Anders Jallai

Sverker Åströms hemlighet

Sverker Åström

Här kommer sista inlägget innan semestern. En extra lång sommarspecial om den nyligen bortgångne Sverker Åström. SVT2 sänder ikväll klockan 20.00 en nyinsatt dokumentär om Sverker Åström. Diplomaten och förre kabinettssekreteraren lämnade oss häromdagen, 96 år gammal. Många runor har, och många runor kommer att skrivas om den skicklige diplomaten. Han var populär och aktad med främst anhängare inom socialdemokratin. Det ni inte kommer att få läsa om eller se i SVT-dokumentären ikväll är att säkerhetstjänsterna i landet jagat honom ända sedan 1940-talet. Åström förföljdes nämligen under en stor del av sitt liv av ett efterhängset spionerirykte. Han misstänktes av Säpo för att vara spion åt KGB. Han har flera gånger fått stå till svars för anklagelserna inför både säkerhetstjänsten och ibland media. Senaste gången var då Dagens Nyheter skrev om det 7 juni 1989. Han  har starkt dementerat dessa rykten genom åren.

 

Men vad är sanning? Visste någon överhuvudtaget sanningen – Åström själv? Säpo? Åström har vid flera tillfällen försökt att få ut sin personakt från Säpo, men varje gång nekats, vilket kan tyckas märkligt då han vid tidpunkterna redan slutat i offentlig tjänst och det för många år sedan. En av anledningarna kan vara att uppgifterna i personakten innehåller namn på kontakter i väst och namn på dubbelagenter som varit källor åt Säpo. Normalt brukar Säpo stryka sådana namn och sedan lämna ut uppgifterna men i det här fallet har Åström ändå inte kunnat få ut sin personakt. En gissning är att han medvetet ska framstå som KGB agent. En slags påtryckning från Säk-tjänsten, att han ska ligga lågt. För täta underrättelsekontakter har Åström haft ända sedan 1940-talet. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att han sannolikt tillhörde underrättelsetjänsten på något sätt. Jag har faktiskt fått tillgång till delar av Sverker Åströms personakt på Säpo!

I februari 2000 kontaktade jag Sverker Åström angående DC-3:an. Jag var imponerad över hans klarsynta och nästan i detalj riktiga analys av DC-3 nedskjutningen. Jag var förvånad över att han hade så initierad information redan några veckor efter nedskjutningen, sommaren 1952. Åström arbetade då på den svenska ambassaden i Moskva. Han mindes förstås inte så mycket av sin rapport då jag ringde honom men jag fick intrycket att han ändå dolde något. När jag sedan träffade på honom igen år 2004 efter att vi tillkännagett fyndet av Catalinaflygplanet som sköts ned några dagar efter DC-3:an, var han mer aktiv. Jag avslöjade då att Catalinans nedslagsplats flyttats av det svenska försvaret med minst 20 km västerut. Det för att man ville säkerställa/bevisa att en kränkning av sovjetiskt luftrum inte inträffat. En påstådd ickekränkning som sannolikt var en lögn och som svenska diplomater presenterade inför FN. En potentiell skandal om det kom ut och som Åström för mig förnekade kraftfullt. Han köpte mitt resonemang om den flyttade positionen men påstod märkbart uppriven att han inget visste om manipulationerna av positionen. Han ansåg att det behövdes en ny undersökning efter mina nya uppgifter. Jag vet inte om jag trodde honom då. Men han hävdade sin ståndpunkt trovärdigt och med stor inlevelse.

 

Sverker Åström

 

Den första gången som jag stötte på Åströms namn i Säpoarkivet, var då jag jobbade med Wennerströmutredningen. Det visade sig genom Försvarsstabens och Säpos arkiv att Åström och Wennerström kände varandra privat. De besökte varandras bostäder och Åström var inbjuden till fester hos Wennerströms. Vid åtminstone ett dokumenterat tillfälle var Wennerström inbjuden på en liten privat fest hos Åström. Senaste dokumenterade gången var den 10 april 1963, bara drygt två månader innan Wennerström greps för spioneri. Åström valde då att inte dyka upp på Wennerströms cocktailparty i villan i Djursholm. Sannolikt för att han vid tidpunkten fått information om Säpos intensiva spaningar mot Wennerström. Den andra gången Åströms namn dök upp var då jag forskade efter material om DC-3:an i CIA arkiven på National Archives i Washington i början av 2005. Jag fann då det här CIA dokumentet:

 

 

hemligt CIA dokument

 

Telegrammet säger i korthet att ovanstående medlemmar i ”Vänskapsföreningen Sverige-Sovjetunionen” är klassade som säkerhetsrisker av CIA och att det kommer att påverka deras Visa-status till USA. Det vill säga de kommer med all sannolikhet nekas inresetillstånd. Organisationen ”Sverige-Sovjetunionen” var av Säpo klassad som kommunistisk och infiltrerad av KGB. Även Stig Wennerström var medlem av denna organisation och när han förflyttades från Moskva till Washington 1952 bad han att de inte skulle skicka deras medlemstidning till honom eftersom det kunde få konsekvenser för honom själv och hans arbete i USA. Här ska tilläggas att CIA dokumentet utfärdades under den värsta McCarthyismens tidiga femtiotal i USA och ska bedömas därefter.

Tredje gången Åström, var då jag lite av en slump fann hans namn i det ryska avhopparparet Petrovs akt på Säpo. Makarna Petrov hoppade av till Australien i april 1954 och blev där förhörda av först CIA men senare även av Säpochefen Otto Danielsson. Paret Petrov hade nämligen arbetat på den sovjetiska Stockholmsambassaden. Paret berättade om en svensk anställd på UD med KGB-kodnamnet Getingen. Getingen var enligt Säpo med stor sannolikhet den UD anställde Sverker Åström. I Petrovs akt som jag läste på Säpoarkivet, fanns delar av Sverker Åströms personakt kopierad eftersom det rörde den svenska KGB spionen Getingen. Det är med den kunskapen jag höjer lite på ögonbrynen åt Carl Bildts uttalande i SvD när han nåddes av Sverker Åströms dödsbud:

”Åström var en av Sveriges främsta diplomater. / — / Det är svårt att överskatta den betydelse han hade.” http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-astrom-var-en-av-sveriges-framsta-diplomater_7303595.svd

Bakgrund: Sverker Åström fick ofta små vredesutbrott över småsaker och hade väldigt få riktiga vänner på sin ålders höst. Två vänner var dock Olof Palme och Ebbe Carlsson på sin tid. Åström umgicks tidigt också med Dag Hammarskjöld som han 1951 besteg Sulitelma tillsammans med.[1] De bodde i tält och vandrade ensamma till toppen. Åström såg upp till Hammarskjöld som förmodligen också var homosexuell och beskrev honom i sina memoarer med orden:

 

”En paradisfågel bland oss sparvar och kråkor”[2]

 

Åström rörde sig fortfarande vid 90 års ålder tämligen fritt i de inre socialdemokratiska kretsarna och besökte ofta utländska ambassader i exempelvis hans favoritstad Paris.[3] Åström tog en fil. kand.1935 och sedan en jur. kand. 1939 och fick efter det tjänst som attaché på Utrikesdepartementet. 1940 till 1943 var han anställd som ambassadråd på svenska ambassaden i Moskva. Han var där under samma tid som Stig Wennerström gjorde sin första runda i Moskva. Åström kom tillbaka till UD och blev kvar där till 1946 då han blev utsedd till andresekreterare på ambassaden i Washington och stannade där till 1948. Åren 1950 till 1951 var Åström byråchef på UD och arbetade direkt under Dag Hammarskjöld.[4] Efter en period i London 1953-56 blev han chef för den politiska enheten vid UD och 1964, året efter Wennerströms gripande fick Åström en tjänst som FN ambassadör och stannade till 1970 då han fick uppdraget i Bryssel som Sveriges chefsförhandlare angående EEC avtalet. Han utnämndes trots Säpos protester till kabinettssekreterare 1972, och 1976 då den borgerliga regeringen vann valet fick Åström gå och istället avsluta sin karriär som ambassadör i Paris. Han gick i pension 1982 men utförde därefter olika uppdrag åt Palmes regering. Bland annat anlitades han när det skulle skrivas en protestnot till Sovjet 1983 efter ubåtskränkningarna i Hårsfjärden och han kontaktades av Hans Holmér i samband med Palmemords-utredningen [5]

Sverker Åström samlade på ryska antikviteter och lyckades med åren samla ihop, en enligt experter jag frågat, tämligen unik och värdefull samling ryskt silver. Bland annat en raritet, en antik rysk samovar, som enligt uppgift bara fanns i två exemplar. Han skänkte denna sedan, och annat av sin samling till Sagerska huset 1994. Det var under sovjettiden strängt förbjudet att både köpa och föra ut antikviteter från Sovjet och man får förmoda att Åström köpte allt detta silver i Sverige eller i väst till fullt marknadspris?? Alla har vi våra svaga punkter och rysk konst och ryska antikviteter kan eventuellt ha varit en sådan svag punkt hos Åström. En annan svag punkt som gick att utnyttja för de initierade var att Åström som många andra hade nazistsympatier i sin ungdom. Under sin studietid i Uppsala 1932-37 var han medlem i Nationella studentklubben. En organisation nära knuten till det pronazistiska, Sveriges Nationella Förbund SNF. Http//www.expressen.se/nyheter/. Åström levde hela sitt liv utan partner och ogift och i början av 2000 talet kom förklaringen. Han gick ut offentligt med att han var homosexuell och blev snabbt en ikon i den homosexuella världen. Åström har aldrig upplevt den stora kärleken berättar han, utan föredragit korta relationer, helst med unga män.

 

 ”18- till 24-åringar är min passion och det är i den åldern mina älskare alltid varit”[6]

”Kärlek skapar bara oro och förvirring”.[7]

 

När Hitlers trupper började närma sig Moskva 1942, blev Åström tillsammans med hela den svenska ambassaden förflyttad till Kujbusjev eller Samara som staden heter idag. Åström berättar att han började intressera sig för balett eftersom det var en av få aktiviteter man kunde ägna sig åt. Han skriver i sin memoarbok Ögonblick:

 

”För balett fick jag smak då jag under kriget vistades nästan två år i den stad vid Volga som då hette Kujbusjev och nu Samara. Dit hade diplomaterna i Moskva förflyttats i november 1941 då tyskarna stod i utkanten av staden och vi kunde höra kanonerna från stadens centrum. Hela Bolsjoi teatern hade också förts dit, sångare, orkester och dansare. Så länge jag inte kunde någon ryska, var balettföreställningarna den idealiska kvällsunderhållningen. Jag kom att se den klassiska repertoaren om och om igen, Svansjön, Spartacus och Giselle. Jag tyckte jag kunde varje steg utantill och lärde mig något om kvaliteten hos dem som exekverade den. Jag tycker fortfarande att kombinationen dans, musik, vackra människor, aktion och scenografi är den konstart som ger mig de starkaste konstnärliga upplevelserna”.[8]

 

Åström fortsätter:

”Jag har upplevt kärlek många gånger, kanske också någon gång varit älskad. Någon himla stormande lidelse av det slag som beskrivits och besjungits i tusentals år av litteratur har jag väl inte erfarit och har alltså gått miste om en ocean av känslor, glädje och extas, lika väl som lidande och besvikelser. Sådant gå inte att ta igen när man blir gammal. Jag har uteslutande älskat män. Några lyckliga förhållanden har jag haft men sporadiska och med kort varaktighet”.

”Att vara homosexuell för femtio år sedan och nu, är två mycket olika upplevelser. Då var homosexuell kärlek förbjuden i lag och betraktades allmänt som moraliskt högst betänklig”[9]

 

Den amerikanska ambassaden i Moskva var vid tiden 1939-40 helt infiltrerad av KGB. KGB hade kommit över ambassadens koder och ryska kvinnliga KGB agenter, värvade bland ballerinor från Moskva-baletten, skickades på uppdrag till ambassaden. Ambassadens tjänstemän hade regelbundna fester med flickor som KGB bistod med. Även homosexuella relationer förekom. Högre ambassadtjänstemän förfördes av ballerinor och även den amerikanske ambassadören blev uppvaktad. CIA:s förste stationschef i Moskva var Edward Ellis Smith. Han blev nästan omgående förförd av sitt hembiträde som var KGB agent. Ellis Smith erkände detta senare för ambassadören ”Chip” Bohlen och blev genast hemskickad i vanära.[10] CIA:s stationschef var bara en av inte mindre än 12 medlemmar av Bohlens personal som erkände att de blivit förförda av ”KGB-svalor” och som senare när försök att värva dem gjordes, blev förevisade fotografier från sin älskog.[11] Den amerikanska militärattachén rapporterade hem om förhållandena på ambassaden på följande sätt:

 

”Eftersom personalen som är knuten till ambassaden inte kan upprätta normala förhållanden till kvinnor, vänder de sig till en grupp sovjetiska prostituerade för att få sällskap (….) det rapporteras, att alla dessa flickor regelbundet rapporterar till NKVD (KGB).[12]

”Dessutom hade homosexuella perversa handlingar ägt rum i ambassadens kodrum.”[13]

 

När ambassaden sedan början av 1940-talet kontrollerade eventuell avlyssning upptäcktes 120 dolda mikrofoner vid en första genomgång av ambassaden och många fler upptäcktes senare. Att förhållandena skulle vara annorlunda vid den svenska ambassaden vid den här tiden vore naivt att tro. Se mitt tidigare inlägg: ”En honungsfälla i Moskva”. Så här skriver KGB avhopparen Gordievsky om säkerheten på väst-ambassaderna vid tidpunkten:

 

”Säkerheten på den amerikanska ambassaden var troligen inte sämre än genomsnittet och de amerikanska diplomaterna var inte lättare att kompromettera än de flesta andra länders diplomater. — När det kalla kriget stod på sin höjdpunkt var de flesta av ambassaderna i Moskva avlyssnade. — I flera fall skaffade sig KGB officerare fysiskt tillträde till de utländska ambassaderna. Enligt Nosenko (KGB-avhoppare) skulle varje ambassad-räd godkännas av Chrustjov personligen i enlighet med ett prejudikat från Stalins tid.”[14]

 

Ungefär samtidigt på den svenska ambassaden verkade den unge, oerfarne och som vi idag vet homosexuelle ambassadsekreteraren Sverker Åström alldeles i början av en lång och framgångsrik karriär. KGB-mannen Mitrokhin berättar följande: Överallt där KGB:s andra direktorat såg en möjlighet passade de på att kompromettera utländsk ambassadpersonal i Moskva, men också utländska politiker på besök. Man använde sig av manliga och kvinnliga lockbeten för att fånga offren i pinsamma situationer. [15]

För att åskådliggöra hur okänsligt och skickligt KGB arbetade ska jag ge ytterligare ett exempel: John Vasall, var en ung homosexuell ambassadsekreterare på den brittiske marinattachéns kontor i Moskva. Han hade blivit lurad till ett party organiserat av KGB. På partyt blev han nersupen och drogad och som han själv berättar:

 

 ”Jag blev förevisad en låda med fotografier på mig själv på partyt — efter tre bilder blev jag illamående och kunde inte titta mer. Bilderna föreställde mig njutandes av alla möjliga sexuella aktiviteter, oralsex, analsex och avancerade sexuella aktiviteter med flera män samtidigt”.[16]

 

De kommande sju åren lämnade Vasall över tusentals kvalificerat hemliga dokument rörande vapenutveckling inom England och Nato, och militär marin taktik till KGB[17]. Vasall greps i september 1962 efter tips av den avhoppade KGB officeren Golitsyn[18]. I Vasalls anteckningsbok som beslagtogs vid gripandet stod det:

 

”Captain D (svensk officer inom underrättelsetjänsten) Nybergsgatan 6A, Stockholm tel nr 629702.

Anteckning den 3 dec 1955: Supe vid midnatt med svenske flygattachen, major Hellström.

Anteckning den 28 jan 1956: Drinkar tillsammans med major Hellström.”[19]

 

Sverker Åström berättar i sin bok Ögonblick angående risken att bli utpressad:

”Man talade på sin tid mycket om risken för utpressning. Med tanke på mina befattningar i UD var jag naturligtvis särskilt på min vakt och var noga med att orientera mina högsta chefer Erlander, Undén och Palme om min läggning. De ryckte på axlarna. Jag har aldrig, så vitt jag vet, varit utsatt för utpressningsförsök i någon form”.[20]

 

Varför ska man tvivla på en gammal högt aktad gentlemans ord som uttryckligen säger att han aldrig haft något problem med KGB eller någon annan u-tjänst och som dessutom var god vän med Erlander, Undén och Palme? Jag bestämde mig för att undersöka saken ändå. Jag hade en stark misstanke om att Åström inte berättade hela sanningen och började leta med början i Wennerströmarkivet. Jag hittade följande:

Förhör med Carl Ernst Fredrik Reinius: Han arbetade på svenska ambassaden i Moskva f o m november 1940 till 1949 som skrivbiträde tillsammans med Wennerström, attaché Åström, major Flodström m fl. Åström hade umgåtts med tre ryssar vid tiden under kriget f o m november 1940 enligt Reinius, Aleksandrov häktad 1948, Olga Dimitrievna häktad 1948 och balettdansören Dimitri Nikolajevitj Golobin. Golobin var premiärdansör och bodde tillsammans med Olga Dimitrevna utan att vara gift med henne. När Olga häktades och försvann 1948 häktades inte Golobin, vilket är märkligt. Reinius träffade Alexandrov, Dimitrievna och Golobin första gången hos legationsrådet Lennart Nylander. Häktningarna som gjordes gällde de allmänna utrensningarna i säkerhetstjänsten. När Reinius fru tillfälligt reste till Sverige på kurir-resa tog det bara ca en halvtimme från det han vinkat av sin fru på tågstationen till det ringde i telefonen och en kvinna påstod sig ha träffat Reinius tidigare och ville träffa honom igen. En halvtimme senare ringde ytterligare en flicka och frågade samma sak och det ringde hela kvällen men jag tackade nej till alla inviterna, berättar Reinius och sedan kom det aldrig några mer samtal. Säkerhetstjänsten hade väl tröttnat då jag hela tiden varit avvisande.[21]

Förhör med förste sekreterare vid UD politiska avdelning 3:e byrå, Etel Gunhild Ringborg: Hon berättar att hon träffat Wennerström på en middag hos Åström 26/2 1963. Han påstods ha gett denna middag till den engelske författaren Andy Boyds ära och som var en personlig vän till Åström. Denne vistades vid tillfället i Sverige för att skriva någonting om svenskt kulturliv. Hon minns att det deltog 16 gäster. Ringborg hade uppgivit att vissa skäl förelegat för att detta med middagen inte fick tas upp i förhörsprotokollet. Dessa var att Åström bett henne att inte tala om middagen utanför de bjudna eller i UD. Hon hade lovat Åström, som hon beundrar mycket, detta.[22]

Analys: Åström hade umgåtts med en premiärdansare i Moskva, förmodligen samarbetandes med KGB. Dessutom ett vittne som bekräftar att Åström bjudit hem Wennerström till sin lägenhet på en privat tillställning.

 

”En verkligt lustig samling människor”, förklarar fru Wennerström för sin mor i telefon dagen efter middagen.[23]

 

Sverker Åström ligger hemma sjuk en vinterdag 1963 och känner sig allmänt nere. Då ringer hans vän och kollega Stig Wennerström. TK (telefonkontroll) 23/2 1963: Wennerström ringer Sverker Åström som är hemma och är förkyld. De talar mycket förtroligt och verkar känna varandra bra. Wennerström frågar om han kan komma hem till Sverker på kvällen och diskutera nedrustningsfrågan inför resan till London. Åström säger att det går bra om han inte är rädd för att bli smittad. ”Du kan komma genast om du vill”.[24] Det rörde sig här om bara knappt fyra månader tills Wennerström skulle gripas. Så här säger Åström om sin relation till Wennerströms spioneri vid den här tiden:

 

”Vi hade under en avsevärd tid visat Wennerström och rentav tvungit honom att läsa, ett otal långt hemligare dokument, bland annat rapporter med uppgifter från NATO-högkvarteret”.

”Om jag hade vetat om misstankarna mot Wennerström hade han självfallet inte fått tillgång till några hemliga handlingar. Jag hade då också kunnat hålla ett vakande öga på honom vilket med stor sannolikhet hade lett till att han gripits tidigare än som skedde”.[25]

 

Det här sista uttalandet är motsägelsefullt, eftersom Åström själv i förhör efter Wennerströms gripande sa att han fick reda på misstankarna mot Wennerström redan hösten 1962 och det står också att läsa i Juristkommissionens utlåtande som anger tidpunkten till 6/12 1962.[26] Åström skriver ett brev till Säpo om deras förföljelse av honom:

 

Jag var i UD:s tjänst från 1939 till 1982. Under åren 1956-64 var jag chef för politiska avdelningen, under åren 1972-77 kabinettssekreterare. Under mina tjänstgöringar i Stockholm var jag av naturliga skäl i ständig kontakt med SÄPO, exempelvis i samband med utvisningar av sovjetdiplomater som misstänktes för spioneri. Så småningom fick jag ett allt starkare intryck av att SÄPO hyste misstro mot mig, liksom för övrigt mot hela UD och inskränkte samarbetet till ett minimum. Detta innebär om det inte var fråga om ren inkompetens, att UD vid flera tillfällen undanhölls uppgifter vilka, om de varit tillgängliga, hade lett till åtgärder av typ utvisning eller diplomatiska protester. SÄPO:s beteende ledde till svåra skador för Sveriges nationella intressen.

 

Åström: ”Det blev klart för mig att misstroendet mot mig personligen var så starkt att SÄPO tidvis bedrev formliga spaningar mot mig och avlyssnade min telefon. Jag fäste då inte så stor vikt vid detta och uppfattade det närmast som polisrutiner som gällde alla högre tjänstemän. Jag kommer ihåg att jag och mina vänner garvade en del då vi vid några tillfällen kunde iaktta spanaren. Jobbet sköttes så töntigt och amatörmässigt att jag kom att tänka på Grönköping där polisman Paulus Bergström jagar förrädaren Pettersson. Dessutom berättade några av mina vänner att de approcherats av personer uppenbarligen knutna till SÄPO som ville pumpa dem om mitt privatliv. Också på ett så inkompetent sätt att mina vänner fick sig ett gott skratt. Att telefonavlyssning förekom fick jag bekräftat av min vän Ebbe Carlsson, känd från Palme-utredningarna. Denne hade under den tid han arbetade på justitiedepartementet besökt polisen och då fått se en del uppteckningar av samtal jag haft. Jag fick snart klart för mig att de inom polisen som misstrodde mig mest var rikspolischefen Carl Persson och en poliskommissarie som visst hette Danielsson. Persson beskrevs av några vänner till mig inom polisen som helt galen och monoman i sin uppfattning om mig. När vi någon gång träffades, försökta han undvika att ta mig i hand och att se mig i ögonen. Han gjorde allt vad han kunde för att baktala mig inför mina chefer och försökte hindra min befordran. Det tycks han också ha lyckats med, åtminstone vid ett tillfälle. År 1967 var jag tydligen påtänkt som kabinettssekreterare men Persson gjorde upprepade demarcher hos regeringen och tanken övergavs då. År 1972 struntade Palme i vad Persson sa och jag blev kabinettssekreterare. När man tänker efter, är vad jag nu berättat närmast hårresande. Högsta polisledningen i ett demokratiskt land får för sig, utan några bevis, att en av de högsta tjänstemännen i landet, en person som i ledande ställning är med och utformar regeringens utrikespolitik, är en säkerhetsrisk!”[27]

Sedan tillägger Åström:

”Det kan te sig som ett skämt om man inte visste att det verkliga skälet till spaningarna mot mig var min sexuella läggning. Och det skäms, på goda skäl, även det nuvarande SÄPO att erkänna.”[28]

 

Sverker Åström ansåg sig förföljd av monomana säkerhetspoliser som Rikspolischef Carl Persson, chefen för Säpos kontraspionage och Wennerströms baneman, Otto Danielsson. Det är lätt att förstå Åströms obehag men faktum är trots allt att det fanns skäl för säkerhetspolisen att övervaka honom. Han upplevde sig vara jagad av två monomana verklighetsfrämmande och paranoida Grönköpings-poliser och som förföljde honom bara för att han var en fjolla. Men så var det sannolikt inte. Jag kommer genast att tänka på Vilhelm Mobergs upprop om att lägga ned Säpo. Otroligt idag – men sant då, 1968. Men vad säger Säpo idag? Så här sa den konservative förre Säpochefen P-G Vinge i samtal med mig om Åströms tidiga karriär:

”Jag pratade med ordningspolisen på den tiden och de var ytterst förvånade när han (Åström) umgicks med minderåriga män (15-16 år) på Stockholms gator. De reagerade och detta var allmänt spritt bland ordningspolisen. Då kan man undra vad han hade för sig i Moskva? Ja, det var ju där han värvades, de komprometterade väl honom där.

”Otto Danielsson och jag hade ett samtal med Åström och  det var mycket uppriktigt. Vi frågade vad han höll på med? Vi satte oss ned på ett undanskymt ställe mitt i stan och det var inte helt ofarligt att göra det i mitt ställe.

”Du menar att du tog en risk, som konfronterade en UD tjänsteman?

”Jag sa att så länge jag är Säpochef, blir han inte kabinettssekreterare. Det framförde jag till Försvarsministern och det blev han inte heller. Men han blev det så fort jag hade slutat och då Palme blev statsminister.[29]

 

Olof Palme blev vald till socialdemokratisk partiledare i oktober 1969 och den första december 1969 kallades P-G Vinge upp till den nytillträdde och av Palme handplockade justitieministern Lennart Geijer. Geijer hade på omvägar fått höra att Vinge betraktade Olof Palme som en säkerhetsrisk och några månader efter mötet, den första april 1970 gav Vinge över ansvaret för Säpo till Olof Frånstedt och tog själv tjänstledigt för att aldrig mer återkomma. Geijer själv var den justitieminister som hade en 14-årig flickvän och som köpte sex på Stockholms gator, och som var upprinnelsen till den kända Bordellaffären som uppdagades 1976 och senare filmatiserats i filmen Call Girl.[30]

Ja, vem ska man tro på? Var Åström en spion eller jagar man en oskyldig? Låt oss se efter i Säpoarkivet vad det mer finns på Åström.

Under Wennerströmutredningen dök det upp ett vittne, en värnpliktig som varit expeditionsbiträde åt Wennerström på Försvarsstaben. Han säger i förhör angående Wennerströms spioneri att han hade som uppdrag att bland annat kopiera inkommande skrivelser till Wennerström. På begäran av förhörsledaren att försöka redogöra för vilka handlingar det kan ha rört sig om, säger han sig komma ihåg vid åtminstone ett tillfälle att han kopierat ett ”brev av personlig karaktär” till Wennerström från en person vid namn Sverker Åström. Det kan enligt expeditionsbiträdet röra sig om flera brev och breven har börjat med ordet ”Broder” och återgav sedan vissa namngivna utlänningars, troligen diplomater eller politikers åsikter i politiska sammanhang.[31] Sverker Åström förnekade bestämt att han skulle ha skrivit några sådana brev till Wennerström. Han säger i förhör:

 

”Det är fullständigt uteslutet. Jag kände inte Wennerström på det sättet. Att jag skulle skriva brev till honom”[32]

 

Vladimir Petrov var som sagt en sovjetisk KGB-officer som hoppade av i Australien. Han avslöjade bland annat en spionring i Australien och satte MI5 på spåret efter spionen Kim Philby. Under förhören i Australien berättade han också om sin tid på Stockholmsambassaden åren 1943-47 och vilka sovjetiska spioner han kände till i Sverige. Det har upprättats en rapport på Säpo angående uppgifter från Petrov, översända från den australiensiska polisen.

Fallet OSA, Åström Carl Sverker, född den 30/12 1915.

Från Australien har hit överlämnats en rapport nr 5 av den 19.1.55 angående olika fall av ryskt spioneri i Sverige. Beträffande rubricerade fall innehåller rapporten följande: ”OSA”, som betyder geting, var kodnamnet på en svensk tjänsteman inom det svenska utrikesdepartementet, som ”studerades” av statens säkerhetstjänsts residenter (KGB) under omkring tre år till 1945-46, då han placerades på någon svensk beskickning i utlandet, troligen på den amerikanska kontinenten. Petrov har glömt OSA:s namn , men det är möjligt att han kan påminna sig det, ty han säger att han har det på tungan. Likaså har han nu glömt inom vilken avdelning av utrikesdepartementet som OSA arbetade. OSA var andresekreterare. Han var född omkring 1911 och var troligen ogift vid tiden ifråga. Han odlades av Chernov som kom så långt att han försökte värva OSA blott för att få en vägran till svar. Men även därefter fortsatte Chernov att träffa OSA och fick en viss mängd muntliga uppgifter av honom. OSA lämnade aldrig något skriftligt material. Kort före Chernovs avresa från Sverige presenterade Chernov OSA för Yeliseyev alias Sinitsyn, som hade ett eller två sammanträffanden med OSA. Beträffande OSA gjordes den 15.8.44 av personal från den dåvarande kriminalpolisen 6:e rotel den iakttagelsen att han sammanträffade med 2:e legationssekreteraren på ryska ambassaden, Elisei Yeliseyef. Över vad därvid iakttogs upprättades en så lydande övervakningspromemoria:

Tisdagen den 15.8.44 kl.17.00 iakttogs Yeliseyev komma åkande i bil A28924 förd av chauffören Troisky. Bilen, vilken kom Birger Jarlsgatan, där Yeliseyev steg ur.

Kl. 18.50 anlände bilen A28924 förd av Troisky till huset nr. 110. Strax därefter kom Yeliseyev ut samt steg in i bilen. Bilen fördes därpå Frejgatan-Valhallavägen-Artillerigatan-Strandvägen-Arsenalsgatan till Gustav Adolfs torg, där den parkerades utanför Operan. Eliseyef steg ur bilen samt gick sedan omkring på torget seende sig mycket ivrigt omkring. Kl 19.10 anlände en man, med vilken Yeliseyev sammanträffade nedanför Gustaf Adolf statyn. Sedan de samtalat ungefär 10 minuter följdes de åt till den väntande bilen, i vilken båda steg in. Bilen fördes sedan med stor hastighet runt torget samt vidare Regeringsgatan-Birger Jarlsgatan-Roslagsgatan genom Bellevue parken till restaurant Stallmästargården. Här steg Yeliseyev och den okände av under det att Troisky for därifrån med bilen. Yeliseyev och den okände steg in i restaurangen, där de hade beställt ett bord. Klockan var då 19.30.

Klockan 22.10 lämnade Yeliseyev  och den okände restaurangen och steg in i en utanför restaurangen ståendes droskbil. Droskbilen fördes Norrtullsgatan-Drottninggatan-Riksbron-Västerlånggatan-Storkyrkobrinken-Trångsund-Stortorget-Köpmangatan till i höjd med Trädgårdstvärgränd, där den stannade. Här steg den okände mannen ut. Efter det att mannen stigit ur begav han sig gående Köpmangatan norrut till Stortorget, över torget samt in i Trångsund. Kommen halvvägs mellan Stortorget och Storkyrkobrinken gjorde han helomvändning samt återvände till Stortorget, över detta samt vidare Köpmangatan söderut till Trädgårdstvärgränd. Här vek han in i gränden samt låste med egna nycklar upp porten till huset nr 16, varefter han gick in. I vilken lägenhet han gick in i kunde inte konstateras, men det var med all sannolikhet 1 tr. upp, enär ljudet när han låste upp lägenhetsdörren hördes mycket tydligt ned i porten.

Den 16.8.44 kl. 8.00 påbörjades övervakningen utanför nr 16 Trädgårdstvärgränd eller som det officiellt kallas 16 Köpmangatan.

Kl. 9.20 lämnade den ovannämnde okände mannen huset samt begav sig gående Trädgårdsgatan norrut till Slottsbacken samt därifrån genom Slottsgården ut på Lejonbacken samt nedför denna till Norrbro. Han fortsatte vidare över bron till Arvfurstens palats, där han gick in. Den där, sittande vaktmästaren hälsade på honom, varför mannen tydligen var anställd därstädes. Vid kontroll å mantalskontoret konstaterades att i huset nr. 16 Köpmangatan 1 trappa upp är boende 2:e sekreterare vid UD, Carl Sverker Åström, född 30/12 1915 i Uppsala domkyrkoförsamling, ogift.

Beträffande Yeliseyev har hit från Australien överlämnats en rapport av den 6.4.55:

”Yeliseyev”, Elisei. Född 8/6-1909. Befattning 1:e legationssekreterare. Verkligt namn: Sinitsyn, Elisei, Tikhonovich. 1942 biträdande chef för NKGB:s (KGB) skandinaviska avdelning. 1944 förflyttad från Finland till Sverige som biträdande NKGB:s resident. 1946 förflyttad tillbaks till Finland som NKGB:s resident (KGB:s chef). Senare förflyttad tillbaks till Moskva som chef för den skandinaviska avdelningen inom informations kommitténs europeiska direktorat (KGB). 1950 placerad i Tyskland som legal resident kamouflerad till politisk rådgivare. Sinitsyn ansågs enligt Petrov vara expert på att knyta spionkontakter i utlandet och höll föreläsningar inom KGB i detta ämne.

Den 1.6.55 anmodades Petrov att lämna ytterligare upplysningar i rubricerade ärende ”OSA”. Till en början förklarade Petrov, att han nu tror att OSA:s verkliga namn var Åström. Han berättade därefter: Chernov var den tjänsteman som först kom i kontakt med OSA, troligen på någon mottagning på ryska ambassaden. Petrov såg ett flertal rapporter som innehöll upplysningar om svensk politik, vilka Chernov fått genom OSA. Rapporterna innehöll emellertid icke upplysningar eller karaktäristika om personer. Ibland besökte Chernov OSA i dennes våning och i sina rapporter beskrev han våningen och möbleringen och uppgav att våningen var ganska fattigt möblerad. Chernov begärde tillstånd att ge Åström en radioapparat i gåva och Moskva gav detta tillstånd. Chernov kunde icke genoföra planen att ge Åström en radioapparat. Orsaken var möjligen att Åström lämnade Sverige för tjänstgöring i något annat land. Efter instruktioner från Moskva fick Yeniseyev alias Sinitsyn överta Åström och Yeliseyev träffade Åström åtminstone ett par gånger. Yeliseyev hade en mycket högre ställning än Chernov och detta var uppenbarligen anledningen till att han fick överta Åström. — Såsom uppgivits i tidigare rapporter, vägrade Åström att bli (fullt utvecklad) agent. Petrov tror att ett nytt försök att rekrytera Åström hade planlagts men Petrov vet icke någonting om detta nya rekryteringsförsök. Åström ansågs tycka om Ryssland och han träffade många ryssar. Petrov minns att Åström varit i Ryssland och att han talade ryska. Detta var även nödvändigt, eftersom Yeliseyev icke talade något annat språk än ryska. Petrov är säker på att Chernov icke hade något mer sammanträffande med Åström, sedan han förgäves gjort ett försök att värva honom som agent.[33]

 

Min analys: Uppenbart har Åström lämnat för Sovjetunionen viktig information om Sverige och svenska förhållanden, främst ”upplysningar om svensk politik” vilken jag tolkar som svenska ståndpunkter i olika frågor men det kan även vara exempelvis amerikanska eller andra västländers ståndpunkter. Han har åtminstone fram till 1947 då Petrov lämnade Sverige vägrat att låta sig värvas som fullt utvecklad agent. Det vill säga en agent som själv lämnar regelbundna rapporter till Moskva via terrängbrevlådor, radio eller kurirer som Wennerström gjorde. Under den här perioden får man nog enligt min bedömning ändå med hänsyn till Petrovs uppgifter klassa Åström som åtminstone sovjetisk inflytelseagent eller Asset som det heter internationellt. En inflytelseagent behöver inte lämna skriftliga rapporter även om KGB föredrar detta för att de lättare skall kunna vidarebefordra rätt information till Moskva. Om agenterna vägrar att lämna skriftligt material får de en kontaktperson i en högre och mer betrodd ställning inom den sovjetiska underrättelsetjänsten istället. Men vad som hänt efter 1947 vet vi inte med referens till Petrov- utredningen. Det finns en personakt upprättad på Sverker Åström med beteckningen HA 901/55 i Säpoarkivet där det finns betydligt mer material från senare tid men den lämnar inte Säpo ut. I en intervju säger förre chefen för Säpo:s byrå B kontraspionaget, Olof Frånstedt, som hade hand om fallet OSA på 1960- och 70-talen följande:

 

”Det finns bevis mot Åström i Säpo:s arkiv, helt entydiga bevis, men vi kan inte lägga fram bevisen nu av flera olika anledningar. Regeringen har bestämt att det inte får offentliggöras. Jag fick träffa KGB-avhopparna, makarna Petrov några år efter deras avhopp till väst och då berättade de i detalj om Sverker Åströms förehavanden och att han var sovjetisk agent. Det är väldigt få som kommer åt vissa politikers akter hos Säpo. Det gällde att ha livförsäkringar. Själv hade jag bland annat de säkra informationerna om Sverker Åström, och Carl Persson hade bordellaffären som sin livförsäkring. Palme hade tidigt fått informationer om att Åström var en värvad agent och han fick också fortlöpande informationer om detta under min tid på Säpo 1962-78. Men han gjorde ingenting åt det. Han låtsades inte om det, vilket var högst märkligt och kastade en skugga på Palme själv. Jag visste att jag inte fick gripa Åström för regeringen men en dag i slutet av min Säpo karriär, 1977 tror jag det var, gick jag upp till UD och sökte upp Åström. I enrum talade jag om för honom:

”Jag kommer för att informera dig om att den man du umgås med från den sovjetiska ambassaden heter Satzkievich. Satzkievich är den sovjetiska ambassadens KGB resident (KGB chef). Vi har följt honom och vi vet att du har varit hemma hos honom. Enligt våra erfarenheter på området så är det här mycket allvarligt. Då tittar han på mig och säger iskallt: Jag vet… och du vet. Det var allt han sa.”[34]

 

Till Åströms försvar måste jag inflika, så kan man förstå både hans svar och hållning gentemot Säpo. Olof Palme hade, vet vi idag, under sin tid som statsminister, förordat att både den militära underrättelsetjänsten och Säpo skulle samarbeta mer med KGB/GRU. Man kan förmoda att även UD fick dessa förhållningsorder av Palme. Se artikeln nedan i DN 7 juni 1989 efter ett tips från anonym Säpokälla. DN hade dock inte tillgång till Åströms personakt och kunde därför  inte belägga påståendena i artikeln. Åström nekade till anklagelserna i artikeln.

 

Artikel DN 7 juni 1989

 

Dramatisering utan verklig förankring:

Carl Sverker Åström lämnar sin lägenhet på Köpmangatan för att bege sig till en bekant, KGB chefen på ryska ambassaden i Stockholm. Det är fredagkväll den 13 juni 1952, bara 9 timmar efter att DC-3:an skjutits ned med 8 svenskar ombord. Han ska få besked om vad exakt det var som hade hänt och varför det skett. Åström skriver sedan sin rapport, mycket initierad och med detaljer som ingen annan i regeringen hade tillgång till och fick således mycket beröm för rapporten. Åström med sina kontakter kunde man lita på.

Som motprestation för uppgifterna han just fått från den sovjetiske residenten berättar han vad den svenska hållningen är och lugnar honom sedan med att garantera att vi, Sverige, skulle ligga lågt i den här affären. Det svenska Flygvapnet och FRA hade fått sig en läxa de sent skulle glömma. Sverker Åström lämnar lägenheten och går ensam genom den blågrå natten mot Gamla Stan med en röd och en grön strumpa instuckna i de välputsade skorna. Symboliserande att han hade en fot i vardera lägret. Vila i frid du store säkerhetspolitiske expert. Vi skola diskutera ditt verk i många år än. 

 

Ha en bra sommar, Anders Jallai

 

 

[1] Ögonblick, Åström 2003, sid 147.

[2] Ibid sid 96.

[3] Dokumentär om Sverker Åström 2007 SVT.

[4] Säpoarkivet, P4599 Wennerström personakt, förhör med Åström.

[5] Ur skuggan av Olof Palme, Ingvar Carlsson 1999, sid 74.

[6] Dokumentär om Sverker Åström 2007 SVT.

[7] Ibid.

[8] Ögonblick, Åström 2003, sid 268.

[9] Ibid sid 269-270.

[10] KGB inifrån, Andrew och Gordievskij 1990, sid 86.

[11] Ibid.

[12] Kessler, Moscow station.

[13] Ibid sid 21-23.

[14] KGB inifrån del 2, Andrew och Gordievskij 1990, sid 87.

[15] Andrew and Mitrokhin, The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive 1999

[16] Andrew and Mitrokhin, The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive 1999, sid 400-401.

[17] Ibid sid 401.

[18] Spy Wars, Tennant H Bagley 2007, sid 260.

[19] Säpoarkivet, Gösta Hellström personakt.

[20] Ögonblick, Åström 2003.

[21] Säpoarkivet, P4599 Wennerström personakt, förhör Reinius.

[22] Ibid. Förhör Ringborg.

[23] Säpoarkivet, P4599 Wennerström personakt, Telefon kontroll.

[24] Ibid.

[25] Ögonblick, Åström 2003, sid 33.

[26] Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmsaffären, bil 2 sid 117.

[27] Ögonblick, Åström 2003, sid 33.

[28] Ibid.

[29] Intervju med Vinge 2006.

[30] Maktkamp om Säpo, Erik Magnusson 1989.

[31] Säpoarkivet, P4599 Wennerström personakt, förhör Åström.

[32] Ibid.

[33] Säpoarkivet, P5279 personakt makarna Petrov, fallet OSA.

[34] Intervju Frånstedt 2006.

 

Spionerna på Säpo – Anton Modin 8

SPIONERNA PÅ SÄPO – ANTON MODIN 8

Spionerna på Säpo heter nya boken som återigen utspelar sig i 1980-talets Sverige. Jag har fastnat i det årtiondet, känner jag, förmodligen på grund av att 1980-talet beskriver kalla kriget på ett mycket bra sätt. Och mycket av det som hände då har bevisligen haft återverkningar på det som händer runt oss idag i Sverige – det som vi inte riktigt förstår. Alla oheliga allianser, desinformations-attacker, spionnätverk, illegalister med dunkla motiv, brottssyndikat, nepotism inom media och myndigheter, och framförallt det styrande nätverket i Sverige som jag ibland kallar Deep State, den dolda staten. Därför måste än idag vissa saker som riskerar att avslöja denna maktordning hemligstämplas även om det hände för länge sedan. Saker som vi egentligen har rätt att få reda på men inte får på grund av luddig lagstiftning. Exempelvis så är delar av dokumentationen om DC-3:an som som sköts ned av Sovjet 1952 fortfarande hemligstämplade – 66 år gamla papper!

I min nya bok Spionerna på Säpo tar jag ytterligare ett steg på vägen mot klarhet. Du ska nämligen få träffa spionen Stig Bergling och få möjligheter att tömma honom på information. Information som du kommer vara den första att få ta del av. Och varför just du och jag är de första som får det, kommer du förstå när du läst boken. Bergling var nämligen inte ensam i sitt arbete för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han hade medhjälpare i Säpo. Något som vissa i landet gjorde allt för att skydda.

Innan jag går in på händelserna i nya boken ska jag ge dig lite bakgrund. Bergling anställdes på Säpo 1969 och placerades snart i Ryssroteln. I mars 1976 fick han jobbet som chef för den mycket hemliga spanings-expeditionen som tillhörde Ryssroteln. Spanings-expeditionen där all spaning och kontraspionage på utländska underrättelseoperatörer beordrades, organiserades och sammanställdes. Berglings närmaste chefer vid den tiden var Tore Forsberg och Olof Frånstedt. Administrativ chef för hela Säpo var vid den tiden Hans Holmér.

 

Stig Bergling vid ett av mina besök hos honom på Ersta sjukhus

1979 greps Stig Bergling av den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet på Tel Avivs flygplats, helt utan Säpos inblandning. Efter att bevis framförts mot honom i form av en hemlig inspelning mellan Bergling och hans kontaktman i GRU erkände han sitt spioneri för GRU. Israelerna tömde honom på information och skickade honom sedan till Sverige där han ställdes inför rätta. Min uppfattning är att utan israelernas hjälp hade Bergling aldrig lagförts i Sverige. Den som hade stor del i den här operationen mot Bergling var förre Säpochefen Olof Frånstedt och han har berättat för mig hur det gick till. Det var nämligen en av hans gamla kontakter i Israel som informellt kontaktade honom. Frånstedt hade då slutat på Säpo och jobbade som länspolischef i Göteborg. Man kan undra hur det kom sig att det var israelerna som grep Bergling och inte Säpo själva, och varför de tog kontakt med Frånstedt och inte direkt med Säpoledningen? Det logiska hade ju varit att Säpo gripit honom i Sverige. Det fanns nämligen mängder med misstankar mot honom sedan tidigare och till och med bevis i form av minst ett vittne. Jag tror du kommer få svaret i Spionerna på Säpo.

I två klipp från en SVT-dokumentär av Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson kommer Bergling in på dessa händelser. I första klippet, hur han fick jobbet på Spaningsexpeditionen.

IMG_5845 

i andra klippet om misstankarna mot honom och GRU:s kontakter i Säpo.

IMG_5853

 

I ett Expressen-reportage om Bergling från 2009 berättade Bergling att han skrivit en lista på vilka som kan ha varit hans beskyddare på Säpo. Alltså svenskar som jobbade åt den sovjetiska underrättelsetjänsten. På listan som han skrivit fanns bl a namnen: Hans Holmér, Tore Forsberg och P-G Näss. Expressen skriver:

 

Det ligger en handskriven lista med namn på Stig Berglings skrivbord. Handstilen är lätt darrig, men helt läslig. Stig Bergling säger att han skrev listan i natt. Han kunde inte sova. Tankarna rusade runt i hans huvud. På kvällen hade han sett en förhandskopia av den tv-dokumentär om honom som sänds i kväll i SVT (se klippen ovan).
Han kunde inte sluta tänka på den fråga som ställdes i slutet av programmet: Hur han kunde tilllåtas fortsätta sitt spioneri så länge, trots alla varningssignaler? Och hur han – en notorisk drinkare och kvinnokarl – gång på gång kunde placeras på det ena toppjobbet känsligare än det andra, högt ovanför hans utbildning och kompetens?

– Det är klart att jag fick hjälp av någon i bakgrunden. En skyddsängel. Den verkliga storspionen. Och jag tror jag vet vem det var, säger Stig Bergling och stryker under med pennan i sin lista.Där finns ett 15-tal namn. En kort lista på dem som var inblandade i beslutet att slänga in honom i psykvården efter domen och en tid på Hall-anstalten. Det är namn på män som han hatar. Och så, under den, en lite längre lista med namn på tidigare kolleger inom säkerhetspolisen: Bland namnen finns PG Näss, Hans Holmér. Och så Tore Forsberg, den legendariske spionjägaren som ledde jakten på storspionen Bergling hemma i Sverige och som gick bort i augusti i fjol.

– Det är klart att jag hade beskydd av någon. Hur skulle jag annars ha fått jobb som expeditionschef på Ryssroteln? Jag trodde de skämtade när jag fick frågan, säger Stig Bergling.

Den gamle storspionen beskriver den grandiosa hämnd, den stora upprättelse, han ska få när den fantastiska sanningen snart kommer fram.

– Jag vet att den jag letar efter finns här bland de här namnen.

https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/stig-bergling-jag-ska-se-till-att-den-riktiga-storspionen-avslojas/

 

Jag gjorde mina intervjuer med Bergling 2013-14 och fick då reda på vem det var som beskyddade honom på Säpo. Vem av namnen på listan det var. Men han berättade även en hel del annat smått sensationellt som exempelvis en hemlighet på botten vid Utö i Stockholms södra skärgård! Det här är saker som jag velat skriva om tidigare men inte vågat så länge Bergling levde. Anledningen är att jag insåg att han kunde råka illa ut. Nu vilar Bergling i jorden sedan snart tre år och jag är tacksam för att han berättade sanningen till slut. En sanning som tar oss ännu djupare in i lögner, dubbelspel och dimridåer. In i ett Sverige som de flesta av oss inte tror finns – in i Anton Modin-land, om du så vill. I nya boken Spionerna på Säpo rör vi oss ned till källarvåningarna inte bara på Säpo utan även andra delar av svenska myndigheter och inte minst leder det in i det svenska etablissemanget. ”Saker börjar klarna”, som någon privatspanare skrev för många år sedan angående Palmemordet. Jag önskar er mycket nöje med nya boken och glöm inte att kommentera om vad ni tycker och tror själva i ämnet. Det är uppskattat, lovar jag.

 

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

 

Spionerna på Säpo som ebok eller storpocket beställer du via Bokus eller Adlibris. Eboken finns även på iBooks som vanligt.

Länk till Spionerna på Säpo:

Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/spionerna-pa-sapo-9789188307125

Bokus: https://www.bokus.com/bok/9789188307125/spionerna-pa-sapo/

mp3-ljudbok Adlibris: https://www.adlibris.com/se/ljudbok/spionerna-pa-sapo-9789188307156

mp3-ljudbok Dito: https://dito.se/ljudbok/9789188307156/spionerna-på-säpo

SVT Dokumentären Stig Bergling i fiendens tjänsthttps://www.youtube.com/watch?v=sQK9zQt8ibQ

Bakgrund till Mördarkommandot del 4: Tips från knarkare

 

I fjärde delen av Bakgrund till Mördarkommandot tänkte jag ta upp vittnesmålen från Johnny Rågbjer och Jean Rimbleus. Det fanns alltså två vittnen som skulle ha kunnat bevisa vad som faktiskt hände den 18 november 1984 i Norra Hammarbyhamnen. Två vittnen som polisen inte ens förhörde! Den ene Jean Rimbleus fick ringa in två gånger för att bli hörd och den andra gången tog en tjänsteman upp hennes vittnesmål per telefon. Hon fick aldrig träffa utredaren Eric Skoglund. Det andra vittnet Johnny Rågbjer som påstod att han sett kvinnornas vita bil knuffas över kajkanten av tre män förhördes inte heller. I båda fallen var polisinspektör Eric Skoglund tämligen ointresserad, precis som jag beskriver i Mördarkommandot.

Om vi börjar med Johnny Rågbjers tips som egentligen kom från en person han kände och hade anförtrott sig åt, Arne Risberg. Det tipset kom enligt Svenska dagbladet in på söndagen den 25 november 1984. Läs vad SvD skrev om det (postat av Ben-varför på Flashback):

Vid 10-tiden på söndagen (25/11) fick polisen in ett tips om att en person sett kvinnornas bil gå över kajkanten vid Hammarbyhamnen på söndagskvällen för en vecka sedan. Tidpunkten skulle stämma med den tidpunkt då kvinnorna försvann från restaurang Öhrns hörn på söder i Stockholm. Brandkårens dykare draggade under några timmar då ett annat tips kom in. Denne person hävdade att bilen gått över kajkanten vid Skeppsbron nära Logårdstrappan nedanför kungliga slottet.

-Vi bedömde den senare uppgiften som mera trovärdig och flyttade därför dykarna till Skeppsbron, säger kriminalinspektör Birgitta Ekelund-Lovén till SvD. Draggningen gav dock inga resultat.

https://www.svd.se/arkiv/1984-11-26/6

 

Här har alltså det märkliga hänt att så fort polisen börjar dragga på platsen för tipset från Rågbjer så kommer det in ett annat mot-tips som säger att bilen knuffats ned för kajen på Skeppsbron. Det leder till att dykningarna avbryts i Hammarbyhamnen, på den korrekta platsen, och istället flyttas till Skeppsbron,  en helt felaktig plats. Tillfällighet eller konspiration? Vad tror du? Det här var en vecka efter försvinnandet och jag tror själv på konspiration. Det vill säga att någon medvetet ville få bort polisens dykningar från platsen där bilen låg. Bevisligen var ju tipset om Skeppsbron falskt. Det vi också vet är att Rågbjers tips via Risberg var sant. Bilen hittades vid det nybyggda området i Norra Hammarbyhamnen ett halvår senare.

I Mördarkommandot vet ni som läst att jag lägger en hel del tyngd vid tipset från Johnny Rågbjer som är en pseudonym. Jag är medveten om att han var en missbrukare och jag är medveten om att tipset är i andra hand, men det som inte går att bortse ifrån är att tipset bevisligen var korrekt. Bilen låg precis där Rågjer sa att han sett tre man knuffa i den. Bilen hittades ett halvår senare på den plats som Rågbjer pekat ut. Sedan hur det gått till i detalj går det bara att spekulera i, men att han sett några personer knuffa bilen över kanten styrks ju av att han var livrädd för att officiellt vittna om det här för polisen. Han trodde att han såg ett mord, vilket han förmodligen också gjorde. Det är helt enkelt sannolikhetsteori som ligger bakom min starka tro på Rågbjer. Sannolikheten att han skulle ha hittat på alltsammans och sedan med ren tur prickat in rätt plats för fyndet bland alla kajer och vattendrag i Stockholmsområdet har toklåga odds. Så låga att det är svårt att räkna på det. Rågbjer måste enligt mitt sätt att se det verkligen själv ha iakttagit när bilen gick över kajkanten eller åtminstone hört någon berätta om det. I båda fallen så är det ett tillräckligt bevis för att Cats Falck och Lena Gräns mördades. Att polisinspektör Eric Skoglund på eget bevåg sedan ändrade i Rågbjers vittnesmål gör inte saken bättre. Mer om det kan du läsa om i Mördarkommandot. Skoglund ”förfalskade” protokollet som rörde Rågjers vittnesmål. Skoglund ändrade texten ”tre män knuffade i bilen” till ”bilen utförde en vändningsmanöver”, vilket ju ger helt olika scenarier. Från mord till olycka, så att säga, sannolikt för att styrka sin egen tes. Läs mer om det i Extramaterialet nedan.

Det andra vittnesmålet som jag tänkte ta upp hittade jag lite av en slump. Det fanns bara en liten anteckning över ett telefontips bland de ca tusen dokument som jag har från polisutredningen och vem som helst hade kunnat missa det. Det stod bland annat följande:

 

Vittnesmål från Jane Rimbleus

Fredagen den 31 maj 1985 klockan 23.30 ringde Jean Rimbleus till undertecknad (polis) och uppgav att hon i samband med att de två försvunna flickorna Gräns och Falck hittats drog sig till minnes en händelse lördagen den 17 november 1984, ca 07.30 på morgonen.

 Den aktuella morgonen skulle Rimbleus hämta sin bil som hon parkerat vid Hammarbyhamnen. Hon observerade då 7–8 manspersoner som stod vid kajkanten och pratade. Rimbleus kommer ihåg att hon reagerade och tyckte att det såg konstigt ut när männen stod där, dels var alla välklädda, d v s hade kostym fast det var ganska kallt och dessutom låg det ingen båt vid kajkanten. I närheten av männen stod även en stor bil, möjligen svart till färgen. Rimbleus tror att de 7–8 männen kan ha varit utlänningar.

Eftersom Rimbleus bor vid Hammarbyhamnen såg hon när bilen med de två flickorna Gräns och Falck togs upp. Bilen hittades på exakt samma plats där Rimbleus såg de 7-8 manspersonerna den 17 nov 1984.

(Polisutredningen om Cats Falck, PM Södermalmspolisen VD 3, 1985-06-01)

 

Rimbleus hade alltså sett 7-8 välklädda manspersoner, en tidig lördagsmorgon innan det ens blivit ljust, stå och diskutera något på platsen där bilen senare hittades. När jag ringde upp Rimbleus för några år sedan berättade hon att polisen inte hörde av sig på ett halvår efter att hon ringt in sitt tips, utan det var när hon själv såg bilen bärgas på samma plats i maj 1985 som hon återigen kontaktade polisen. Det är det samtalet som du ser dokumenterat ovan. Hon la till att hon till sin väninna spontant sagt att hon trodde det var ryssar. De gav det intrycket, deras klädsel och sätt. När ”ryssarna” såg Rimbleus märkte hon att männen tystnade som om de pratat om något hemligt. Det här var alltså klockan 7.30 en lördagsmorgon den 17 november 1984 på parkeringen vid Norra Hammarbyhamnen. Dagen innan Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Inte direkt en perfekt plats för ett spontant möte några finklädda vänner emellan. Dessutom började det precis ljusna ute. Männen hade alltså sannolikt kommit dit då det fortfarande var mörkt ute.

Även det här vittnesmålet vore värdelöst om inte bilen hittats vid just Norra Hammarbyhamnen i höjd med det nybyggda området på Färgargårdstorget. Men eftersom bilen upphittades just här så går det inte att bortse från det här vittnesmålet heller. De två vittnesmålen är bevis som jag ser det. Bevis för att Cats och Lena Gräns inte dog på grund av en freak accident utan genom annans handverkan.

Genom mina fyra inlägg, Bakgrund till Mördarkommandot del 1-4 tycker jag att det är bevisat bortom rimligt tvivel att SVT journalisten Cats Falck och hennes nära vän Lena Gräns mördades i november 1984. Åtminstone är mina bevis betydligt starkare än polisutredare Eric Skoglunds gällande hans olycksscenario. Vilka jag tror utförde det, varför och hur det gick till kan du läsa om i Mördarkommandot.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

 

Extramaterial: En av de viktigaste pusselbiten i hela den havererade polisutredningen var, med facit i hand, vittnesmålet från ”knarkaren” som jag kallar Johnny Rågbjer i Mördarkommandot. Han hade berättat för sin nära vän Arne Risberg om att han sett tre män knuffa en bil över kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Risberg hade sedan gått med uppgifterna till Expressen och en av de döda kvinnornas pappa Elov Edman hade via Expressen fått intervjua Risberg. Edman skickade efter det en skrivelse till spaningsledningen hos polisen angående Risbergs uppgifter som han fått höra om. Du kan följa korrespondensen nedan. Edmans uppgifter dokumenterades och lagrades i polisutredningen, men efter fem veckor hände det märkliga att spaningsledaren Eric Skoglund ändrade i uppgifterna. I originaluppteckningen som är från den 14/12 1984 och som bygger på Risbergs uppgifter står det att: ”Tre män rullade en bil över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen”. I Skoglunds skrivelse (Spaningsuppslag) från den 22/1 1985 står det att: ”en vit bil kommit åkande fram till vagnen (där han satt) och kanske något förbi. Bilen hade stannat upp i vändningsmanöver som slutat i att bilen gått över kajkanten och ner i vattnet.”

Eric Skoglund hade förstås kommit undan med det här om bilen aldrig hade återfunnits i Norra Hammarbyhamnen fyra månader senare. Nu kom han inte undan, även om det är i elfte timmen. Det man kan konstatera av de manipulerade rapporterna är i alla falla att uppgifterna från ”knarkaren” hade kommit Risberg tillhanda kvällen den 19 november 1984, alltså en dag efter Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Dessutom framgår det att bilen gått över kajkanten där det funnits nybyggda hus. Vilket betyder vid kajplatserna 307-309. I Mördarkommandot kan du läsa hur jag resonerar kring varför jag tycker att detta vittnesmål är så viktigt.

 

14/12 1984: Skrivelse från Lena Gräns far Elov Edman till polisen angående Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

14/12 1984: Spaningsledningens rapport om Elov Edmans skrivelse gällande Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

22/1 1985: Skoglunds slutrapport om Arne Risbergs uppgifter. Lägg märke till att: ”de tre männen knuffade bilen över kajkanten” nu skrivits om till: ”en backningsmanöver över kajkanten”. Skoglund har alltså fem veckor efter Elov Edmans skrivelse om Arne Risbergs uppgifter kommit att ändrat uppgifterna från att tre män knuffade i bilen till att det var en olycklig backningsmanöver som ledde till att bilen gick över kajkanten.

Bakgrund till Mördarkommandot del 3: Olycksbilens skador

Norra Hammarbyhamnen med kranräls och spårvagn.

Dags för sommarens del 3 i serien om Cats Falck. Falck var alltså reporter på SVT Rapport, Sveriges största nyhetskanal vid den tiden och förmodligen än idag. Vi hade ju bara två tevekanaler på den tiden, 1984. Tänk er tanken att en reporter på SVT idag skulle försvinna under mystiska omständigheter, dessutom mitt under arbetet med ett känsligt reportage om olaglig vapenexport. Vem skulle överhuvudtaget tro att det var en vanlig olycka? Frågan är om vi var hjärntvättade på den tiden eller om det var så att media och myndigheter helt enkelt hade så hög trovärdighet; jag menar att vi trodde på allt som media skrev och våra myndigheter sa? Det märkligaste är kanske att ingen på teve gjort ett fördjupande filmreportage eller undersökning av Cats död. Hon var en kollega och ingen verkade bry sig. Jag har själv talat med några reportrar från den tiden och de säger bara: det var halt ute den natten – det var en olycka. Det hela ter sig pinsamt idag, tycker jag och Cats kollega på Sveriges Radio, GM beter sig allra mest underligt. Så pass underligt att jag tror att hon är inblandad på något sätt. I boken beskriver jag ett scenario på hur jag själv tror att mordet på journalisten Cats Falck gått till. Där beskrivs även Cats chef på Rapport, Ingemar Odlander och hans agerande och inblandning relativt ingående. Odlander som dog för några år sedan var redaktionschef på Rapport. Tilläggas ska att det faktiskt finns ett bra radioreportage om Cats Falck som är gjort 2004 av frilansande journalist och Stasi-forskare Christoph Andersson 20 år efter händelsen. Lyssna på det här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562221?programid=909

 

Renault 12 TL

Ett av polisens starkaste argument för att Cats Falck och Lena Gräns av misstag kört över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen var den upphittade bilens ”omfattande skador på fälgarna”. Det skulle nämligen bevisa att de kört över den 14,5 centimeter höga kranrälsen som går längs kajkanten på Norra Hammarbyhamnen. Det var nämligen en förutsättning för att bilen skulle kunna hamna i vattnet på ett ”naturligt” sätt. För några år sedan provkörde jag en Renault 12 av årsmodell 1975. Jag ville dels se hur bilen såg ut, dels kunna göra en bedömning av polisens olycksteori. Det som genast slog mig när jag satte mig på förarplatsen var hur liten bilen är. Betydligt mindre än dagens bilar. Fälgarna är av storleken 13 tum vilket motsvarar 33 cm i diameter. Dessa små hjul ska alltså ta bilen över en vertikal femtoncentimeters räls. Det betyder att bilen, om det ens går, skulle behöva ha en väldigt hög fart. Att bara få sladd skulle inte räcka för att kasta bilen över rälsen. Min bedömning efter att ha provkört bilen är att det skulle ha behövts en fart av minst 50 km/tim rakt tvärs mot rälsen. Förmodligen ännu högre fart. Bilens underrede borde även ha skrapat i eftersom i den höga farten skulle stötdämparna slagit i botten och däcken tryckts ihop. Tyvärr har jag inte kunnat göra en rekonstruktion. Rälsen finns nämligen inte kvar i Norra Hammarbyhamnen. Men det hade varit intressant.

En annan sak som slog mig var att bilen hade väldigt svaga prestanda. Motorn var på 1,3 liter och hade endast 60 hästkrafter. Jag har inga uppgifter om tiden noll till hundra men gissar på 15-20 sekunder, kanske mer. Det hade varit svårt att komma upp i den farten som krävdes på kajen. Utrymmet var för litet. På parkeringen vid kajplatserna 307-308, där bilen förmodligen hittades var utrymmet ännu mindre. Runt 20-30 meter. Dessutom gick vägen där i en lång raksträcka. Hur bilen skulle fått sladd kräver helt enkelt ett stort mått av fantasi.

 

Norra Hammarbyhamnen 1984-04-27, flygfoto Hamnförvaltningen. Bilen bärgades i bildens högra kant nära det stora fartyget vid siffran 2.

Högupplöst PDF: 20161118083505592_0001-2

Om olycks-scenariot överhuvudtaget varit möjligt så måste det, precis som polisen Eric Skoglund påpekade, ha medfört stora skador på fälgarna. Och nu kommer det intressanta: dessa skador fanns också på fälgarna enligt Skoglund! Skadorna fanns på fälgarna på bilens högra sida, enligt Skoglunds anteckningar. Men det finns inga bilder från bilens högersida i utredningen. Jag bestämde mig för att kolla upp det här. Någonstans måste det finnas bilder! Uppvisar fälgarna skador, stärker det Skoglunds olycksscenario. Jag började med att söka efter fotograferna som varit på platsen då bilen bärgades den 29 maj 1985. Jag fann att det var två fotografer som tagit bilder åt pressen: Kjell Östberg och Denny Lorentzen.

Foto: Kjell Östberg TT 1985

Men ingen av tidningarna eller bildbyråerna hade tydliga bilder på bilens högra sida där fälgarna syntes. Jag kontaktade då TT som hjälpte mig att få tag i original-negativen från båda fotografernas arkiv. Fotograferna är båda två idag knutna till TT. Efter några dagar hittade personal på TT fler negativ från händelsen i sitt arkiv. Jag fick dem i form av kontaktkartor mailade till mig, och som jag misstänkte så fanns det flera bra bilder från bilens högra sida. Jag har publicerat några av dessa bilder i min bok Mördarkommandot. Jag rekommenderar eboken där bilderna håller högre kvalitet. Fälgarna hade inga tydliga skador så vitt jag kunde se på de högupplösta bilderna. Inga skador på fälgarna – alltså ingen rälsöverkörning i hög fart. Utredare Eric Skoglund tog av allt att döma en chans när han skrev att bilens  högra fälgarn hade omfattande skador. I den tekniska rapporten som är bifogad polisutredningen är bilderna sannolikt utrensade. För jag är övertygad om att det måste ha funnits bilder på bilen i polisrapporten. Speciellt på fälgarna eftersom de omnämns i rapporten. Dessutom, som ni läste i Mördarkommandot, skrotades bilen redan två veckor efter bärgningen! Allt för att dölja bevisen, eller? Skoglund hade sannolikt också ha chansat på att ingen kontrollerade kajplatsnumren som han avgav i polisrapporten. Läs mitt första inlägg ”Bakgrund till Mördarkommandot del 1”.

1985 var kajplatserna inte tydligt utmärkta som de är idag. Gå gärna ned och titta själv i Norra Hammarbyhamnen. Det nybyggda området står kvar och kajplatsnumren finns utmärkta med skyltar. Mitt emot, över vattnet, där gamla Lumafabriken fanns står även en kran uppställd. En sådan kran som gick på den höga rälsen längs kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Ett intressant sammanträffande är att Östtyska-ambassaden i Stockholm hade en hemlig lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. En lägenhet där man inhyste bland annat Stasi-chefen Marcus Wolf under ett av sina dolda Stockholmsbesök.

Vänligen, Anders Jallai.

 

Kajplats 310 idag. 310 ligger strax öster om det 1984 nybyggda området.

 

 

Extramaterial: Två märkliga PM som finns i polisundersökningen. Båda två är skrivna av ansvarig polisinspektör Eric Skoglund i en form av ”lita på mig anda”. Prydligt undertecknade av Skoglund själv men helt utan dokumentation eller bekräftelse från annan expert eller undersökning. Slarv eller medveten strategi? Döm själv.

 

Skoglunds egen rapport om bilens skick vid bärgningen. Lägg märke till att han refererar till vad en okänd verkmästare på Volvo sagt. Det finns ingen annan dokumentation direkt från undersökningen. Inte heller något namn på verkmästaren. Bara denna Skoglunds sammanfattning med en prydlig underskrift med syftet att stärka trovärdigheten.

 

Preliminär rättsläkarrapport. Lägg märke till att det åter handlar om Skoglunds egen sammanfattning av vad rättsläkaren kommit fram till. I rättsläkarrapporten som Milan Valverius skrev senare nämndes inget om ett kraftigt näsbensbrott. Men promemorian om preliminärundersökningen är återigen noggrant undertecknad av Skoglund själv …