ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Bakgrund till Mördarkommandot del 3: Olycksbilens skador

Norra Hammarbyhamnen med kranräls och spårvagn.

Dags för sommarens del 3 i serien om Cats Falck. Falck var alltså reporter på SVT Rapport, Sveriges största nyhetskanal vid den tiden och förmodligen än idag. Vi hade ju bara två tevekanaler på den tiden, 1984. Tänk er tanken att en reporter på SVT idag skulle försvinna under mystiska omständigheter, dessutom mitt under arbetet med ett känsligt reportage om olaglig vapenexport. Vem skulle överhuvudtaget tro att det var en vanlig olycka? Frågan är om vi var hjärntvättade på den tiden eller om det var så att media och myndigheter helt enkelt hade så hög trovärdighet; jag menar att vi trodde på allt som media skrev och våra myndigheter sa? Det märkligaste är kanske att ingen på teve gjort ett fördjupande filmreportage eller undersökning av Cats död. Hon var en kollega och ingen verkade bry sig. Jag har själv talat med några reportrar från den tiden och de säger bara: det var halt ute den natten – det var en olycka. Det hela ter sig pinsamt idag, tycker jag och Cats kollega på Sveriges Radio, GM beter sig allra mest underligt. Så pass underligt att jag tror att hon är inblandad på något sätt. I boken beskriver jag ett scenario på hur jag själv tror att mordet på journalisten Cats Falck gått till. Där beskrivs även Cats chef på Rapport, Ingemar Odlander och hans agerande och inblandning relativt ingående. Odlander som dog för några år sedan var redaktionschef på Rapport. Tilläggas ska att det faktiskt finns ett bra radioreportage om Cats Falck som är gjort 2004 av frilansande journalist och Stasi-forskare Christoph Andersson 20 år efter händelsen. Lyssna på det här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562221?programid=909

 

Renault 12 TL

Ett av polisens starkaste argument för att Cats Falck och Lena Gräns av misstag kört över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen var den upphittade bilens ”omfattande skador på fälgarna”. Det skulle nämligen bevisa att de kört över den 14,5 centimeter höga kranrälsen som går längs kajkanten på Norra Hammarbyhamnen. Det var nämligen en förutsättning för att bilen skulle kunna hamna i vattnet på ett ”naturligt” sätt. För några år sedan provkörde jag en Renault 12 av årsmodell 1975. Jag ville dels se hur bilen såg ut, dels kunna göra en bedömning av polisens olycksteori. Det som genast slog mig när jag satte mig på förarplatsen var hur liten bilen är. Betydligt mindre än dagens bilar. Fälgarna är av storleken 13 tum vilket motsvarar 33 cm i diameter. Dessa små hjul ska alltså ta bilen över en vertikal femtoncentimeters räls. Det betyder att bilen, om det ens går, skulle behöva ha en väldigt hög fart. Att bara få sladd skulle inte räcka för att kasta bilen över rälsen. Min bedömning efter att ha provkört bilen är att det skulle ha behövts en fart av minst 50 km/tim rakt tvärs mot rälsen. Förmodligen ännu högre fart. Bilens underrede borde även ha skrapat i eftersom i den höga farten skulle stötdämparna slagit i botten och däcken tryckts ihop. Tyvärr har jag inte kunnat göra en rekonstruktion. Rälsen finns nämligen inte kvar i Norra Hammarbyhamnen. Men det hade varit intressant.

En annan sak som slog mig var att bilen hade väldigt svaga prestanda. Motorn var på 1,3 liter och hade endast 60 hästkrafter. Jag har inga uppgifter om tiden noll till hundra men gissar på 15-20 sekunder, kanske mer. Det hade varit svårt att komma upp i den farten som krävdes på kajen. Utrymmet var för litet. På parkeringen vid kajplatserna 307-308, där bilen förmodligen hittades var utrymmet ännu mindre. Runt 20-30 meter. Dessutom gick vägen där i en lång raksträcka. Hur bilen skulle fått sladd kräver helt enkelt ett stort mått av fantasi.

 

Norra Hammarbyhamnen 1984-04-27, flygfoto Hamnförvaltningen. Bilen bärgades i bildens högra kant nära det stora fartyget vid siffran 2.

Högupplöst PDF: 20161118083505592_0001-2

Om olycks-scenariot överhuvudtaget varit möjligt så måste det, precis som polisen Eric Skoglund påpekade, ha medfört stora skador på fälgarna. Och nu kommer det intressanta: dessa skador fanns också på fälgarna enligt Skoglund! Skadorna fanns på fälgarna på bilens högra sida, enligt Skoglunds anteckningar. Men det finns inga bilder från bilens högersida i utredningen. Jag bestämde mig för att kolla upp det här. Någonstans måste det finnas bilder! Uppvisar fälgarna skador, stärker det Skoglunds olycksscenario. Jag började med att söka efter fotograferna som varit på platsen då bilen bärgades den 29 maj 1985. Jag fann att det var två fotografer som tagit bilder åt pressen: Kjell Östberg och Denny Lorentzen.

Foto: Kjell Östberg TT 1985

Men ingen av tidningarna eller bildbyråerna hade tydliga bilder på bilens högra sida där fälgarna syntes. Jag kontaktade då TT som hjälpte mig att få tag i original-negativen från båda fotografernas arkiv. Fotograferna är båda två idag knutna till TT. Efter några dagar hittade personal på TT fler negativ från händelsen i sitt arkiv. Jag fick dem i form av kontaktkartor mailade till mig, och som jag misstänkte så fanns det flera bra bilder från bilens högra sida. Jag har publicerat några av dessa bilder i min bok Mördarkommandot. Jag rekommenderar eboken där bilderna håller högre kvalitet. Fälgarna hade inga tydliga skador så vitt jag kunde se på de högupplösta bilderna. Inga skador på fälgarna – alltså ingen rälsöverkörning i hög fart. Utredare Eric Skoglund tog av allt att döma en chans när han skrev att bilens  högra fälgarn hade omfattande skador. I den tekniska rapporten som är bifogad polisutredningen är bilderna sannolikt utrensade. För jag är övertygad om att det måste ha funnits bilder på bilen i polisrapporten. Speciellt på fälgarna eftersom de omnämns i rapporten. Dessutom, som ni läste i Mördarkommandot, skrotades bilen redan två veckor efter bärgningen! Allt för att dölja bevisen, eller? Skoglund hade sannolikt också ha chansat på att ingen kontrollerade kajplatsnumren som han avgav i polisrapporten. Läs mitt första inlägg ”Bakgrund till Mördarkommandot del 1”.

1985 var kajplatserna inte tydligt utmärkta som de är idag. Gå gärna ned och titta själv i Norra Hammarbyhamnen. Det nybyggda området står kvar och kajplatsnumren finns utmärkta med skyltar. Mitt emot, över vattnet, där gamla Lumafabriken fanns står även en kran uppställd. En sådan kran som gick på den höga rälsen längs kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Ett intressant sammanträffande är att Östtyska-ambassaden i Stockholm hade en hemlig lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. En lägenhet där man inhyste bland annat Stasi-chefen Marcus Wolf under ett av sina dolda Stockholmsbesök.

Vänligen, Anders Jallai.

 

Kajplats 310 idag. 310 ligger strax öster om det 1984 nybyggda området.

 

 

Extramaterial: Två märkliga PM som finns i polisundersökningen. Båda två är skrivna av ansvarig polisinspektör Eric Skoglund i en form av ”lita på mig anda”. Prydligt undertecknade av Skoglund själv men helt utan dokumentation eller bekräftelse från annan expert eller undersökning. Slarv eller medveten strategi? Döm själv.

 

Skoglunds egen rapport om bilens skick vid bärgningen. Lägg märke till att han refererar till vad en okänd verkmästare på Volvo sagt. Det finns ingen annan dokumentation direkt från undersökningen. Inte heller något namn på verkmästaren. Bara denna Skoglunds sammanfattning med en prydlig underskrift med syftet att stärka trovärdigheten.

 

Preliminär rättsläkarrapport. Lägg märke till att det åter handlar om Skoglunds egen sammanfattning av vad rättsläkaren kommit fram till. I rättsläkarrapporten som Milan Valverius skrev senare nämndes inget om ett kraftigt näsbensbrott. Men promemorian om preliminärundersökningen är återigen noggrant undertecknad av Skoglund själv …

Bakgrund till Mördarkommandot del 2

Mördarkommandot, omslagsbild

 

Bakgrund till Mördarkommandot del 2: Vem var Richard Müller?

I Mördarkommandot förekommer en person som heter Richard Müller. Han gick under det namnet på 1980-talet, men vi vet inte om det är hans riktiga namn, eller om det är ett så kallat spion-alias. Müller hade som tekniksmugglare en mycket viktig position inom öst-spioneriet, speciellt under senare delen av kalla kriget då USA dragit åt tumskruvarna ordentligt genom att försöka stoppa all teknik-export till Warszawapakten. Målet som USAs president Ronald Reagan hade var att försöka svälta ut Sovjetunionen och dess allierade på högteknologi och framförallt datateknik som var på stark frammarsch vid den här tiden. Huvudsakligen kom tekniken från USA i form av datorer och mjukvaror. Öst skulle inte ges en möjlighet att kapprusta med USA och Nato, varken på det civila eller militära området. Därför var Müller och hans ljusskygga verksamhet viktig för Warszawapakten. Han var spindeln i nätet och den som Rapport-journalisten Cats Falck först och främst undersökte i sitt reportage om tekniksmuggling till öst. Det går att se i hennes anteckningar som finns i polisutredningen.

Richard Müller svartlistad för påstått illegal handel med öststaterna Jan-81. / — / Richard Müller jagad i ett halvår av amerikanska agenter. Müller eventuellt haft kontakter med Sydafrikanska intressen. (Polisutredning om Cats Falck, Sammandrag av Cats Falcks anteckningar sid 1)

Müller sägs vara född i Berlin 1942 men västtyska medier har inte funnit några papper som styrker det. De hittar inga skolbetyg, läkarjournaler, släktingar, barndomsvänner eller födelseattester, vilket tyder på att hans bakgrund sannolikt är uppdiktad och falsk. Med största sannolik tillhör han KGB:s linje X vid den här tiden men enligt uppgifter i det öppnade Stasiarkivet tillhörde han, eller hade tillhört även militära GRU. Han hade kodnamnet ”Mister” i Stasiarkivet. Linje X är KGB:s avdelning som spionerade och stal teknik från utlandet. Müller hade av allt att döma samma uppdrag och anställning som den kände KGB-avhopparen Vladimir Vetrov alias Farewell https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vetrov.

Müller dyker upp för första gången 1967, då som västtysk affärsman i Zürich. Han är enligt sin legend vid den tiden 25 år gammal men redan en förmögen affärsman. Han äger flera bolag i Schweiz, Västtyskland och Benelux-länderna och är dessutom delägare i ett ungerskt dataföretag. Han är välutbildad och kunnig på elektronik och data. Enligt vissa uppgifter i media har han utbildats i datateknik i den för västerlänningar stängda elektronikstaden Zelenograd, fyra mil utanför Moskva. Zelenograd som var Sovjets motsvarighet till Silicon Valley i USA. I början av 1970-talet flyttar Müller sin verksamhet till USA. Enligt passet är han västtysk medborgare och USA sätter inga hinder för hans etablering. Han bosätter sig mitt i Silicon Valley i Kalifornien. Där startar han flera bolag som köper och säljer utrustning för tillverkning av halvledare, data-chips och avancerad datateknik. Tekniken skickas sedan på omvägar till Moskva. Bland annat skeppas produkterna via Sverige, Schweiz och Sydafrika. Han bildar mängder av brevlådeföretag och använder sig av flera speditörer för att dölja transporterna. Den 5 maj 1975 avslöjas dock Müller av amerikanska myndigheter och han åtalas tillsammans med sina amerikanska kompanjoner för brott mot exportlagarna. Müller hinner precis fly USA innan den amerikanska polisen och tullen slår till mot hans företag. Müller bosätter sig därefter i Jesteburg utanför Hamburg. Han köper en stor gård med hundratals hästar och i garaget har han en Ferrari och en Porsche av senaste årsmodeller. Han köper även den tremastade lustjakten Tonga av Monacos furst Rainier. Den ses ofta förtöjd i någon av Stockholms skärgårds vikar de kommande åren. Müller tjänar vid den här tiden runt 20 miljoner kronor om året vilket motsvarar runt 90 miljoner i dagens penningvärde. Alla pengar går via företagen i Schweiz.

Richard Müller

1982 flyttar han sin verksamhet till Sydafrika. Han köper en lyxig vingård utanför Kapstaden. Müller som numer är svartlistad i USA fortsätter sin verksamhet genom bulvaner. Han fortsätter köpa och förse östblocket med datorer och annan viktig teknik från USA. Genom sitt företag Micro Electronics Research Institute i Kapstaden köper han tillsammans med svenska kompanjoner en komplett elektronisk fabrik med utrustning från bland annat Digital Equipment för tillverkning av avancerade datorer och styrsystem. Officiellt ska utrustningen användas i Sydafrika. Sydafrikanska myndigheter vet vid den här tiden 1982 inte att Müller är sovjetisk agent och hans etablering och affärer i Sydafrika går lysande. Han bygger tillsammans med bulvanen Dr. Athol M Harrison upp en fabrik och datacenter för tillverkning av bland annat microchips. De legalt importerade amerikanska datorerna ställs upp i en ombyggd skofabrik, under ledning av teknikern Dietlef Heppner, som tidigare varit ansvarig för den västtyska stridsvagnen Leopards eldledningssystem. Anläggningen i Kapstaden för smuggling och kopiering av amerikanska datorer färdigställs och inspekteras sedan noggrant av sovjetiska tekniker och experter. Men när verksamheten ska påbörjas i september 1983 händer något som kommer att sätta käppar i hjulen för Müllers och KGB/GRU:s verksamhet i Sydafrika. Marinofficeren och den sydafrikanske presidenten Bothas militära rådgivare Dieter Gerhardt misstänks för spioneri. Gerhardt som vid tiden var chef för den Sydafrikanska flottbasen Simonstown grips för att ha spionerat för sovjetiska GRU och döms till livstids fängelse. Även hans schweiziska fru döms och fängslas. Müller som är god vän med, och umgås flitigt med Dieter Gerhardt känner sig tvungen att fly även Sydafrika, på grund av risken att själv bli avslöjad. Ett intressant sammanträffande är att Gerhardt precis som Müller sägs vara född i Berlin innan staden delades efter kriget. Läs mer här:

http://www.nytimes.com/1983/12/30/world/south-african-officer-guilty-of-spying.html

http://www.upi.com/Archives/1983/12/31/Russian-spy-sentenced-to-life-in-prison/5337441694800/

Den 31 oktober 1983, en månad efter att Dieter Gerhardt gripits i Sydafrika, går den sovjetiske industri-spionen Richard Müller in på den svenska ambassaden i Bern och visar upp sitt västtyska pass. Han ansöker om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige vilket beviljas från och med den 3 december 1983. Vi är nu ganska exakt ett år före Cats Falck mördas i Stockholm. Under tiden har Müllers kompanjoner i Sydafrika plockat ned datafabriken och lastat den ombord det svenska fartyget M/S Elgaren. Det rör sig om 50 olika packlårar lastade i sju containrar i Kapstadens hamn. På fraktsedeln står Microelectronics Research Institute i Kapstaden som avsändare. Men redan innan M/S Elgaren nått Kanarieöarna säljer Microelectronics de sju containrarna till Optronix Pty Ltd, ett företag baserat i Kapstaden där Richard Müller är VD. Några dagar senare säljer Optronix lasten till Integrated Time AG i Zürich och säljaren Optronix går efter det i likvidation. Den nye ägaren Integrated Time AG är även det ägt av Richard Müller. Man kan anta att Cats Falck höll på och utreda denna och andra kompicerade affärer före sin död 1984. Hon skriver följande i sina anteckningar:

”Sydafrika centrum för illegal handel med avancerad amerikansk teknologi.”

Samtidigt i ett regnigt Stockholm den 12 november 1983 kör Müller sin nyinköpta Volvo med svenska nummerplåtar på Nynäsvägen söderut mot sin strandvilla på Björnö i Stockholms södra skärgård (Läs mer om den i Mördarkommandot). Fastigheten ligger på Björnövägen 12 inte långt från Berga och den hemliga Musköbasen. Han köpte fastigheten redan 1981 genom sin nya svenske kompanjon Sven-Olof Håkansson i Täby, och hade följaktligen tillgång till strandfastigheten under Hårsfjärden-incidenten i oktober 1982. Fastigheten som har egen brygga ligger bara någon kilometer från där den svenska marinen jagade ubåtar. Müller lärde känna Håkansson redan 1977 och inledde då ett nära samarbete med honom. Några år tidigare hade Håkansson lämnat företaget Bergman & Beving för att ägna sig åt handel med Sovjet och öststaterna. Håkanssons företag heter Sunitron AB och ligger i Täby. Under minst sex år samarbetar Müller med Håkansson i en rad komplicerade affärer där de gemensamt förser Sovjet med världsledande högteknologi företrädesvis från USA. Müller har alltså nu i november 1983 planer på att med hjälp av Håkansson flytta sin smuggelfabrik från Kapstaden till Stockholm. Men den svenska tullen sätter återigen käppar i hjulen för Müller. Müller möter upp Håkansson vid strandvillan på Björnö. Han står bredvid sin bil och väntar och Müller stänger av motorn på sin nya Volvo och kliver ut för att hälsa. De har viktiga saker att avhandla, säger han till Håkansson. Tre containrar från Sydafrika har nämligen beslagtagits av tullen i Hamburg för undersökning, och fyra containrar har tullen i Helsingborg låst in i avvaktan på denna undersökning.  Sannolikt har beslagen skett efter tips från CIA. Müller och Håkansson måste komma på en lösning för att deras gemensamma affärsprojekt ska kunna överleva, berättar Müller för Håkansson

Sven-Olof Håkansson

Dagarna efter krismötet på Björnö besöker Håkansson ett familjeföretag i Täby, Radio Engineering Products Europe AB. Håkansson förklarar att han behöver hyra en större lokal. Företagaren i Täby går med på att hyra ut 300 kvadratmeter till Håkansson eftersom hans affärer inte går så bra. Under tiden utvecklas händelserna rörande Müllers fyra containrar i Helsingborgs hamn på följande sätt: Utrikeshandelsminister Mats Hellström och kabinettssekreterare Pierre Schori träffar torsdagen den 17 november 1983 representanter för USA:s handelsdepartement i Washington DC. Dagen därpå flyger de hem igen och under helgen informeras den svenska ambassadören Wilhelm Wachtmeister i Washington fortlöpande om resultaten av den västtyska tullens granskning av Müller och hans sändning till Sverige. Natten mot tisdagen den 22 november 1983 bryter sig tullen i Helsingborg med bultsaxar in i Müllers containrar i Helsingborgs hamn. Inne i containrarna finner de 35 packlårar fyllda med avancerade amerikanska datorer. Bland annat Vax-datorer. Ett par timmar senare lägger utrikeshandelsminister Hellström fram ett i hast hopskrivet lagförslag på regeringen Palmes bord. Det är Hellström som genom generaltullstyrelsen beordrat nattens razzia i Helsingborg. Nu vill han att regeringen retroaktivt beslutar om att förbjuda import och transit av krigsmateriel från Sydafrika. Detta bifalls av regeringen, förmodligen efter påtryckningar från USA. Tullbeslaget i Helsingborg överlämnas till krigsmaterielinspektören Carl Algernon som får uppdraget att klassificera utrustningen i containrarna. Den 2 december 1983 gör tullen ytterligare en razzia mot godsterminalerna i Västberga och Malmö och beslagtar ytterligare fem containrar tillhörande Håkansson företag Sunitron AB, Integrated Time AB och andra företag i Müllers koncern. Håkansson uppger för en journalist att han och Müller planerar att skapa ett avancerat data-center i Täby. Uppenbart hade Müller och hans svenska kompanjoner planer på att uppföra ett identiskt upplägg som Microelectronics Reaearch Institute i Sydafrika hade. Där testkörningar, kopieringar och tillverkning av elektronik utrustning skulle ske åt Warzawapaktens militärmakt. En jättelik militär dataanläggning skulle tillverkas och testköras i Täby och sedan smugglas vidare till Sovjetunionen och DDR. Så här skrev Cats Falck om detta i sina anteckningar:

”Sven-Olof Håkanssons dataföretag skulle utgöra stomme till avancerat utbildnings- och informationscentrum för sovjetiska agenter och specialister i Sverige.”

Sven-Olof Håkansson var väletablerad i Sverige och hade breda kontaktytor mot flera svenska storföretag. Inte minst Håkanssons kontakter med Asea var viktiga för Sovjetunionen och DDR. Bland annat var han inblandad i köpet av de omtalade högtryckspressarna från Asea som jag skriver om i Mördarkommandot. Den åttonde november 1984 får ett av Müllers företag AHB Electronic en exportlicens beviljad av den svenska regeringen. Bara tio dagar innan Cats försvinner. Man kan förstå att hennes grävande journalistik var ett problem för Müller, GRU och Stasi. Aseas högtryckspress var nämligen högprioriterad. Det går att läsa i Stasi-arkivet. Den 20 mars 1985 skriver HVA en rapport från den stora industrimässan i Leipzig där ASEA:s representanter kultiverades:

”ASEA-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar ASEA:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har ASEA funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanarna har dragit öronen åt sig och om ASEA inte underordnar sig CIA:s embargopolitik så klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. ASEA skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att ASEA får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är ASEA:s viktigaste exportmarknad.”

(Björn Cederberg, Kamrat Spion om Sverige i Stasiarkiven, sid 138-139)

Bakgrunden till att Müllers företag får exporttillstånd av den svenska regeringen för köpet av en högtryckspress av Asea kan vara Palmes statsbesök i Östtyskland några månader tidigare, sommaren 1984 i kombination med påtryckningar från Asea som var ett stort Wallenberg-ägt företag. Man kan förstå att Cats Falcks och Rapports undersökningar var en fara inte bara för Müller och Stasi, utan även för Palme själv. Han var ju den högste ansvarige för export-tillståndet tillsammans med Thage G. Petterson. Genom att eliminera Cats Falck skyddade Stasi inte bara Müller utan även den DDR-vänlige svenske statsministern. Cats hade bevisligen kommit på och förstått vart Aseas högtryckspressar var på väg. Så här står det i hennes anteckningar om det:

”Högtryckspressar av Asea kan användas tillverka spränkärnor för atombomber.”

Lite drygt två månader efter Palmes statsbesök hos Erich Honecker i Östtyskland, i september 1984, beställer Stasi-företaget AHB Electronic högtryckspressar av Asea. Den 8 november 1984 godkänner Thage G Pettersson exportlicensen och tio dagar senare försvinner Cats Falk, som just då var på väg att intervjua Rickard Müller alias Mister, och före detta ASEA-chefen Bertram Brinkeborn. Cats var på god väg att förstöra hela affären med högtryckspressarna och avslöja Müllers verksamhet ännu en gång. Och det i hans sista utpost Sverige. På alla andra ställen var han svartlistad. Är det någon som INTE ser ett samband här?

 Regeringsbeslut 20; 8 november 1984; Ärende 2583/2584, Dossier 8503 angående exportlicens för 2 st ASEA högtryckspressar QIH 20.

Högtryckspressarna användes av DDR för att tillverka kärnvapenteknik. En av högtryckspressarna, vet vi, gick nämligen till Nuclear Research Institute Rossendorf i DDR. I Mördarkommandot beskriver jag även hur Håkansson via sitt företag Sunitron i Täby hjälpte Müller att smuggla amerikanska Vax-datorer till Sovjet. Håkansson som fortfarande lever kan idag framstå som en nyttig idiot för KGB och Stasi men en nyttig idiot med välfyllt bankkonto i Schweiz. Håkansson fick flera miljoner i ersättningar för sina bulvanaffärer och fälldes senare i Tingsrätten för varusmuggling och momsbedrägerier. Egentligen borde han ha fällts för spioneri. I Cats Falcks anteckningar står det att Håkansson hade 30 miljoner kronor undanstoppade i Schweiz. vilket motsvarar ca 120 miljoner i dagens penningvärde!

En slutsats man kan dra, tror jag, är att Müller som var svartlistad i de flesta västländer valde Sverige som sin sista tillflyktsort, innan han flydde tillbaka till öst, berodde på att Sverige på den tiden var det mest Sovjet- och Stasi-vänliga landet i väst tillsammans med Schweiz och Finland. Sverige var hans sista utpost och till sin hjälp stod svenskar i kö för att hjälpa kommunismen mot den store fienden USA. I och för sig i utbyte mot en hel del dollars. Mönstret går igen genom hela 1970- och 80-talen. Sverige var infiltrerat från topp till tå. I Sverige kunde man till och med mörda svenska journalister om de inte höll sig i skinnet. Precis som de förra Säpo-cheferna Olof Frånstedt och P-G Näss berättat för mig. P-G Näss med tillägget att: ”Sverige ändå var ett bra land att leva i …”

Fan trot, jag har stött på så många Håkanssons genom åren att jag känner mig illamående. Små, giriga män med svag karaktär som gömmer sig i våra fina villaområden, även på Lidingö och Djursholm.

Vi hörs igen i del 3 av ”Bakgrund till Mördarkommandot.”

 

 

Källor till artikeln: Polisutredningen om Cats Falck; Transfer of United States Technology to the Soviet Union and Soviet Block Nations, US Senate; förundersökningsprotokoll i mål nummer B 146-84, Södra Roslags Tingsrätt dom DB 521/84; dagstidningar i Sverige och Tyskland; Industrispionage av Charlie Nordblom Timbro; Operation Norrsken av Christoph Andersson Norstedts; intervjuer med Säpo-cheferna Per-Göran Näss och Olof Frånstedt; intervju med Bo G Andersson.

 

Krigsmaterielinspektör Carl Algernon fick uppdraget av regeringen att granska tullbeslaget i Malmö, Stockholm och Helsingborg. Han kom fram till följande utlåtande som han delgav utrikeshandelsminister Hellström den 22 december 1983: ”Den samlade analysen leder fram till att (data) systemet är speciellt utformat för militär användning och att däri ingående utrustning sammantaget därför klassificeras som krigsmateriel.” Bland annat beskriver han i sitt utlåtande att utrustningen som beslagtagits har förutsättningar att utgöra grunden i ett kvalificerat stridsledningssystem. (Rapport om klassificering från Krigsmaterielinspektionen, Utrikesdepartementet Handelsavdelningen 831221, 840503)

 

Cats Falcks anteckningar från polisutredningen:

Cats Falcks anteckningar sid 1

 

Cats Falcks anteckningar sid 2

Bakgrund till Mördarkommandot del 1

Hej, och trevlig sommar får jag väl säga. Ledsen att jag inte hört av mig tidigare här på hemsidan. Har som vanligt under våren haft fullt upp med att skriva nästa Anton Modin-bok och avskärmat mig från all social kontakt. Men nu är jag tillbaka och till min glädje kan jag meddela att det sannolikt kommer ytterligare en bok om Anton Modin och spioneriet i Sverige under det kalla kriget. Men först: tack till alla er som läst min senaste bok Mördarkommandot. Som ni säkert känner till så ger jag numera ut mina böcker på eget förlag Pub Lic. Jag gör heller inga framträdanden i media. Ändå är det kul att konstatera att de två senaste böckerna om Anton Modin har fler läsare/lyssnare på Storytel än mastodonterna Guillou och GW Persson. Det vill säga Anton Modin har tagit över i det tysta …

Jag tänkte som vanligt börja med att berätta lite om innehållet och bakgrunden till Mördarkommandot. En fråga jag ofta får är vilka personer det är som beskrivs i böckerna, och som vanligt kan jag inte svara på det av juridiska skäl men en ledtråd är: Läs citaten i början av kapitlen. Där står riktiga namn. Anledningen till att jag inte använder de riktiga namnen konsekvent inne i berättelserna är som jag nämnde tidigare, dels de juridiska aspekterna men även för att jag dramatiserat händelser med personerna i fråga. I några fall rör det sig om kända personer som exempelvis Olof Palme och då har jag valt att använda det riktiga namnet eftersom alla ändå vet vem jag syftar på.

Bakgrund till Mördarkommandot del 1: Hur mördades Cats Falck?

I första delen av Bakgrund till Mördarkommandot tänkte jag berätta lite om varför jag tror att Cats Falck mördades. För några år sedan då jag pratade med Stasi-forskaren Birgitta Almgren berättade hon att före detta Stasi-agenter informellt för henne berättat att Cats Falck mördats av agenter från DDR. Den östtyska staten hade ett mördarkommando som enligt andra forskare hade kopplingar till västtyska terrororganisationen RAF, eller Baader Meinhof-ligan som den ofta kallas i Sverige. Mördarkommandot stod under direkt ledning av den östtyska ledaren Erich Honecker. Stasi-agenter hade som sagt bekräftat detta för Birgitta Almgren men av hänsyn till de inblandade som i några fall fortfarande levde ville de inte peka ut inblandade personer.

Jag har själv av en före detta spion i den svenska underrättelsetjänsten SSI (KSI) fått höra att Cats mördades i ett badkar i en lägenhet i Stockholm. Personen sa till och med att filmen Sista kontraktet beskriver mordet på Cats Falck. En journalist i filmen Sista kontraktet mördas/dränks i ett badkar av en utländsk agent. Till och med blodet finns med i badkaret, den omnämnda rosa vätskan. Se filmen Sista kontraktet, kanske den bästa film som spelats in i Sverige om det kalla kriget. Den handlar om Palmemordet och är gjord av Börje Hansson och Kjell Sundvall. Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson spelar huvudrollerna och tesen går ut på att utländska agenter mördade Olof Palme medan Säpo såg på.

 

Sista kontraktet DVD

 

Sista kontraktet finns att se på CMORE.se https://www.cmore.se/film/3210134-sista-kontraktet

Åter till Cats Falck: kvinnorna, tror jag, kan ha drogats och sedan i mer eller mindre medvetslöst tillstånd dränkts eller som jag beskriver i boken; tryckts ned under vattnet med våld. Anledningen till att jag mer tror på det senare tillvägagångssättet är att båda kvinnorna har sår i ansiktet. Mer exakt på läppar och näsben som borde ha tillkommit innan döden. Det vill säga, de har inte varit helt medvetslösa, alternativt att någon med våld tryckt en näsduk indränkt i exempelvis kloroform över mun och näsa. Ytterligare ett skäl för att tro på detta scenario är att även Cats väninna Lena Gräns mördats. Det fanns som jag ser det ingen anledning att mörda henne. Men om hon exempelvis följde med Cats hem efter restaurangbesöket så blev ju mördarkommandot tvungna att mörda henne också. I boken väljer jag scenariot att mördarna väntade på Cats inne i hennes lägenhet eller i trapphuset. Ytterligare ett alternativ kan vara att de först drogats med något som gjort dem medvetslösa, och sedan placerats i bilen som knuffats över kajen. På så sätt kan de ha drunknat i bilen, och i medvetslöst tillstånd andats in vatten. Enligt en rättsläkare jag kontaktat kan ett sådant scenario vara möjligt. Det vill säga, det går att dränka medvetslösa personer, antingen i badkar/handfat/tunna eller i havet. Om inte såren funnits i ansiktena på kvinnorna så skulle jag eventuellt ha valt scenariot att någon, med en annan bil/lastbil tryckt deras bil över kajkanten när de var på väg att parkera eller köra ifrån kajen. Där finns det några olika alternativ. En sak vet vi däremot säkert: kvinnorna mördades samma natt som de var på Öhrns hörn och åt middag natten mellan den 18 – 19 november 1984. Det går nämligen att se på maginnehållet i obduktionsprotokollet.

Polispromemoria angående maginnehållet på kvinnorna och slutomdömet från åklagare och polis. Lägg märke till att promemorian är från 17 juli 1985, en månad efter att bilen skrotats!

Enligt rättsläkaren vid den tiden Milan Valverius så gissar han att skadorna i kvinnornas ansikten kan ha uppkommit vid islag i bilens inredning. Jag har provkört en likadan bil, Renault 12 av årsmodell 1975, och den bilen hade inte rullbälten. Man fick exempelvis koppla loss bältet för att kunna nå och öppna handskfacket. Att på något sätt slå i huvudet i ratt eller instrumentbräda är omöjligt så länge bältet sitter fast och det gjorde det när bilen med kvinnorna hittades i maj 1985. Alltså måste skadorna ha uppkommit innan de placerades i bilen. Milan Valverius var förresten samme rättsläkare som obducerade Olof Palme. Det som Valverius eventuellt missade var att analysera vattnet i kvinnornas lungor. Var det verkligen havsvatten, eller kan det ha varit kranvatten? Gerth Winterhagen som var obduktionsassistent vid obduktionen av Cats Falck och Lena Gräns bekräftar för mig på telefon att kvinnorna omöjligen kan ha slagit i något i bilen. De satt fastspända och kom ingenstans, menar han. Det var inga rullbälten på bilen bekräftar han också. Winterhagen tror att skadorna tillkommit innan de satt sig/placerats i bilen. Vilket för er som fortfarande håller fast vid olycksteorin måste ha betytt att kvinnorna varit i slagsmål på stan efter att de lämnat restaurangen Öhrns hörn och sedan satt sig i bilen för att åka hem.

Det finns ytterligare ett tekniskt bevis som talar starkt mot olycksteorin och det är att bilen hittade bara en meter nedanför kajen på 6-7 meters djup. Hade bilen med hög fart kört över rälsen och hamnat i vattnet, såsom polisen menar, skulle bilen ha legat mycket längre ut från kajen. Nu ligger den på ett trovärdigt avstånd från kajen om några lugnt och stilla knuffat bilen över densamma. Bilens placering bara en meter från kajkanten kan också vara en anledning till att den inte synts under polisens sonar-sökningar som gjordes i hamnen veckorna efter kvinnornas försvinnande. Skuggan från kajen kan ha skymt bilen på sonarbilderna. Speciellt när bilen låg djupt nedsjunken i dyn. Ett scenario som jag nämnde tidigare är att den vita Renault kan ha tryckts över kajen och rälsen av en annan bil. En större bil har ställt sig bakom eller framför, och pressat den lilla Renault-bilen över rälsen och ut i vattnet. Man kan även ha använt sig av plankor för att kunna knuffa bilen över rälsen. Det här två scenarierna skulle också överensstämma med bilens läge nära kajen på botten.

 

Polisens skiss över tänkt olycks-scenario

Hela historien om Cats Falck och Lena Gräns död ger en dålig smak i munnen. Det är kanske här som den svenska staten når sina högsta höjder i fråga om mörkläggning och myndighetsmissbruk. De ledande poliserna i utredningen gjorde allt för att konstruera en påhittad olycka vid Norra Hammarbyhamnen, som jag ser det. Mycket tyder på att de till och med flyttade på platsen för bilens läge för att på så sätt styrka olycksteorin. Det fanns en utfart till kajen i närheten av Cats bostad. Den utfarten låg vid kajplats 310. Man menade att de kört på eller av kajen vid kajplats 310 och där fått en sladd på bilen. Se artikeln nedan. Kajplats 310 är också den officiella platsen för Cats och Lenas död.

Trolig fyndplats 1985-05-29

I artikeln finns en bild från bärgningen av bilen. På den bilden ser det ut som om Lena Gräns kombi Renault R12 av årsmodell 1975 hittades betydligt närmare Skanstullsbron. Nämligen vid platsen där det fanns parkeringsplatser mitt emot det nybyggda området vid Norra Hammarbyhamnen, vid kajplatserna 307-308. Vid dessa kajplatser gick vägen i en lång raksträcka förbi tillfälliga parkeringsplatser på kajen. Det vill säga: det fanns inget seriöst underlag för att bilen skulle kunna ha fått en sladd som det fanns vid vid kajplats 310. Den person som uppmärksammade mig på det här är Gunnar Löfvenberg. Han har även intervjuat en av dykarna som bekräftar det. Löfvenberg skrev följande till mig:

 

När dykarna på Berga, under befäl av Staffan Littorin anmälde sig till polisen som frivilliga dykare fick de en restriktion i sitt sökarbete. Det var ett område på ca 100 meter vid kajplats 307!? Orsaken var att polisen uppgav att det legat båtar där vid tiden för försvinnandet. Observera att det kan det ju ha gjort på andra delar av norra Hammarbyhamnen?

Jag har fått uppgifterna direkt från Staffan Littorin, som dock inte kan ange vem hos polisen som gjorde bedömningen. Intressant nog har Staffan berättat hela historien i boken Röjdykarna.

 I boken ”Röjdykarna i vått och torrt” står följande om det här:

Dåvarande mindykare från Vaxholms kustartilleriregemente KA 1 hittade ett halvår senare bilen med de två saknade kvinnorna på den plats där polisen GARANTERADE att de inte kunde finnas.

 

På bilden Trolig fyndplats 1985-05-29 som tagits av Kjell Östberg strax efter bärgningen ser det mycket riktigt ut som om platsen för bilfyndet är framför det nybyggda området vid Färgargårdstorget mitt emot Luma-fabriken på andra sidan vattnet. Det skulle kunna bevisa att poliserna som var inblandade i utredningen, Eric Skoglund och hans chef medvetet ljugit för oss. Anledningen kan ha varit att antingen regeringen eller Stasi bett dem göra det. I det minst pinsamma scenariot så kan mörkläggningen ha handlat om att ”Sverige” inte ville visa upp ett  agentmord på en svensk journalist. Det skulle skada tron på Folkhemmet och vårt goda rykte som en rättsstat. Här jämför jag med det nyligen avslöjade Kevin-fallet. Där en mörkläggning sannolikt kommit till för att skydda/lugna befolkningen. Ett agerande som var vanligt i Östtyskland och Sovjet men tydligen också i Sverige. Hur som helst är det beklagligt och självklart skamligt för Sverige som en rättsstat att en viktig utredning rörande ett mord på en svensk Rapport-journalist förvanskats och mörklagts. Det hela går igen tyvärr; från mystiken kring DC-3:an år 1952 och framåt. Snart kanske vi ska tvätta byken på riktigt, som utrikesminister Sten Andersson sa men inte gjorde i samband med Boforsaffären på 1980-talet.

 

Vänligen, Anders Jallai.

Håll utkik efter del 2 i serien ”Bakgrund till Mördarkommandot”. Där kommer jag berätta om fler märkligheter och intressanta fakta om journalisten Cats Falcks död.

 

Utdrag från obduktionsprotokollen för Lena Gräns och Cats Falck. Lägg märke till hur lika skadorna är på de två kvinnorna:

 ”Den döda kroppen företett dels tecken efter uppehåll i vattnet, dels tecken till ytlig stötskada på näsryggen samt vänstra överläppen. Skadan på näsan var ytlig och kan ha uppkommit genom trubbigt våld, t. ex. stöt vid bilens fall i vattnet. /—/ Inga avvärjningsskador kunde iakttagas. /—/ Dödsorsaken kunde ej entydigt fastställas men intet motsäger antagandet att den har varit drunkning. Intet tyder på att hon avlidit genom annans handaverkan.”

(Milan Valverius i obduktionsprotokollet för Lena Lee Gräns, Statens rättsläkarstation Stockholm) Anm. Det är alla skador som finns på Lena Gräns

 

”Den döda kroppen företett dels (tecken) efter uppehåll i vattnet, dels ytlig skada i mitten av näsroten. Skadan på näsroten var ytlig och kan ha uppstått genom stöt vid bilens fall i vattnet. Dödsorsaken kunde ej entydigt fastställas men intet motsäger antagandet att den var drunkning. Intet tyder på att hon avlidit genom annans handaverkan.”

(Milan Valverius i obduktionsprotokollet för Catrine Maureen Harriet Falk, Statens rättsläkarstation Stockholm)

 

Lyssna på första kapitlet av Mördarkommandot. Uppläsare Reine Brynolfsson:

 

 

Extramaterial: Svartlistning hotar Asea. Artikel i DN 6 september 1984, 10 veckor innan Cats Falcks död.

Artikel i DN 6 september 1984. (10 veckor innan Cats Falcks död)