Anders Jallai Rotating Header Image

Underrättelsetjänsten övergår vårt förstånd

Sep 3rd, 2010
by Mr X.
No comments yet

Den nittonårige modellen Christine Keeler raggade upp den engelske försvarsministern John Profumo och de inledde ett förhållande. När det uppdagades visade det sig att Keeler hade en sovjetisk underrättelseman som pojkvän och en av de största skandalerna i brittisk politik var ett faktum. Jämför gärna med den nyligen avslöjade spionhärvan i USA och den utvisade Anna Chapman eller varför inte -- Julian Assange.

 
 
Underrättelsetjänsterna arbetar alltid med metoder och tekniker som övergår vårt förstånd. Annars skulle vi kunna avslöja dem. Det är inte meningen att vi ska förstå. Känslan ska vara ungefär densamma som när du tittar ut i rymden en kall novembernatt. Jag tänker här närmast på Wikileaksaffären med Julian Assange. Det tog 45 år för oss att få veta att Christine Keeler jobbade åt KGB då hon raggade upp den brittiske försvarsministern John Profumo och sedan fick honom att avgå. Och det var precis det som var meningen! Christine Keelers pojkvän var nämligen KGB agent och det var han som gav henne uppdraget. En bland många komprometteringar av den unga, mörka skönheten.

Keeler har av media ansetts vara ett oskyldigt offer ända till den dag Christine själv valde att erkänna allt i sina memoarer ”The Truth at Last”, år 2001. Där berättade hon sanningen bakom call-girl verksamheten.

Det här utspelade sig på sextiotalet. Samtidigt hade vi vår egen bordellhärva i Stockholms innerstad med en mängd kända ansikten inblandade.

Vid samma tidpunkt som Keeler-utredningen pågick i Storbritannien, 1963 kontaktade svenskan Karen Regina A polisen för att berätta en historia om den spiondömde Stig Wennerström. Hon berättade för kriminalkommissarie Roland Olsson att hon i januari fått ett anbud av Wennerström att spela in en porrfilm i Schweiz. Wennerström hade då kallat sig Rune Wendehög. Här, en bilaga för er som verkligen vill fördjupa er i mina anteckningar kring den historien, från Säpoarkivet…

Lästips 1: The Truth at Last av Christine Keeler.

Lästips 2: Makten, Männen, Mörkläggningen, historien om bordellhärvan 1976 av Deanne Raucher och Janne Mattsson.

Posted in: Allmänt.
Tagged: · ·

Dubbelagenter inom säkerhetstjänsten; Heinz Felfe

Aug 20th, 2010
by Anders Jallai.
1 comment

Heinz Felfe

KGB:s mest produktiva spion inom den västtyska underrättelsetjänsten var Heinz Felfe. Det berättar Oleg Gordievsky, sovjetisk KGB avhoppare 1990 i boken KGB inifrån, Bonniers 1990. Felfe, med en bakgrund som SS officer under det andra världskriget, värvades av KGB och blev 1958 chef för den västtyska underrättelsetjänstens sovjetiska kontraspionageavdelning. KGB försåg Felfe med ett påhittat agentnätverk i Moskva och kunde på så sätt mata falska, planterade underrättelser till Västtyskland och Nato. Hans Felfe, säger i en tidningsartikel 17 juli 1963 i DN att det var den sovjetiske KGB avhopparen Klimov som avslöjade honom och som senare hoppade av i Helsingfors. ‘Klimov’ var ett av KGB analytikern Anatoliy Golitsyns alias enligt Säpoarkivet. Anatoliy Golitsyn som hoppade av till väst i december 1961 från den sovjetiska Helsingfors-ambassaden, berättade under sin debriefing på CIA och MI5, att hela den västtyska underrättelsetjänsten, BND, hade blivit infiltrerad av KGB och att iniltratörerna var i sådana positioner att de själva kunde styra stora delar av verksamheten. Spionerna rekryterade och hjälpte varandra i karriären. Golitsyn berättade också att den franska underrättelsetjänsten var infiltrerad på liknande sätt och att detta till sist ledde till att USA:s regering ansåg sig vara tvungna att varna den franska regeringen för att KGB hade infiltrerat deras underrättelsetjänst.

Heinz Felfe värvades till KGB 1951 mycket tack vare sin bakgrund som SS officer i nazityskland. Han och många andra f d nazister värvades av sovjetunionen under utpressning om att deras bakgrund skulle komma att avslöjas om de inte samarbetade. Sovjetiska trupper var först in i Berlin vid Hitler-tysklands kapitulation 1945. På så sätt kom de i besittning av många arkiv tillhörande Gestapo. De fick tillgång till Gestapos agentnätverk både i Tyskland och i utlandsspionaget.

Vår egen GRU-spion Stig Wennerström från Djursholm utanför Stockholm var även han kurir åt tyska underrättelsetjänsten under andra världskriget och värvades 1946 av just den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU.

Så här skriver CIA i en rapport om Heinz Felfe 1969:

The spotting of people like Heinz Felfe by the Soviet Union was not accidental, but the result of a well-targeted, well-developed recruitment campaign directed against former police and intelligence officers of the Nazi Reich. The thesis was simple.… Some of these people might be susceptible to a Soviet approach because of their general sympathies. Others, such as former Elite Guard (SS) and Security Service (SD) members, many of whom were now war criminals able to make their way only by hiding a past which had once put them among the elite, would be vulnerable to blackmail. (http://www.fas.org/sgp/eprint/goda.pdf)

Felfe ledde en spionring på sannolikt fem agenter inom den västtyska underrättelsetjänsten vilket borde ha gett resultatet att underrättelsetjänsten varit i stort sett verkningslös i västtyskland fram till Felfes avslöjande 1961. Det här betyder att de engelska (Kim Philby-ringen), de västtyska och franska underrättelsetjänsterna varit infiltrerade av KGB och GRU. De tre största underrättelsetjänsterna i Europa var infiltrerade! Men Sverige – vi klarade oss, förstås!?!?

Knappast! Uppgifter som jag har från både källor inom Säpo och genom att ha studerat snart tonvis av personakter på riksarkivet, skvallrar om att även den svenska underrättelsetjänsten var och kanske fortfarande är infiltrerad av ryska intressen. Och som Dagens Industri skrev för någon vecka sedan; att mer än hälften av alla investeringar i Ryssland kommer från Sverige. Är det en ren tillfällighet? Om huvudkällan till regeringens beslutsunderlag, som KSI och MUST faktiskt är, blivit infiltrerad av Ryssland men förmodligen också av CIA kommer besluten att styras åtminstone delvis från platser utanför Sveriges gränser. Är det här bra? Ja ibland, åtminstone ekonomiskt, men på sikt för Sverige som en suverän nation – nej knappast! Och framför allt är det ett hot mot vår demokrati. Ska vi låta oss styras av krafter utanför våra gränser?

Heinz Felfe med sitt imaginära agentnätverk i Moskva, skaffade sig ett formidabelt anseende i väst. Chefen för västtyska BND Bundesnachrichtendienst, Reinhard Gehlen, ledde stolt in högt uppsatta besökare på Felfes kontor. Där fick de tillfälle att beundra en jättelik flerfärgad planritning över anläggningen i Karlshorst med varje detalj i KGB:s högkvarter angiven. CIA stationerna över hela Europa kom med förfrågningar till BND och gav på så sätt värdefull information till KGB om vad CIA intresserade sig för och hur CIA opererade. Denna s k False Flag operation ledde till att BND och CIA fick en helt felaktig bild av Karlshorst. Dessutom fick KGB och GRU kopior på alla de viktigaste handlingarna i BND:s arkiv av Heinz Felfe-spionringen. BND:s skaderapport efter avslöjandet av Felfe lär ha bestått av tiotusentals sidor. Det var inte bara agenter och adresser som hade komprometterats, utan tio år av KGB-tillrättalagda hemliga agentrapporter som måste omvärderas.

Tänk tanken att även vår svenska underrättelsetjänst varit infiltrerad sedan början av femtiotalet och dessutom med den skillnaden att det aldrig avslöjats. Exempelvis Mr X och resten av Wennerströms spionring. Då får vi, hör och häpna, 60 år av utländska underrättelsetjänster tillrättalagda agentrapporter och analyser. Vilken soppa! Må det inte vara så.

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · ·

Åt vem arbetar vår underrättelsetjänst?

Jun 24th, 2010
by Mr X.
2 comments

DC-3:ans klocka har stannat på 11.28.40 fredagen den 13 juni 1952


 
En vacker julidag 1952, några veckor efter DC-3:ans nedskjutning öster om Gotska Sandön, gick det militära fartyget Starkodder i största hemlighet ut och drog galvaniska svep (magnetometer) över DC-3:ans nedslagsplats. Var det alltså möjligen så att FRA och SSI hela tiden visste var DC-3:an låg utan att berätta det för någon?

Enligt mina uppgifter tyder det på att både FRA och SSI redan samma år som nedskjutningen ägde rum undanhållit stora delar av de kända omständigheterna kring DC-3 nedskjutningen från Säpo. Det stärker i sin tur misstankarna om ytterligare falskspel från de två organisationerna. Säpo hade genom sina egna källor fått uppgifter om att det eventuellt kan ha funnits en 9:e man ombord på DC-3:an av okänd nationalitet och att DC-3:an opererat mot den pågående sovjetiska marinövningen gemensamt med främmande makt. Men officiellt bestod besättningen av bara åtta man — samtliga svenskar.

Vidare pekar min information åt att Marinen inte fick några uppgifter från MUST/SSI om vrakets eventuella position förrän i början av 2000-talet, efter att man avslutat sökningarna efter DC-3:an. När jag själv år 2000 ansökte om att få ta del av Marinens sökområden fick jag svaret att dessa var hemligstämplade!

Idag vet jag att FRA och MUST hela tiden känt till i vilket område flygplanet legat. Visst, ett djärvt uttalande, även om det finns dokument som styrker detta i de kvalificerat hemliga arkiven hos båda nämnda myndigheter, men mig veterligen har ingen ”utomstående” än idag tagit del av dessa. Hur kan jag då vara så säker? Tack vare ett annat dokument som också bevisar påståendet, vilket jag av en ren slump kom över på Krigsarkivet 2003. Jag letade efter information om en annan nedskjutning men hittade istället ett felaktigt arkiverat dokument som enligt FRA dessutom avhemligats av misstag! Ett rejält sådant skulle det visa sig då dokumentet innehöll FRA:s samlade signalspaning mot den sovjetiska marinövningen som pågick under tiden då DC-3:an sköts ned. Ur marinövningsdokumentets 75 sidor, som även benämns Sovjetiska Norra Östersjömarinens verksamhet 9-20 juni 1952, hittade jag i översikten för den 13 juni (dagen då DC-3:an sköts ned) följande:

Denna dag då den svenska DC-3:an omkring 11.25 sköts ned i området mellan Gotska Sandön och Ösel, var den sovjetiska radiotrafiken, att döma av övningsverksamheten, mycket livlig i området W [väster om] Ösel.

Att dokumentet avhemligats av misstag, framgick tydligt då FRA:s dåvarande generaldirektör Per Kjellnäs tydligt uttryckte att han var mycket upprörd.
— Det här borde du aldrig ha fått ut, Anders!

Det är verkligen märkligt då dokumentet som är över 50 år gammalt faktiskt visar i detalj hur DC-3:an flugit innan nedskjutningen. Precis de uppgifter haveriutredningen efterfrågat! Vidare finns även en karta som är baserad på en radarplott över hur DC-3:an manövrerade ända fram till klockan 11.24 fredagen den 13 juni 1952, då den blev anfallen och försvann från radarn. Vid tidpunkten 11.24 har FRA lagt in ett frågetecken på kartan vilket betyder att de redan då kände till exakt tidpunkt för anfallet mot DC-3:an.
Vi vet idag att DC-3:an anfölls 11.23-11.24 och sedan sjönk brant mot vattenytan för att haverera i havet mellan klockan 11.27 och 11.28. Kartans innehåll kan tyckas ha varit viktig information att få ta del av för den svenska Marinen och de privata sök-expeditioner som varit ute och letat efter DC-3:an. FRA/MUST/SSI måste sannerligen också ha velat finna flygplanet? Inte minst för de anhörigas skull.

Tyvärr upptäckte jag som sagt detta dokument efter det att vi funnit DC-3:an i juni 2003. Hade det kommit fram tidigare bedömer jag att vi sparat ett antal miljoner i sökkostnader. Överhuvudtaget tror jag att planet återfunnits betydligt tidigare om bara FRA och MUST släppt sina hemligstämplade dokument. Chefen för Försvarsstabens underrättelseavdelning 1952, Gunnar Smedmark, skriver i ett PM till den stora DC-3 utredningen 1992, kallad UD-92 utredningen, följande angående FRA:s och underrättelsetjänstens uppgifter om DC-3:ans position:

DC:3-ans sista färd och den ryska attacken mot den kunde klart följas genom FRA:s radarspaning. [---] De handlingar Fst/Und fick från FRA visade DC:3-ans route samt var själva nedskjutningen ägde rum.

Chefen för underrättelsetjänsten visste med andra ord detta redan 1952. FRA visste också, men ingen sa något till de anhöriga och än mindre till resten av befolkningen trots det exakta underlaget! Istället skulle hemligheten förbli dold under ytan i 51 år till, tills jag en regnig höstdag letade efter något helt annat på Krigsarkivet och råkade få låsning på den här rapporten.

FRA rapportens karta med position och klockslag


 
En annan märklig detalj kring just Marinens DC-3 eftersökningar är att trots de enorma områden som genomsöktes mellan åren 1992-96, letade man inte där DC-3:an, enligt både Haverikommissionen 1952 och FRA:s marinövnings-dokument, hade försvunnit! När man jämför försvarets sökområden med den riktiga fyndplatsen skiljer det knappa 4000 meter mellan Marinens norra yttre sökområde och den aktuella fyndplatsen. När jag frågar ansvariga för Marinens eftersökningar idag, säger de att de då inte hade tillgång till dessa uppgifter. Förutsatt att det stämmer är det än märkligare eftersom både dåvarande ÖB och chefen för MUST, Håkan Syrén, var högst involverade i DC-3 ärendet.

FRA kartan sammanfogad med DC-3 konsortiets sökkarta från 2003. Det går att se hur nära den verkliga fyndplatsen (röd) var FRA:s plottade position (gult plan)


 
Det underliga i hanteringen fortsätter då ÖB skickade ett PM till UD i februari 1993 med beteckningen ”MUST 609:61305”. Han skriver följande:

Det är med stor tillfredsställelse som ÖB konstaterar de omfattande och vetenskapligt upplagda utredningar som pågår från rysk sida för att skapa klarhet i nedskjutningen av DC-3:an. Av hänsyn till de anhöriga är det mycket viktigt att återfinna flygplansvraket och om möjligt fastställa huruvida besättningen omkom vid haveriet. De ryska ansträngningarna härvid synes kunna väsentligt bidraga till att klarlägga nedslagsområdets mer exakta position.

Min ganska självklara slutsats är att ÖB anser det viktigt att finna DC-3:an och att ryssarna med sina omfattande och vetenskapliga utredningar kommer att bidra till en väsentligt mer exakt position.
Jag konstaterar uppgivet att tidigare nämnda svenska dokument med bara några få kilometers felmarginal visade var DC-3:an låg. Trots detta litade man mer på ryssarnas uppgifter som pekade ut en plats hela 40 km från den verkliga fyndplatsen. (Den ryska positionen är utmärkt ”RA” på ovanstående karta)

För att ytterligare spä på det påtagligt märkliga, gör MUST i december 1999 ännu en beräkning, och kommer fram till att DC-3:an försvann på exakt samma position som det stora FRA dokumentet anger (se karta) och rekommenderar nya eftersökningar.
Om det genomgående temat är inkompetens eller medveten mörkläggning känns ännu svårbedömt då resultatet är så snarlikt.
De nya beräkningarna gjordes av överste Rolf Gustafsson och Christer Lokind. Samma Rolf Gustafsson som var med och såg den riktiga haveriplatsen för den spanande Catalinan (Se tidigare inlägg). Och samma Christer Lokind som skrivit den historiska dokumenteringen åt DC-3:ans haveriutredning, 2004. Den helt oförargliga versionen som till punkt och pricka ligger som grundbult till det nya DC-3 museét!  Är det verkligen bara jag som får hjärtklappningar av detta?

Regeringen avslog helt de anhörigas begäran om nya eftersökningar trots MUST:s nya beräkning! Avslaget kom våren 2003 och motiverades med att nya eftersökningar ansågs lönlöst. Börjar det bli krångligt nu? Lugn – det är precis det som är meningen!

Vad är kontentan i den här märkliga, svåröverskådliga historien som dessutom är så gammal att bara de anhöriga och ett fåtal arkiv-nördar (som jag :) ) fortfarande bryr sig? Det högst aktuella är att förloppet är just så irriterande irrationellt:

Det räcker med ett enda ruttet äpple centralt placerat i någon av underrättelse-tjänstens grenar för att förstöra hela skörden. Historien ger många exempel! KGB spionen Kim Philby, chef för MI6. Aldrich Ames, chef för ryssroteln på CIA. Gunther Nollau, chef för den tyska säkerhetstjänsten. Vår egen Tore på Säpo, för att nämna några stycken…
Tror vi då att dagens svenska underrättelsetjänst, som håller ”ordning” på rikets känsligaste handlingar, alltid arbetar för folkets bästa och är 100% immun mot yttre påverkan? Illvillig påverkan som bevisligen förekommer i hela världen.
Svaret känns rätt givet, och motivet till den totala förvirringen faller sakta på plats. De otaliga turerna kring DC-3:ans öde är högst medvetna för att vi helt enkelt ska tröttna! Sett i det perspektivet är dess oklara historia faktiskt inte märkligare än den om de kränkande ubåtarna eller historien om ett ouppklarat statsministermord…
 
 
http://www.jallai.se/wp-content/uploads/2010/04/Horlin-om-sokningarna-21.flvMin intervju med Hans Hörlin, 2002. Hörlin var fyrvaktarson på Gotska Sandön i juni 1952. Han berättar om sökningarna efter DC-3:an, eller snarare som han påstår, att de överhuvudtaget inte ägde rum. Ett fartyg (Starkodder) letade öster om Gotska Sandön, på den rätta platsen, medan övriga enheter i media uppgavs leta söder om ön där den ”falska” platsen för haveriet fanns. Man ”fejkade” t o m dykningar vid påstådda oljefläckar.

PS. Förre ÖB Bengt Gustafsson har skrivit en vederhäftig och intressant bok om ubåtskränkningarna och det hemliga Natosamarbetet i Sverige under det kalla kriget. Boken heter Sanningen om ubåtsfrågan.

Posted in: Allmänt.
Tagged: · ·

Spännande, rappt och tankeväckande skrivet

Jun 12th, 2010
by Anders Jallai.
No comments yet

Bo Hugemark

 
Spännande rappt och tankeväckande skrivet, säger Bo Hugemark om Spionen på FRA i en recension i Svensk Tidsskrift den 4 juni. Bo Hugemark är en av pseudonymerna bakom Harry Winter och den uppmärksammade bokserien Operation Garbo. Bo Hugemark är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och f d chef för Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan. Alltså en riktig tungviktare i ämnet vars omdöme ger rejäla bogsvall. Jag håller däremot inte med Bo om hans sista rader i recensionen:

Egentligen är den här sortens romaner, som bygger på påstått ouppklarade händelser i det förflutna rätt dubiösa verk. Vad är fakta och vad är fiktion? Man riskerar två olika reaktioner, båda olyckliga. Den ena är att man väcker obefogade konspirationsrykten. Den andra att man diskrediterar de misstankar som fortfarande råder om vissa händelser. Om en författare har så mycket faktaunderlag som antyds vore det bättre att göra en seriös privatspaning, lägga fram konkreta konspirationsteorier och låta dem prövas.

Det fungerar helt enkelt inte att komma med fakta om de här händelserna i Sverige. Inte än i alla fall och det tror jag Bo Hugemark innerst inne håller med om även om det ger bonuspoäng att hävda motsatsen. Han skrev själv Operation Garbo under pseudonym, som handlar om sovjetisk spioneri och krigsförberedelser i Sverige under det kalla kriget.

Prova att ge ut en faktabok i det här kontroversiella ämnet och du ‘dör’ som budbärare, både bildligt och ibland faktiskt på riktigt. Det är väldigt många som försökt och det känns överflödigt att räkna upp samtliga. Ni vet vilka ni är! Läs förresten Björn Hagbergs utmärkta faktabok om DC-3 eftersökningarna, DC-3:an på jakt efter sanningen som kom ut 2004. Den ger en bra bild av hur sanningen manipuleras och undanhålls.

Följ den här länken för att läsa hela Bo Hugemarks recension av Spionen på FRA i Svenskt Tidsskrift.

Posted in: Exponering, Promotion, Recensioner.
Tagged:

En mörkläggning inför FN

Jun 7th, 2010
by Anders Jallai.
1 comment

Karta över Catalinans fingerade och faktiska nedslagsplats, markerade med 'X'

 

När vi i DC-3 konsortiet fann Catalina-flygplanet sommaren 2003, visade det sig att planet låg hela 12 nautiska mil längre österut än vad haverirapporten angav. 12 nautiska mil är ca 23 km eller ungefär lika långt som en Ålandsfärja rör sig på en timme. Eller mer än halvvägs till Åland från Grisslehamn.

Vi började att söka på den av haveriutredningen 1952 angivna positionen och fick under tre olika expeditioner flytta sökområdet längre och längre österut. Det blev i det närmaste komiskt och vi blev mer och mer övertygade om att det här vara en gigantisk konspiration eller mörkläggning.

Vårt Sökteam gjorde analysen att eftersom det varit både militära fartyg och flygplan på nedslagsplatsen och dessutom hade hela besättningen överlevt, däribland befälhavaren och navigatören, så MÅSTE nedslagsplatsen vara korrekt. Självklart med hänsyn tagen till felmarginaler, kartfel och instrumentfel. Döm om vår förvåning då vi efter veckor av sökande fann Catalinan hela 22 km öster om den plats som mer än tio svenska militära enheter angivit. Inklusive den havererade besättningen!

I oktober 1952 drog svenska diplomater fram den ”fingerade” positionen i haveriutredningen som bevis för att den svenska besättningen på Catalinan inte kränkt Sovjetiskt territorium. Till sin hjälp hade man den s k Blå Boken som i detalj beskrev nedskjutningsförloppet med exakta tidsangivelser och positioner. Frågan är om diplomaterna visste om den ”nya” positionen som kanske skulle ha avslöjat att det verkligen var en kränkning. Den blå boken är ett häpnadsväckande historiskt dokument när jag tittar på det idag, med Catalinans exakta position och undervattensfilmen framför mig på datorn.

Hur kan jag vara så säker på att det är en konspiration?
Tro mig, jag har legat sömnlös med detta under tresiffrigt antal nätter och det tog flera år innan polletten trillade ned. Min slutsats var att antingen är det en medveten manipulation av positionerna eller så är vårt svenska försvar fullständigt inkompetent i fråga om navigering och positionsbestämning. Den som pillade ned polletten helt var Jan Erik Thorselius från Uppsala. Han var åhörare på ett av mina DC-3 föredrag för några år sedan och kom efteråt fram till mig och berättade följande historia:

Jag flög min Vampire på morgonen den 16 juni 1952 till området för Catalinans nedskjutningsplats. Min rotetvåa var överste Rolf Gustafsson, senare inblandad i DC-3 eftersökningar och utredningar. Vi flög först till Bogskären och därefter i några minuter på kurs 150 grader vad jag minns. Vi fick kontakt med fartyg och ett eskortflygplan på den uppgivna nedslagsplatsen. Jag bestämde att vi skulle flyga österut i ytterligare 3-4 minuter, för att se om vi kunde se någon ryss. Efter ett tag såg vi en stor oljefläck med vrakspillror och grön signalfärg i vattnet nedanför. Även något orange som såg ut som en flytväst. Det här var långt öster om den plats där de andra enheterna höll till.

När vi meddelade detta efter landning, ville ingen ta emot rapporten. Vi blev förvånade, eftersom vi tyckte de nya lägesuppgifterna var sensationella men ingen ville göra en debriefing som annars är det vanliga. Det vi fick höra av våra befäl var: ”Det här pojkar är redan klart – de är räddade.”

Jan Erik Thorselius blev senare överste och flottiljchef på F16 Uppsala. Åren 1985-88 var han flygattaché i Washington.

DC-3 konsortiet bestod av mig och mina medarbetare tillsammans med företagen, Deep Sea Productions och Marin Mätteknik

Mer om den nedskjutna DC-3:an på Jallai.se finns här.

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · ·

Reportage i Norrtelje Tidning

Maj 26th, 2010
by Mr X.
No comments yet
större läsbar bild

Mittuppslag i Norrtälje Tidning 26 maj, av Margaretha Levin. Fotograf: Anders Sjöberg

Läser med glädje om min bok Spionen på FRA i Norrtelje Tidning idag. Av alla skriverier i media är den här publiceringen den jag håller högst hittills.

Boken utspelar sig till större delen i Grisslehamn som ligger i just Norrtälje kommun. Många miljöer och även karaktärer är tagna från Stockholms norra skärgård, eller Roslagen som det egentligen heter.

Som av en händelse var det till Grisslehamn författaren Albert Engström bjöd in sina vänner Anders Zorn o August Strindberg till säljakt eller ålfiske med efterförljande bastu och en klar. Wilhelm Moberg skrev några av sina bästa böcker här ute och här sitter jag nu med detta ok tungt vägande på mina axlar! Skämt åsido — jag jämför mig förstås inte med såna storheter men vem vet om 20 år när jag lärt mig skriva ordentligt ;) …

Det är ingen lätt uppgift för en debuterande författare på ett mindre förlag att nå ut i Sveriges landsbygd. Precis som min förläggare beskrev i en debattartikel i SvD för någon vecka sedan, är Internet-bokhandeln den enda kanal där det råder någorlunda ”rättvis” konkurrens, oavsett plattform. Och, där ligger vi faktiskt fortfarande på topplistorna insprängda bland tungviktarna. Gissa därför om jag blev extra glad när jag skulle bunkra upp på väg till landet och såg boken i pole-position på både ICA Grisslehamn och ICA Supermarket Älmsta. Fast det är klart, den senare ligger alldeles vid brofästet till Väddö, ön där Anton Modin och hans vänner har sin bas. Den plats där striden mot SSI utgår ifrån — en match på liv och död, bokstavligen! Modins barndomsvän som tipsar om den sänkta ubåten får här sina hundar brutalt dödade i tron om att konsekvenserna gynnar rikets säkerhet. Men oj, vad de bedrar sig! Harry Nuder och Anton Modin svär att de ska krossa SSI och en gång för alla besegra dess chef, Chris Loklinth, i en högst personlig vendetta!

Posted in: Bokens innehåll, Exponering, Reportage.
Tagged: · ·

Okunskap eller brist på insikt?

Maj 17th, 2010
by Anders Jallai.
4 comments

Soviet India Class submarine. Used for submarine rescue operations carrying to IRM amphibious reconnaissance vehicles; these are capable of travelling along the seabed on tracks as well as operating in the normal swimming mode. Two Indias were built, and deployed with the Northern and Pacific Fleets 1976-1994. (2 engines, 2 propellers, endurance 45 days, diving depth 300m, 2 periscopes, crew 94, speed 15 kt, dimensions l 106m x 9,7m x 10m). India Class are also believed to operate in support of Spetznaz special operations brigades. (Submarines of the world, Robert Jackson 2000, Amber Books)

Okunskap eller brist på insikt?
Känner att jag måste kommentera skribenterna Kadhammar och Mankells påståenden om att vi inte hade sovjetiska ubåtar i svenska vatten under det kalla kriget. Kadhammar i Aftonbladet 28/4 ”Nu vet vi att Lennart Bodström hade rätt och alla andra fel. De fientliga farkosterna var fantasifoster, fiskstim, dumpade kylskåp och propellerljud från en båt med spejande journalister. Ubåtshysterin var en masspsykos”.

och Mankell i Fokus nr 19 14/5. ”Den utgår ifrån ett av Olofs Palmes absolut värsta ögonblick i sitt politiska liv, det var när han i början av åttiotalet tvingades skicka en protestnot till Kreml om ubåtarna utanför Stockholm när han innerst inne visste att det inte fanns några ryska ubåtar”. Mankell menar istället att det var ubåtar från Nato.

Vi har alltså tre olika scenarier i ubåtsdebatten:

  1. Det var inga ubåtar överhuvudtaget, utan minkar och turbåtar (Kadhammar)
  2. Det var inte Warszawapaktsubåtar, utan istället Natoubåtar (Mankell)
  3. Det var Warszawapaktsubåtar (ubåtskommissionen SOU 1983:13)

Jag vet inte var nämnda skribenter fått sina uppgifter från men uppenbarligen har de inte forskat nämnvärt i rikets relevanta arkiv. Mankell skriver förvisso i förordet till sin bok Den orolige mannen att han forskat djupt i Krigsarkivet. All framgångsrik forskning kräver extremt tålamod och ett vaket öga, då mängden information ofta och ibland medvetet, döljer guldkornen i sanden. Fråga en som spenderat över tio år vaskande i statens olika arkiv!

Mankell säger följande om sin nya pjäs i senaste numret av Fokus:

Den utgår ifrån ett av Olof Palmes absolut värsta ögonblick i sitt politiska liv, det var när han i början av åttiotalet tvingades skicka en protestnot till Kreml om ubåtarna utanför Stockholm när han innerst inne visste att det inte fanns några ryska ubåtar.

Med all respekt, Mankell, men det du säger i Fokus-artikeln stämmer inte! Olof Palme visste mycket väl att det var Warszawapaktubåtar. Han fick nämligen se dokumentationen både från FRA och den svenska marinen. Även om signalspaningsinformationen fortfarande är hemligstämplad med hänsyn till främmande makt. Det är också anledningen till att ljudbanden från avlyssningen avmagnetiserades. Man ville inte avslöja anläggningens höga kvalitet med hänsyn till/på order av främmande makt som i detta fall var Nato.

Och Kadhammar! Det finns, för att ta ett av många exempel, tydlig dokumentation av bottenspår från ubåtar. Ett av dessa heter Grandinrapporten som även den är hemligstämplad och innehåller kartor med bottenspår i Hårsfjärden från en ubåtsincident (oktober 1982). Bottenspåren ligger på platser med känslig, utländsk avlyssningsutrustning vilket är anledningen till att rapporten inte avhemligats. I utdrag ur ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker framgår tydligt att det inte var minkar som avsågs:

12 oktober 1982: Kl 21.00 kom CFst [chefen försvarsstaben Stefenson] hem till mig efter att ha besökt CM [chefen för marinen]. FOA:s provstation med bottenhydrofoner vid Mälsten anger hundraprocentig ubåtskontakt med avstånd ca 1000 m.

18 november 1982: [Angående Grandinrapporten] Det mest sensationella tycks vara att [amiral] Grandin på eget bevåg till Frankrike har överlämnat ett band av hydrofoninspelningar från Danziger Gatt. Den franska analysen förefaller att peka mot inte bara närvaron av en ubåt utan också att denna ubåt skulle vara sovjetisk. Det här är självfallet en utomordentligt både viktig och känslig punkt. Grandins franska kontakter kan naturligtvis ifrågasättas. Det kan också spekuleras i vilka konsekvenser som det får att fransmännen nu skulle känna till ett analysresultat utav detta slag. Det blir också intressant att se hur [ubåtsskydds] kommissionen kommer att hantera den här frågan. Jag har överenskommit med kommissionen att den Grandinska gruppen får ha en samlad redogörelse för sina utredningsresultat inför ÖB och kommissionen. Jag har personligen orienterat försvarsministern om det franska preliminära resultatet.
[...]
Palme hade opponerat sig mot att en utlämning av band hade skett på detta vis [ubåtsbandet till Frankrike]. Jag kan i princip instämma med Palmes uppfattning och beklagar att inte Grandin tog kontakt med mig innan den här åtgärden vidtogs.

14 december 1982: [ÖB redogör för ett möte med statsminister Palme där han går igenom bottenundersökningarna från Hårsfjärden] Man har sett flera kölspår i områden där det tidigare funnits ubåtsindikationer. Utifrån dessa kölspår utgår det larvspår från mindre bandfordon. Analysen säger att den stora ubåten haft med sig de mindre fordonen som kunnat lösgöras från den större och göra turer på botten. Djupet på platserna har varierat mellan 30 och 40 meter. Bl a har de besökt marinens hydrofonbojar på botten. Spåren leder direkt fram till och sedan rakt från bojarna. Det finns också märken i stenar på botten efter larvbanden. De bottengående fordonen kan också flyta över botten och har sannolikt propeller som visat sig i bottenmärkena. På ett ställe har det hittats ett okänt metallföremål. Inga uppgifter om nationalitet ännu. [Materialet förevisades även Palme på sjökort och skisser. ÖB anser att detta är det slutliga beviset för undervattensaktivitet i området och han  menar att man från Natos sida kommer att peka ut Sovjet som den skyldige vilket han meddelar Palme.]

20 maj 1983: [Det hade inte hittats några spår på botten i den sk Sundsvallsincidenten vilket ÖB meddelade på utrikesnämnden] Statsministern sa för sin del att han särskilt fäste sig vid att man inte hade några som helst upplysningar från signalspaningssidan som kunde ge ett intryck utav vilken nationalitet det var fråga om. Han menade att i Hårsfjärdenrapporten var det särskilt signalspaningsresultaten som hade imponerat på honom när det gällde att identifiera ubåtarna.

22 juni 1983: [ÖB kallad till statsministern som hade återkommit från en utlandsresa. Ulf Larsson var också närvarande] Palme ville orientera om ett uttalande som ryssen Arbatov hade gjort. Arbatov ingår ju i den s k Palme-kommissionen. Uppenbarligen hade Palme diskuterat ubåtsaffärerna i stora drag också med Arbatov. I varje fall hade Arbatov haft ett sammanträffande med den sovjetiske försvarsministern i Moskva, Ustinov. Försvarsministern, hade då förklarat att han nyss hade givit order om att några ytterligare sovjetiska ubåtsuppträdanden på svenskt område inte skulle genomföras. Enligt Arbatov skulle Ustinov av något skäl ha varit arg sedan han lämnat det här uttalandet. Det var också oklart om orsaken till ilskan.

Det här är bara ett axplock, bedömt 2-3% av alla uppgifter som talar för ubåtskränkningar från Warszawapakten. Utöver orsaken till att herrarna Mankell och Kadhammar uttalar sig tvärt emot detta är den intressantaste frågan varför vår egen ÖB och underrättelsetjänsten hemligstämplar all information som pekar mot Warszawapakten och Sovjet?

Jag får återkomma med svar om det. Under tiden, läs mer om ubåtar i Spionen på FRA.

Utdrag ur Överbefälhavare Lennart Ljungs hemliga dagbok från 14 december 1982 (Krigsarkivet). Klicka för större bild

Posted in: Allmänt, Bokens innehåll.
Tagged: · ·

Tungt bloggarmöte i Gamla Stan

Maj 8th, 2010
by Mr X.
No comments yet

Michael Gajditza o Anders Jallai diskuterar på FRA-fritt bloggmöte


 

Tillsammans med mitt förlag Lind & C:o hade jag i torsdags bjudit in några av Sveriges flitigaste bloggare för att diskutera förra veckans debattartikel i Aftonbladet. Nu kom agendan att handla om en hel del övrigt också då det genomgående temat var den generella mörkläggningen av sånt som inte anses lämpligt för oss svenskar — att varken se eller höra! Det blev en mycket intressant diskussion med följdfrågor och stickspår. SSI, KSI, FRA, Säpo, CIA — många förkortningar avhandlades men jag tror vi benade ut hur strukturer och tillvägagångssätt generellt ser ut hos de olika instanserna. Informellt, opolitiskt och högt till tak var målet och det tycker jag att vi uppnådde över förväntan! Det som faktiskt gladde mig allra mest var hur ett djupt engagerande ämne kan få en skara med starka särintressen att ändå enas och helt fokusera på den centrala agendan!

Vi höll på långt över avsatt tid då ingen ville gå hem vilket gladde oss, förstås. Hade planerat in ett träningspass på gymmet på kvällen men det ’slapp’ jag! Helt uppenbart att det finns mycket mer att diskutera vilket betyder att det blir en fortsättning och då hoppas vi på ännu fler deltagare.

Rick Falkvinge och Rosemari Södergren var reptil-snabba med nya inlägg på respektive bloggar innan vi ens hunnit skiljas, snudd på! Ganska snart fanns bloggmötet mästerligt refererat hos övriga deltagare och det visar hur Jallai.se ännu har mycket att lära av de här ”super-bloggarna” :)

Stort tack till redan nämnda och till:
Johnny Olsson
Amanda Brihed
FarmorGun
Anna Troberg
Michael Gajditza


 
 

Posted in: Exponering, Promotion.
Tagged: · ·

Överraskningen vid Fiskartorpet

Maj 3rd, 2010
by Anders Jallai.
1 comment

Fiskartorpets hoppbacke ligger vid Lill-Jansskogen på Norra Djurgården i Stockholm. Fiskartorpets friluftsgård ligger högst upp på höjden Björnnäset mellan Laduviken och Uggleviken. Anläggningen invigdes 1902 av Skidfrämjandet. Stockholmarna vallfärdade till Fiskartorpet för att få se några av landets främsta backhoppare dödsföraktat kasta sig ut för backen och landa på Laduvikens is. Så höga publiktal på 30 000 åskådare uppmättes på 1930-talet. Mellan 1982 och 2005 stod hoppbacken oanvänd och började förfalla. På senare år har dock verksamheten återupptagits och backen med tillhörande anläggningar har renoverats.
Stockholms genuina miljöer har länge fascinerat mig. Att den dramatiska händelsen när SSI chefen får sitt livs överraskning utspelar sig vid just den här platsen är valt med omsorg. Besök gärna Fiskartorpet och tunneln ifråga för att själva uppleva atmosfären.

I kapitel 61 i ”Spionen på FRA” möter en av bokens karaktärer Chris Loklinth sin mycket unga älskarinna för en sexakt vid Fiskartorpets hoppbacke. Loklinth är chef för den militära underrättelsetjänstens hemligaste avdelning SSI, Sektionen för särskild inhämtning. En av hans hobbies är att chatta med unga flickor på Internet och locka/muta dem att ha sex med honom på olika ställen i Stockholmstrakten. Detta får bokens huvudperson Anton Modin reda på genom olaglig avlyssning av Loklinths mailtrafik. Anton Modin och hans närmaste män som ingår i en hemlig gerillagruppering, gillrar en fälla vid Fiskartorpet och överraskar chefen för SSI med byxorna nere.


Lyssna ur ljudboken om händelsen vid Fiskartorpet. Reine Brynolfsson läser:

miljö & förberedelse:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

överraskingen:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

 

Posted in: Bokens innehåll.
Tagged: ·

Debattartikel i Aftonbladet idag

Apr 28th, 2010
by Mr X.
1 comment

Idag publicerar Aftonbladet min debattartikel om FRAs arbetsmetoder för att säkerställa Rikets säkerhet.

Mycket intressant att läsa kommentarerna kring artikeln. Det verkar som om många inte tar det här på allvar, vilket förvånar mig. Men det är kanske så att vi ‘fogliga’ svenskar inte reagerar så länge vi lever kvar i vår godtrogenhet om att sånt absolut inte händer här. Men det är ju precis det som sker… AJ

Posted in: Exponering.
Tagged: · ·

← Earlier Posts