här operationen mot Bergling var förre Säpochefen Olof Frånstedt och han har berättat för mig hur det gick till. Det var nämligen en av hans gamla kontakter i Israel som informellt kontaktade honom. Frånstedt hade då slutat på Säpo och jobbade som länspolischef i Göteborg. Man kan undra hur det kom sig att det var israelerna som grep Bergling och inte Säpo själva, och varför de tog kontakt med Frånstedt och inte direkt med Säpoledningen? Det logiska hade ju varit att Säpo gripit honom i Sverige. Det fanns nämligen mängder med misstankar mot honom sedan tidigare och till och med bevis i form av minst ett vittne. Jag tror du kommer få svaret i Spionerna på Säpo.

I två klipp från en SVT-dokumentär av Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson kommer Bergling in på dessa händelser. I första klippet, hur han fick jobbet på Spaningsexpeditionen.

IMG_5845 

i andra klippet om misstankarna mot honom och GRU:s kontakter i Säpo.

IMG_5853

 

I ett Expressen-reportage om Bergling från 2009 berättade Bergling att han skrivit en lista på vilka som kan ha varit hans beskyddare på Säpo. Alltså svenskar som jobbade åt den sovjetiska underrättelsetjänsten. På listan som han skrivit fanns bl a namnen: Hans Holmér, Tore Forsberg och P-G Näss. Expressen skriver:

 

Det ligger en handskriven lista med namn på Stig Berglings skrivbord. Handstilen är lätt darrig, men helt läslig. Stig Bergling säger att han skrev listan i natt. Han kunde inte sova. Tankarna rusade runt i hans huvud. På kvällen hade han sett en förhandskopia av den tv-dokumentär om honom som sänds i kväll i SVT (se klippen ovan).
Han kunde inte sluta tänka på den fråga som ställdes i slutet av programmet: Hur han kunde tilllåtas fortsätta sitt spioneri så länge, trots alla varningssignaler? Och hur han – en notorisk drinkare och kvinnokarl – gång på gång kunde placeras på det ena toppjobbet känsligare än det andra, högt ovanför hans utbildning och kompetens?

– Det är klart att jag fick hjälp av någon i bakgrunden. En skyddsängel. Den verkliga storspionen. Och jag tror jag vet vem det var, säger Stig Bergling och stryker under med pennan i sin lista.Där finns ett 15-tal namn. En kort lista på dem som var inblandade i beslutet att slänga in honom i psykvården efter domen och en tid på Hall-anstalten. Det är namn på män som han hatar. Och så, under den, en lite längre lista med namn på tidigare kolleger inom säkerhetspolisen: Bland namnen finns PG Näss, Hans Holmér. Och så Tore Forsberg, den legendariske spionjägaren som ledde jakten på storspionen Bergling hemma i Sverige och som gick bort i augusti i fjol.

– Det är klart att jag hade beskydd av någon. Hur skulle jag annars ha fått jobb som expeditionschef på Ryssroteln? Jag trodde de skämtade när jag fick frågan, säger Stig Bergling.

Den gamle storspionen beskriver den grandiosa hämnd, den stora upprättelse, han ska få när den fantastiska sanningen snart kommer fram.

– Jag vet att den jag letar efter finns här bland de här namnen.

https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/stig-bergling-jag-ska-se-till-att-den-riktiga-storspionen-avslojas/

 

Jag gjorde mina intervjuer med Bergling 2013-14 och fick då reda på vem det var som beskyddade honom på Säpo. Vem av namnen på listan det var. Men han berättade även en hel del annat smått sensationellt som exempelvis en hemlighet på botten vid Utö i Stockholms södra skärgård! Det här är saker som jag velat skriva om tidigare men inte vågat så länge Bergling levde. Anledningen är att jag insåg att han kunde råka illa ut. Nu vilar Bergling i jorden sedan snart tre år och jag är tacksam för att han berättade sanningen till slut. En sanning som tar oss ännu djupare in i lögner, dubbelspel och dimridåer. In i ett Sverige som de flesta av oss inte tror finns – in i Anton Modin-land, om du så vill. I nya boken Spionerna på Säpo rör vi oss ned till källarvåningarna inte bara på Säpo utan även andra delar av svenska myndigheter och inte minst leder det in i det svenska etablissemanget. ”Saker börjar klarna”, som någon privatspanare skrev för många år sedan angående Palmemordet. Jag önskar er mycket nöje med nya boken och glöm inte att kommentera om vad ni tycker och tror själva i ämnet. Det är uppskattat, lovar jag.

 

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

 

PS. Ljudboken är under inspelning och kommer inte förrän i januari. Detta på grund av att Reine Brynolfsson varit upptagen med filminspelningar mm under hösten. Du kan alltså till att börja med bara läsa Spionerna på Säpo som ebok eller storpocket som du beställer via Bokus eller Adlibris. Eboken finns även på iBooks som vanligt.

Länk till Spionerna på Säpo:

Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/spionerna-pa-sapo-9789188307125

Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789188307125/spionerna-pa-sapo/

SVT Dokumentären Stig Bergling i fiendens tjänsthttps://www.youtube.com/watch?v=sQK9zQt8ibQ

Bakgrund till Mördarkommandot del 4: Tips från knarkare

 

I fjärde delen av Bakgrund till Mördarkommandot tänkte jag ta upp vittnesmålen från Johnny Rågbjer och Jean Rimbleus. Det fanns alltså två vittnen som skulle ha kunnat bevisa vad som faktiskt hände den 18 november 1984 i Norra Hammarbyhamnen. Två vittnen som polisen inte ens förhörde! Den ene Jean Rimbleus fick ringa in två gånger för att bli hörd och den andra gången tog en tjänsteman upp hennes vittnesmål per telefon. Hon fick aldrig träffa utredaren Eric Skoglund. Det andra vittnet Johnny Rågbjer som påstod att han sett kvinnornas vita bil knuffas över kajkanten av tre män förhördes inte heller. I båda fallen var polisinspektör Eric Skoglund tämligen ointresserad, precis som jag beskriver i Mördarkommandot.

Om vi börjar med Johnny Rågbjers tips som egentligen kom från en person han kände och hade anförtrott sig åt, Arne Risberg. Det tipset kom enligt Svenska dagbladet in på söndagen den 25 november 1984. Läs vad SvD skrev om det (postat av Ben-varför på Flashback):

Vid 10-tiden på söndagen (25/11) fick polisen in ett tips om att en person sett kvinnornas bil gå över kajkanten vid Hammarbyhamnen på söndagskvällen för en vecka sedan. Tidpunkten skulle stämma med den tidpunkt då kvinnorna försvann från restaurang Öhrns hörn på söder i Stockholm. Brandkårens dykare draggade under några timmar då ett annat tips kom in. Denne person hävdade att bilen gått över kajkanten vid Skeppsbron nära Logårdstrappan nedanför kungliga slottet.

-Vi bedömde den senare uppgiften som mera trovärdig och flyttade därför dykarna till Skeppsbron, säger kriminalinspektör Birgitta Ekelund-Lovén till SvD. Draggningen gav dock inga resultat.

https://www.svd.se/arkiv/1984-11-26/6

 

Här har alltså det märkliga hänt att så fort polisen börjar dragga på platsen för tipset från Rågbjer så kommer det in ett annat mot-tips som säger att bilen knuffats ned för kajen på Skeppsbron. Det leder till att dykningarna avbryts i Hammarbyhamnen, på den korrekta platsen, och istället flyttas till Skeppsbron,  en helt felaktig plats. Tillfällighet eller konspiration? Vad tror du? Det här var en vecka efter försvinnandet och jag tror själv på konspiration. Det vill säga att någon medvetet ville få bort polisens dykningar från platsen där bilen låg. Bevisligen var ju tipset om Skeppsbron falskt. Det vi också vet är att Rågbjers tips via Risberg var sant. Bilen hittades vid det nybyggda området i Norra Hammarbyhamnen ett halvår senare.

I Mördarkommandot vet ni som läst att jag lägger en hel del tyngd vid tipset från Johnny Rågbjer som är en pseudonym. Jag är medveten om att han var en missbrukare och jag är medveten om att tipset är i andra hand, men det som inte går att bortse ifrån är att tipset bevisligen var korrekt. Bilen låg precis där Rågjer sa att han sett tre man knuffa i den. Bilen hittades ett halvår senare på den plats som Rågbjer pekat ut. Sedan hur det gått till i detalj går det bara att spekulera i, men att han sett några personer knuffa bilen över kanten styrks ju av att han var livrädd för att officiellt vittna om det här för polisen. Han trodde att han såg ett mord, vilket han förmodligen också gjorde. Det är helt enkelt sannolikhetsteori som ligger bakom min starka tro på Rågbjer. Sannolikheten att han skulle ha hittat på alltsammans och sedan med ren tur prickat in rätt plats för fyndet bland alla kajer och vattendrag i Stockholmsområdet har toklåga odds. Så låga att det är svårt att räkna på det. Rågbjer måste enligt mitt sätt att se det verkligen själv ha iakttagit när bilen gick över kajkanten eller åtminstone hört någon berätta om det. I båda fallen så är det ett tillräckligt bevis för att Cats Falck och Lena Gräns mördades. Att polisinspektör Eric Skoglund på eget bevåg sedan ändrade i Rågbjers vittnesmål gör inte saken bättre. Mer om det kan du läsa om i Mördarkommandot. Skoglund ”förfalskade” protokollet som rörde Rågjers vittnesmål. Skoglund ändrade texten ”tre män knuffade i bilen” till ”bilen utförde en vändningsmanöver”, vilket ju ger helt olika scenarier. Från mord till olycka, så att säga, sannolikt för att styrka sin egen tes. Läs mer om det i Extramaterialet nedan.

Det andra vittnesmålet som jag tänkte ta upp hittade jag lite av en slump. Det fanns bara en liten anteckning över ett telefontips bland de ca tusen dokument som jag har från polisutredningen och vem som helst hade kunnat missa det. Det stod bland annat följande:

 

Vittnesmål från Jane Rimbleus

Fredagen den 31 maj 1985 klockan 23.30 ringde Jean Rimbleus till undertecknad (polis) och uppgav att hon i samband med att de två försvunna flickorna Gräns och Falck hittats drog sig till minnes en händelse lördagen den 17 november 1984, ca 07.30 på morgonen.

 Den aktuella morgonen skulle Rimbleus hämta sin bil som hon parkerat vid Hammarbyhamnen. Hon observerade då 7–8 manspersoner som stod vid kajkanten och pratade. Rimbleus kommer ihåg att hon reagerade och tyckte att det såg konstigt ut när männen stod där, dels var alla välklädda, d v s hade kostym fast det var ganska kallt och dessutom låg det ingen båt vid kajkanten. I närheten av männen stod även en stor bil, möjligen svart till färgen. Rimbleus tror att de 7–8 männen kan ha varit utlänningar.

Eftersom Rimbleus bor vid Hammarbyhamnen såg hon när bilen med de två flickorna Gräns och Falck togs upp. Bilen hittades på exakt samma plats där Rimbleus såg de 7-8 manspersonerna den 17 nov 1984.

(Polisutredningen om Cats Falck, PM Södermalmspolisen VD 3, 1985-06-01)

 

Rimbleus hade alltså sett 7-8 välklädda manspersoner, en tidig lördagsmorgon innan det ens blivit ljust, stå och diskutera något på platsen där bilen senare hittades. När jag ringde upp Rimbleus för några år sedan berättade hon att polisen inte hörde av sig på ett halvår efter att hon ringt in sitt tips, utan det var när hon själv såg bilen bärgas på samma plats i maj 1985 som hon återigen kontaktade polisen. Det är det samtalet som du ser dokumenterat ovan. Hon la till att hon till sin väninna spontant sagt att hon trodde det var ryssar. De gav det intrycket, deras klädsel och sätt. När ”ryssarna” såg Rimbleus märkte hon att männen tystnade som om de pratat om något hemligt. Det här var alltså klockan 7.30 en lördagsmorgon den 17 november 1984 på parkeringen vid Norra Hammarbyhamnen. Dagen innan Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Inte direkt en perfekt plats för ett spontant möte några finklädda vänner emellan. Dessutom började det precis ljusna ute. Männen hade alltså sannolikt kommit dit då det fortfarande var mörkt ute.

Även det här vittnesmålet vore värdelöst om inte bilen hittats vid just Norra Hammarbyhamnen i höjd med det nybyggda området på Färgargårdstorget. Men eftersom bilen upphittades just här så går det inte att bortse från det här vittnesmålet heller. De två vittnesmålen är bevis som jag ser det. Bevis för att Cats och Lena Gräns inte dog på grund av en freak accident utan genom annans handverkan.

Genom mina fyra inlägg, Bakgrund till Mördarkommandot del 1-4 tycker jag att det är bevisat bortom rimligt tvivel att SVT journalisten Cats Falck och hennes nära vän Lena Gräns mördades i november 1984. Åtminstone är mina bevis betydligt starkare än polisutredare Eric Skoglunds gällande hans olycksscenario. Vilka jag tror utförde det, varför och hur det gick till kan du läsa om i Mördarkommandot.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

 

Extramaterial: En av de viktigaste pusselbiten i hela den havererade polisutredningen var, med facit i hand, vittnesmålet från ”knarkaren” som jag kallar Johnny Rågbjer i Mördarkommandot. Han hade berättat för sin nära vän Arne Risberg om att han sett tre män knuffa en bil över kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Risberg hade sedan gått med uppgifterna till Expressen och en av de döda kvinnornas pappa Elov Edman hade via Expressen fått intervjua Risberg. Edman skickade efter det en skrivelse till spaningsledningen hos polisen angående Risbergs uppgifter som han fått höra om. Du kan följa korrespondensen nedan. Edmans uppgifter dokumenterades och lagrades i polisutredningen, men efter fem veckor hände det märkliga att spaningsledaren Eric Skoglund ändrade i uppgifterna. I originaluppteckningen som är från den 14/12 1984 och som bygger på Risbergs uppgifter står det att: ”Tre män rullade en bil över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen”. I Skoglunds skrivelse (Spaningsuppslag) från den 22/1 1985 står det att: ”en vit bil kommit åkande fram till vagnen (där han satt) och kanske något förbi. Bilen hade stannat upp i vändningsmanöver som slutat i att bilen gått över kajkanten och ner i vattnet.”

Eric Skoglund hade förstås kommit undan med det här om bilen aldrig hade återfunnits i Norra Hammarbyhamnen fyra månader senare. Nu kom han inte undan, även om det är i elfte timmen. Det man kan konstatera av de manipulerade rapporterna är i alla falla att uppgifterna från ”knarkaren” hade kommit Risberg tillhanda kvällen den 19 november 1984, alltså en dag efter Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Dessutom framgår det att bilen gått över kajkanten där det funnits nybyggda hus. Vilket betyder vid kajplatserna 307-309. I Mördarkommandot kan du läsa hur jag resonerar kring varför jag tycker att detta vittnesmål är så viktigt.

 

14/12 1984: Skrivelse från Lena Gräns far Elov Edman till polisen angående Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

14/12 1984: Spaningsledningens rapport om Elov Edmans skrivelse gällande Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

22/1 1985: Skoglunds slutrapport om Arne Risbergs uppgifter. Lägg märke till att: ”de tre männen knuffade bilen över kajkanten” nu skrivits om till: ”en backningsmanöver över kajkanten”. Skoglund har alltså fem veckor efter Elov Edmans skrivelse om Arne Risbergs uppgifter kommit att ändrat uppgifterna från att tre män knuffade i bilen till att det var en olycklig backningsmanöver som ledde till att bilen gick över kajkanten.

Bakgrund till Mördarkommandot del 3: Olycksbilens skador

Norra Hammarbyhamnen med kranräls och spårvagn.

Dags för sommarens del 3 i serien om Cats Falck. Falck var alltså reporter på SVT Rapport, Sveriges största nyhetskanal vid den tiden och förmodligen än idag. Vi hade ju bara två tevekanaler på den tiden, 1984. Tänk er tanken att en reporter på SVT idag skulle försvinna under mystiska omständigheter, dessutom mitt under arbetet med ett känsligt reportage om olaglig vapenexport. Vem skulle överhuvudtaget tro att det var en vanlig olycka? Frågan är om vi var hjärntvättade på den tiden eller om det var så att media och myndigheter helt enkelt hade så hög trovärdighet; jag menar att vi trodde på allt som media skrev och våra myndigheter sa? Det märkligaste är kanske att ingen på teve gjort ett fördjupande filmreportage eller undersökning av Cats död. Hon var en kollega och ingen verkade bry sig. Jag har själv talat med några reportrar från den tiden och de säger bara: det var halt ute den natten – det var en olycka. Det hela ter sig pinsamt idag, tycker jag och Cats kollega på Sveriges Radio, GM beter sig allra mest underligt. Så pass underligt att jag tror att hon är inblandad på något sätt. I boken beskriver jag ett scenario på hur jag själv tror att mordet på journalisten Cats Falck gått till. Där beskrivs även Cats chef på Rapport, Ingemar Odlander och hans agerande och inblandning relativt ingående. Odlander som dog för några år sedan var redaktionschef på Rapport. Tilläggas ska att det faktiskt finns ett bra radioreportage om Cats Falck som är gjort 2004 av frilansande journalist och Stasi-forskare Christoph Andersson 20 år efter händelsen. Lyssna på det här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562221?programid=909

 

Renault 12 TL

Ett av polisens starkaste argument för att Cats Falck och Lena Gräns av misstag kört över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen var den upphittade bilens ”omfattande skador på fälgarna”. Det skulle nämligen bevisa att de kört över den 14,5 centimeter höga kranrälsen som går längs kajkanten på Norra Hammarbyhamnen. Det var nämligen en förutsättning för att bilen skulle kunna hamna i vattnet på ett ”naturligt” sätt. För några år sedan provkörde jag en Renault 12 av årsmodell 1975. Jag ville dels se hur bilen såg ut, dels kunna göra en bedömning av polisens olycksteori. Det som genast slog mig när jag satte mig på förarplatsen var hur liten bilen är. Betydligt mindre än dagens bilar. Fälgarna är av storleken 13 tum vilket motsvarar 33 cm i diameter. Dessa små hjul ska alltså ta bilen över en vertikal femtoncentimeters räls. Det betyder att bilen, om det ens går, skulle behöva ha en väldigt hög fart. Att bara få sladd skulle inte räcka för att kasta bilen över rälsen. Min bedömning efter att ha provkört bilen är att det skulle ha behövts en fart av minst 50 km/tim rakt tvärs mot rälsen. Förmodligen ännu högre fart. Bilens underrede borde även ha skrapat i eftersom i den höga farten skulle stötdämparna slagit i botten och däcken tryckts ihop. Tyvärr har jag inte kunnat göra en rekonstruktion. Rälsen finns nämligen inte kvar i Norra Hammarbyhamnen. Men det hade varit intressant.

En annan sak som slog mig var att bilen hade väldigt svaga prestanda. Motorn var på 1,3 liter och hade endast 60 hästkrafter. Jag har inga uppgifter om tiden noll till hundra men gissar på 15-20 sekunder, kanske mer. Det hade varit svårt att komma upp i den farten som krävdes på kajen. Utrymmet var för litet. På parkeringen vid kajplatserna 307-308, där bilen förmodligen hittades var utrymmet ännu mindre. Runt 20-30 meter. Dessutom gick vägen där i en lång raksträcka. Hur bilen skulle fått sladd kräver helt enkelt ett stort mått av fantasi.

 

Norra Hammarbyhamnen 1984-04-27, flygfoto Hamnförvaltningen. Bilen bärgades i bildens högra kant nära det stora fartyget vid siffran 2.

Högupplöst PDF: 20161118083505592_0001-2

Om olycks-scenariot överhuvudtaget varit möjligt så måste det, precis som polisen Eric Skoglund påpekade, ha medfört stora skador på fälgarna. Och nu kommer det intressanta: dessa skador fanns också på fälgarna enligt Skoglund! Skadorna fanns på fälgarna på bilens högra sida, enligt Skoglunds anteckningar. Men det finns inga bilder från bilens högersida i utredningen. Jag bestämde mig för att kolla upp det här. Någonstans måste det finnas bilder! Uppvisar fälgarna skador, stärker det Skoglunds olycksscenario. Jag började med att söka efter fotograferna som varit på platsen då bilen bärgades den 29 maj 1985. Jag fann att det var två fotografer som tagit bilder åt pressen: Kjell Östberg och Denny Lorentzen.

Foto: Kjell Östberg TT 1985

Men ingen av tidningarna eller bildbyråerna hade tydliga bilder på bilens högra sida där fälgarna syntes. Jag kontaktade då TT som hjälpte mig att få tag i original-negativen från båda fotografernas arkiv. Fotograferna är båda två idag knutna till TT. Efter några dagar hittade personal på TT fler negativ från händelsen i sitt arkiv. Jag fick dem i form av kontaktkartor mailade till mig, och som jag misstänkte så fanns det flera bra bilder från bilens högra sida. Jag har publicerat några av dessa bilder i min bok Mördarkommandot. Jag rekommenderar eboken där bilderna håller högre kvalitet. Fälgarna hade inga tydliga skador så vitt jag kunde se på de högupplösta bilderna. Inga skador på fälgarna – alltså ingen rälsöverkörning i hög fart. Utredare Eric Skoglund tog av allt att döma en chans när han skrev att bilens  högra fälgarn hade omfattande skador. I den tekniska rapporten som är bifogad polisutredningen är bilderna sannolikt utrensade. För jag är övertygad om att det måste ha funnits bilder på bilen i polisrapporten. Speciellt på fälgarna eftersom de omnämns i rapporten. Dessutom, som ni läste i Mördarkommandot, skrotades bilen redan två veckor efter bärgningen! Allt för att dölja bevisen, eller? Skoglund hade sannolikt också ha chansat på att ingen kontrollerade kajplatsnumren som han avgav i polisrapporten. Läs mitt första inlägg ”Bakgrund till Mördarkommandot del 1”.

1985 var kajplatserna inte tydligt utmärkta som de är idag. Gå gärna ned och titta själv i Norra Hammarbyhamnen. Det nybyggda området står kvar och kajplatsnumren finns utmärkta med skyltar. Mitt emot, över vattnet, där gamla Lumafabriken fanns står även en kran uppställd. En sådan kran som gick på den höga rälsen längs kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Ett intressant sammanträffande är att Östtyska-ambassaden i Stockholm hade en hemlig lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. En lägenhet där man inhyste bland annat Stasi-chefen Marcus Wolf under ett av sina dolda Stockholmsbesök.

Vänligen, Anders Jallai.

 

Kajplats 310 idag. 310 ligger strax öster om det 1984 nybyggda området.

 

 

Extramaterial: Två märkliga PM som finns i polisundersökningen. Båda två är skrivna av ansvarig polisinspektör Eric Skoglund i en form av ”lita på mig anda”. Prydligt undertecknade av Skoglund själv men helt utan dokumentation eller bekräftelse från annan expert eller undersökning. Slarv eller medveten strategi? Döm själv.

 

Skoglunds egen rapport om bilens skick vid bärgningen. Lägg märke till att han refererar till vad en okänd verkmästare på Volvo sagt. Det finns ingen annan dokumentation direkt från undersökningen. Inte heller något namn på verkmästaren. Bara denna Skoglunds sammanfattning med en prydlig underskrift med syftet att stärka trovärdigheten.

 

Preliminär rättsläkarrapport. Lägg märke till att det åter handlar om Skoglunds egen sammanfattning av vad rättsläkaren kommit fram till. I rättsläkarrapporten som Milan Valverius skrev senare nämndes inget om ett kraftigt näsbensbrott. Men promemorian om preliminärundersökningen är återigen noggrant undertecknad av Skoglund själv …