ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Spionen på FRA 2.0 – nya avslöjanden

Spionen på FRA 2.0 på bryggan

I går fredag (27/6 2014) kom Spionen på FRA ut i en ny version. Boken skrevs åren 2008-2009 och var min debutroman. Den kom ursprungligen ut på förlagen Lind & CO och Pocketförlaget. Anledningen till att jag skrev boken var att jag efter fyndet av DC-3:an kom över mycket information som jag insåg hade betydelse för den svenska historieskrivningen. Informationen jag hade, bedömde jag, skulle förändra den svenska samtidshistorien. Bland annat fick jag forska fritt i det svenska Säpoarkivet under ett år; fram till att den som gav mig tillståndet, generaldirektören på Säpo Klas Bergenstrand plötsligt dog i en hjärtattack i januari 2007. Informationen i arkiven och bland personakterna gav mig avgörande ledtrådar till en spionring på FRA med förgreningar in i IB/SSI och den militära underrättelsetjänsten. Informationen ledde mig till spioner i Sverige som samarbetat med både Stig Wennerström och Stig Bergling. Självklart satt dessa på stora hemligheter rörande både svenska och ryska förhållanden, men även våra nära relationer med Nato, CIA, MI6 och Mossad. Kort sagt: upplevde jag mig få en helhetsbild av spioneriet i Sverige. Något som ingen utanför organisationerna före mig, lyckats med; och kanske inte ens inom organisationerna, eftersom ämnet är mycket komplext och svårt att förstå utan att ha tillgång till förstahandsinformation från båda sidor.

 

Klas Bergenstrand, GD RPS/SÄK 2004-2007

 

Spionen på FRA har idag sålt i så många exemplar att den ligger på topp fem över de mest sålda debutromanerna de senaste fem åren, och den säljer fortfarande bra, fyra år efter den kom ut i Sverige. Upplagan har flera gånger tryckts till både som pocket och ljudbok. När jag lämnade mitt förlag och blev egenutgivare förra hösten sålde pappersupplagan snabbt slut, och inga nytryck har skett under våren. Men många läsare frågar fortfarande efter boken vilket gjorde att jag bestämde mig för att ge ut den igen på mitt eget förlag Pub Lic. Men först tänkte jag försöka göra den så bra och aktuell som möjligt. Allt för att boken ska fortsätta leva och fortsätta informera även kommande generationer. För det är en viktig bok! Serien om Anton Modin har gett mig en del obehag och en hel del smutskastning i det fördolda. Jag har fått stora delar av det svenska etablissemanget och underrättelsekomplexet emot mig och mina teorier förminskas ännu av andra “experter” på området, speciellt inom underrättelsetjänsten själv. Jag står alltså relativt ensam mot resten av expertisen. Men jag vet att jag har rätt och det ger energi och förr eller senare kommer min forskning att få det erkännande den är värd. Du som läser böckerna om Anton Modin och min hemsida är mina budbärare och ni gör ett bra jobb. Sverige är tyvärr korrupt, precis som de flesta andra länder och frågan är, tycker jag: HUR KORRUPT FÅR SVERIGE BLI? innan vi säger stopp.

 

 

Jag tror vi är nära den gränsen idag. Fler och fler märkligheter uppdagas och opinionen växlar från de etablerade partierna till de oetablerade. Jag tror att det är ett resultat av att vi “vanliga” svenskar vill säga stopp. Makten och pengarna finns hos en alldeles för liten elit. Historien har visat oss att det finns en gräns för vad medborgare tål av förtryck innan de reagerar och agerar. Jag hoppas och tror att denna reaktion blir fredlig, trots förekomst av vissa aktiviteter på de politiska ytterkanterna. Spionen på FRA och de efterföljande böckerna i serien om den avhoppade underrättelse–operatören Anton Modin är inte menade att vara det som förändrar Sverige rent konkret. De är och var de första böckerna som skrevs i landet om ämnet. De första böckerna som försökte beskriva Sveriges etablissemang utan alltför stor censur. Inga stora förlag kan skriva om det här eftersom de ägs och styrs av etablissemanget. Så är det i de flesta andra länder men kanske extra mycket i just Sverige. Vi har egentligen bara ett stort etablissemang (bourgeoisie) som består av två falanger. Socialdemokratin med bl a KF, Norstedts, etc och Bonniers med alla sina förlag, TV– och tidningsredaktioner. Det är det här trånga utrymmet som politiker som vill lyckas, måste förhålla sig till. Därför är det inte därifrån som sanningen kommer. Du som läsare och medborgare måste söka djupare och längre ut i periferin än du först trodde. Du måste våga tänka tankar som bourgeoisien inte vill att du ska tänka; så har det varit i alla tider och till din hjälp har du något som tidigare generationer inte haft: INTERNET.

 

Ryska elittrupper

 

Du som läste originalupplagan av Spionen på FRA vet att den bygger på en tes att Ryssland i största hemlighet håller på att ta kontrollen över Europa. Precis som man försökte under det kalla kriget med sina spioner inom KGB, GRU men även Stasi och andra Warszawapakt-länders underrättelsetjänster. Idag vet vi att det är så. Bokens tes slår in, eller rättare sagt: var sann från början. Ryssland har gått på offensiven igen, förmodligen för att de känner sig inträngda av den västliga alliansen, och vem vet hur det slutar. Tanken med Spionen på FRA var egentligen inte att bara beskriva Ryssland och dess metoder att infiltrera västs underrättelse- och säkerhetstjänster utan även hur väst använder sina resurser för att försöka förhindra denna infiltration. Under det kalla kriget skapades nätverk av hemliga arméer i Europa, bland annat s k Stay Behind organisationer men även nätverk av frivilliga agenter som inte var fast anställda utan jobbade på sin fritid mot ett mindre arvode för att skydda rikets säkerhet. Jag beskriver det i förra inlägget ”IB – Ett svenskt Stasi”. Sanningen är att Sverige bara är en liten spelpjäs i det här oftast osynliga kriget. Det pågår än idag och kommer att pågå i morgon. Läs min serie om Anton Modin, så får du veta hur det går till idag, och just nu. För att förstå samtiden måste vi förstå historien, brukar det heta. Vi har inte förstått vår svenska historia på rätt sätt, anser jag.

 

Klipp ur intervju som jag gjorde med förre Säpo-chef P-G Vinge om Mr X. Mer om det kommer i nästa inlägg.

 

Nu till detalj–innehållet i Spionen på FRA 2.0. Idag har jag definitivt mer kunskap i ämnet än vad jag hade då jag först skrev den 2008-2009. Flera saker som i den första versionen var en aning diffusa har blivit tydligare. Dessutom är den till stora delar omskriven rent redaktionellt. Förhoppningsvis till det bättre. Till min hjälp tog jag en amerikansk redaktör från LA och tillsammans fick vi fram denna remix av Spionen på FRA. Vi har komprimerat manuset, lagt till bilder och avhemligat en del namn. Dessutom finns det mer material om den andra spionen på FRA, Nils Nilson och hans plastpappa Olof Kemper på Valhallavägen i Stockholm. Det vill säga; vi börjar nysta upp en hel spionring på FRA. Spionen på FRA kan i själva verket vara minst tre stycken har det visat sig. Jag rekommenderar därför även er som läste originalet att ta en titt på Spionen på FRA 2.0.

 

MVH, Anders Jallai.

 

 

KÖP Spionen på FRA 2.0 via länkarna nedan eller via iBOOKS. Finns som Ebok och storpocket/häftad.

Häftad storpocket BOKUS. 187 kr:  http://www.bokus.com/bok/9789198131536/spionen-pa-fra-20/

Häftad storpocket ADLIBRIS. 199 kr:  http://www.adlibris.com/se/bok/spionen-pa-fra-20-9789198131536

Ebok ADLIBRIS 79:-:  http://www.adlibris.com/se/e-bok/spionen-pa-fra-20-9789198131543

Köp den på iBooks:

 

 

FÖR BOKHANDELN: Spionen på FRA 2.0 finns att beställa som häftad/POD på Bokrondellen  ISBN: 978-91-981315–3-6.

FÖR FÖRETAG OCH BIBLIOTEK, beställ via ADLIBRIS FÖRETAG: http://www.adlibris.com/se/organisationer/

IB – ett svenskt Stasi

IB-03 eller Fst/B (Förssvarstaben avdelning B) som det formellt heter var ett svenskt Stasi. Det är vad jag alltid har trott, trots dementier från många håll. Skillnaden idag i juni 2014 är att jag kan bevisa att det var så – IB var ett svenskt Stasi. Så här börjar det:

Det damp ned ett brev i postlådan med en bunt dokument häromdagen från en mycket trovärdig källa. Jag la inte någon särskild vikt vid det till en början eftersom jag, om inte dagligen så åtminstone varje vecka, får brev med tips och uppslag om olika märkliga, mestadels hemliga företeelser i landet. Dagen efter öppnade jag dock brevet strax efter frukost och fann något av det intressantaste kalla–kriget dokument som jag kommit över. Det var ett PM som handlade om hur IB-03 eller Fst/B skulle organiseras i mitten av 1960-talet. Alltså, hur det som ibland kallas för Krigs IB, var organiserat. För att åskådliggöra det bättre för dig som kanske inte är så insatt i ämnet så är det att jämföra med om du idag skulle komma över ett dokument som visade hela KSI:s organisation,uppdrag och budget. Spännande, eller hur? Bara att publicera tänkte jag först. Nu får alla tvivlare, dementörer och andra diverse historiker och journalister som försökt förminska IB-03:s uppdrag och art, käften fylld med cement …

Det är bara ett problem. Dokumenten är KH, kvalhemliga. Det står “Av synnerlig betydelse för rikets säkerhet” på stämpeln omgivet av en dubbel röd ram. Det mest hemliga vi har i landet och med en hemligstämpel som gäller i  70 år med möjlighet till förlängning. Ska jag våga publicera? Risken är att jag blir åtalad för befattande med hemlig handling. Men i och med att jag öppnar brevet så befattar jag mig ju ovetandes med hemlig handling. Skadan är redan skedd av den som skickade mig dokumentet.

Jag frågar om råd av en expert på området som inte vill att jag publicerar hans namn. Bara att han vet om dokumenten gör honom i viss mån medskyldig, får jag höra. Lagen säger “befattande med hemlig handling” och alltså inte “besittning av hemlig handling”. Min expert skummar lite på förstasidan och bläddrar lite försiktigt i dokumenten och säger sedan:

 

Om du lägger ut det här på din hemsida så är det: som att lägga en rävsax för dig själv.

 

Vad göra? Här har jag det första dokumentet i svensk historia som visar och bevisar IB-03:s hela omfattning och organisation. Det som diskuterats, dementerats och förminskats i åratal både av politiker och ibland av historiker. Jag har svaret i mina händer. Så här var det! Dokumentet är viktigt för svensk historieskrivning och du har rätt att få veta. Jag kommer att tänka på professor Birgitta Almgren som skrev boken “Inte bara spioner”. Hon blev anmäld för att ha brutit mot tystnadsplikten när hon fick se Stasiarkivet på Säpo och senare skrev sin bok om det. Justitiekanslern la senare ned åtalet. Olof Frånstedt blev också anmäld för sin bok “Spionjägaren Del 1. Jag konstaterar att det alltså innebär vissa risker att i Sverige, år 2014, publicera dokument från 1960-talet, som rör underrättelsetjänsten och Säpo. De dokumenten som jag fått i posten är betydligt känsligare än de som Almgren och Frånstedt anmäldes för. Jag har dokument som rör den hemligaste underrättelsetjänstens grundande och organisation i demokratin Sverige. Dokument som sägs ha varit destruerade för många år sedan. De finns kvar! Någon har tyckt att de bör bevaras för framtiden och tur är väl det för jag har bestämt mig att berätta för dig om vad som står i dokumenten. Däremot kommer jag inte att publicera dem i sin helhet. Den risken tar jag inte. Jag är författare, jag skriver fiction och har det bra. Jag tänker inte sitta i fängelse.

 

 

Det här inlägget dedicerar jag alla gamla IB– och SSI–agenter i kamratföreningen Sveriges Öga och Öra. Om vi börjar från början så står det på första sidan: “PM rörande Fst/B organisation och anslagsbehov. Det vill säga det som kallas IB-03 eller Krigs IB. Av dokumentet från 3 april 1963 framgår det att en organisation av agenter ska byggas upp i Sverige som ska ha till uppgift att övervaka svenska medborgare, ett så kallat inrikesspionage. Svensk militär underrättelsetjänst skulle alltså börja spana på sina egna medborgare. Det man var ute efter var säkerhetsrisker på exempelvis arbetsplatser av olika slag, myndigheter och anställda vid “mål för sabotage.” Antal objekt och mål för sabotage som skulle övervakas var minst 10 000 enligt dokumenten. Intressant att nämnas i sammanhanget är att avdelning B (IB) vid den här tiden hade anställda som Birger Elmér, Ingvar Paues, Karl-Erik Pettersson och Bertil Wenblad mfl. Dessutom några värnpliktiga som var socialdemokraterna Anders Thunborg (blivande försvarsminister), Ingmar Engman (kansliråd Försvarsdepartementet), Rolf Landén och Sture Ericsson (utrikesutskottet). Försvarsstabens avdelning B med chefen Birger Elmér, sorterade under Fst/Sektion 2 med dess chef vid tidpunkten, Bo Westin. Ett faktum som bevisar att de ansvariga förstod vidden av vad de skapade är att IB ansågs för känsligt för att finnas kvar i Försvarstaben. Istället flyttades verksamheten ut till en villa i Lidingö på Astreavägen 9 och bolaget Collector AB blev täckmanteln. Nu kommer jag till det kanske mest spännande i den här historien. Nämligen att den kände socialdemokraten Sten Andersson, bl a utrikesminister i Palmes regering, sagt till Säkerhetskommissons-utredningen SÄKO att Olof Palme var med och bildade IB och Collector. Även T-kontorets Bo Anstrin menar att företaget Collector bildades av Elmér och Palme tillsammans. Sten Andersson menar också att statsminister Tage Erlander måste ha varit informerad då Palme vid IB:s bildande var Erlanders sekreterare. Intressant, eller hur? Stasi, som sagt var…

Varför är det här viktigt kanske du frågar dig när du kommit hit? Jo, säger jag. Det är viktigt för det visar den hemligaste svenska militära säkerhetstjänstens vagga, SSI och KSI:s föregångare. Det handlar om det jag försöker beskriva i mina böcker om Anton Modin. Det har att göra med amerikanska Watergateaffären, IB-affären, Sjukhusaffären och kanske även med ubåtskränkningarna och Palmemordet om du frågar mig. Det som organiserades, åtminstone i Sverige på 1960– och 70–talen finns med all säkerhet även idag men kanske inte i samma omfattning då mycket av den “mänskliga” spaningen ersatts av teknik på FRA och NSA. IB-03 spionerade och övervakade våra egna invånare och allt skedde utan kontroll. Det är problemet som jag ser det. Det fanns och finns ingen seriös kontrollfunktion för den här verksamheten och då riskerar det att spåra ur, vilket sannolikt också skedde i slutet av det kalla kriget både här i Sverige och i andra länder. Kan det vara så att Birger Elmér och Olof Palme tillsammans skapade ett monster som sedan började äta Sverige …

Jag tänker avsluta med att berätta vad som skrivits om IB tidigare och sedan berätta om storleken på den här hemliga IB armé av agenter som kan liknas vid Stasi i både i styrka och relativ storlek. Forskaren Lars Olof Lampers gjorde i början av 2000–talet en utredning alldeles själv (?) om IB med namnet “Det grå brödraskapet”. En habil och omfattande utredning som presenterades som en statlig utredning med namnet SOU 2002:92. Utredningen som från början bestod av flera medlemmar, reducerades efter hand till att bara bestå av Lampers. De andra hoppade enligt uppgift av under utredningens gång. Lampers har förmodligen fått se det här dokumentet som jag skriver om. Däremot utan att reagera i någon större omfattning, som jag läser ut av hans utredning. Han beskriver PM:et som: En redogörelse över IB-organisationens personal– och utbildningsbehov i krig som fred, samt de närmaste fem årens utbildningstakt. Han avslutar med att säga:’

 

Förslaget, som i övrigt innehåller utkast till en förhållandevis stor organisation, kom så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning. (SOU 2002:92 sid177-178)

     

Lägg märke till den professionellt luddiga texten: “så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning”. Jag har sett liknande texter otaliga gånger då känsligt material utreds i Sverige. Vad säger Lampers ordalydelse egentligen, inte omsättas i praktiken – åtminstone inte i någon större omfattning! Det kan i praktiken betyda vad som helst. Det vi vet idag är att IB-03 eller Krigs IB existerade. Det avslöjades 1988 av Aftonbladet i en serie artiklar men innan dess av Curt Falkenstam, informationsdirektör vid Rikspolisstyrelsen i en artikel i SvD 11 juni 1988. Han skriver bl a att i Sjukhusaffären (http://www.jallai.se/2011/05/sjukhusaffaren-–-starring-ebbe-carlsson-hans-holmer-och-carlos-schakalen/) var det varken Säpo eller IB som låg bakom. Ni vet affären där Ebbe Carlsson och Hans Holmér åkte ned till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och klippte av några sladdar för att lugna facket. Enligt Falkenstam var det en hemlig organisation som heter Krigs IB som låg bakom arbetsplats–spionaget på Sahlgrenska sjukhuset. Ebbe Carlsson och Hans Holmér tillhörde alltså bevisligen Fst/B i och med att “Sjukhusspionen” på Sahlgrenska avslöjades. En organisation som bevisligen användes även i fred. Ebbe Carlsson och Hans Holmérs uppdrag var att för IB:s räkning se till att den här organisationen med 807 hemliga agenter inte avslöjades för det svenska folket och det lyckades de med genom sin riggade utredning som istället gav Säpo skulden för spionaget på sjukhuspersonalen! Dessa två IB-agenters nästa uppdrag blev som bekant att dölja spåren efter Palmemordet sannolikt för IB eller SSI:s räkning som det då hade bytt namn till.

Enligt Säpochef Olof Frånstedt som gjorde säkerhetskontroller åt IB:s personal, fanns det hemliga spaningsgrupper i slutet av 1970-talet då han slutade på Säpo. Det var “många grupper över hela landet”. Bland annat känner vi till Barbro– och Lennart–grupperna som jag skrev om i förra inlägget. Låt oss se efter i mitt hemliga dokument. Jag läser ut att agent–verksamheten organiserades på följande sätt: Högsta chef var CFst/inrikes, Försvarsstabens inrikesavdelning, nuvarande Säk inom Must. Sedan kom det 6 stycken regionala chefer plus administrativa enheter. Under de regionala cheferna fanns Länscheferna, 28 stycken, under det länskontakterna, 306 stycken, under det, tätortscheferna, 77 stycken och längst ned tätortskontakterna, 396 stycken. Totalt 807 IB–agenter plus administration och utbildning. Utbildningen bestod av 2-veckors grundkurser för samtliga och senare påbyggnadskurser. Nu vet vi vad som skedde vid IB:s kursgård Valla Torp i Sörmland, IB–villan som Bratt och Guillou avslöjade i FIB Kulturfront 1973.

 

Organisationsplan IB-03

 

Till sist: Var det här verkligen bara en organisation som skulle verka i krig? Vad tror du? Eller var det ett svenskt Stasi med över 1000 hemliga agenter som skulle övervaka den egna befolkningen dygnet runt, året om? Så som Olof Frånstedt beskrivit det i sin bok Spionjägaren del 2. Här kommer svaret i mitt hemliga PM i brevlådan. Där står:

 

Utgångsvärden för Fst/B verksamhet är att freds– och krigsorganisationen skall överensstämma i största möjliga utsträckning. 

Att organisationen hålles dold i såväl krig som fred.

 

Det var samma organisation i krig som i fred! Alltså över 800 avlönade IB–agenter ute på fältet dagligen, varje vecka och året runt! Så här säger IB–chefen själv, Birger Elmér i en intervju tagen från Det grå brödraskapet SOU 2002:92 sid 469,

 

Jag fick plocka ett och annat vettigt folk från exempelvis LO. Och de puttade man inte in i den ordinarie Stay Behind– organisationen, de ingick i IB:s krigsorganisation och personalreserven, och de fanns aldrig redovisade på IB som sådant.

 

Birger Elmér, chef IB

Här får vi också ett svar på att det även fanns en Stay Behind–organisation vid sidan om IB:s 807 agenter. Först den “reguljära” Stay Behind–organisationen (ledd av Försäkringsdirektör Lindencrona fram till 1978 och sedan Giesecke från SAF), dels IB-03:s agenter. Saker börjar klarna! Det kan tyckas märkligt att ingen av de utredningar och undersökningar som gjorts om IB genom åren kommit fram till det här; att Elmér och Co faktiskt byggde upp ett enormt nätverk av agenter som verkade även i fredstid ex Barbrogruppen som jag skrivit om i mina böcker om Anton Modin. I Lampers utredning konstateras i alla fall att:

 

En rimlig förklaring till de motstridiga uppgifterna om vad det egentligen var för krigsorganisatorisk verksamhet Elmér bedrev på 1970-talet, torde vara att Elmér fortsatte med sitt arbete att parallellt med Lindencronas Stay Behind–organisation rekrytera och utbilda personal ur främst arbetarrörelsen men också den politiska sfären i övrigt… 

 

Nu vet du och jag och kanske även Lampers vad det var Elmér gjorde på riktigt: han utbildade sina 807 agenter enligt det hemliga PM:et som jag fick i brevlådan häromdagen och han kallade sin organisation för en krigsorganisation, Krigs IB eller “personalreserven”. 807 agenter som enligt PM:et skulle verka både i krig och fred. En betydligt större organisation än Gieseckes och Lindencronas Stay Behind-organisation.

Ta hand om er, läs den uppdaterade versionen av Spionen på FRA 2.0 som kommer i slutet av juni, ha en fin sommar och dagdröm gärna om den Elmérska  personalreserven.

Anders Jallai.

 

OLOF FRÅNSTEDTS LIVFÖRSÄKRING

Olof Frånstedt “Spionjägaren”

Den 15 september 2013 kom äntligen Olof Frånstedts memoarer ut i bokform. Jag skriver äntligen – dels för att boken var väntad, av alla oss som vill ha annat, än av underrättelsetjänsten och Säpo, tillrättalagd historia – dels för att boken haft en mycket krokig väg till utgivning. Bl a har Bonniers och Norstedts förlag båda i tur och ordning jobbat med boken men sedan av någon anledning hoppat av projektet (läs stoppats eller inte vågat ge ut?) Jag tror att Spionjägaren Del 1 och 2 innehåller den mest osminkade sanningen om Säpo och IB/SSI:s historia. Vi har tidigare fått böcker av Tore Forsberg (Säpochef), P-G Vinge (Säpochef) och Lennart Frick (Chef MUST) men det är i stort sett allt (som jag känner till) som getts ut av höga chefer inom underrättelse- eller säkerhetstjänsterna i landet. Det finns även en bok som skrivits av en, enligt uppgift, före detta SSI–chef: “En spion i regeringen”, under pseudonymen; Sven Andersson.

Utan att gå händelserna i förväg lovar jag att Frånstedts två böcker: SPIONJÄGAREN DEL 1 och Del 2 är de mest öppenhjärtiga. Redan flera månader före utgivningen råkade Frånstedt ut för attacker på hans personlighet och trovärdighet, och senare blev boken falskeligen sågad av den till underrättelsetjänsten och socialdemokratin nära stående forskaren; Lars Olof Lampers. Säpo till och med stämde Frånstedt för att ha publicerat hemligstämplad information i Del 1. (Vem sjutton jobbar Säpo åt?) Det är i alla fall en tydlig indicie på att de två böckerna innehåller känsligt material för vissa personer och grupper i landet. Böckerna är också ett generalangrepp på vissa äldre socialdemokrater med alltför täta kontakter med underrättelse- och säkerhetstjänsterna i olika länder. En har ni fått läsa om i Del 1 och i media i höstas, förre kabinettssekreteraren Pierre Schori.

Tidigare har ni kunnat läsa här på www.jallai.se om att Sten Andersson och Anders Thunborg varit deltagare/medlemmar i Stay Behind. Nu vet ni. Olof Frånstedt har presenterat bevis för att dessa politikers samarbetade med de militära underrättelsetjänsterna IB och SSI. Thunborg och Schori var till och med SSI–agenter med kodnummer (Spionjägaren Del 2). Jag har fått uppgifterna tidigare av flera muntliga källor och det är med en hel del skadeglädje som jag kan konstatera att Olof Frånstedt sitter inne med konkreta bevis – mikrofilmade originaldokument från IB/SSI!

 

Hemlig IB/SSI rapport från ett möte mellan IB/SSI–agenten Anders Thunborg och KGB officeren Mikhail Streltsov på restaurang Sombrero i Stockholm, 16 augusti 1967

 

Och Frånstedt har fler “livförsäkringar” i sin garderob. Det finns flera hundra meter mikrofilmer med hemliga dokument som IB och SSI trodde var brända för länge sedan. Hemliga dokument som aldrig var tänkta att komma i dagens ljus. Dokument som i och med sin destruering skulle gjort att det i fortsättningen bara räckt med instruktionsbokens grundregel Nr 1: dementera:

 

Det där känner jag inte till. (politiker A)

Vet inget om det. (IB–chef B)

Har ni bevis för det ni påstår? (Politiker C)

I vår branch är bevis det enda som räknas. (Myndighets–chef D)

 

För gamla IB är det ett svenskt Wikileaks som förre Säpo-chefen Olof Frånstedt presenterar i och med sina två böcker med tillhörande hemliga dokument. Och tur är väl det, att han har skriftliga bevis: vem hade trott honom annars? Han påstår nämligen att en del av Socialdemokraternas ledningsgrupp på 1960-talet var IB/SSI-agenter! Det svenska regeringspartiet var infiltrerat av den hemliga militära underrättelsetjänsten. Men det här är inga nyheter för er – eller hur? Ni har läst mina tre böcker om Anton Modin och följt mig på www.jallai.se sedan våren 2010. Ni vet det här! Nu för vi denna sanning vidare. Vi gör det med Olof Frånstedt i täten. Han är 83 år! En Svensk hjälte.

 

Olof Frånstedt läser SPIONEN PÅ FRA (från tidningen FOKUS)

 

Vad innehåller SPIONJÄGAREN? Spökskrivaren Erik Månsson var mycket diskret om det exakta innehållet när jag träffade honom våren 2013, men jag vet att böckerna innehåller mycket av det som Frånstedt och jag talade om under många tillfällen, sedan flera år tillbaka, och jag har använt en del av det materialet i min “fiktiva” bokserie om den före detta SSI-operatören Anton Modin. Jag vet att Frånstedt särskilt brinner för demokratifrågorna. Exempelvis om hur IB och SSI medvetet manipulerat den svenska modellen i form av öppenhet, etik och rättssäkerhet.

“Vi vet att IB ansåg sig stå över de flesta lagar och regler”, skriver Frånstedt i Del 2 sid 286.

Frånstedt är precis som jag övertygad om att de som saboterat den Svenska modellen är den hemligaste avdelningen inom svensk militär underrättelsetjänst – IB/SSI eller rättare sagt ledningen inom denna organisation i nära samarbete med några korrupta politiker. En civil–militär organisation mycket lik CIA men mycket mindre, mer sluten och absolut mer korrumperad än vad CIA är. En organisation som med olagliga metoder brutit mot sin statliga koncession och Svenska grundlag med ursäkten; rikets säkerhet. Jan Guillou, G W Persson och några andra har skrivit om det här tidigare men Olof Frånstedt kommer med HARD FACTS. Ingen tvekan om den saken. Pierre Schori, Sten Andersson och Anders Thunborg  tillsammans med den store; Olof Palme infiltrerade tillsammans; den svenska socialdemokratin eller om ni så vill; landet Sverige. Så var det och så kommer historien med all sannolikhet att skrivas i framtiden. På följande sätt beskriver P–G Vinge, IB och dess chef Birger Elmér i sina memoarer som utkom på 1980-talet. Idag förstår vi vad han menade:

 

Det Birger Elmér, inte utan stolthet, beskriver är inget annat än en anarkistisk organisation, en organisation som själv skrev sina lagar och själv ställde upp sina mål och syften i nära samarbete med den högsta ledningen för socialdemokratin. Hör detta hemma i en demokrati? (P-G Vinge, Säpochef 1962-1970 memoarer, sid 224)

 

De hemliga IB-dokumenten som jag fått ta del av visar tydligt att KGB:s inflytande över den svenska socialdemokratin har gått till på precis det sätt som KGB-avhopparen Gordievsky tidigare beskrivit och som jag för snart två år sedan skrev om i inlägget: http://www.jallai.se/2011/12/kgb-o-cia-styrde-socialist-internationalen/ 

 

Kabinettssekreterare Pierre Schori

 

Olof Frånstedt presenterar dokument som visar att förre försvarsministern Anders Thunborg, förre utrikesministern Sten Andersson och förre kabinettssekreteraren Pierre Schori varit IB/SSI agenter! De har haft regelbundna hemliga politiska överläggningar med KGB representanter närvarande. Ofta på restauranger i Stockholms city men även på Socialdemokraternas eget högkvarter på Sveavägen 68. Ja, ni läste rätt: En KGB representant har suttit med vid svenska inrikespolitiska diskussioner på högsta nivån i landet – i Sverige på 1960-talet då Socialdemokraterna satt i ensam regeringsställning! Delar av Sveriges regering diskuterade Svenska inre angelägenheter med Sovjetiska representanter. Sedan rapporterades det direkt till militära IB och SSI. Det låter onekligen lite KGB och STASI över det hela. Anders Thunborg och även Roine Carlsson (S) hade regelbundna möten med IB (som då hade döpts om till SSI) så sent som i slutet av 1980-talet. Försvarsminister Roine Carlsson träffade SSI representanter dagen före Palmemordet den 27 februari 1986. Alltså långt efter Birger Elmérs tid. Så här skriver ÖB Lennart Ljung om Anders Thunborg och SSI:

 

ÖB Ljung hemliga dagböcker 1983-02-11: På eftermiddagen en föredragning för försvarsministern om den särskilda underrättelsetjänsten SSI.  Anders Thunborg är intresserad av den här verksamheten och mycket positiv till dess bedrivande, och dess vikt. / —/ Det är uppenbart att vi kommer att få en aktiv deltagare i den här verksamheten i försvarsministern.

 

Anmärkningsvärt är det faktiskt att den socialdemokratiska ministern Roine Carlsson var uppe på SSI i ett långt möte dagen före Palmemordet den 27 februari 1986. Det finns beskrivet i ÖB:s hemliga dagböcker (och i min bok Landsförrädaren):

 

Försvarsministern och ÖB deltog i en flera timmar lång orientering vid SSI. Försvarsministern stannade till sent på kvällen efter ÖB gått hem. (ÖB Ljungs hemliga dagböcker 1986-02-27, Krigsarkivet)

 

Vad pratade man om? Och varför fanns det så många walkie–talkie–män på stan dagen efter? Och nu till det mest obehagliga för en del av er – men kanske det mest intressanta för andra: Tänk om de här mikrofilmerna som Frånstedt har fått läckte ut eller gjordes tillgängliga för vissa personer inom säkerhetstjänsterna i landet – under de tidigare nämnda politikernas aktiva tid – på 1980-talet!? Sätt dig ned och fundera en stund: Vad tror Du på fullaste allvar hade hänt? Sveriges rikes ledning, åtminstone de viktigaste personerna, spelade under täcket med KGB – med Sovjet, Sveriges största och enda fiende vid tillfället! Det fanns t o m dokument som bevisade det. Kan ett mord möjligen ha börjat planläggas inom vissa kretsar – för att rädda Sverige? Kan det ha gått så långt? Jag har relativt starka källor som påstår att Pierre Schori också skulle mördas 1986. Men han lever – varför då? Och vad hände med Thunborg som rapporterade in vänsterelement till IB? Är det hela bara djärva spekulationer från min sida … Och är det inte så? Att politikernas och till och med de anhörigas ovilja att utreda mordet får en naturlig förklaring. Om mordet klaras ut; avslöjas nämligen också hela historien med IB och de svenska politikernas samarbete med IB. Ingen har något att vinna på det!

Läs gärna mitt inlägg:  http://www.jallai.se/2013/01/landsforradarsparet-stay-behind/  och saker kanske klarnar?

 

Sovjetiskt frimärke 1986 (gavs ut efter mordet)

 

 

 

EXTRAMATERIAL:

 

VEM ÄR DÅ DENNA MANHAFTIGA KVINNA, BARBRO?

 

En av mina läsare skickade denna bild, som han påstår är Barbro Sagnell inom FRO. (Frivilliga Radioorganisationen)

 

Männen med walkie-talkier som vittnen såg vid mordplatsen och Olof Palmes bostad är ett av de olösta mysterierna i Palmeutredningen. Nu avslöjar förre chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt i en ny bok vad som kan vara sanningen om dem. Walkie-talkiemännen kan ha kommit från en hemlig spaningsgrupp inom den militära underrättelsetjänsten.

- Det kastar en mörk skugga över Palmemordet, säger Olof Frånstedt, 83. Expressen, söndagen 4/5 2014

 

Olof Frånstedt berättar för mig om Barbro, första gången 2010. Han gör det lite av en slump. Inom polisen benämnes det här ibland för “slaskinformation”. Vi diskuterar något annat och så kommer det här. Det liksom slank ur honom precis när vi skulle skiljas. Jag skjutsade honom in till stan, Vasagatan efter en av mina intervjuer med Frånstedt. Precis före vi skulle skiljas sa han:

“Barbrogruppen kan vara inblandad i mordet.”

Nästa gång vi träffas ber jag Frånstedt att få intervjua honom om Barbro, inför kamera. Jag hade tänkt på informationen under natten efter och kommit fram till att det kunde vara den ledtråd vi saknade i Palmemordet. En källa inifrån som kom med något nytt och relevant. Något som ger en förklaring till alla de mystiska walkie–talkie–iakttagelser på stan under kvällen som Palme mördas. Frånstedt berättar att det finns två grupper av civila i landet som spanar åt IB och SSI. De spanar och kartlägger potentiella landsförrädare. Den andra gruppen vid sidan av Barbrogruppen är uppkallad efter dess chef, och heter Lennart-gruppen. Lennart finns med i mina böcker i fiktiv form med alias Anders Glock. Alltså en person med mycket nära band till både den hemligaste militära underrättelsetjänsten SSI och Näringslivet/Vapenindustrin. Barbro och Glock har alltså “Go” från både Säpo och Polisen att utföra sin hemliga spaning och kartläggning av Svenska medborgare på uppdrag av militära SSI, och under överinseende av Säpo. Så här skriver Frånstedt i Spionjägaren Del 2 om grupperna:

 

Det Barbro hade beskrivit var en militant grupp som inte ville ha kontakt med andra.

Ledaren för den andra gruppen hette Lennart.

Barbros grupp opererade i centrum av Stockholm. Medan Lennarts grupp ägnade sig åt bevakning i västra delen.

Ingen kontakt fick förekomma mellan medlemmarna för de olika grupperna. Däremot hade Barbro och Lennart kontakt med varandra.

Min förmodan var att det här var ytterligare en av IB:s inrikesaktiviteter. Och mycket riktigt. Barbro nämnde själv Klas Wikland, han som blivit operativ chef på IB efter att Bo Anstrin försvann efter IB–affären.

I min dagbok gjorde jag också en anteckning: 29 januari 1975: “16.00 Barbro från Klas.”

Vilken roll spelade egentligen IB och dess efterföljare (SSI) i den militära organisationen vid attentatet mot Olof Palme?

 

 

 

Jag har inga bevis för att Barbro var delaktig i mordet på Olof Palme 1986. Så är det. Men Olof Frånstedt säger i min intervju med honom (videolänk nederst i inlägget) och i sina memoarer att han tror att Barbrogruppen; Lennartgruppen eller liknande grupper kan vara inblandade i mordet på Olof Palme. Han säger dessutom att grupperna jobbade åt IB/SSI. Han menar också att SSI kan vara inblandade i mordet. Han till och med namnger SSI chefen som skickade Barbro till Frånstedt (Klas Wikland). De här uppgifterna som nu är officiella i och med Frånstedts “bokslut”, sina memoarer, så kan jag berätta att den här informationen och även annat jag fick höra av Frånstedt mellan skål och vägg, bidrog till mina teorier om Palmemordet i boken Landsförrädaren. Enbart informationen från Frånstedt hade inte räckt för att skriva Landsförrädaren utan det intressanta är att Frånstedts uppgifter från underrättelse– och säkerhetstjänsterna i landet korrelerar med annan information. Bl a Lingärdes numer berömda PM och informationer jag fått muntligen av källor inom underrättelsetjänsten och Stay Behind (AGAG). Dessutom, och kanske det viktigaste av allt; vi kan äntligen knyta en teori till brottsplatsen som så många “experter” efterlyser. Det fanns walkie–talkie iakttagelser runt mordplatsen. Det går inte att snacka bort. Inte ens av de mest fanatiska Christer Pettersson–anhängarna. Dessutom; det fanns grupper i Stockholm som i hemlighet spanade på potentiella landsförrädare, med bl a walkie talkies. Det är inte längre spekulationer. Två av grupperna pekar Olof Frånstedt ut i sin bok Spionjägaren Del 2. Den ena är Barbrogruppen och den andra är Lennartgruppen. Vilka grupper var det som rörde sig på stan den 28 februari 1986? Löser vi det – kanske vi löser Palmemordet. Kittlande, eller hur?

 

Jag brukar inte göra reklam för andra böcker på min hemsida men den här gången gör jag det: Spionjägaren Del 2 kommer sannolikt att bli en klassiker i ämnet – köp den!

 

SLUTSATS: Vi har ett trovärdigt vittne inifrån Säkerhetstjänsten i landet som berättar att det fanns grupper i Sverige som dels var kapabla att mörda (Frånstedt), hade illegala vapen och kunde ordna med avlyssning (Ortmark, se nedan) och dels hade uppdrag från SSI/Stay Behind att spana på potentiella säkerhetsrisker i landet (Frånstedt). Olof Palme ansågs av somliga 1986: SOM EN POTENTIELL SÄKERHETSRISK.

 

Take Care, Anders Jallai.

 

 

Se hela intervjun med Olof Frånstedt här: http://vimeo.com/27317139 

 

DATA: Barbro af Geijerstam, 1927, född Berggren. Gift 1963 med Rune Sagnell, född 1924. Båda aktiva i Frivilliga Radioorganisationen, SM5BAG resp SM5GQ. Barbro arbetade på FRA. Barbro Sagnell dog 2000 och Rune Sagnell 2010. Bodde på Stora Essingen (Gammelgårdsvägen 4A?) i en stor villa med radioantenner på taket.

 

SSI–operatören Ulf Lingärdes PM om Palmemordet som inkom till Palmeutredningen 1993 och som då ingen förstod vidden av enligt Inga–Britt Ahlenius, medlem av Granskningskommissionen:   http://www.politiskamord.com/lingarde.pdf

 

Den kände SVT–reportern Åke Ortmark skrev om Barbro Sagnell redan 1971 i sin bok Maktens Redskap. Han skrev bl a följande:

 

Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. / ––- / 

Till det kommer förstås det allvarliga: gruppmedlemmarna rör sig på eller över gränsen till det brottsliga. Att flera av dem har gjort sig skyldiga till olaga vapeninnehav är klart. Vidare har en del av informationsinsamlingen skett med illegala metoder. Flera källor har bekräftat att några gruppmedlemmar t ex vid ett tillfälle bröt sig in i ett hus för att stjäla en viss personförteckning. Hösten 1971 prövar SÄPO frågan om gruppen gjort sig skyldig till olovlig kårverksamhet. Sådan föreligger om någon “bildar eller deltar i sammanslutning” som “lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka” (Brottsbalken 18:4). En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. / ––– /

Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur “man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med “buggar” av olika slag.

 

Läs mer om Ortmarks bok och Barbrogruppen i det här äldre inlägget: http://www.jallai.se/2012/04/mer-om-barbrogruppen/ 

 

Ni som vet mer om Barbro och Rune Sagnell. Hör gärna av er med information till mig genom tips/kontakt–funktionen på sidan.

 

 

Spionen på FRA fortfarande aktuell!

SPIONEN PÅ FRA 2.0, utkommer sommaren 2014

Hej, ja det har varit tyst ett tag. Jag är ledsen för det. Har haft det lite körigt med både det ena och det andra. Men jag jobbar på! Jobbar med research (både i Sverige och utomlands) till en kommande bok, som varit mycket intressant, och även tagit all tid. Tyvärr måste jag prioritera; om jag ska hinna bli klar till augusti. Då är det tänkt att Reine Brynolfsson ska börja läsa in den femte Anton Modin boken. Så det är bäst att skynda sig…

För övrigt så kommer jag att skriva mer på www.jallai.se så fort jag är klar med bok 5. Dessutom: Palmemordet hade årsdag i fredags. Såg att SvD grävt upp lite gammal skåpmat. Om ni vill veta var deras källor hör hemma så börja med att läsa Granskningskommissionens utlåtande från 1999:
http://www.government.se/sb/d/108/a/1244
Det är Inga Britt Ahlenius (FN) undersökning om hur Palmeutredningen genomfördes. Hon var som ni vet mycket kritisk till Palmeutredningens arbete och har idag anslutit till de som tror mer och mer på “Landsförrädarspåret”.
I Granskningskommissionen finns allt som idag är värt att veta. Mitt eget tidigare inlägg: http://www.jallai.se/2013/01/landsforradarsparet-stay-behind/
Är också fortfarande aktuellt. Personligen tror jag det är så långt vi kommer idag och det är ganska nära “hela” sanningen. Det finns några ytterligare detaljer rörande mötes-scenarier och de märkliga mord-kulorna som behöver utvecklas lite till. Återkommer om det i framtiden.

ÖVRIGT: Putin håller på att invadera Ukraina!
“Först tar vi Georgien, sedan tar vi Ukraina och sedan …. (Baltikum??) Rysslands militärbudget (läs: storlek på försvar) är 10 % av USA:s och ungefär lika stor som EU-landet Frankrikes försvarsbudget. Hur svårt kan det vara…

Läs gärna om Spionen på FRA. Den är fortfarande aktuell. Det kommer en ny uppdaterad och omskriven version av den till sommaren både som pocket och Ebok/POD.
Ta hand om er så länge och ge inte upp hoppet. Ta en öl eller två istället och gå en långpromenad i solen (när den visar sig).

MVH, Anders Jallai

Foto: Per Hedengren 2014

Fortsättningen: BILDERBERGMÖTET

 “Bilderbergmötet: en internationell thriller som utspelar sig i det lilla fiskesamhället där konsekvenserna av händelserna under några dygn rör hela världen.” 

 

Ja, det blir en fortsättning på Anton Modin serien! Från början var planen att skriva en trilogi och det var vad jag kom överens om med mitt förlag. Men jag inser att Anton Modin serien utvecklats till en utmärkt plattform att berätta mer om hur Sverige och världen styrs informellt genom osynliga, odemokratiska allianser. Anton Modin är en nagel i ögat på politiker och hemliga myndigheter i Sverige. Han behövs mer än någonsin när vi sakta är på väg in i en säkerhetsstat (Security State) och en värld styrd av några få som har kontroll över “Intelligence Community” (Jag hittar inget svenskt ord.). Inspirationen att skriva har jag fått genom att göra Anton Modin serien än mer kontroversiell. Nu kör jag helt utan skyddsnät och förläggare med känsliga nerver. Den nya boken utspelar sig i nutid. Jag gissar att några politiker i landet kommer att sätta kaffet i halsen när de hör vad jag har att berätta! Anton Modin behövs mer än någonsin!

 

 

Vad Chris Loklinth och Bob Lundin på SSI tycker om det låter jag vara osagt och ja; deras förebilder finns på riktigt, liksom Göran Filipson som i min nya bok får en helt ny och central position i Deep State (Skuggregeringen i Sverige). Bilderbergmötet är i högsta grad aktuell. Särskilt med tanke på president Obamas statsbesök nyligen. Vem låg bakom det? Varför kom USA:s president till lilla Sverige? Bilderbergruppen är världens idag mäktigaste maktsfär. Att de sommaren 2012 ska hålla ett av sina årliga möten i det lilla fiskesamhället Grisslehamn på den svenska ostkusten, alldeles intill The Rock, är sensationellt.
Ett toppmöte av den här digniteten har genomförts fyra gånger tidigare i Sverige (OBS! ej fiktion). Tre gånger på Grand Hotell Saltsjöbaden i Stockholms skärgård och en gång på Stenungsbaden Yacht Club på västkusten. Varför sker mötet i Grisslehamn denna gång och vilka är det som kommer? Hur sker bevakningen? Är det bara svenska Säpo som är inblandade eller kommer det, i hemlighet, utländska säkerhetstjänster till byn. Det är frågor som Anton Modin tvingas ta tag i mot sin vilja. Hans egen uppfattning är att han dragit sig tillbaka för gott – gått i förtidspension. Han vill fiska, dyka, njuta av livet och göra av med de femtio miljonerna han fick för att lösa Palmemordet (Landsförrädaren 2011). Men en nära väns problem gör att han dras in i en av Sveriges blodigaste bataljer i modern tid.

 

 

Vi behöver förstärkning!

scen ur Bilderbergmötet

 

Det här är förmodligen min bästa bok hittills. Jag har frångått de mer komplicerade sammanhangen, med noggranna kopplingar till verkliga händelser, som präglat mina tidigare böcker. Bilderbergmötet är en ren och skär action-thriller med mycket verklighetsnära handling. En del skulle kalla den konspirations-thriller. Som vanligt väljer du själv.

Vänligen, Anders Jallai  

 

PS. Nytt för BILDERBERGMÖTET är att den kommer ut som Ebok och Print On Demand till en början vilket betyder att ni kommer att kunna ladda ned boken, antingen på min hemsida eller på Bokus, Adlibris, Ibooks och Dito etc. Den kommer även att gå att få som pappersbok men då till att börja med bara i nätbokhandeln (storpocket). Till sommaren 2014 kommer den som vanlig pocket i butikerna. Ljudboken kommer som CD eller nedladdningsbar MP3. Hoppas ni hänger med på Anton Modins fortsatta resa. Jag känner tillförsikt – har inget att förlora – och det kommer du märka på innehållet. Därför kommer jag i fortsättningen i de flesta fall frångå de lite kryptiska alias som finns i mina tidigare böcker. Jag tror att läsupplevelsen och läsförståelsen kommer att tjäna på det. Du tillhör förmodligen Sveriges intelligentaste och mest klarsynta läsekrets. Hjälpa mig sprida ordet.

 

 

Utrikesministern är skjuten!

 

scen ur Bilderbergmötet

 

 

Utdrag ur ljudboken: kapitel 126 (klicka på länk) 150_Bilderbergmotet

 

KÖP PAPPERSBOKEN på BOKUS 159:- Bilderbergmötet av Anders Jallai (häftad) Bokomslag Bilderbergmötet (häftad)

KÖP EBOK på iBooks: 

 

 
FÖR BOKHANDELN: Bilderbergmötet går att beställa via Bokrondellen ISBN: 978-91-981315-0-5
 
PS. Några har efterlyst mer kommentarer på dagsaktuella ämnen. På Twitter gör jag dessa kommentarer. Vi syns på Twitter: https://twitter.com/AndersJallai

Wennerströms spionring


Här kommer den fjärde och sista delen i sommarens Wennerström-serie. Det är även sista inlägget före industri-semestern. Tänkte att du, när andan faller på och motorvarvet i lungor, hjärta och hjärna gått ned till tomgång kunde läsa mina fyra inlägg om Wennerström. Det är dels ett viktigt dokument om Sveriges största spion genom tiderna, ett tidsdokument över det kalla kriget i Sverige och en inblick i spioneriets värld som är aktuell än idag. För ingenting har förändrats – det ser bara så ut på ytan.

Vi har i tidigare inlägg gått igenom när Wennerström värvades av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Officiellt är det 1948. Det årtalet stämmer sannolikt med hänseende på GRU, den militära sovjetiska u-tjänsten men Wennerström värvades redan 1933-34 av dåvarande KGB (NKVD) och överfördes ca 1948-49 till den militära sovjetiska u-tjänsten GRU.
Hur vet jag det? Tja genom en egen analys som visar att det är omöjligt att bli toppagent inom GRU på bara ett år, dels på att Wennerströms egna berättelser bekräftar att han värvades redan när han var ung och på besök i Riga 1933. Dessutom; Wennerström träffade redan under kriget 1942-43 sina kontaktmän i KGB och gav informationer om Hitlers planer. Wennerström agerade nämligen som dubbelagent. Han var en falsk tysk agent och gav tyskarna information som KGB tillställt honom. Även det finns dokumenterat i Wennerströmsarkivet på Säpo. Se tidigare inlägg. Efter kriget blev han amerikansk agent och sedermera dubbelagent för KGB och GRU.

Jag lovade att bevisa mina teser idag och jag gör det genom att presentera ett PDF dokument som är en avskrift ur Wennerströms personakt på RPS/SÄK med beteckningen P4599 volym 160. Dokumentet är kanske det enskilt intressantaste i hela det 10 hyllmeter stora utredningsmaterialet om Wennerström och hans spioneri. Dokumentet är bara publicerat på www.jallai.se och det bör f o m nu ingå i all framtida Wennerströmforskning. Dokumentet är en rapport från den avprogrammering som startades av Wennerström så fort han blivit dömd för spioneribrott och då han satt på Långholmens fängelse i Stockholm. Avprogrammeringen som utfördes 1964-65, gjordes för att; dels ta reda på det som Wennerström dolde eller inte ville berätta i rättegången och utredningen mot honom och dels för att få honom, som man sa; att bli svensk igen. Wennerström var enligt rapporten nämligen djupt indoktrinerad av det sovjetiska systemet. Han var alltså en renlärig sovjet eller kommunist om du så vill. Det står ordagrant i dokumentet. Avprogrammeringen av honom gjordes av en specialtillsatt grupp på MPI, Militärpsykologiska institutet som senare hamnade i FOA/FOI http://sv.wikipedia.org/wiki/Militärpsykologiska_institutet. Dessutom med personal från Säpo, Försvarsstabens underrättelseavdelning och Långholmens psyk-avdelning. Ett så kallat; DREAM TEAM i förhörsteknik och psykologisk manipulation. Frågan är bara om Wennerström tyckte det? Uppgifter jag har från bl a Gunnar Anderson (Mr X) är att Wennerström blev en “grönsak” efter behandlingen på MPI. Den som ledde avprogrammeringen av Wennerström var militär-överpsykolog Jan Agrell som tillika var chef över MPI. Som kuriosa så var Jan Agrell far till Sveriges nuvarande och ende professor i underrättelseanalys; Wilhelm Agrell.

 

Jan Agrell, Militärpsykologiska institutet MPI

 

Gruppen under ledning av Jan Agrell tog sig det lite hemliga namnet AgW2, vilket gissningsvis står för ”Agrell – Wennerström- 2:a utredningen”. Det vill säga; en andra och ej offentlig utredning av Wennerströms spioneri. Jag hade före min forskning i Wennerströmärendet aldrig hört talas om den här gruppen och av dokumentet förstår jag att hela AgW2 utredningen fortfarande är klassificerad som kval-hemlig eller av ”synnerlig vikt för Sveriges säkerhet”. De få som hade vetskap om utredningen var:

 

De som fått reda på AgW2´s verksamhet är ytterst få. Det är poliskommissarie Thorsten Söderström (Säpo), P-G Vinge (Säpo-chef), läkare doktor Friis och professor (Gösta) Rylander. Ag är doktor Jan Agrell på MPI” (3/3 1965 P4599 vol 160)

 

Den sistnämnde Gösta Rylander var överläkare på Långholmen vid tidpunkten. Som kuriosa i det här fallet kan nämnas att Gösta Rylanders son som forskar i tobaksrökningens skadeverkningar, för några år sedan anklagades för att vara köpt av det amerikanska tobaksbolaget Philip Morris. Hans arbete ansågs ”som ett forskningsfusk utan motstycke”. Se mer på Wikipedia och där presenterade källor. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnar_Rylander
AgW2´s utredningsresultat som erhållits genom “speciella” metoder, är att Wennerström:

 

1. Var helt Sovjetindoktrinerad.

2. Inte velat omtala dolda uppgiftslämnare – medhjälpare – kontakter. Endast nämnt att de funnits.

3. Stora områden av tidigare utredningsresultat omkullkastats.

4. Bl a har det klarlagts att han arbetade för Sovjet långt tidigare än vad som utredningen fram till rättegången klarlagt.

5. Wennerström försökt ta livet av sig genom att sluta äta.

 

Det AgW2 lockade med var ett kortare fängelsestraff. Wennerström lovades av Säpo-kommissarie Thorsten Söderström att få komma ut inom 10 år. (vilket också skedde, min anm)
AgW2 gruppen ville också avhandla frågan om den s k ”Mr X” med Wennerström. I utredningsmaterialet skrivs följande om Wennerströms person:

 

1. Wennerström har hittills handlat som Sovjetmedborgare, detta som resultat av lyckad Sovjetisk indoktrinering. Wennerström måste reindokrineras till svensk.

2. Den isolering och avskärmning av Wennerström kommer inom några månader att försätta honom i en sådan psykisk situation att psykoterapeutiska stödåtgärder blir aktuella. Han ska få psykoterapi och reindoktrinering i gemensam dosering.

3. Rylander och Agrell bistår fortlöpande den nye förhörsledaren; ”den nye fadern” med psykologisk taktik (fadern = Thorsten Söderström Säpo).

4. Det fanns enligt Wennerström en sovjetisk spion ”på hög nivå” på den svenska Moskva-ambassaden.

5. Wennerström ansåg själv att han var dubbelagent Sovjet/USA.

 

 

Säpo X-ärendet, dokument om Gunnar Anderson. Handskriven text: “Foto förevisat Rosén – ingen kommentar”

 

 

Av AgW2 psykoterapeutiska utredning får vi alltså ut att Wennerström värvades ”långt tidigare” än vad utredningen före rättegången mot honom kom fram till. Dessutom att han erkände att han hade medhjälpare/medspioner, och till sist; att han sa sig vara dubbelagent Sovjet/USA. Här får vi alltså reda på det viktigaste i Wennerström-utredningen och de områden som diskuterats i media nyligen. Här har du svaren. Det som AgW2 inte har dokumenterat eller kommit fram till är vilka som var Wennerströms medhjälpare. Det enda som står om det är:

 

”EGON var D…….”

 

Utan att gå in på några namn så kan jag berätta att EGON var namnet på en misstänkt spion inom den svenska underrättelsetjänsten som Säpo och militära Säk gjorde en egen omfattande utredning om (P7105, Säpoarkivet). Från början misstänkte Säpo att EGON var Mr X, det vill säga mannen som städerskan Karin Rosén sett lämna material vid flera tillfällen hemma hos Wennerströms. Det gjordes en fullständig utredning om EGON och han hölls under uppsikt med bl a skuggning. Till sist förhördes han och meddelades om misstankarna mot honom och en konfrontation genomfördes. Karin Rosén kände igen EGON och sa att det inte var Mr X, däremot att EGON var en nära vän till familjen och hade varit i huset flera gånger. Säpo skriver följande om EGON:

 

Kempe (byråchef FRA) har vid några tillfällen träffat EGON på privata tillställningar han säger att han är en trevlig sällskapsmänniska men svår att få kontakt med. På nyårafton 1960 blev Kempe, tillsammans med Wennerström och EGON, inbjudna på fest hos amerikanske flygattachén i Stockholm, Harold. (Säpo personakt P7105)

 

 

Nils Nilson FRA, Säpo-ärende HSC 197/65

 

Det fanns alltså gått om misstänkta Mr X. Det förevisades över 1000 fotografier på svenska officerare för städerskan Karin Rosén. Bland annat visade man henne en bild på den riktige Mr X; Gunnar Anderson (fingerat namn) som förekommer i min bok Spionen på FRA. Karin Rosén har enligt Säpodokumentet inte kommenterat bilden. En analys av chefen på Fst/Säk P-E Vingren låter så här angående om var den okände Mr X kan hålla hus:

 

En analys av P E Vingren 23/1 1965 säger att om X existerar så bör han vara placerad på en plats av synnerlig vikt för Sovjetunionen eftersom man tar en så stor risk genom att ge Wennerström en medhjälpare. Man skriver b l a att: ”allt talar för att i försvarsstaben kan finnas en underagent till Wennerström p g a allt material som därigenom passerar. FRA anses likaledes vara av största intresse för Sovjetunionen och X bör då vara placerad på en position där bearbetat material handhas. (Säpoarkivet P4599 X-ärendet)

 

Gunnar Anderson arbetade på avd M, sammanställningen på FRA, “där bearbetat material handhas”. EGON arbetade på Försvarsstabens Underrättelseavdelning (underagenten till Wennerström). Gunnar Anderson har berättat för mig att han kände både Wennerström och EGON mycket väl. Dessutom förekom Nils Nilson (fingerat namn) i ”gruppen av vänner”. Nils Nilson förekommer även han i Spionen på FRA. Nils Nilsons far var ryss och moder finska enligt uppgifter jag fått från en källa. Nilson är mannen som förgiftas i sin lägenhet i Sundbyberg under överinseende av SSI-chefen Chris Loklinth i Spionen på FRA. Nils Nilson arbetade precis som Gunnar Anderson på FRA. EGON som var överstelöjtnant, arbetade på Försvarsstabens underrättelseavdelning, nuvarande MUST. Så här beskrivs misstankarna mot Nils Nilson på FRA i Säpo ärendet HSC 197/65 (år 1965):

 

FRA misstänker en spion inom organisationen p g a att Wennerström inte intresserat sig för eller utlämnat något material från FRA. En viss typ av incidenter har förekommit. Man har upptäckt vissa förhållanden inom den ryska chiffertrafiken och varje gång man löst chiffret har det bara efter en kort tid, ett par tre månader det ryska chiffret lagts om. En dylik omläggning har enligt Wäsström lagts om 1/1 1965. Det måste enligt FRA vara en hög befattningshavare som har haft tillgång till denna mycket hemliga information. Förmodligen minst byrådirektörs-nivå. En del frågetecken har uppkommit kring en person på Kempes avdelning. Byrådirektörens namn är Nils Nilson (fingerat namn). Även omständigheter runt hans person och bakgrund är skäl till misstanken, skriver Säpo och FRA.   

 

Goda vännerna EGON och Gunnar Anderson vid Slussen i Stockholm

 

Både Nils Nilson och Gunnar Anderson jobbade på FRA och båda var byrådirektörer. Läckan som det talas om ovan är förmodligen Gunnar Anderson som jobbade på avd M sammanställningen och hade även han tillgång till chiffertrafiken. Nils Nilson som höll till på avdelning S (signalspaningen) och Gunnar Anderson var däremot mycket goda vänner, t o m bästa vänner enligt deras anhöriga, och mycket talar för att det fanns en spionring på FRA under större delen av det kalla kriget. Gunnar och Nils slutade på FRA först på 1980-talet. Jag berättar inte mer om det här i sommar utan jag rekommenderar min bok; Spionen på FRA. Där finns kapitel om Stig Wennerström, Karin Rosén, Nils Nilson och Mr X som är  mycket nära verkligheten eller rent av verkligheten. Dessutom finns det ett extramaterial i slutet av pocketversionen av Spionen på FRA som handlar om Mr X och mitt möte med honom.

Vi ses igen efter sommaren. Till dess: ta hand om dig, dina närmaste, vänner, föräldrar och samla kraft inför den kalla och långa vinter som är i antågande, snarare än du tror.

 

Trevlig semester, önskar Anders Jallai.

 

 

PS. Missa inte min nya pocket NATOAGENTEN som kommer ut i dagarna.

 

 

“Rasande skickligt skrivet, där den verkliga anledningen till katastrofen med Estonia är mest häpnadsväckande.” Fyra Getingar, Expressen/GT.

 

 

 

 

 

PDF dokument om AgW2: http://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/04/Ag-W-II.pdf

Tidigare inlägg om AgW2:  http://www.jallai.se/2010/04/avprogrammering-wennerstrom/

Tidigare inlägg om EGON (Captain Drammer): http://www.jallai.se/2010/09/en-honungsfalla-i-moskva/

 

Källor: Wennerströms personakt: P4599, Säpoarkivet; EGON personakt P7105; Nils Nilson ärende HSC 197/65;
PM AgW2, MPI Säpoarkivet P4599 vol 160; Intervjuer Gunnar Anderson FRA och Nils Nilson FRA.

PM FRA om den misstänkta “läckan” EGON (klicka på bilden):

Wennerström – en kurir för världsfreden?

 

Dags för del tre i sommarens Wennerströmserie. Idag skriver jag om Wennerströms roll i ett större perspektiv och speciellt hans kontakter med USA. Min teori som jag beskriver i del ett och två av den här serien (se tidigare inlägg) är att Wennerström agerade som en falsk amerikansk agent – eller dubbelagent. På KGB/GRU:s uppdrag infiltrerade Wennerström Sovjets fiender som var Nazityskland under kriget och senare under det kalla kriget; USA och ännu senare; USA:s hemliga allianspartner – Sverige. Wennerströms spioneri började långt tidigare än 1948 som officiellt uppgivits. Sannolikt påbörjades värvningen av honom redan så tidigt som 1933 då han besökte Riga för att specialstudera det ryska språket. Åtminstone är det vad han själv säger om sin resa till Riga:

“En gång införd i (KGB) kartoteket så …” 

Stig Wennerström började som fänrik i flottan 1929. 1931 antogs han för flygutbildning i Flygvapnet och under kriget 1940-41 placerades han i Moskva som militärattaché för första gången. 1948 återvände Wennerström till Moskva för en andra tjänstgöring på Sveriges Moskvaambassad. Det var nu Wennerström började bygga upp sin ställning som ”toppagent” inom GRU och som han vid den här tiden sannolikt överförts till under ett möte 1949 i Silverskogen utanför Moskva. Wennerström blev som han själv säger: ”Generalmajor inom GRU med toppagents befogenheter” 1949. Vilket enbart det bevisar att han måste ha blivit värvad långt innan 1948 som är året som anges i domen mot honom. I Moskva spionerade Wennerström mot Nato genom deras olika ambassader och han byggde upp ett nätverk av kontakter bland de utländska ambassadtjänstemännen på väst-ambassaderna. Det går att läsa ut i Säpo-förhören med honom. Han fick som Sovjetisk agent resa relativt fritt inom Sovjetunionen, vilket annars skulle ha varit omöjligt för en utländsk attaché.

Jag umgicks mycket med den brittiske flygattachén i Moskva och annan Nato personal. Jag hade fått uppdraget av mina kontaktmän (GRU) att ta reda på så mycket som möjligt om Nato:s bombmål i Sovjetunionen”, säger Wennerström.

Wennerström fick reda på att uppgifterna som Nato:s attachéer och spioner fick tag i var av pusselkaraktär men alla källor sammantaget, gav en bra bild av Sovjets luftförsvar. USA ansåg däremot inte att spionernas verksamhet räckte som enda underrättelsekälla utan man började omkring 1950 att flyga in över Sovjet med flygplan av typen RB-36, mycket stora 6-motoriga flygplan. Sovjet började då att bekämpa amerikanskt spaningsflyg (och en svenskt – DC-3) och taktiken lades snart om till  den så kallade ballongperioden, amerikanska luftballonger som seglade in över Sovjet med kamera och positionsbestämning (stjärnnavigering) och senare efter ballongerna kom de mycket högt flygande U2-spaningsplanen.

 

”Alla mina uppdrag i Sovjet handlade om införskaffande av uppgifter för bombmål. Exempelvis fabriker, kraftverk, luftförsvarsanläggningar o s v. Det fanns en lägeskarta på den amerikanska ambassaden i Moskva där alla bombmål mm fanns antecknade. Jag lyckades ge ryssarna en kopia av denna lägeskarta och det lyfte upp mig som toppagent inom GRU, vilket i sin tur innebar att jag fick självständiga uppdrag och ej detaljuppdrag utan jag kunde själv bestämma vad jag skulle spionera på och jag fick fri befogenhet över penningmedel som bland annat kunde användas till mutor, resor mm. Tiden för detta var i slutet av 1949. Under den här tiden var det inget spioneri mot Sverige utan mot NATO och främst USA”, säger Wennerstöm.

”Sovjet hade lagt om sin krigsplanläggning från markförsvar till luftförsvar och jag fick i uppdrag att ta reda på så mycket som möjligt om engelsmännens luftförsvar som vid den tiden var det mest utvecklade i världen. Jag fick också i uppdrag att skaffa upplysningar om det taktiska bombflygets utveckling i NATO eftersom detta oroade ryssarna mycket. Eftersom jag var flygofficer så passade detta uppdrag utomordentligt för mig.”

 

BAKGRUND: Efter krigsslutet var båda sidor, USA och Sovjetunionen mycket intresserade av den tyska robottekniken. I Tyskland hade robottekniken utvecklats snabbt i krigets slutskede med exempelvis V2 robotarna som skjutits långväga mot engelska mål exempelvis London. Man hade också en utveckling av robotar som skulle kunna skjutas mot USA från Europa. Båda sidorna hade kommit över information om dessa utvecklingsprojekt i Tyskland i krigsslutet och man bevakade varandra noggrant för att se hur långt motsidan kommit i denna utveckling. Sovjet hade inga möjligheter att tävla med det amerikanska långväga strategiska bombflyget. Amerikanarna låg långt före och dessutom hade Sovjetunionen inte tillgång till de framskjutna baser som USA hade runt hela Sovjetunionens gräns. Sovjet bestämde tidigt att vidareutveckla det Tyska robotprojektet från andra världskriget för att på så sätt kunna nå in med sina kärnvapen över USA:s gränser; det vill säga med medel- och långdistansrobotar.

 

Sverdlov klass, robot-kryssare, Alexandr Suvorov

 

Sovjetunionen visste att om man omedelbart började vidareutveckla de tyska långdistansrobotarna från kriget, hade man möjlighet att komma före USA, vilket hade högsta prioritet i Moskva för där ville de snabbt jämna ut det amerikanska försprånget inom det strategiska bombflyget. Robotarna skulle så småningom komma att förses med kärnstridspetsar. Det sovjetiska försvaret blev vid den här tiden inriktat på utveckling av ubåtar och långdistansrobotar. Från början placerade man ut de nya robotarna på land eller i vissa fall på ytfartyg. De första fartygen som permanent utrustades med robotar var de lätta kryssarna av Sverdlov klass. De började utvecklas 1948 och det första fartyget som sjösattes var, Dzerzhinsky; i maj 1952. Den sista Sverdlovkryssaren, Tallinn sjösattes den 28 maj 1954 och var den artonde i ordningen men togs aldrig i tjänst eftersom tidigare samma år hade det beslutats av den Sovjetiska ledningen att starta utveckling av en ny ubåt med möjlighet att avfyra kärnvapenrobotar. Projektet benämndes OKB-16 och ubåten som utvecklades var den kända Golf-klass ubåten. Ubåten som bar kärnvapenrobotar och baserades i Östersjön så sent som på 1980-talet.

 

Sovjetisk ubåt GOLF II klass

 

I mars 1956 påbörjades byggandet av den första Golf-klass ubåten och den sjösattes och togs i tjänst 1958. Ubåten gjorde 15 knop i ytläge och 12,5 i undervattensläge. Maxdjupet var 300 meter och Golf-ubåten kunde avfyra robotar från 40-50 meters djup i 4 knops fart. Fantastiska prestanda för den tiden som så småningom möjliggjorde placeringar av kärnvapenrobotarna på dolda ubåtar istället för stora ytfartyg som Sverdlov.
Golf ubåtarna kom senare att spela en roll i den välkända så kallade Kuba- krisen. I maj 1962 beslutade Moskva att placera militära styrkor på Kuba och bland annat 7 stycken Golfubåtar ingick i denna plan.

Moskva låg följaktligen lång framme när det gällde långdistansrobotar och Nato var självfallet mycket intresserade av att ta del av den här utvecklingen. USA gjorde allt de förmådde för att hålla ögonen på Ryssarna och framför allt Östersjömarinen var av stort intresse eftersom en stor del av Sovjets marina utveckling föregick vid Östersjöns hamnstäder; Leningrad och Kaliningrad.
Den 13 juni 1952, dagen då DC-3:an sköts ned var det första Sverdlov fartyget, Dzerzhinsky ute på en övning för första gången sedan den tagits i tjänst och intresset från svensk och amerikansk sida var själfallet mycket stort. DC-3:an fick uppdraget att signalspana på den nya supermoderna Sovjetiska robotkryssaren. Sannolikt i samarbete med USA. Se mitt inlägg: http://www.jallai.se/2010/12/apr9-amerikan-som-gackat-sen-1952/ 

 

DC-3:ans flygväg den 13.6.52. Karta FRA

 

Wennerström säger att Sovjetiska nedskjutningar av amerikanska signalspaningsplan i närheten av Sovjetiskt territorium i början av femtiotalet berodde på att USA spanade mot Sovjets kärnvapenförsvar, det vill säga deras radar- och radioanläggningar. Den Sovjetiska ledningen tog då den diplomatiska risken att skjuta ned flygplanen eftersom de utgjorde ett stort hot mot Sovjetunionens säkerhet. Det låter logiskt men grymt. Trots det; kan det ändå finnas ett förmildrande skäl för Sovjet att skjuta ned exempelvis DC-3:an.
Det fanns enligt överste Sjinkarenko, mannen som beordrade nedskjutningen av DC-3:an, goda underrättelser genom KGB om det svenska spaningsplanets uppdrag, utrustning och personal. Alltså DC-3:an som så småningom den också sköts ned. Man kan undrar vad Sjinkarenko menade med personal? Sannolikt menade han den amerikanska operatören/observatören som sägs ha befunnit sig ombord. Se mitt inlägg: http://www.jallai.se/2011/02/dc-3ans-nionde-fallskarm/

 

Wennerström har hela tiden hävdat att han arbetade åt både USA och Sovjet under sin tid i Moskva 1949-1952. Han säger att han i början av sin Moskva tjänstgöring helt var inriktad på spioneri för Nato men efterhand, med insyn bakom kulisserna på båda sidor, så hade sympatierna skjutits över på sovjetisk sida då han tydligt märkte att den ryska underrättelse-tjänsten arbetade i defensivt syfte och den amerikanska i offensivt.

 

”Jag förblev sålunda dubbelagent. Jag kom att betrakta min verksamhet för amerikanarna som ett förträffligt medel för att nå bättre resultat för den ryska underrättelsetjänsten. Jag nämnde däremot inget till min ryske kontaktman om mitt förhållande till amerikanarna.”

 

Det här påståendet är förmodligen inte helt sant. Wennerström jobbade visserligen för amerikanarna men på uppdrag av KGB och GRU. Och det är just det som är den heta potatisen i hela Wennerströmutredningen och frågan är om han inte blev ombedd av sina militära befäl och USA-kontakter att säga så här? Delar av dessa förhörsavsnitt visar det genom att de har stämplats som kvalificerat hemliga. Ytterst få har fått ta del av dessa uppgifter i förhören med Wennerström och sannolikt är det anledningen till att CIA gjort en egen Wennerström-utredning. Wennerström var en dubbelagent. USA och dess agenter i Sverige trodde att han gick deras ärenden men han grundlurade sannolikt CIA. Han gav USA och dess allierade påhittade uppgifter om exempelvis Sovjets militära styrka. Wennerström ställde till mer skada för USA än för Sverige, den saken är klar. Dessutom pekar uppgifterna som jag fått från Mr X (en av Wennerströms medhjälpare) på att informationen Wennerström fick från Mr X och FRA till stor del var Nato-underrättelser som FRA fått som underrättelser från Brittiska GCHQ och Amerikanska NSA. Uppgifter som av FRA-chefen Mr X i hemlighet placerade i Wennerströms plåtskåp i hans städskrubb i villan på Skirnervägen i Djursholm åren 1958-62. I nästa avsnitt ska jag äntligen komma in på Mr X och Wennerströms hemliga medhjälpare. De medhjälpare som Säpo aldrig lyckades gripa. Dessutom ska jag för första gången bevisa att Wennerström dels påbörjade sitt spioneri betydligt tidigare än 1948 och dels ge er bevis för själva anledningen till varför han spionerade för Sovjet. Till dess: TREVLIG HELG!

 

Er informationsbärare i underrättelse-diset, Anders Jallai

 

Källor: Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström;  Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972;  Intervjuer med Mr X på FRA 2006-2007.

EXTRAMATERIAL: Lyssna på ett hemligstämplat avsnitt ur förhören med Wennerström rörande FRA och DC-3 flygningarna. Så här lät Wennerström: Wennerström 2 mp3

Vilket år blev Wennerström spion?


I del 2 av sommarens Wennerströmserie (med tanke på att det den 20/6 2013 är 50 år sedan Wennerström greps) ska jag berätta om när jag tror Wennerström började spionera för Sovjetunionen. Det datumet är omdiskuterat och var av väsentlig betydelse när skadeanalysen av hans spioneri gjordes av Säpo och Militära Säk. Den officiella tidpunkten är 1948. Det datumet är med största sannolikhet fel. Jag ska förklara varför.

Så tidigt som före andra världskriget var i stort sett hela Brittiska underrättelsetjänsten med organisationerna MI5 och MI6 i spetsen infiltrerade av dåvarande KGB och GRU. MI5 är säkerhetstjänsten eller kontraspionaget och MI6 underrättelsetjänsten med det korrekta namnet SIS, Secret Intelligence Service, avdelningen där filmhjälten agent 007 James Bond huserar. 1965 ansåg amerikanarna till slut att deras samarbetspartners MI5 och MI6 befann sig i ett så katastrofalt skick att något måste göras. Under bara fyra års tid hade en rad spionskandaler skakat båda dessa organisationer. Förutom Cambridge Five ringen, spionerna Vasall och Blake, så var det minst fyra spioner till som avslöjades och många fler som misstänktes, exempelvis premiärministern själv, Labour regeringens ledare, Harold Wilson. Spionavslöjandena kom som en följd av en rad avhopp från KGB och GRU som exempelvis KGB officerarna Golitsyn, Krivitsky och Volkov.

Från Polen hoppade andremannen på den polska militära underrättelsetjänsten, Goleniewsky av till väst och dessutom fanns det stora Venona-materialet från NSA att tillgå. Venona-materialet bestod av avkodad Sovjetisk diplomattrafik och avslöjade bland annat vilka sovjetiska spioner och kontaktmän det fanns ute i världen. Allt det fick senare också svenska Säpo tillgång till. Säpo fick genom sin kontraspionage-chef Otto Danielsson dessutom intervjua några av avhopparna som kunde berätta om svenska förhållanden.

Från Storbritannien kom underrättelseinformation om en stor spionring i Sverige med 6 medlemmar. Ett annat tips kom från Östberlin i oktober 1963. En person påstod sig arbeta inom den grekiska underrättelsetjänsten och berättade i ett hemligstämplat Säpo-förhör att när han var i Östberlin nyligen fick han höra av två östtyska officerare inom Volkspolitzei att Wennerström skulle ha haft fyra svenska officerare som medhjälpare. Det kom även in misstankar mot underrättelseofficerare både på Försvarsstabens underrättelsetjänsts inrikes- och utrikesavdelningar och de placerades genast på Säpo:s observationslista. Frågan är om vår egen militära säkerhetstjänst, Försvarsstabens inrikesavdelning fick del av denna information eftersom engelsmännen och amerikanarna redan då visste att underrättelsetjänsten i Sverige var infiltrerad av Sovjetiska spioner.

Det var generellt bara ett mycket fåtal personer som fick del av exklusiv utländsk underrättelseinformation just på grund av dess känsliga natur och informationen överlämnades oftast muntligen. Hos säkerhetspolisen var det bara Säpochefen P-G Vinge och byråchefen Otto Danielsson som fick del av denna information på 1960-talet och Rikspolischefen Carl Persson och chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt, på 1970-talet. Den administrativa Säpochefen åren 1970-1976, Hans Holmér fick överhuvudtaget ingen underrättelseinformation, eftersom han ansågs vara så pass insyltad i det socialdemokratiska partiet. Holmér sågs som en säkerhetsrisk av de utländska uppgiftslämnarna eftersom de misstänkte att det fanns spioner inom den socialdemokratiska ledningen i Sverige. Frågan är om Holmér bytte sida efter 1976 då den borgerliga regeringen tillträdde. Han blev trots allt Länspolismästare i Stockholm 1984 och var det vid tiden för mordet på Olof Palme. (läs inlägget: http://www.jallai.se/2011/12/vad-gjorde-hans-holmer-kvallen-da-palme-mordades/)

I början av 1960-talet fanns det enligt KGB avhopparen Volkov och NSA:s Venona-material, två högt uppsatta och viktiga agenter på Brittiska UD och sju viktiga agenter inom Brittiska underrättelsetjänsten. Samtliga greps så småningom. I Sverige fanns det två misstänkta agenter på UD, Wennerström var en av dem och dessutom flera misstänkta spioner i underrättelsetjänsten. Man misstänkte även några på FRA. Gemensamt för alla dessa agenter var att de kunde ryska, de kände varandra väl och att ingen av dem har gripits. En av de engelska agenterna är enligt Venona-materialet avdelningschef inom MI5 och en är avdelningschef på MI6 nämligen den senare avslöjade chefen på sektion 9 inom MI6, Kim Philby. Enligt förre MI5 tjänstemannen Peter Wright kan alla människor definieras genom sina vänner. Det vill säga om en person har nära vänner som är spioner är han med relativt stor sannolikhet, själv spion eller medhjälpare.

 

Innan jag tog mig an det stora Wennerströmarkivet sökte jag upp information om utländska spioner och spionringar för att få lite bakgrundskunskap om KGB och GRU:s arbetsmetoder. Den kändaste spionringen är ”Cambridge Five” i Storbritannien, de fem studenterna på Cambridge som redan på trettiotalet under sina studieår i Oxford började bearbetas av KGB:s erfarna agentvärvare. Den förste av dessa värvade spioner blev Kim Philby. Philby tog examen från Trinity College i Cambridge 1933 och reste sedan till Wien för att kämpa mot fascismen. I Wien träffade han och gifte sig med en ung kommunist med KGB anknytning, Litzi Friedman. Litzis väninna presenterade Philby för KGB-värvaren Arnold Deutsch eller ”OTTO” som var hans kodnamn och när paret Philby sedan återvände till Storbritannien var redan Litzis väninna med KGB kodnamnet ”EDITH” där. EDITH hade gift sig med en annan rekryterad KGB agent, läkaren Alex Tudor Hart. Det var Tudor Hart som i juni 1934 tog med Kim Philby till ett möte med Arnold Deutsch i Regents Park i centrala London och där sa till honom:

”Vi behöver folk som kan penetrera bourgeoisiens (etablissemangets) institutioner. ”Penetrera dem åt oss”.

I det här tidiga skeded hade inte Deutsch berättat för Kim Philby att Philby var på väg in i en karriär som Sovjetisk agent utan istället hade Deutsch gett honom intrycket att han ingick i Kominterns (kommunist-internationalens) underjordiska krig mot fascismen.
Det var ett tidstypiskt mönster för värvning av en agent och som gjorde att det ibland var svårt för agenterna att senare berätta var och hur de egentligen värvades. Plötsligt upptäckte de en dag att de var Sovjetiska agenter och det kunde ta många år innan de fick reda på vilken organisation de egentligen tillhörde. En del såg förmodligen aldrig sig själva som agenter för Sovjetunionens underrättelsetjänst utan istället som arbetandes för världs-socialism eller kämpandes mot fascismen. En del agenter, ofta homosexuella, erkände sig inte ens till socialismen utan deras starka hat mot fascism var så mycket större än deras eventuella agg mot socialism och kommunism att de lite förenklat mer eller mindre omedvetet hjälpte sin fiendes fiende.

”The only way to fight fascism is communism”, lär Kim Philby ha sagt 1934 och det illustrerar bra hur tongångarna var på den tiden.
Mussolini och Hitler var på stark frammarsch på trettiotalet och de fascistiska strömningarna bredde ut sig över hela Europa. Homosexuella, judar, romer och andra avvikande kände flåset i nacken.

Kim Philbys första uppdrag för KGB var att bryta alla synliga kontakter med socialister i hans omedelbara närhet, däribland många av hans nära vänner, och istället försöka vinna erkännande hos de pro-tyska och pro-fascistiska nätverken bl a som journalist.
I Cambridge Five ringen ingick förutom Kim Philby även Anthony Blunt, Guy Burgess och Donald Maclean som alla tre var homosexuella. Eventuellt ingick även John Cairncross. Samtliga utom Cairncross kom från den engelska överklassen. Cairncross har pekats ut på senare tid som den femte mannen i Cambridge Five ringen. Problemet är att Cairncross arbetade först på Bletchley Park, föregångaren till GCHQ, Englands motsvarighet till vårt FRA och kan ha ingått i ytterligare en Brittisk spionring. Han ingick heller inte i kamratgruppen på Cambridge.

När jag började forska om ”Cambridge Five” parallellt med Wennerströmärendet, slog det mig hur mycket som var identiskt mellan dessa två spionaffärer. Jag fick intrycket att det kan ha funnits en övergripande plan från Sovjetisk sida om hur man skulle gå till väga när det gällde värvningar och upprättandet av spionnätverk i utlandet. KGB och GRU:s officerare hade alla genomgått samma skolor och kurser i Moskva och framförallt KGB:s egen högskola för utlandsstationerade agenter och agentvärvare. Om dessutom en agentvärvare, placerad på en Sovjetisk ambassad i utlandet, inte lyckades värva några agenter inom en utsatt tid skickades han omgående hem igen. Det här satte förstås en stor press på agenterna att lyckas, men gjorde samtidigt att många lyckade värvningar slutfördes.

Cambridge Five spionerna skulle alla begrava sitt förflutna, speciellt om det fanns kommunistiska inslag i deras bakgrunder. Ju viktigare agenten var desto bättre skulle hens bakgrund begravas. Förutom det skulle de skaffa sig ”förklädnader” (disquise) genom att exempelvis gå med i nazistiska grupperingar gärna hos överklassen och i bästa fall i kungahuset såsom Cambridge agenterna Anthony Blunt och Donald Maclean lyckades med. Engelska kungahuset var på 1930-talet mycket tyskvänligt liksom även det svenska kungahuset med arvprinsen Gustaf Adolf i förgrunden var (vår nuvarande kungs far). Stig Wennerström var exempelvis Gustaf Adolfs adjutant under flera år på 1940-talet och när arvprinsen omkommit tragiskt i en flygolycka 1947 var Wennerström en av dem som bar kistan vid begravningen. Det skulle i så fall, lite ironiskt betyda att arvprinsen bars till sin sista vila av en Sovjetisk GRU-agent. Under Gustaf Adolfs begravning satt Wennerström på raden bakom Kung Gustaf VI Adolf i Storkyrkan. Wennerström var med största sannolikhet medlem i den nazistiska organisationen ”Svensk opposition” under kriget, ledd av Per Engdahl och som förespråkade en svensk version av den Italienska fascismen. Även Wennerströms farbror Torsten Wennerström och Stigs bäste vän BD finns med i medlemsregistret.

Kim Philby och Guy Burgess i ”Cambridge Five” var båda journalister en period under sin ”uppbyggnadsperiod”. Wennerström å sin sida skrev i Stockholmstidningen under kriget och skrev även ett par böcker. Philby och Burgess var mycket tyskvänliga i sitt skrivande och Wennerström ansågs som tydlig antikommunist i sitt skrivande av sina kollegor på tidningen. Cambridge Five gruppen värvades som sagt av agentvärvaren Arnold Deutsch. Han var jude och uppväxt i Österrike och starkt antifascistisk. Deutsch uppgav sig officiellt för att vara affärsman.

Kim Philby var senare under sin spionkarriär övertygad om att han var en hög militär inom den sovjetiska underrättelsetjänsten och hade generals grad. När han senare hoppade av till Sovjet 1963 upptäckte han till sin stora besvikelse att han hela tiden varit civil agent. Wennerström angav också efter sitt gripande att han var general inom GRU vilket inte stämde men något som hans GRU handledare använde sig av i sin bearbetning av den fåfänge Wennerström.

Cambridge Five spionerna umgicks med utpräglade antikommunister. Likaså gjorde Wennerström det på sin hemort i Djursholm och med sina borgerliga kollegor på Flygstaben, allt enligt GRU/KGB:s instruktioner.
Moskva ville infiltrera det engelska Kungahuset och lyckades också med det genom Anthony Blunt som blev ansvarig för Drottningens konstsamling. Wennerström lyckades också infiltrera det svenska Kungahuset genom att i flera omgångar tjänstgöra som adjutant åt arvprins Gustaf Adolf.

När de sovjetiska spionerna sedan hade skaffat sig en perfekt ”yta” skulle de infiltrera bourgeoisien. Det betyder att Cambridge spionerna valdes ut av Moskva och värvades innan de uppnått framstående positioner inom bourgeoisien. För att sedan hjälpas fram av nätverket. Förutom en antifascistisk eller kommunistisk övertygelse ville KGB/GRU alltid ha en extra hållhake på sina agenter och detta anordnades oftast i ett tidigt skede i spionernas karriärer för att sedan kunna användas i utpressningssyfte när agenten senare började vackla. Mycket talar för att Wennerström värvades av KGB senast under sin tjänstgöring i Moskva 1940 och därefter bearbetades successivt för att 1948-49 någon gång bli överförd till GRU. KGB och GRU började samarbeta i början av det kalla kriget ca 1948 enligt den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrokhin och delade därmed på sina respektive agenter under en tid. Rent generellt hörde militära agenter till GRU och civila till KGB men eftersom underrättelsetjänsterna i många länder är civila eller åtminstone halvt civila blev det ibland lite blandad kompott exempelvis i Storbritannien där Cambridge Five tillhörde NKVD/KGB trots att Kim Philby egentligen tillhörde den militära delen MI6 medan Anthony Blunt och Guy Burgess den civila säkerhetstjänsten MI5. Det finns vittnesmål i Wennerström arkivet som säger att Wennerström överlämnat material redan i början av kriget till den ryske ambassadören Madame Kollontaj och även till annan sovjetisk ambassadpersonal.

 

Kim Philby MI6/KGB

 

Kim Philby gavs intrycket av kontaktmannen OTTO vid deras första möten 1934, att han var medlem i Kominterns hemliga krig mot internationell fascism. Philby som idag anses som en av de förnämsta och nyttigaste sovjetiska spionerna som hitintills avslöjats i och med sin position som avdelningschef på utrikesspionaget MI6. Philby beskriver sitt första möte med Otto så här:

“He was a marvellous man. Simply marvellous. I felt that immediately, and the feeling never left me… The first thing you noticed about him was his eyes. He looked at you as if nothing more important in life than you and talking to you existed at that moment… And he had a marvellous sense of humour.”

Jämför här med vad Wennerström sa om sin kontaktman Generalen:

”Här spelade generalens stora personlighet och inflytande på mig stor betydelse. Därtill kommer att jag lyckades i min spionverksamhet på ett sätt som inte motsvarades av någonting annat som jag företagit mig under min levnadsbana.”

Wennerström kan mycket väl ha varit starkt antifascistisk, kanske rent av kommunist redan under 1930-talet precis som Cambridge Five spionerna. Han var sannolikt även som de, ung homosexuell i ett Europa med kraftigt fascistiska böjelser. Wennerström var född 1906. Han började lära sig ryska 1933 och reste till Riga och bodde där hos en familj för att förkovra sina ryska kunskaper under 1933-34. Jag finner ingen anledning för en ung 27 år gammal son från en tung militärsläkt att 1933 under nazismens och fascismens starka år specialisera sig i det ryska språket. Eller kan någon ge mig en ledtråd här?
Wennerström säger följande om den här resan till Riga:

”Det stod en notis om språkutbildning i Riga, i min vildaste fantasi kunde jag inte drömma om vad den notisen skulle få för följder.”

I Riga blev Wennerström inkvarterad i en rysk familj. Lettland var vid denna tid en fri stat men med stora Ryska och Sovjetiska inslag. I Riga träffade Wennerström en ung ryska som kom att bli hans dans och bio partner och Wennerström blev även god vän med en västlig underrättelseofficer med namnet John. En känsla jag får är att denne John spelade en stor roll i Wennerströms fortsatta karriär. Kanske var John homosexuell och kanske var John en dubbelagent. Det vill säga en MI6 operatör värvad precis som Cambridge Five av Sovjetisk underrättelsetjänst. Med de antagandena blir bilden av Wennerström relativt klar. Så här säger Wennerström om John i Riga:

”John blev tillsammans med min flickväns bäste vän. Han arbetade, tror jag för MI6.”

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström och eftersom Wennerström var vän med John som hade fått det sovjetiska kodnamnet ”EGON” blev även Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som Wennerström sa. Wennerström lämnade Riga 1934. Han berättar att han då infördes i ryssarnas kartotek och att de sedan följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Han skriver i sina memoarer:

”En gång införd i kartoteket så…”

Wennerström berättar om det här lite naivt och jag tror att han ville dölja att han var en sovjetisk påläggskalv redan i Riga precis såsom NKVD, dåvarande KGB arbetade med Cambridge Five gruppen åren 1933-34. Likheterna är slående. Om vi antar att Wennerström lät sig värvas redan 1933-34 liksom sina spionkollegor i England måste han ha varit idealist först och främst och pengarna borde från början inte ha haft någon större betydelse i den mån han överhuvudtaget fick några. Kim Philby hade i början av sin karriär exempelvis vägrat att ta emot pengar men NKVD mer eller mindre tvingade honom att ta emot betalning just för att få ytterligare en hållhake på sin spion. Ofta använde sig den Sovjetiska underrättelsetjänsten av betalning genom tjänster och presenter eftersom många spioner inte ville kännas vid att de utförde betalt arbete åt Sovjet utan kände sig bättre till mods utan kontantersättningar, förmodligen för att döva sitt dåliga samvete. Det finns exempel på agenter som fått sina sommarhus uppbyggda och betalda av den Sovjetiska ambassaden som ”tack för gott samarbete” och presenter av olika slag, ofta ryska antikviteter och konst har skänkts som ersättning för uppdragen.

 

Wennerströms hus 1963 med Gunnebostängsel. foto Säpo

 

Wennerström var visserligen snål och sparsam men inget varken förr eller senare tyder på att han haft ett vidlyftigt privatliv. Varken fin bil eller båt eller några andra lyxartiklar fanns hos Wennerströms. Visserligen bodde de fint men det berodde till stor del på Wennerströms relativt välbärgade hustru och svärföräldrar som själva var uppväxta och bodde i Djursholm. Huset var stort men det var ett tämligen enkelt 1940-talshus utan extravaganser och tomten var enkelt arrangerad utan någon trädgård och med ett enkelt Gunnebostängsel runt om. I Djursholms mått mätt är det tämligen modest.

Det finns forskare i Sverige som tror att Wennerström först var tysk/nazistisk spion och därför kunde värvas över till Sovjet. Frågan är om det är en riktig analys. Så här ligger det till: Wennerström berättade i sina memoarer att han i Moskva träffade en som han beskriver ”sympatisk tysk.” Wennerström skriver:

”Han var inte som de andra tyskarna med klacksammanslagningar, Hitlerhälsningar och dessutom objektiv och inte mottaglig för nazistisk propaganda. Han skämdes å sitt lands vägnar när judehetsen kom på tal. Aschenbrenner var med andra ord sympatisk.”

Detta uttalande antyder Wennerströms antifascistiska läggning på sättet han beskriver sin vän Aschenbrenner.
Min bedömning är att Wennerström, liksom Cambridge Five spionerna var antifascist först och främst och avskydde de fascistiska och nazistiska strömningarna som kom nerifrån Tyskland och södra Europa under trettiotalet, men även från Sverige där de förekom framförallt inom officerskåren och överklassen. Var Wennerström dessutom homosexuell, blir bilden komplett.
Vi skulle här kunna få förklaringen till att Wennerströms svärfar, konsul Carlsson i Djursholm redan i ett tidigt skede starkt rekommenderade Wennerström att elda upp första upplagan av sina memoarer, vilket han också gjorde. I den andra versionen med namnet ”Från början till slutet” som utkom några år senare står ingenting om antifascism, kommunism eller något motiv för spioneriet överhuvudtaget. Wennerström hamnade i Moskva 1940 som Sveriges första flygattaché och blev där bekant med den svenska ambassadsekreteraren, den unge homosexuelle Sverker Åström, då endast 24 år gammal.

Till saken då – när värvades Stig Wennerström?
Redan under kriget verkade Wennerström som sovjetisk uppgiftslämnare och då för NKVD, föregångaren till KGB. Det finns väl dokumenterat i Säpoarkivet. Wennerström hade goda kontakter med tyska legationen i Stockholm och fick därifrån fina underrättelser som han sedan vidarebefordrade till Ryssarna. Det ser även ut som att Wennerström av tyskarna sågs som ”sin man” det vill säga att han var en tysk ”värdefull kontakt” och agerade på så sätt som dubbelagent för NKVD. Enligt ett av de av-krypterade Venona-telegrammen från den sovjetiska ambassaden i Stockholm från den 5 februari 1942 står det:

”Enligt svenska flygattachén i Moskva:

Tyskarna har sex flygflottor och flyg för försvaret av tyskt territorium.

På östfronten har de förflyttat … (ej läsligt)

Produktionen av militära flygplan i Tyskland uppgår till 2000 maskiner i månaden… (ej läsligt). Har inriktats på produktionen av ME 11 Fokker Wolf 189 och JU 89… (ej läsligt).”

Det här telegrammet och andra liknande kan faktiskt bevisa att Wennerström redan i början av andra världskriget arbetade åt Moskva. Hans kontaktman var överste Nikolaj Nikitusjev vid den sovjetiska ambassaden, en erkänt skicklig agentvärvare. Dokument som jag funnit i arkiven och som stärker min tes är bl a dessa:

20 sep 1943: Wennerström ringer till ryska legationen och talar med Nikitusjev (sovjetisk militärattaché). Wennerström säger att han vill komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort från Stockholm till F7 på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till kl 3 dagen efter.

14 september 1943 ringer Grassman från tyska legationen och vill träffa Wennerström med anledning av hans förflyttning till F7. Wennerström säger att han inte kan av tidsbrist.

27 feb 1943 var Wennerström uppe hos Nikitusjev på hemlig visit. Säpo bevakade Nikitusjevs bostad man följde med den svenske flygvapenofficeren som åkte till Furusundsgatan 7. Det stod Wennerström på dörren.

3 feb 1942 ringer Madame Kollontaj (Sovjets ambassadör i Stockholm) och bjuder in Wennerström till lunch. Greve Folke Bernadotte kommer också meddelar hon. Major Wennerström tackar ja till inbjudan.

I Förhörstips ej bearbetade finns ett brev om en misstänkt läcka på Fst/und/inrikes och ett brev om att Wennerström lämnat över material till Madame Kollontaj i början av 1940-talet.

 

Wennerströms värvning angavs i tidningarna till 1948

 

Det finns alltså teorier om att Wennerström först var tysk agent och när han blivit konfronterad med detta faktum av KGB, tvingades över till den Sovjetiska sidan för att bli dubbelagent eller trippelagent som det i så fall blir eftersom han även arbetade åt den svenska underrättelse-tjänsten. Som exempel för detta anges att Wennerström umgicks med nazister och andra personer på yttersta högerkanten. Han skrev dessutom i Stockholmstidningen under kriget i ett högerorienterat tonfall.

Jag gör som sagt inte den bedömningen, utan tror att Wennerström under hela sin karriär arbetade enbart åt Sovjetunionen. Jag har redan beskrivit det och tänkte här spekulera lite mer i ämnet. Det finns flera anledningar till varför jag gör min bedömning och en av dessa är att Wennerström redan 1930 lärde sig ryska när han låg i flottan i Karlskrona och senare, 1933 reste på en studieresa till Riga för att specialstudera språket. En ung svensk officer som åker till Baltikum och specialstuderar det ryska språket, uppmärksammas med all sannolikhet av KGB dels för att det är en svensk officer och dels för att han ska bo hos en rysktalande familj. Wennerström bodde först hos en familj i Riga och sedan en familj i Libau. Han har uppgett att han redan här blev intresserad av underrättelsetjänst och blev bekant med en Brittisk underrättelseman, John som jag talat om tidigare och som sannolikt arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Wennerström säger att han hjälpte John i hans underrättelsearbete och ”fattade tycke för detta som han tyckte var spännande”. Han träffade också en ryska som blev som han säger ”min dans- och biopartner” och John blev sedan tillsammans med hennes väninna. En engelsk spion och två ryskor, en fullt tillräcklig grund för att misstanke ska uppstå. KGB kan redan här i Riga ha gillrat en fälla som Wennerström senare när snaran drogs åt inte kunde komma ur. John, som Wennerström inte vill beskriva närmare och som det heller inte finns någon mer information om i Wennerströms personakt kan mycket väl ha varit en dubbelagent och lurat Wennerström i en fälla vilket var en vanligt KGB- taktik. Det vill säga Wennerström trodde att han lämnade över informationer till brittiska MI6 men mottagaren John var en dubbelagent och kunde på detta sätt snärja sitt offer. Denna rekryteringsmetod kallas för ”false flag”(falskt flagg). Det kan annars tyckas märkligt och riskfyllt att en underrättelseagent för MI6 med uppdrag att spionera i Riga skulle anförtro sig åt en ung svensk som inte var militärattaché eller arbetade på någon av ambassaderna.

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström i Riga. Eftersom Wennerström var vän med amerikanen John och som det senare framkom i förhören; hade det sovjetiska kodnamnet ”EGON”, blev Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som han säger. Wennerström lämnade Riga 1934 och berättar i förhören att han infördes i ryssarnas kartotek och att de senare följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Det går att tyda genom bandupptagningarna jag lyssnat på från förhören med Wennerström och jag tror att hans hans mål var att dölja att han varit en medlem av Komintern, världsrevolutionen redan 1933. Wennerström ville dölja att han redan tidigt hade en som många andra på den tiden ”antifascistisk” läggning men som inte var en tillgång i en militär karriär på 1930-talet. Snarare något som skulle utesluta en högre officerskarriär. Wennerström vill spara sin familj och sin frus framgångsrika svärfar denna pinsamhet.

I mars 1941 återvände Wennerström från Moskva till Stockholm för en tillfällig stabstjänstgöring. En tid före han reste hem blev han uppkallad till chefen för den sovjetiska staben för utländska försvarsattachéer. Den sovjetiske översten berättade att han fått reda på att Wennerström skulle kallas hem och han kallade in en överstelöjtnant från NKVD i rummet, Ivanovitj, Wennerströms kontaktman i Riga! Översten ville veta varför Wennerström kallats hem och sedan berättade översten att de visste om att han hade ett flitigt umgänge med den tyska ambassaden. (Wennerström talade mycket god tyska sedan barnsben. Han hade tillbringat ett år i barndomen i Tyskland.) Stabschefen ville att han skulle ta reda på så mycket som möjligt om Hitlers operation BARBAROSSA, den tyska invasionsplanen mot Sovjet.

”Ni vet naturligtvis en hel del, så flitigt som ni umgås med tyskarna”, sa översten. Översten tittade på både Wennerström och Ivanovitj från NKVD och sa sedan: ”Ni kan ju betrakta er som gamla bekanta. Jag tycker att Ivanovitj ska ta hand om vår svenske vän och visa honom lite rysk gästfrihet”. Ivanovitj berättar sedan om operation Barbarossa och hur viktigt det var för ryssarna att få reda på så mycket som möjligt om denna plan medan de åt en god middag i NKVD:s lokaler i Moskva. Ivanovitj berättade att han haft ögonen på Wennerström redan under tiden i Riga (1933-34) och att han så att säga kommit i NKVD:s intresse redan då. Ivanovitj pumpade sedan Wennerström på uppgifter om tyskarna. Wennerström berättade att den tyska ambassadören ansåg att Hitler underskattade den Sovjetiska krigsmaktens potential. Ivanovitj undrade då om Wennerström trodde att han kunde skaffa fler informationer genom sitt umgänge med Tyskarna. Wennerström svarade att han förväntade sig gengåvor för det.

”Självfallet är vi beredda att ersätta er … med pengar”, sa Ivanovitj.

Wennerström ville dock inte ha några pengar utan istället underrättelse-information som han kunde komma hem till Stockholm med och visa att han verkligen åstadkommit något. Hittills hade han inte haft mycket att visa upp. ”Det räckte inte för en plats i solen”, skrev Wennerström. Ivanovitj funderade en stund och svarade att det givetvis kunde ordnas om han inte hellre ville ha pengar.

Wennerström verkade alltså enligt egen utsago under sin första Moskva tid, 1940-41 som KGB-agent i utbyte mot Sovjetiska militärhemligheter och kunde sedan använda dessa för att gynna sin egen karriär hemma i Sverige. Tillbaka i Sverige fick Wennerström genast visa sina goda resultat.

”Så goda att jag till och med fick göra en särskild föredragning för Flygvapnets starke man Nordenskiöld. Det blev för min del en fullträff vilket återspeglades i Nordenskiölds tackord:

”Jag måste gratulera vår flygattaché i Moskva. Det är exceptionellt att en så pass ung officer på så kort tid kunnat inhämta så mycket värdefullt för svenskt vidkommande”. 

Nordenskiöld skulle bara veta? Detta beröm, berättade Wennerström, skulle senare stå honom dyrt, då det steg honom åt huvudet och han gick en mörk framtid till mötes som sovjetisk agent. Allt det här står att läsa i Wennerströms memoarer märkligt nog och mer eller mindre visar tillsammans med hans egna vittnesmål från polisförhören att han värvades långt före 1948 som det står i domen mot honom. Wennerström stod under ”kultivering” av KGB redan under sin tid i Riga och hade sina första riktigt viktiga uppdrag under Moskvatiden 1940-41, då han spionerade åt NKVD på den tyska ambassaden. Belöningen för spionverksamheten var förutom svartväxlingspengar att han fick resurser av ryssarna att kunna glänsa på hemmaplan och bli en stjärna inom sitt gebit; underrättelsetjänst. Kunde det bli bättre? Den lite fåfänge och revanschsugne Wennerström blev en stjärna på Försvarsstaben i Stockholm men var samtidigt nu helt i klorna på den Sovjetiska underrättelsetjänsten, även om han inte sålde uppgifter som direkt rörde Sverige. Det kom senare.

Anledningen till att Wennerström av Säpo (Statspolisens tredje rotel) sattes under övervakning 1943, var att han besökte den ryske militärattachen, Nikitusjevs hem den 27 februari samma år. Allt talar för att ryssarna använde Wennerström som kurir och genom Madam Kollontay och den Sovjetiska Stockholmsambassaden gavs informationer till Wennerström som man önskade skulle läcka över till tyskarna. Den 24 januari avsände den tyska flygattachén i Stockholm ett telegram till Berlin med texten:

”Militärattachén erfor igår konfidentiellt av förre svenska flygattachén i Moskva, kapten Wennerström, att nuvarande militärattachén i Moskva skulle hava rapporterat, att man i diplomatiska kretsar i Kuybischev vore av den uppfattningen, att Ryssland på grund av för små leveranser av krigsmateriel från USA och England troligen efter stabiliserandet av sina nuvarande militära framgångar skulle komma att rikta ett fredsförslag till Tyskland. Denna uppfattning lär även förekomma på ryska legationen här i Stockholm.”

Wennerström kommenterar det här med:

”Jag fick uppdraget att leverera meddelandet till tyskarna i små portioner så att det på så sätt skulle verka som om de frågade ut mig. Det var det sista tyskarna fick av mig för det hände något obehagligt då jag en dag plötsligt blev uppkallad till Överste Adlercreutz, chefen för den svenska underrättelsetjänsten. Han berättade att ”vi” hade knäckt den tyska telegram-koden och att vi kunde tyda deras telegram från den tyska ambassaden i Stockholm. Där fanns ett telegram till Berlin där det sägs att de fått informationer av Wennerström angående ryska fredstrevare. Adlercreutz varnade mig för fortsatta förbindelser med tyskarna men lät saken bero med denna varning. Jag blev riktigt förbannad på tyskarna att de använt mitt namn i klarspråk även om det var kodade telegram.”

Redan där hade militära säkerhetstjänsten kunnat gripa Wennerström. Det hade säkert också gjorts om Wennerström lämnat uppgifter till Sovjetunionen. Nu misstänktes han ha hjälpt Tyskarna och det var förmodligen inget allvarligt brott på den tiden inom den svenska underrättelsetjänsten med överste Adlercreutz som chef …

En intressant uppgift i telefonavlyssningsprotokollet över statspolisens avlyssning av Wennerström under kriget är att den 14 september 1942 ringer en Grassman från den tyska ambassaden och vill träffa Wennerström innan Wennerströms förflyttning till F7 Såtenäs senare under samma månad. Wennerström svarar lite kort att han inte kan träffa honom av tidsbrist och de hörs sedan inte mer per telefon innan förflyttningen. Wennerström ringer sedan den 20 september till den sovjetiska ambassaden och talar med Nikitusjev och ber själv att få komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till klockan 13 dagen efter. Den 27 februari skuggas Wennerström av Statspolisen och han besöker då i hemlighet Nikitusjev hemma i hans bostad på Gärdet. Efter denna händelse berättar Wennerström att han höll sig i skinnet och det går också att se genom telefon- och brevkontrollen som polisen gjort mot honom under den här perioden. Wennerström kontrollerades av Statspolisen under resten av kriget. Han förflyttades till F7 Såtenäs och tjänstgjorde där bland annat som ställföreträdande flottiljchef och sedan divisionschef. På F7 fortsatte hans spionkarriär för Sovjetunionen och han satt långt in på nätterna och kopierade dokument åt ryssarna. Han beställde vad han kunde komma åt från staben i Stockholm och höll ett öga på de amerikanska och svenska kurirflygningarna till Storbritannien samt fotograferade de Brittiska och Amerikanska bombflyg som sökt sin nödhamn till F7 Såtenäs. En fanjunkare anmälde Wennerström för otillåten fotografering på F7 då han fotograferade amerikanska flygplan. Under andra världskrigets slutskede efter 1943 användes Bulltofta som nödlandningsfält för de allierades bombflygplan och därifrån skulle sedan de plan som kunde återställas i flygdugligt skick flygas till uppsamlingsplatsen som var F7 Såtenäs. Wennerström hade fått uppdraget som följeofficer till de amerikanska besättningarna då de omgrupperade och han kom där i kontakt med personal från den amerikanska ambassaden.

”Efter detta var dörrarna på den amerikanska ambassaden öppna för mig i fortsättningen”, berättar Wennerström.

Här pratar vi om en högpresterande kille som verkligen hade mycket att stå i. I nästa inlägg ska jag skriva om Wennerströms kopplingar till DC-3:an och hans hemliga medhjälpare. Dessutom; på söndag 16/6 2013 är det exakt 10 år sedan jag och mitt team fann DC-3:an. Satan vad tiden går …

 

Det om det, Anders Jallai

 

Källor:

The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive, Andrew/Mitrokhin 1999.

Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström.

Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972.

Säpoarkivet, Venonamaterialet.

Golitsyn, New Lies For Old 1984.

Den svenska nationalsocialismen, Tobias Hübinette 2002.

Han som aldrig fick bli kung, Per Svensson 2006.

Säpoarkivet, personakt Nils J (namn borttaget).

Spionfångaren, Wright 1987.

Intervju  f d Säpo byrå B kontraspionageschef Olof Frånstedt 2006.

Utan omsvep, Carl Persson 1990.

Sjinkarenkos memoarer UD, DC-3 utredningen DS 1992:5, bakgrundsmaterial.

Intervju FRA byråchef Nils J 2006.

Body of Secrets, James Bamford 2001.

Juristkommissionen 1964 om Wennerström.

Intervju Sven Olov Olin 2004.

 

Se gärna den svenska versionen av DC-3 dokumentären: DC-3:ans sista resa, av Deep Sea Productions och SVT under fliken DC-3. http://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/  Så minns vi tillsammans!

 

Jag rekommenderar den här välgjorda Brittiska serien om Cambridge Five spionerna: http://www.discshop.se/filmer/dvd/cambridge_spies_nyrelease/P58531?gclid=CJPOnYH34LcCFYF6cAodaS0Aiw