Anders Jallai Rotating Header Image

Vad gjorde Hans Holmér kvällen då Palme mördades?

Dec 18th, 2011
by Anders Jallai.
2 comments

Hans Holmér

 

Här kommer ett  julinlägg som du kan läsa mellan pepparkakor o glögg. Jag har egentligen inte jobbat igenom det här materialet än och det är lite spekulativt, men det är så pass intressant och faller så fint in i det stora pusslet, som du kan läsa om i min bok Landsförrädaren. Det vill säga; svaret på vem som mördade Olof Palme.

Journalisten Sven Anér påstod redan för flera år sedan att chefen för Palmeutredningen, Hans Holmér inte var där han påstod sig vara - natten då Olof Palme mördades. Inget jag la någon jättestor vikt vid då, eftersom Anér sprutade ut ”sanningar” som var alltför otroliga för att ta till sig. Jag själv, svenska folket men även Anérs egna kollegor hade svårt att tro på det. Det var som om Anér hade helt egna källor. Så här i efterhand, ca 20 år senare, framstår hans uppgifter desto intressantare. Då, när uppgifterna var aktuella i och med Anérs bok Affären Borlänge, Bokskogen 1995, reagerade jag kanske på att Holmér åkte upp för att åka Vasaloppet redan på fredagen? Jag har själv åkt Vasaloppet och de flesta motionärer, liksom jag själv åker upp på lördagen, eftersom loppet går på en söndag. Det andra jag la märke till var valet av övernattningsort – Borlänge. Det ligger hela 19 mil från starten i Sälen. Alltså ungefär halvvägs, eftersom Borlänge ligger ca 22 mil från Stockholm. Vad hade Holmér i Borlänge att göra om han skulle åka Vasaloppet? Det skulle ha tagit flera timmar att ta sig till Sälen på söndagsmorgonen med all trafik. Loppet börjar 08.00. Holmér hade varit tvungen att gå upp mitt i natten! Men visst det är möjligt att han skulle åka till Sälen på lördagen, men det har han aldrig sagt något om. Varför åka ”bara 22 mil”, cirka 2,5 timmars bilfärd på fredagen för att sedan ta in på ett hotell som han inte bokat i förväg? Var det för att komma ”lagom nära” Sveavägen? Jag vet – spekulationer. Men kan Holmér ha haft någon förhandsinformation om mordet eller rent av var en av spelarna? Så här skriver Holmér själv om sin skidresa:

”Lyckligt ovetande om alla problem ligger jag och sover på Scandic hotell i Borlänge. Jag är på väg till Sälen och min 18:e Vasaloppsstart i rad. Vid middagstid på fredagen lämnade jag Stockholm och jag har tillbringat kvällen med att stoppa i mig bananer, russin, jordnötter, choklad, koreanska äppelpäron, vingum och öl. Den egendomliga uppladdningen med kolhydrater inför ansträngningen på söndagen har följts av min kvinna (Åsa, min anm.) med förståelse men med förundrade ögon. Jag sover gott. Telefonen är knäpptyst. Jag har inte heller någon personsökare med mig som kan pipa och störa friden. Vasaloppshelgen är faktiskt den enda helg på året, då poliserna på ledningscentralen inte vet hur de ska få tag på mig.” (Hans Holmér, Olof Palme är skjuten, sid 26)

Läs vidare om mina spekulationer:

Anér påstår i Affären Borlänge, att Hans Holmér inte befann sig i Borlänge på mordnatten, som Holmér själv sagt. Ett ganska magstarkt påståenden och om det är sant – sensationellt och konspiratoriskt. Men framför allt – mycket komprometterande för Holmér själv. Så här skriver Sven Anér om sin egna undersökning i boken Cover Up: Palmemordet:

”Den 26 maj 1988 kontaktar Anér receptionschefen Maj Lundén på hotell Scandic och frågar om Hans Holmér bott på hotellet den 28/2 – 1/3 1986. Hennes svar kommer dagen efter: Nej, vi har inga hotellhandlingar som visar att Holmér skulle ha bott på hotellet den här natten. Istället för liggare har vi kopior av hotellräkningarna, införda i kronologisk ordning. Där finns Holmér inte med. Han har inte bott på hotellet den natten.”

Anér påstår i sin bok att ingen sett Holmér på hotellet. Varken på fredagskvällen eller lördag morgon. Än mindre sett hans kvinna, Åsa.

 

Hans Holmér

 

Länspolismästare Holmér som på eget bevåg tog över Palmeutredningen redan dagen efter mordet. Trots att han varken hade rätt utbildning eller erfarenhet av att leda mordutredningar. Han hade enligt uppgift inte ens utrett en cykelstöld innan han tog sig an Palmemordet. Ljuger Holmér om vad han gjorde på mordnatten? Och hur kom det sig att Sven Anér gav sig på just Holmér. Holmér som jobbade mycket nära regeringen och Ingvar Carlsson. Här ligger en hund begraven, tycker jag. Vad tycker du? Jag har i alla fall grävt lite i Holmérs eftermäle. Kunde helt enkelt inte låta bli. Holmér är död – jag vet – men sanningen måste fram. Jag har frågat runt bland poliser i Stockholm, Säpochefer och gamla kollegor till honom. Även talat med några ur den gamla Palmegruppen som Holmér ledde. Det här är bilden som målas upp av honom:

HH var maktgalen. Han kunde gå över lik för att nå sina mål. Han var mycket manipulativ. Han körde tjänstebil på fyllan. Några tidigare kollegor målar ut honom som psykopatisk. Han ljög friskt och ogenerat. Han hotade kollegor som hindrade honom. Han styrde Stockholmspolisen lite som sin egen maffia. HH kände Palme. Det var IB chefen Birger Elmér som rekommenderade Palme att utnämna HH till Säpochef 1970. HH var SSI. HH och Ebbe C planterade kurdspåret, redan innan mordet.  

Inga fina ord och inget jag kan bekräfta, men så sa de och det är viktigt när vi går vidare i undersökningen om var Hans Holmér befann sig under mordnatten. Anér har i sin bok Affären Borlänge, noggrant undersökt och kommit fram till genom bland annat vittnesmål att Holmér inte bodde på Scandic hotell Borlänge under mordnatten. Anér påstod t o m att GW Persson visste om det och sagt det till Anér! Vad ska man tro? Om Hans Holmér ljuger om var han var på mordnatten och sedan blir chef över mordutredningen då är det verkligen en hund som begravts levande. Eller hur? Och var kurdspåret något man planerade medvetet? Jag bestämde mig för att försöka få svar på den viktiga frågan: Ljuger Holmér om sina förehavanden på mordnatten? Om min sannolikhetsmodell kommer fram till att han gör det, då ligger han illa till. Det med tanke på allt märkligt som hände i mordutredningen och även det som hände efter att han avgått, ex Ebbe Carlssonaffären. Därom råder enligt min modell, ingen tvekan. Men ljuger han verkligen om det här – att han var i Borlänge? Är inte det  lite väl konspiratoriskt?

Nu kommer jag till ett avsnitt i den här historien där jag tyvärr måste be dig lita på mig. För jag vill inte slakta mina källor. De kanske träder fram själv så småningom. Men de har hört sig för inom Stockholmspolisen under en tid och fått veta; att de flesta i Palmegruppen mycket väl visste att Holmér inte var i Borlänge under mordnatten. Han var i Solna, hos sin älskarinna.

 ”Hela mordutredningen började med en stor jävla lögn.”

Que!!??

 ”Han var hos sin älskarinna. Det där med Borlänge var en stor jävla lögn”, enligt citat från källa inom f d Palmegruppen.

Vad sägs? Holmér ljög om Borlänge för att dölja att han var hos sin älskarinna. Palmeutredningen förfalskar uppgifter, som de sedan ger till journalisten Sven Anér som bevis för att Holmér var i Borlänge. Någon vittnar falskt för att skydda Holmérs älskarinna. Är det trovärdigt? Ja kanske om det rört sig om maffian. Fungerade Stockholmspolisen verkligen som en maffia på åttiotalet? Vad jag vet så skilde sig Holmér någon tid efter Palmemordet. Holmér bodde hos Ebbe Carlsson vid tiden för Ebbe Carlssonaffären men här har jag ingen exakt tidsperiod.

Frågan är: Skulle polischefen i Stockholm, tillika chef över Sveriges genom tiderna viktigaste utredning, ljuga om var han själv befann sig för att skydda sin älskarinna? Och skulle han göra det ända fram till sin död, mer än tio år senare? Eller rör det sig om något mycket värre – nämligen att Holmér visste om att Olof Palme skulle mördas den här helgen? Ja, svara på den och du har kanske svaret på hela mordgåtan.

 

Hans Holmér

 

Jag forsätter gräva och finner ett vittnesmål som lämnats in till Palmeutredningen flera år efter mordet. Det är riksdagsmannen Jerry Martinger som skrivit ett dokument som är märkligt och just på grund av det fallit i glömska bland alla toktips i utredningen. Ett tips som jag själv tidigare haft svårt att ta till mig. Men Sven Anér har tagit upp det här i sitt eget magasin Palmenytt nr 7, augusti 2002.

Dokumentet, om det är sant, är en avgörande pusselbit i förmodligen hela Palmeutredningen – och den stora frågan är om vi ska våga tro på det eller inte?

Jag tänkte referera hela dokumentet så att du som läser, själv kan göra dig en uppfattning om vad du ska tro på eller inte. Du bestämmer själv. Svagheten är att det är en andrahandsuppgift, dock bekräftad till delar av källan själv som är död. Vad tror du?

Till dokumentet: Det här vittnesmålet lämnades in till den dåvarande moderate riksdagsmannen och ordinarie ledamoten av justitieutskottet, Jerry Martinger i slutet av åttiotalet. Vittnet Rolf Dahlgren var vid tiden för Palmemordet, chaufför åt Länspolismästare Hans Holmér. Innan du läser vittnesmålet från Holmérs chaufför, vill jag att du tänker på Arla Gryning, Stay Behind eller Krigs IB. Jag vill att du tänker på Sektionen för Särskild Granskning inom Säpo och Sektionen för särskilda insatser, SSI, inom den militära underrättelsetjänsten. Tänk på det jag skrivit i ”Landsförrädaren” och ”Spionen på FRA” och du får ytterligare en fin pusselbit som plötsligt passar alldeles utmärkt i konspirationen.

 

Dahlgrens dagbok

Dahlgrens dagbok

 

Jerry Martingers dokument:

”Vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde Dahlgren bl. a. som chaufför åt länspolismästare Hans Holmér. Tjänstgöringen följde i allmänhet en på förhand uppgjord tidsplan men kunde ibland också innebära plötsliga, ej planerade ”inhopp”. Den 28 februari 1986 (morddagen) var det meningen att Dahlgren skulle tjänstgöra under tiden 15.00 – 24.00. Strax efter lunch blev han emellertid uppringd av Hans Holmér som uppgav att Dahlgren kunde vara ledig nämnda dag bortsett från att han måste utföra en hämtning på Stockholms Central under mitten av eftermiddagen, 15.00. Dahlgren strök då den anteckning om tjänstgöring som han gjort i sin dagbok samtidigt som han talade med Holmér i telefon. Som skäl för att ge Dahlgren ledigt uppgav Holmér följande: ”Jag avser inte att vara i Stockholm under kvällen.” Dahlgren vet inte varifrån Holmér ringde, men han utgick från att samtalet kom från Holmérs tjänsterum på Polishuset.

Holmér sa (till Dahlgren) att en mansperson skulle hämtas vid Centralstation och därefter köras till Slottskajen. Där blev Dahlgren tillsagd att vänta medan mannen uträttade ett ärende. Enligt Holmér skulle mannen sedan transporteras till Polishuset. Tidpunkten för nämnda hämtning var ungefär den tid då Dahlgrens tjänstgöring egentligen skulle börja, alltså någonstans omkring klockan 15. Dahlgren fick uppfattningen att den person som han skulle hämta var en polisman som kommit med tåg från någon annan del av Sverige. Men att det skulle handla om en polis var bara en gissning från Dahlgrens sida. Dahlgren kände inte heller igen den person som han mötte vid Centralen. Enligt Dahlgren såg mannen ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern (Anders Glock? min anm.), men även detta var en gissning från Dahlgrens sida. Mannen presenterade sig inte ens för Dahlgren, men hade inga problem att finna fram till Dahlgrens bil eftersom han tydligen var förberedd på såväl bilens som Dahlgrens utseende.

Vid Slottskajen var det mycket trångt med bilar, men Dahlgren hittade en tom parkeringsruta som låg närmast Mynttorget. I samband med att mannen steg ur bilen passerade moderate partiledaren Ulf Adelsohn förbi och mannen, som inte sagt något till Dahlgren under hela färden, sa då: ”Titta, där går Adelsohn.” Dahlgren fick inte uppfattningen att mannen var närmare bekant med Adelsohn på något sätt, bara att mannen kände igen Adelsohn när han såg honom gå in i ett av husen vid Mynttorget ett stycke från bilen.

Mannen (som Dahlgren hade hämtat) var borta cirka tjugo minuter, men Dahlgren vet inte åt vilket håll denne begav sig. På särskild fråga uppger Dahlgren emellertid att han är ganska säker på att det inte var till något av Riksdagens hus som mannen gick, eftersom Dahlgren menar att han i så fall skulle ha sett detta med hänsyn till sin position i bilen. När mannen kom tillbaka hade han mycket bråttom och uppgav att han nu måste skynda sig till Polishuset. Dahlgren blev stressad och råkade i samband med att han backade ut från parkeringsrutan köra emot en annan bil. Han steg ur sin bil och tittade på den påkörda och såg att en mindre skada uppstått på den andra bilens ena bakskärm. Dahlgren sa till den skjutsade mannen att han inte kunde åka iväg utan vidare utan måste ”ordna upp” det inträffade med den andra bilens ägare, men det gjorde den andra mannen upprörd. ”Det har vi för helvete inte tid med”, sa denne med höjd röst. ”Jag tar numret och ordnar den saken senare”, sa mannen, varefter Dahlgren körde iväg.  

Under färden från Slottskajen till Polishuset förekom inte något samtal mellan Dahlgren och den skjutsande mannen. När man kom fram till Polishuset, underströk mannen att han ville köra ned i Polishusets garage, vilket Dahlgren gjorde. Nere i garaget stod två personer som Dahlgren uppfattade som yngre polismän och väntade på den hämtande mannen (Särskild Granskning? min anm.).

Efter det att Dahlgren utfört skjutsningsuppdraget körde han hem till sin bostad (nedre Kungsholmen). Han brukade ibland ta med sig bilen hem för den händelse det skulle dyka upp något ”plötsligt uppdrag”. Och eftersom den aktuella dagen hade börjat lite konstigt med ett hämtningsuppdrag trots inställd tjänstgöring, ville Dahlgren ”vara på den säkra sidan”.

 

Holmérs chaufför Rolf Dahlgren

Rolf Dahlgren

 

Vid 16.15 tiden kom två manliga kolleger på besök till Dahlgrens bostad. Kollegorna hade med sig en flaska whiskey. Eftersom Dahlgren sällan drack sprit och dessutom hade en egendomlig känsla av att det skulle dyka upp något extrauppdrag under kvällen lät Dahlgren kollegorna dricka ensamma. Dahlgren gjorde i ordning lite kaffe åt sig själv och de tre satt sedan och pratade i ungefär en timme. Därefter hämtades kollegorna av den enes fästmö. Bara några minuter efter det att kollegorna lämnat Dahlgrens lägenhet kom en annan polisman helt oväntat till Dahlgren. Han kände inte denne polisman närmare men vet att vederbörande jobbade nära Hans Holmér. Den besökande polismannen uppgav att han medförde ett uppdrag från Holmér som innebar att Dahlgren, trots tidigare besked om ledighet, skulle tjänstgöra under kvällen och hämta Holmér vid en viss tid. Dahlgren vill inte uppge på vilken plats som han skulle hämta Holmér, men säger att platsen i fråga låg ”ganska många mil från Stockholm”. Dahlgren vill heller inte närmare gå in på frågan vid vilken tid han skulle hämta Holmér eller på vilket sätt han skulle ta sig till platsen för hämtningen. På särskild fråga huruvida hämtningen skulle ske på vanligt sätt, d v s med bil, uppger Dahlgren att han i nuvarande läge är förhindrad att svara på det. Men Dahlgren lovade att eventuellt återkomma på denna punkt.

Med anledning av att Dahlgren inte vill lämna några uppgifter om hur hämtningen av Holmér gick till uppstår här en lucka i berättelsen. (Hämtades HH i Borlänge? Min anm.)

Dahlgren uppger sedan att han och Holmér från ungefär klockan 22.30 kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren hade svårt att förstå. Holmér gav hela tiden Dahlgren order om att köra runt till olika platser. Dahlgren uppger att det nästan kändes som att han körde omkring med en turist som bara skulle se sig omkring. Vid 22.45-tiden, när han befann sig vid Mariatorget, steg Holmér ur bilen och gick fram till en husingång invid något slags hotell. Dahlgren såg hur Holmér där pratade med en man i porten, och på vägen ut från denna gav mannen Holmér en kvällstidning. Dahlgren uppger att han på grund av mörker hade svårt att iaktta den andre mannens utseende. Efter det att Holmér satt sig i bilen, bad den andre mannen Dahlgren att vänta några minuter medan Holmér läste något i tidningen. Därefter fortsatte färden in mot de mer centrala delarna av stan. Olika delar av Sveavägen passerades därvid ett flertal gånger.

Den man som Dahlgren skjutsat tidigare under eftermiddagen (Centralen-mannen 60 år, min anm.) hämtades vid Operan ”några minuter före 23” och åkte med runt kvarteret vid Rådmansgatan ett flertal gånger. Det verkade som om mannen och Holmér letade efter något eller någon där, varefter mannen släpptes av i trakten kring Odenplan. Dahlgren minns inte exakt till vilken adress som mannen i fråga transporterades.

Strax före 23.30 (mordet skedde 23.21, min anm.) befann man sig vid ”ena kanten av Hagagatan”. Det är oklart om Dahlgren menar den norra eller södra delen av gatan. Holmér steg där ur bilen och gick fram till en man i 25-årsåldern, cirka tio meter bort (Arla Gryning? Min anm.). Det verkade som om Holmér hade stämt möte med mannen eftersom Holmér strax dessförinnan givit Dahlgren order om att köra till just denna plats. Efter några minuter kom Holmér tillbaka och berättade att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen.       

Färden fotsatte därefter mot den plats där mordet på Palme skulle ha ägt rum. Dahlgren tyckte då att det var konstigt att Holmér inte ville stanna på platsen där det nu samlats en hel del folk. Men Dahlgren fick bara order att ”rulla sakta förbi”. Dahlgren är säker på att han och Holmér passerade mordplatsen sju minuter efter mordet.

Någon halvtimme senare när man efter fortsatt rundkörning i Stockholms centrala delar befann sig på Norr Mälarstrand, fick Dahlgren order om att stanna bilen och hämta en väntande kvinna i 50-årsåldern (Barbro? Min anm.). Kvinnan skjutsades till en adress i Sundbyberg. Dahlgren minns inte adressen, men han minns att han, en stund efter att kvinnan lämnat bilen och man kört från platsen, upptäckte att kvinnan glömt kvar någon sorts jacka eller dylikt i bilen.

Dahlgren fick slutlige order om att köra till Mälarhöjdens tunnelbanestation, där han lämnade av Holmér strax före klockan 00.30. I samband med att Holmér steg ur bilen påminde han Dahlgren kraftfullt om Dahlgrens tystnadsplikt avseende hans uppdrag för Holmér under dagen och kvällen.

Innan Dahlgren körde från platsen såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, i vilken det förutom föraren satt minst ytterligare en person. Den kvarglömda jackan tycktes inte vara något problem, eftersom Holmér tog med sig den när han lämnade Dahlgrens bil.

Ja, vad säger du? Fakta eller fiktion? Jag får i alla fall rysningar när jag läser texten. Den har en otäck och omedelbar känsla av sanning. Den är logisk, går att rekonstruera och har som jag ser det inga svaga punkter förutom luckan mellan 17.30 – 22.30, fem timmar. Det som slår mig är att det enligt vittnesmålet, inte rings i några telefoner under hela kvällen. Alla kontakter sker personligen eller via bud, dessutom verkar alla kontakter välkoordinerade. Om man spekulerar vidare, kan besöket hos Dahlgren med spritflaskan ha varit att få en hållhake på honom. Om Dahlgren körde Holmér med sprit i kroppen, kunde man hota med avsked. Många detaljer luktar underrättelseoperation eller s k black ops. Vågar du tänka det otänkbara?

 

God jul och gott nytt år, önskar Anders Jallai

 

 

Se även den här länken om GW:

”Palme mördades av polis”

 

Leif GW Persson har en egen teori kring Palmemordet, och en polisman står som skyldig.

 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/531337-palme-mordades-av-polis

 

Tills sist – en nyhetssändning på TV4 från 17/8-1995 där polisspåret  och Palmeutredningen tas upp. TV4 om polisspåret Den 18/8 1995, dagen efter det här inslaget meddelar statsminister Ingvar Carlsson att han avgår. Källa i Rosenbad som jag talat med, berättar att det kom helt oförberett och vände upp och ned på regeringskansliet. Se även extramaterialet.

 

 

 

EXTRAMATERIAL:

Kommissarie Gösta Söderström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För några år sedan träffade jag relativt regelbundet, den f d poliskommissarien Gösta Söderström i Herräng. Han lärde mig mycket om Palmemordet och han var också ett av få ögonvittnen på platsen för mordet. Han var i tjänst mordnatten och var den förste polisen på platsen några minuter efter skotten. Gösta berättade att han misstänkte Holmér för delaktighet i mordet och han berättade även om Rolf Dahlgrens vittnesmål. Han hade själv ringt upp kollegan Rolf Dahlgren efter att han fått höra om hans uppgifter och skrivit ner konversationen. Den löd:

 

 ”Samtal med Rolf Dahlgren på telefon. 1990-09-01, kl 15.30:

Söderström: – Är det sant att du tjänstgjorde som bilförare åt Holmér under natten då Olof Palme mördades?

Dahlgren: – Ja, det stämmer.

Söderström: – Var hämtade du honom?

Dahlgren: – I Falun.

Söderström: – Var det inte i Borlänge som du hämtade honom? Han skulle ju åka Vasaloppet, övernatta på Scandic hotell och köra ensam med bil till Stockholm.

Dahlgren: – Det stämmer inte.

Söderström: – Hur kan det komma sig att ni kunde vara på mordplatsen sju minuter efter mordet.

Dahlgren: – Vid Sveaplan.

Söderström: – Om detta stämmer måste ni ha varit på brottsplatsen kl 23.30 när jag och en kollega anlände, men jag såg aldrig till Holmér.

Dahlgren: – Vi åkte bara förbi.”

 

Senare i december samma år 1990, förnekar Dahlgren i ett polisförhör, att han kört Holmér. Han var inte i tjänst den veckan överhuvudtaget, trots dagboken. Han förnekar t o m att han samtalat med poliskommissarie Söderström.

Den 27 februari 1991 sänds ett TV program i TV3 där Dahlgren intervjuas genom brevinkastet på sin dörr. Det lyder:

 

”Reportern: – Att du körde Holmér på mordnatten i Stockholm, är det sant?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Kan du inte öppna dörren och berätta lite grand?

Dahlgren: – Nej.

Reportern: – Varför vill du inte öppna dörren?

Dahlgren: – Det är hemligt. Fattar du inte det.

Reportern: – Är det hemligt?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Men det är sant att du körde honom i Stockholm?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Har du fått påtryckningar om att du inte ska berätta det?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Av vem då?

Dahlgren: – Det berättar jag inte för dig.

Reportern: – Men är det någon som sagt till att du inte ska säga någonting?

Dahlgren: – Min chef, jaa.

Reportern: – Vem är din chef?

Dahlgren: – … Du vet …

Reportern: – Körde ni förbi mordplatsen?

Dahlgren: – (tystnad) Vi var där, ja.

Reportern: – Hur dags då?

Dahlgren: – Fråga Holmér.

Reportern: – Kommer du ihåg hur dags ni var där?

Dahlgren: – Fråga Holmér. Eller hans fästmö, hon var också med.

 

En dryg vecka senare kommenterade Holmér uppgifterna som: sinnesförvirrat svammel.

(källa: Sven Anér, Palmegåtan – mot en lösning)

 

Dagen efter TV4 inslaget greps två unga män på taket till Ingvar Carlssons tjänstebostad. Se nedan. (Arla Gryning?)

Aftonbladet 18 augusti 1995

Aftonbladet 18 augusti 1995

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · ·

KGB o CIA ”styrde” Socialist-Internationalen

Dec 2nd, 2011
by Mr X.
3 comments


Hej, här kommer en fördjupande artikel om underrättelsetjänsternas påverkan på politikerna. Inget ni ska läsa under IDOL men kanske när ni vaknar och är pigga i helgen. Materialet är unikt och presenteras, vad jag vet, för första gången i Sverige. Det är min analys av Gordievskys KGB instruktioner som han mottog från KGB högkvarteret i Moskva. Det rör hans tid som KGB resident i London på 1970-80 talen. Källmaterialet kommer från hans: Comrade Kryuchkovs Instructions, Top Secret files on KGB foreign operations 1975-1985. Stanford University Press 1991. 

Ett av CIA och MI6 största problem under senare delen av det kalla kriget, var KGB:s infiltration av Socialistinternationalen. En sammanslutning av världens socialistpartier. Däribland de viktiga Labour i Storbritannien, SDP i Västtyskland och Parti Socialiste i Frankrike. Även Socialdemokraterna i Sverige ingick som ett av de ledande partierna i organisationen som inom KGB ofta kallades Sotsintern. Ett komplement till Sovjets egen Komintern (Kommunistinternationalen) och som skulle ta över världen. Socialistinternationalen var ett av kalla krigets huvudmål för både väst och öst. Där stod ett av de viktigaste underrättelse-slagen. Den som fick kontroll över socialistinternationalen hade stora möjligheter att vinna det kalla kriget. Därför tänkte jag berätta lite om både organisationen och hur underrättelsetjänsterna bearbetade denna organisation.

Socialistinternationalen i sig självt hade ingen större reell makt men dess enskilda medlemmar hade desto större och det visste framförallt KGB eftersom de hade goda kontakter in i organisationen.
Exempelvis kunde socialistinternationalen besluta om gemensamma hållningar för medlemspartierna som i många fall hade regeringsmakten i sina respektive länder. En viktig fråga man tog ställning i var den för kalla kriget så viktiga nedrustningsfrågan i Europa och de föreslagna kärnvapenfria zonerna som i första hand gynnade Sovjet.
För att berätta det här på ett trovärdigt sätt om än lite krystat, kommer jag att använda mig av KGB:s egna rapporter som skickades ut från ledningen i Moskva till de sovjetiska ambassaderna runt om i västvärlden. Dokumenten beskriver väl hur underrättelsetjänsterna arbetade och förmodligen fortfarande arbetar. Betänk också alla de dokument som Wikileaks tillhandahållit de senaste åren. Det finns stora likheter och visar på hur sofistikerat arbetet fortgår om att försöka ta makten i världen.

 

Gordievsky hos Reagan i Vita Huset
Gordievsky hos Reagan i Vita huset

På den 25:e partikongressen i Moskva i februari 1976, tryckte sovjetledaren Leonid Brezjnev speciellt på vikten av att etablera täta och förtroliga relationer med de socialdemokratiska partierna i väst.

På Socialistinternationalens kongress i Genève senare under 1976, genomled rörelsen en stor översyn som innebar att både stärka profilen, bryta sig ur sin europeiska isolering och öka rörelsens inflytande i resten av världen. Socialistinternationalen byggde på principen om den demokratiska socialismen. Men från och med nu bestämdes att organisationen också skulle vända sig till övriga världen och då först och främst tredje världen. I allt större grad hade Socialist-internationalen strävat efter att framträda som en egen maktfaktor i världspolitiken och vid sidan av FN genom olika mellanstatliga organisationer.
Chefen för det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID, Boris Ponomarevs syn på Socialistinternationalen var som en modern version av Komintern (kommunistinternationalen), som han själv varit medlem i en gång i tiden och som tidigare varit så framgångsrik i att sprida världssocialism och värva nya anhängare.

Det var Komintern som exempelvis Cambridge Five spionerna och många andra, även svenska spioner, erkände sig till på 30- och 40-talen. Internt använde ID (KGB:s internationella avd.) benämningen Sotsintern för Socialist internationalen.
General Kryuchkov, chefen för KGB, delade det sovjetiska kommunistpartiets bedömning av Socialistinternationalens betydelse. I januari 1977 skickade han ut en skrivelse till de västeuropeiska sovjetambassaderna och bad om en rad olika underrättelser om Socialistinternationalen och dess medlemspartier.
1977 valdes Chiles kommunistparti in i Socialistinternationalen och det ansågs som ett genombrott av Moskva då det var första gången ett rent kommunistparti valdes in i organisationen sedan 1922. Både Ponomarev och Kryuchkov ansåg att det bevisade Sotsinterns framtida potential och visade på möjligheterna att ett samarbete skulle kunna uppstå mellan kommunistpartier och socialdemokratiska partier inom Sotsintern.

I augusti 1977 skickade Kryuchkov ut ytterligare en skrivelse till ambassaderna som han själv skrivit under och som löd:

”Sotsinterns ledare har blivit tvingade att förändra sin utrikespolitik mer åt vänster och erkänner nu öppet den positiva roll som Sovjetunionen utgör för jämvikten i världen. Som resultat av det har KGB nu alldeles speciella möjligheter att utöva inflytande i väst med hjälp av individuella medlemmar inom Sotsintern. Det kommer att tjäna våra syften. Men”, skriver han, ”det finns också Pro-Nato element inom Sotsintern som residenterna (KGB:s personal) måste försöka neutralisera genom aktiva åtgärder som exempelvis: exponera, kompromettera och diskreditera de ledare som står längst ut till höger.”

 

 

Kryuchkov fortsätter:

”Den slutliga analysen av Sotsinternledningen, är att de vill förändra den socialdemokratiska rörelsen till att leda kampen mot den internationella kommunismen. Det i sin tur leder till att vi måste öka våra ansträngningar inom Sotsintern och att de positiva förändringar som kommit till stånd inom Socialistinternationalen istället ger oss nya möjligheter att utöva inflytande i rörelsen. Vi har fördelar genom individuella medlemmar (som vi kontrollerar) inom Sotsintern och som ger oss möjligheter att försvaga de aktiviteter som är till skada för Sovjetunionen.”

Min analys av ovanstående: Tolkningen av den här skrivelse är att KGB i sin analys gör bedömningen att Socialistinternationalen är emot världs-kommunism och vill förhindra det. Genom aktiva åtgärder av KGB och GRU officerarna på ambassaderna kan man försvaga de Sovjetfientliga inslagen i rörelsen. Det positiva, skriver Kryuchkov är att de förändringar i Sotsintern i fråga om ledande personer i för Sovjet positiv riktning, gör att man har stora möjligheter att påverka hela Socialistinternationalen.
I Socialistinternationalens nya ledning satt vid den här tiden svensken Bernt Carlsson som generalsekreterare och tysken Willy Brandt som ordförande. Willy Brandt känner vi redan till, men vem är Berndt Carlsson? KGB officeren Oleg Gordievsky skriver följande om Carlsson i sina memoarer:

”Ett av mina första uppdrag var att etablera kontakt med Bernt Carlsson, generalsekreteraren för Socialistinternationalen som han styrde från ett kontor i norra London. — Carlsson fortfarande i trettioårsåldern var en ledande medlem av det svenska socialdemokratiska partiet. Han hade blivit inlemmad i KGB:s nätverk som en speciell inofficiell kontakt, en kategori som introducerades under 70 talet för viktiga politiker som stod nära KGB (inflytelseagenter) och som mötte KGB:s representanter regelbundet för att delge information och diskutera idéer (share information and ideas).”

Det är inte helt lätt att översätta KGB:s dokument som först är översatta från ryska till engelska och sedan av mig till svenska. I varje översättningsled kan budskapet förändras en aning. Exempelvis kan budskapet förstärkas respektive försvagas och av erfarenhet vet jag att sovjetfientliga böcker exempelvis av författaren Solzjenitsyn, ofta översatts av KGB-informatörer i väst. Därför kan budskapet förvanskas en aning i varje led till Sovjetunionens fördel. För att få en så korrekt bild som möjligt av KGB:s original dokument, bör en översättning göras direkt från ryska till svenska av en neutral översättare.
I Stockholm fanns det en översättningsfirma med namnet AB Språkservice på Grevgatan 45, inte långt från IB som hade sitt kontor på Grevgatan 24. På AB Språkservice arbetade åtminstone tre sovjetiska kontakter varav två av dessa var svenskar (Säpo-arkivet).

KGB chefen Kryuchkovs olika cirkulär till de utländska Sovjetambassaderna och speciellt det beskrivna cirkuläret från augusti 1977 är ”grundbulten” till att förstå Sovjetunionens nya strategi och som i högsta grad kom att påverka Sverige under 1980-talet. Ledningen i Sovjetunionen började inse att de inte skulle kunna hålla jämna steg med Nato i kapprustningen och började därför se sig om efter nya och mindre kostsamma strategier för att inte rusta sig till konkursens rand.
År 1977, innan Reagan kom till makten i USA och före Afghanistan konflikten, hade Sovjet ännu inte erkänt sig till socialdemokratin men man sneglade tydligt åt det hållet för att försöka behålla inflytande över vänsterrörelserna.
Brandt, Palme, Kreisky, Bahr, Harold Wilson och andra vänstersocialister hade vid den här tiden tagit initiativet i den världssocialistiska rörelsen och Kryuchkov skickade ut nya direktiv under 1977:

”Huvudkontoret (KGB första direktorat) är intresserade av idéer från ambassaderna på hur vi bäst kan utnyttja följande till vår fördel:

Skillnader mellan de olika partierna inom Sotsintern i form av ideologi och taktik.

Rivalitet mellan ledarna för de tyska, franska, österrikiska och svenska socialdemokratiska partierna och engelska Labour om den ledande rollen i Sotsintern.

Motsägelser mellan den proklamerade politiken och den som verkligen genomförs inom socialdemokratin.

Specifika exempel på egoistiska, neo-kolonialistiska skäl från de industriella socialdemokratiska nationerna att söka exploatera länderna i tredje världen.”

Min analys: Inga snälla och oskyldiga aktiva åtgärder proklamerades av KGB ledningen och med ett uppenbart syfte att själva erhålla kontroll och inflytande genom att försöka splittra socialdemokratin i väst.

KGB Högkvarteret

 

Till sist kommer vi till det som är aktuellt, nämligen när Kryuchkov vill att KGB personalen ska:

”Ge förslag på mer effektiv användning av våra agentoperationella resurser (spioner) med inriktning på att både ge underrättelser och implementera aktiva åtgärder. Specifikt vill vi ha idéer på hur fortsatt arbete skall ske med våra redan existerande agenter inom de socialdemokratiska leden. Vi vill ha underrättelser som öppnar vägen för oss att värva antingen agenter eller konfidentiella kontakter bland de mer prominenta individerna i rörelsen så att vi kan penetrera dem med propaganda och information. Var snäll och förmedla informationen så fort som möjligt men inte senare än den 15 oktober i år (1977)”

Min analys: Den här delen är relativt rakt på sak men inte desto mindre intressant. KGB vill att residenterna på deras ambassader använder redan etablerade agenter för att samla in information om de ledande personligheterna i rörelsen för att hjälpa KGB att värva dessa och att sedan till dem sprida propaganda och annan information.
Det var just vid den här tidpunkten som journalisten och KGB agenten Nikolaj Neijlands spelade tennis med Birger Elmér och Olof Palme i Kungliga tennishallen i Stockholm.

Socialistinternationalens kongress 1978 i Helsingfors var enligt sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID en milstolpe i historien. Det var den första kongressen som helt ägnades åt nedrustning och det var dessutom den första där en sovjetisk delegation blev inbjuden. Ponomarev, chefen för ID var den sovjetiska delegationens ledare och höll ett tal på kongressen som han själv klassade som ett av de viktigaste under hela sin över 40-åriga karriär.
Han la hela skulden för upprustningshysterin på Nato-länderna och speciellt USA. Han inbjöd också en delegation från Sotsintern till Moskva för överläggningar med Brezjnev.

Ponomarevs förslag splittrade Sotsintern eftersom de svenska och finska socialdemokratiska partierna ledde en falang innefattande den svenska generalsekreteraren Berndt Carlsson som ville inleda dialog med Sovjet. Samtidigt ledde det brittiska Labourpartiet en annan grupp som var emot gemensamma förhandlingar och tyckte att varje enskilt lands parti själva fick bestämma om de ville inleda en dialog med Sovjet. Ordföranden Willy Brandt intog en neutral inställning och förordade ”vänta och se” linjen.
En Sotsintern delegation under ledning av Bernt Carlsson besökte Moskva för att inleda förhandlingar med Brezjnev den 1 oktober 1979. Brezjnev föreslog fortsatta diskussioner och sa att ”vi uppskattar resultaten som uppnåtts och är beredda att fortsätta utveckla denna relation.”
Detta budskap mottogs säkerligen med största oro i Vita huset, är min bedömning.
Tre månader senare avbröts dock samtalen tillfälligt på grund av Sovjets inmarsch i Afghanistan. Ytterligare en smäll för samarbetet kom när Solidaritet i Polen krossades 1981. Det finns en stor risk/möjlighet att de socialdemokratiska partierna splittrades vid den här tiden för att förbli splittrade i en Moskva-falang och en Washington-falang fram till det kalla krigets slut. Vinnarna blev de som valde Washington-falangen. Det ska heller inte uteslutas att många övergav Moskva-falangen av taktiska skäl. De lämnade bland andra Olof Palme, Pierre Schori och Bernt Carlsson åt sitt öde. Som alla vet, dog två av dem en våldsam död innan kalla kriget tog slut.

”Olyckligtvis”, sa en sovjetisk analytiker angående anledningen till dessa två händelserna (Afghanistan 79 och Polen 81), har ledarna i Sotsintern blivit påverkade av den anti-sovjetiska kampanj som bedrivits av USA”.

Han menade att detta var anledningen till Sovjets hårdnande attityd.

 

Andreas Papandreou. Far till Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.

Andreas Papandreou. Far till Greklands premiärminister Giorgios Papandreou

 

En liten utvikning som i dagarna är högst aktuell. Moskvas favorit bland de europeiska socialistpartierna var Greklands Pasok parti under ledning av Andreas Papandreou. Både ID och övriga KGB såg Pasok:s antiamerikanska och kärnvapenfientliga hållning som en förebild som man hoppades det övriga Europa skulle ta efter. De blev förtjusta när Pasok vann valet 1981 och formade en koalition med det grekiska kommunistpartiet.
De kommande åren fick Papandreou fler besök av den sovjetiska ambassadören än jämförelsevis något annat land i Europa, och ambassadören kultiverade Papandreou genom att ge honom förhands- och inside-information om Sovjetiska politiska utspel. Som tack för hjälpen intog Papandreou en reserverad hållning när resten av Europa fördömde Sovjets krossande av Solidaritet i Polen 1981 och vid nedskjutningen av det Koreanska KAL 007 jumbojet 1983. Det ansågs av den sovjetiska ledningen som en stor diplomatisk succé.

Min analys: Vilken lycka för en man i karriären, Papandreou att i förväg kunna ståta med kunskap om den ena stormaktens utspel innan den offentliggjorts. Det är ofta på detta sätt, med insideinformation, man skaffar sig inflytande och makt inom politiken. Exempelvis om man vill lyfta vänligt sinnade politiker, journalister eller skribenter. Men priset var högt den gången, nämligen de mänskliga rättigheterna i Afghanistan och Polen. Andreas Papandreou var far till Greklands nuvarande president Giorgos Papandreou, tillika ordföranden i dagens Socialistinternational.

Det viktigaste målet för KGB under de här åren var att undergräva förtroendet för USA och att visa världen att hotet mot freden kom därifrån. I ett PM nr 156/54, 01.02.1984 Top Secret, med namnet:
Chief conclusions and views adopted at the meeting of heads of service, alltså ett PM från KGB:s ledningsmöte sägs:

”Vårt huvudmål är att motverka det aggressiva hotet från USA- imperialismen. Det är extremt viktigt att världssamfundet ska förstå att hotet mot freden kommer från USA. Vi måste arbeta outtröttligt på att exponera motståndarens svaga och sårbara punkter.”

”Vi måste vidta åtgärder för att säkra våra agentoperationer vars sektor i framtiden kommer att växa. Samtidigt måste vi komma ihåg att den viktigaste åtgärden för att säkra dessa operationer är och har alltid varit att penetrera motståndarsidans underrättele och säkerhetstjänst.”

Min analys: Det sista citatet är mycket intressant. KGB/GRU:s viktigaste åtgärd ansågs vara att säkra sina agenters operationer genom att penetrera underrättelse och säkerhetstjänsten i målländerna. Vi har exempelvis Säpo kommissarien Stig Bergling som också arbetade på militära säkerhetstjänsten, men vi hade fler. Det fanns säkerligen östagenter inom såväl MUST och Säpo och de satt högre upp än Bergling.
Till sist; eftersom det här är dokument som kom MI6 och CIA till del redan då de skickades ut på 1970 och 80-talen, genom dubbelagenten Oleg Gordievsky på KGB, kan vi göra det säkra antagandet att de västliga underrättelsetjänsterna vidtog nödvändiga åtgärder för att stoppa denna infiltrering. Säkerligen genom att värva egna agenter och dubbelagenter.

Giorgios Papandreou, Greklands premiärminister (till nyligen) och nuvarande ordförande i Socialistinternationalen.

Giorgios Papandreou, Greklands premiärminister (till nyligen) och nuvarande ordförande i Socialistinternationalen.

 

Vänligen, Anders Jallai

 

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · · · · · · · · · · · ·

SÄPO och de försvunna STASI-SPIONERNA

Nov 4th, 2011
by Mr X.
10 comments

 

Nyligen utkom Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner. Jag har läst klart boken och konstaterar för det första att den är alldeles utmärkt. Dessutom är den ”väl-researchad”, logiskt uppbyggd och faktiskt ordentligt kaxig. Birgitta är 68 år gammal och tar i boken ensam strid mot Säpo. Hon vinner och hon gör det – stort.

Säpo har i dagarna begärt en prövning hos Justitiekanslern om Almgrens bok för brott mot tystnadsplikten. JK låter meddela att det finns anledning att anta att brott mot tystnadsplikten begåtts.

Jag tycker att Säpo och JK ska lägga ned förundersökningen eftersom den kastar ett löjets skimmer över Säpo och signalerar dåliga förlorare. Almgren har gjort precis vad Säpo, under ledning av Tore Forsberg, borde ha gjort för länge sedan; att gå igenom och jämföra egna uppgifter mot det tyska Stasiarkivets och lagföra eller åtminstone pröva några av de uppenbara spioneribrotten. Om inte Almgrens uppgifter i kombination med Säpo:s egna räcker för ens ett åtal, så räcker ingenting – spionernas egna fysiska rapporter finns ju att läsa i Stasiarkivet!

Låt mig ge ett exempel av många i Almgrens bok: Det finns 57 personer i Säpo:s Stasi-arkiv. Birgitta Almgren har jämfört dessa personer med egna uppgifter hon funnit i i Stasi-arkivet i Tyskland. I de flesta fall råder det inget tvivel om att de verkligen arbetat som Stasi-agenter eller värdefulla kontakter. Sedan kan jag förstå om det är svårt att fälla någon i en domstol. Men att bara lägga ned 57 förundersökningar är slappt för att inte säga mycket skumt.

En Stasi-agent kallades för IM, vilket betyder informell kontakt. I Säpo:s arkiv har Almgren identifierat 32 IM plus fyra fall som fortfarande är sekretessbelagda på grund av att de “vänts” av Säpo och blivit dubbelagenter eller arbetat åt annan uppdragsgivare. Gissningsvis CIA eller tyska BND. Det ger sammanlagt 36 Stasi-spioner i Sverige, plus 21 är så kallade Värdefulla kontakter. Att så många som 30% är kvinnor är intressant då flera av dessa har agerat som så kallade Honungsfällor på uppdrag av den östtyska säkerhetstjänsten. Birgitta Almgren skriver: ”Förförelse och sex blev en raffinerad metod för att skaffa information från icke socialistiska länder. Unga attraktiva IM (agenter) utbildades i vad som internt kallades Romeo och Julia strategier.” (Inte bara spioner, sid 599)

När Almgren i boken intervjuar en av de ansvariga Säpo-utredarna om varför de inte lagfört de svenska Stasi-spionerna svarar utredaren:

Den första prioriteringen för Säpo var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet (Inte bara Spioner, sid 2019).

Vad tycker du? Är det ett logiskt resonemang att polisens uppdrag inte är att lagföra personer för att på så sätt förhindra brott? I mitt perspektiv är det ett märkligt resonemang och med all sannolikhet följer det inte svensk grundlag. Lite som att man skulle låta bli att lagföra personer som köper sex. Man bara förhindrar dem från att göra det. Det brottet kan knappast vara värre en ett spioneribrott mot Sverige …

Låt mig ge ett till exempel ur Almgrens bok: Det rör en Stasi-spion med kodnamnet KÖNIG som i verkligheten heter Arne Björn Jensen, enligt Wikipedia. Björn Jensen var en svensk socialdemokratisk journalist verksam vid bl a Arbetarbladet. Jensen hade mycket goda kontakter med ledande personer inom socialdemokratin som till exempel Bernt Carlsson. Bernt Carlsson var statssekreterare åt den socialdemokratiska regeringen och biträdande generalsekreterare i FN. Han är kanske inte så känd i Sverige men desto mer känd internationellt. Bland annat som generalsekreterare för den världsomspända Socialistinternationalen. En sammanslutning av socialistpartierna i världen, inklusive Sverige. Björn Jensen har själv kallat Bernt Carlsson för sin bäste vän.
KÖNIG lämnade enligt Stasi-arkivet i Tyskland rapporter om den svenska regeringens ståndpunkter i viktiga frågor och även material som interna telefonlistor på svenska politiker. Stasi hade alltså en källa mitt i den svenska regeringens kärna. (Läs mer om spionen König i The Local)

En annan intressant uppgift i Stasi-arkivet som Almgren funnit är att en östtysk agent med kodnamnet KRONE fick som huvuduppgift att kultivera/bearbeta Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme. KRONE:s arbete startade 1984 enligt dokumentet. (Inte bara spioner, sid 233) Det fanns, enligt Almgrens forskning, en till högt uppsatt svensk agent inom det socialdemokratiska partiet. Detta enligt uppgifter som kommit Säpo till del genom CIA. Uppgifterna rör en svensk som varit upptagen i Stasiregistret som uppgiftslämnare tillsammans med nio andra. Gissningsvis en värdefull kontakt. Almgren skriver: ”En person av dessa tio betecknar CIA som okänd. När jag undersöker detta mot bland annat tyskt källmaterial visar det sig att det handlar om en avliden, känd, svensk socialdemokrat med FN-uppdrag.” (Inte bara spioner, sid 205) Det är relativt enkelt att dra slutsatsen/gissa (välj vilket) att det rör sig om den ovan nämnde, Bernt Carlsson.

Carlsson avled 1988 i Lockerbiekatastrofen och har som sagt varit biträdande generalsekreterare i FN. Ytterligare ett “gissning” från min sida är att Bernt Carlsson också är en av de två, klassade av både Säpo och CIA, anonymiserade dubbelagenterna. Anledningen till denna slutsats är att Oleg Gordievsky i sin bok avslöjade att Bernt Carlsson var agent eller informell kontakt för KGB. Det vore märkligt om inte CIA och MI6 konfronterade Bernt Carlsson med dessa uppgifter och eftersom inget kommit ut om detta och han fortsatte jobba i regeringen, är den logiska slutsatsen att han fortsatte som uppgiftslämnare åt både KGB/Stasi och CIA/MI6.

Oleg Gordievsky träffar Ronald Reagan

 

Oleg Gordievsky som jag skrivit om i tidigare inlägg, var en högt uppsatt KGB chef som arbetade i både Skandinavien och Storbritannien. Han hoppade av till väst 1985 och hade dessförinnan varit dubbelagent åt brittiska MI6 och amerikanska CIA sedan 1974. Gordievsky skriver följande om hur han värvade och odlade kontakter/agenter under sin tid i London på sjuttiotalet:

Ett av mina första uppdrag var att återuppta våra kontakter med Bernt Carlsson, generalsekreterare för Socialistinternationalen, som han styrde från ett kontor i norra London. Organisationen var svag men KGB hade alltid varit fascinerad av Socialistinternationalen och var fast besluten att hålla sitt nära grepp om den. Carlsson var en ledande person inom det socialdemokratiska partiet i Sverige. Han ingick i KGB:s nätverk av ”särskilt informella kontakter” (jmf IM). En kategori som introducerades på sjuttiotalet för framträdande politiker som stod KGB nära. Carlsson träffade sina KGB-kontaktmän ibland för att utbyta information och idéer. Det var under mina första månader i England. Allting var nytt och ovant. Min engelska var rostig och det var med viss bävan som jag sökte upp Socialistinternationalens huvudkontor, som visade sig vara ett ordinärt kontor på två våningar i ett litet hus. Jag hade inte behövt oroa mig: Carlsson visade sig vara mycket mer sympatisk än jag föreställt mig, och jag förstod snart hur högt han värderade sina kontakter med ryssarna. Uppenbarligen var han under stor press av sin egen organisation, för han hade samarbetsproblem med den tyska förbundskanslern Willy Brandt. Han var också less på angreppen från socialistpartierna i Spanien, Frankrike och Italien, som ville bryta norra Europas dominans i arbetarrörelsen. Fångad mellan olika intressen, talade Carlsson känslosamt med mig på engelska. Jag kunde skicka in en mycket positiv rapport och framhålla de mycket varma känslor Bernt Carlsson hade för KGB i Moskva. (Next Stop Execution, the autobiography of Oleg Gordievsky, sid 256)

Bernt Carlsson omkom på Pan Am Flight 103, Lockerbie katastrofen 1988.

 

Underrättelse och säkerhetstjänsten har länge sökt en agent som ska ha arbetat nära Olof Palme. Som ordförande i Socialistinternationalen hade Bernt Carlsson den största möjlighet att påverka inte bara svensk politik utan en stor del av världens social-demokratiska ledare. Inte minst Labour i England och SPD i Västtyskland. Den agenten kan ha varit Bernt Carlsson. Notera att han var statsekreterare i regeringen vid tiden för mordet på Olof Palme. Tänk tanken att Bernt Carlsson omvändes av CIA/MI6 och Säpo till dubbelagent. Vad hade inte en sådan dubbelagent kunnat avslöja för hemligheter … Den svenska militära underrättelsetjänsten SSI fick på hösten 1985, enligt professorn i underrättelsetjänst Wilhelm Agrell, uppgifter från MI6 att Olof Palme kunde vara sovjetisk inflytelseagent eller som KGB sa; informell kontakt. (Wilhelm Agrell, Fred och fruktan, sid 248)

/ Trevlig helg, Anders Jallai

Posted in: Allmänt.

Mördades Palme och Kennedy i nationens intresse?

Okt 1st, 2011
by Mr X.
4 comments

Att John F Kennedy mördades genom en konspiration 1963, kan nästan alla svenskar tänka sig. Att Olof Palme mördades som följd av en konspiration 1986, kan nästan ingen tänka sig. Är inte det märkligt?

Det amerikanska representanthusets utvalda kommitté för lönnmord, kom redan 1979 fram till att det var mycket troligt att Kennedy mördades genom en konspiration.
Enligt en undersökning tror över sjuttio procent av alla amerikaner att Kennedy mördades genom en inhemsk konspiration och många misstänker att CIA var inblandade. Oliver Stones blockbusterfilm “JFK” handlar om precis detta.
I Sverige tror förmodligen över femtio procent av befolkningen att Olof Palme mördades av en ensam alkoholist, som dessutom kom undan. Och var det inte han så var det sannolikt en annan ensam gärningsman.

Varför kan nu inte en svensk överhuvudtaget tänka sig att underrättelse- eller säkerhetstjänst varit inblandade i mordet på Olof Palme?
Är vi så naiva eller handlar det om vår djupt rotade nationalism? Mantrat om det fredliga folkhemmet.

För några år sedan dök det upp ett nytt vittnesmål i fallet John F Kennedy. Det var CIA officeren E Howard Hunt som på sin dödsbädd lämnade över information till sin son om att Kennedy mordet arrangerades av en hemlig grupp inom CIA med namnet ZR/RIFLE. E Howard Hunt var medlem av gruppen som arrangerade den CIA-ledda hemliga invasionen av Cuba, populärt benämnd, Grisbukten. Gruppen fick senare under Kennedys tid vid makten uppdraget att försöka lönnmörda Kubas president Fidel Castro.

CIA agenten E Howard Hunt i Watergate förhören. Han var en av de inblandade ”rörmokarna”.

Bevismaterialet överlämnade Hunt till sin son strax före sin död och dessutom ställde han upp på en videoinspelning där han tydligt berättar hur Kennedy mördades av CIA Black Ops Department.
Enligt videon stod vicepresident Lyndon B Johnson bakom beställningen av mordet. Johnson som sedermera tog över presidentposten.
Att det funnits en hemlig avdelning för lönnmord inom CIA är bekräftat av den amerikanska Church-utredningen som tillsattes efter Watergate skandalen 1975 för att utreda CIA:s hemliga och olagliga operationer.

Se videon om E Howard Hunts vittnesmål på dödsbädden:
YouTube Preview Image

Men i Sverige skulle förstås ett motsvarande scenario vara fullständigt otänkbart?
Även om vår underrättelsetjänst, inklusive FRA och Säpo, samarbetar med utländska myndigheter, inklusive CIA, förekommer mord i nationers intressen bara i Guillous spionromaner!

Låt oss verkligen hoppas att det är en ensam galning!

De orden uttryckte utrikesministern Anna Lind, efter Palmemordet. Och hoppas är det fortfarande många som gör. Nyligen framträdde både Olof Palmes familj och Ingvar Carlsson i intervjuer där de pekade ut den ‘ensamma galningen’ Christer Pettersson, med hundraprocentig säkerhet, trots att killen är frikänd.
Visst är det en bekväm lösningen för många – på kort sikt. Men nu har det gått över 25 år. Om vi vill lösa mordet på vår statsminister är det dags att lyfta blicken bortom den ensamme galningen. Så länge han står i vägen är jag rädd att vi inte kommer någon vart. För att hitta Palmes mördare måste vi våga tänka det otänkbara. Vår egen underrättelsetjänst kan ha varit inblandad. Det har hänt förr och det kommer att hända igen! Ni vet säkert redan att jag inte för en sekund tror att det var Christer Pettersson som mördade vår statsminister. Men för att tilltala mindre övertygade, låt oss bara lägga Christer Petterson åt sidan för att kunna utforska alternativen.

Det finns likheter mellan Olof Palme och John F Kennedy. Båda ansågs alltför kommunistvänliga i det dåvarande politiska klimatet (soft on communism, enligt CIA). I Palmes fall bekräftas det av mina kontakter inom Säpo och den militära underrättelsetjänsten. Till och med det starka uttrycket landsförrädare förekommer.

Även om vi inte lyckas fälla en mördare tror jag att det går att komma fram till en förklaring bortom rimligt tvivel. Med tanke på den totala förvirringen som råder idag får vi vara nöjda om vi når så långt.

 
Hur gör vi då för att rubba det olyckliga status quo läget?
Först och främst måste fler svenskar öppna ögonen och nyktert se på vad som sker mitt framför ögonen på oss. Det innebär att kritiskt granska folkhemmets tillrättalagda propaganda och dubbelkolla alternativa informationskällor istället för att svälja allt med hull och hår. Visst, inget litet företag, men till skillnad från för 25 år sedan har alla idag de nödvändiga verktygen.
Därefter måste vi våga tro och tänka självständigt!

När Leif GW Persson i TV säger att det sannolikt låg en mindre konspiration inom polis, militär eller säkerhetstjänst bakom mordet på Palme, måste vi våga värdera hans påstående.

 
 

Även SVT reportern Lars Borgnäs kom i dagarna ut med en bok (Nationens Intresse) med samma tes.

När den mycket insatta f d Säpo-chefen Olof Frånstedt på ålderns höst säger i princip samma sak, bör vi faktiskt reagera (länk till  min videointervju med Frånstedt).
 
Lyssna på den här intervjun med just Lars Borgnäs om saker som döljs i Nationens Intresse och fundera över att det faktiskt är “våra egna” som medvetet vill föra oss bakom ljuset:
Lyssna: Nationella trauman, samtal med Lars Borgnäs

Försök också att ha ett öppet sinne om du läser min roman Landsförrädaren, där du får min dramatiserade version om hur mordet på vår statsminister gick till. En numera erkänd blandning av fakta och fiction.

Trevlig helg, Anders Jallai.

Posted in: Landsförrädaren.

Ebbe Carlssonaffären avslöjade anarki inom Säpo

Aug 25th, 2011
by Mr X.
9 comments
YouTube Preview Image

 

En klassisk utfrågning av Carl Lidbom från Anders Björk i KU 1989.

 

Den första juni 1988 grips polisman Per Karlsson i Helsingborgstullen med bilen full av avlyssningsutrustning. Per Karlsson förklarar för den, som han uppfattar, nitiske tulltjänstemannen att han är ute på ett hemligt uppdrag för Säpo. Den nitiske tulltjänstemannen ringer upp Säpojouren i Stockholm och får reda på att Säpo inte har något med Per Karlsson att göra. Per Karlsson åtalas och senare åtalas även f d polisen Carl Gustav Östling för olaglig varusmuggling och polisen Per Jörlin. Carl Gustav Östling som varit med i London och anskaffat utrustningen, hade medföljt på samma Öresundsfärja men valt att passera tullen via passagerarfiltret.
Så här börjar en historia som gått till historien som en av de märkligaste politiska skandalerna i svensk historia. Turerna kring den här affären är än idag, 23 år senare, inte utredda trots en omfattande utredning i KU konstitutionsutskottet.

Det intressanta är att det välkända mörkläggarparet Hans Holmér och Ebbe Carlsson låg bakom och agerade beställare av den olagliga avlyssningsutrustningen. Bokförläggare Ebbe Carlsson och länspolismästare Hans Holmér som också körde Palmeutredningens viktiga första år i diket.

Vad handlade det här om då? Jag tror på fullt allvar att ingen egentligen fattat vad den här historien gick ut på mer än Ebbe Carlsson och Hans Holmér men sannolikt även Carl Lidbom som då var vår ambassadör i Paris. Det som gör historien riktigt märklig är att de inblandade, som uppenbarligen skulle bugga någon eller några individer i Sverige, sidsteppade det officiella Säpo, trots att flera av de inblandade själva arbetade inom myndigheten. Bl a Walter Kegö, Jan Barrling och ”Robban”. Som sin mentor hade den hemliga gruppen självaste Sveriges justitieminister Anna-Greta Leijon. Hon skrev följande rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson och hans privatspanare:

To the relevant British Authority
Mr Ebbe Carlsson is a Swedish book publisher with a previous career in
journalism, politics and central government. On my behalf he handles
certain very delicate fact-finding missions in connection with the murder of
the late Prime Minister Olof Palme.
On my authority, Mr Carlsson has contacted you through inofficial
channels to try and confirm some information regarding the background to
the murder. We believe your Service possesses such information.
As Mr Carlsson is not only an old personal friend but also has experience
in this field, I can guarantee that he will handle any information given to
him according to your instructions as regards confidentiality etc.
He will also be able and authorized to answer any of your questions in this
case.
I am grateful for all help you can give to Mr Carlsson.

Anna-Greta Leijon
Minister of Justice

Och så här såg delar av åtalet ut i smugglingsmålet:

1.2 Ebbe Carlsson och Per Karlsson har omkring den 20 april 1988 anlitat Per Jörlin
för betalning av viss del av den beställda utrustningen i London och för transport av denna till Paris, Frankrike, för vidare befordran till Sverige. Per Jörlin har därvid genom Ebbe Carlssons försorg erhållit flygbiljett och 175 000 kronor. Sedan det visat sig att transporten över Paris inte gått att realisera har Per Jörlin i samråd med Carl Gustav Östling samt på uppdrag av Ebbe Carlsson och Per Karlsson för Walter Kegös och Jan Barrlings räkning den 28 april 1988 utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Arlanda, Märsta kommun, infört 20 radiosändande avlyssningsmikrofoner, två radiomottagare, en bandspelare, en telefonnummerdecoder och ett kassettband.

Vad tycks? Delar av Säpos hemligaste tjänstemän, t o m en person (Robban) med hemlig identitet och medlem i det som jag kallar Sektionen för särskild granskning inom Säpo, några synnerligen hårdhudade och iskalla poliser med militär bakgrund, en ambassadör i Paris, en bokförläggare på Bonniers och en justitieminister sidsteppar både svensk lag och Säpos egen operative chef och avdelning. De bildar en hemlig grupp och planerar att på olaglig väg avlyssna vår Säpochef och kabinettssekreterare Pierre Schori som jag påminner om var biträdande utrikesminister i Sverige så sent som 1994-99.
Jag känner mig tvungen att fråga Per-Göran Näss om det här. P-G Näss var operativ Säpochef fram till sommaren 1988. Jag ställer följande fråga:
”Varför anskaffade inte gruppen utrustningen hos Säpo? Hade inte ni egen avlyssningsutrustning på den tiden?”

”Vi hade mycket bättre utrustning men de vågade inte fråga mig om det för de visste att jag skulle avslå deras avlyssningsoperationer”, sa P-G Näss.

”Vilka var det som skulle avlyssnas? Kurderna?”

”Nej, det var mig de skulle avlyssna och Pierre Schori och säkerligen några till”, sa P-G Näss.
Jaha, vad sägs? Där kanske vi har svaret. Gruppen skulle bugga som de tyckte potentiella landsförrädare med hjälp av en ambassadör i Paris, en bokförläggare på Bonniers och tre hårdingar till poliser (varav två av dem före detta personliga livvakter åt Hans Holmér). Ankdamm eller anarki!?
Jag säger anarki. Och den ansvarige var statsminister Ingvar Carlsson. För inte agerade väl också Anna-Greta Leijon utan mandat? För i så fall hade vi anarki även i regeringen!
Det som talar för att det här rörde sig om en paramilitär/politisk s k black ops är att hela buggningsoperationen finansierades med privata medel från näringslivet. Jämför gärna med Iran/Contras affären. Likheterna är slående.

Om det här var möjligt på åttiotalet, är det heller inte otänkbart att man lät några – kanske med utländskt bistånd – mörda en misstänkt landsförrädare, som råkade vara statsminister.

Enligt en opinionsundersökning nyligen gjord av Göteborgsposten tror 34 procent av svenskarna att Christer Pettersson mördade Olof Palme. 60 procent tror på en konspiration av något slag.

Vänligen, Anders Jallai

(källor SOU 1999:88 och intervju med P-G Näss mfl.)

 

Intressanta videoklipp ur SVT-arkivet:

  • Palme om att Lidbom på regeringens uppdrag försökt påverka åklagarna i IB rättegången mot Bratt och Guillou. (SVT Play)
  • Carl Lidbom ljuger i TV om att SSI/IB inte har något åsiktsregister på kommunister. Svårt att inte bli imponerad av Lidboms förmåga att ljuga svenska folket rätt upp i ansiktet. Skickligt? Galet? En svensk kalla kriget klassiker! (SVT Play)
  • Konsten att inte svara på frågor? Lidbom i KU (SVT Play)
  • Ebbe Carlsson i KU förhör. Lägg märke till hans extremt nonchalanta stil när han utfrågas. Som om han ägde hela föreställningen och helt utan fruktan för konsekvenser är det som slår en idag. Det är dessutom en utmärkt sammanfattning av hela Ebbe Carlssonaffären. (SVT Play)

Extramaterial:
Till sist, för att anknyta till min bok Landsförrädaren. Det här intressanta avsnittet fann jag i Granskningskommissionens rapport SOU 1999:88. Det finns att läsa allra sist i avdelningen ”övriga uppslag”:

I gärningsmannaprofilen beskrivs det på flera ställen som en brist att det inte finns en närmare analys av palmehatet (GMP s. 25 och 44). – En kort passage om ”Ubåtsfrågan” avslutas på följande sätt (GMP s. 41): ”När några marinofficerare enskilt och i grupp gick till attack mot Palme under senhösten 1985 gavs intryck att Palme var mjuk i sitt förhållningssätt mot Sovjet och man protesterade mot ett planerat besök i Moskva av Palme under våren året därpå. Det massmediala intrycket torde ha varit att Palme av vissa betraktades närmast som en landsförrädare, åtminstone en potentiell sådan. Detta bedöms dock inte ha något förklaringsvärde för mordet (enligt Palmeutredningen, min anm), särskilt inte som en enklare analys torde ha visat att den förväntade effekten av ett eventuellt attentat skulle utebli.” – Vi (granskningskommissionen) delar inte den sistnämnda delen av bedömningen; analysen är inte enkel och svaret inte självklart.

Posted in: Allmänt.

Barbrogruppen

Aug 5th, 2011
by Mr X.
6 comments

I min bok Landsförrädaren förekommer en gruppering inom Natos Stay Behind organisation som kallas Barbrogruppen.

Fanns den på riktigt?

är en av frågorna  jag fått från många i Grisslehamn den här sommaren.

Första gången jag  hörde talas om Barbrogruppen var vid ett samtal med Säpochefen Olof Frånstedt. Han berättade att det fanns två grupper i Stockholmsområdet som på eget initiativ höll ett öga på potentiella landsförrädare, däribland även Olof Palme. Gruppen hade ett visst stöd ”uppifrån” i form av säkerhetskontroll på personal och underrättelseinformation från säkerhetstjänsten. Frånstedt ville inte gå så långt som att bekräfta att det verkligen var Stay Behind eller Arla Gryning som de också kallade sig, men bekräftade för mig att gruppen var känd av Rikspolischefen Carl Persson. Persson var enligt Frånstedt en av ledarna för Stay Behind i Sverige under 70-talet. Säpo gjorde heller inte något för att stoppa gruppens ”privata” spaningar på svenska medborgare.

Min teori i Landsförrädaren är att Stay Behind i form av Barbrogruppen stod bakom planeringen och utförandet av mordet på Paul Olofson. Mördaren tillhörde däremot inte gruppen, utan handplockades för uppdraget och utbildades (i skytte) samt manipulerades politiskt under en tid. Det är helt enligt praxis, alltså ett standardutförande i så kallade Black Ops, och förebilden kommer från CIA Black Ops Division som var mycket aktiva under det kalla kriget. Avdelningen hade bland annat till uppgift att planera statskupper i kommunistländer som syftade till att störta USA-ovänliga regimer. Om de inte lyckades, iscensattes ibland till och med ‘elimineringar’ av politiska ledare. Den misslyckade Grisbukt-operationen med målet att invadera Kuba 1961,  mordförsöken på Fidel Castro och stödet av Contras är bara några uppmärksammade exempel. Idag är det belagt genom amerikanska utredningar och avhemligade dokument att CIA Black Ops var gemensam uppdragsgivare.

Jag frågade Olof Frånstedt om Barbrogruppen för ett tag sedan och även om hans svar är lite flytande så tror jag att ni fångar andemeningen i denna intervju (19 min!):

Till sist tänkte jag göra något som jag normalt inte gör. Min tredje och sista del i fakta/fiction trilogin om Sverige under det kalla kriget är avslutad. Jag lämnade nyss in manuset till förlaget. Det känns skönt att åtminstone ha grunden klar och därför tänkte jag dela med mig av en informell intervju jag gjorde med en toppchef inom SSI. Den är intressant, speciellt som komplement till Olof Frånstedts uppgifter då det därmed finns vittnesmål, dels från Säpo-sidan och dels från den militära IB/SSI sidan. Den intervjuade har varit socialdemokrat och statssekreterare i försvarsdepartementet och således varit ansvarig för kontakterna mellan regeringen och SSI. Dessutom har personen varit hemlig agent inom IB. Jag kallar personen för IE.

2010 09 17: Lunch med IE, f d avd chef IB och statssekreterare Försvarsdepartementet där han ansvarade för ledningen och kontakterna med underrättelsetjänsterna och FRA.
Han såg ut som på bilderna från 1970-talet. En otroligt fräsch, välvårdad och välhållen man. Sympatisk, glimten i ögat och ett proffs rakt igenom. Inte helt ärlig men öppen ändå där det passade. Han ljög exempelvis om att han inte visste något om DC-3:an men erkände ändå att han hört talas om den 9:e mannen, amerikanen på DC-3:an och samarbetet med engelsmännen. Inte med CIA var han tydlig med.
Han jobbade under, och mycket nära Birger Elmér. Sa att Elmér blivit lurad av CIA och MI6 på sjuttiotalet då Palme kom till makten och fram till Elmérs avgång 1982 som han bekräftade. Elmér hade då informellt lett IB/SSI i samarbete med den officielle chefen Gösta Lundström.

Intressant att Elmér skulle ha blivit lurad, jag tror mer på att de inte litade på honom (min anm.).
IE var mkt intresserad av Frånstedts uppgifter och antydde, tycker jag, att ”Olle kan veta vem som mördade OP”. Själv ”var han övertygad om att det var CIA som gjorde det”. Han hade hört talas om det från en MI6 kontakt med namnet E O Falkirk att mördaren var italiensk New York bo. Med gissningsvis maffiakontakter. Han berättade vidare att det förekommit mkt desinformation från både MI6 och CIA angående Palmemordet vilket han tyckte, tydde på att de låg bakom mordet. Bl a var Polisspåret och Säpospåret sådana skenspår. Konstigt att de velat lägga skulden på P-G Näss organisation, (min kommentar).

Ebbe Carlsson skulle var en av dem som blivit desinformerad enligt IE. Han var på väg att träffa en MI6 man i England men mötet stoppades av MI6. Mannen hette Edwards.
Stay Behind startade redan 1944 i Sverige enligt I E. IB startade 1957 och I E började på IB 1965 efter att ha gjort lumpen där först.
33 åringen var reservmördaren. Därför flytten till USA senare och mordet på honom, enl IE.
Journalisten Karl Gunnar B på AB var en MI6 kontakt och han spred desinformationen om polisspåret redan på tisdagen efter mordet.

Motivet att mörda Olof Palme handlade om Palmekommissionen och den kärnvapenfria zonen i Skandinavien.
Även Egon Bahr-planen som Palme stödde var en nagel i ögat på Nato.
Claes Palme var ”också” sovjetisk spion. OP:s bror. Han var advokat och tog jobb åt den sovjetiska ambassaden. Bl a när ett sovjetiskt fartyg gick på grund utanför Stockholm ca 1978. Han var sjörättsadvokat. Han blev sedan styrelseordförande i MATRECO Bil. Han blev bl a inbjuden till Sjöfartsministeriet i Moskva som han besökte. Tidningen Contra startade 1976 och ”fejdade” ut efter OP mordet enligt IE. Ingick i CIA och kampanjen mot Palme.
Björn Wollrath, VD på Skandia 1986 var en man jag borde träffa, tyckte han.

Säpochef Hjälmroth ville initiera en undersökning mot CIA efter mordet men stoppades av UD med kabinettssekreterare Schori. Ingvar Carlsson var en av regeringens IB/SSI kontakter!!
IE var själv med och organiserade Stay Behind och visste att försvarsstabscheferna var militära chefer inom Stay Behind. Bl a Kurt Göransson (som Mr X nämnde) Carl Almgren, Bo Westin, Gunnar Eklund, Lennart Ljung!!! Och Bror Stefenson!!! Och Stig Synnergren!!!
På IB och SSI var det Elmér, Thede Palm, Gösta Lundström och Bengt Wallroth.
Hans W, Electrolux-chefen var ”skum” och kan ingå i en OP komplott. Läs hans memoarer, sa IE (och Sista kontraktet. Min anm.).

ANALYS: Gunnar (Mr X) berättade att han värvades av en Kurt. Det kan vara och är sannolik Kurt Göransson, Försvarsstabschefen. Westring var hans föregångare men han mördades av Kubaner i en flygolycka, åtminstone trodde Säpo det enligt hans personakt. Kurt Göransson var chef över Stay Behind i Sverige och hans närmaste man kan ha varit Sven Olof O som också ingick i nätverket enligt Gunnar. Gunnar värvades som radiooperatör ca 1951. Han hämtade själv sin radioutrustning i USA. När Gunnar sa att OP mördades av sina egna menade han Stay Behind. Han tillhörde tillsammans med Elmér denna exklusiva skara.
Bror Stefenson var helt säkert Stay Behind, sa IE. Alltså var han en av de ledande på 1980-talet och vid mordtillfället. Det förklarar hans och Ljungs sena middag på mordkvällen. Även Almgrens frus ryktesspridning om OP hos frisören förklaras härmed. (Hon spred ryktet om att Palme var sinnessjuk till sin frissa).

Om 33 åringen ingick, då ingick säkerligen S E också. Och EAP och Contra. IE vet förmodligen mer än han säger. Han var så tvärsäker först att svenskar inte var inblandade men sedan när jag stod på mig, vek han sig och sa att svenskarna i så fall bara hade ett övervakande uppdrag. Gunnar (Mr X) kan ha haft kontakter med Wennerström p g a Stay Behind och att Wennerström ingick i detta nätverk. Därför den svarta bilen från amerikanska ambassaden som följde efter Karin Rosén (se Spionen på FRA).

IC var Stay Behind 100 %. Det tror jag utan att veta.
Tillägg: I Lampers IB utredning står det att IE sagt till Neutralitetspolitik-kommissionen att Anders Thunborg varit en av de första namnen på Krigs IB:s lista (Stay Behind). Dessutom har IE sagt till Olle Alsén på DN och Borgnäs att IC var CIA asset (förtrolig kontakt). Lampers skriver i sin utredning att Olof Palme sannolikt var med och startade Stay Behind i Sverige på 50-talet, därför jobbet på IB. Till sist; Frånstedt sa till mig senast att OP var högsta hönset i Arla Gryning tillsammans med ÖB Synnergren och Rikspolischefen Carl Persson.
Alltså: Högsta hönset i Arla Gryning misstänktes vara KGB-agent!!!

Vad sägs? En fullständigt osannolik komplott med alla ingredienser man kan önska sig som spionförfattare. Spioner och dubbelagenter hit och dit som till och med florerade hos frissan på Östermalm.

Oavsett om alla uppgifter stämmer eller ej, kan vi konstatera att det var en besynnerlig tid! Och, ett besynnerligt mord på vår statsminister …

Visst är Sverige fantastiskt!? …
/ Anders Jallai från solstolen i Grisslehamn

Posted in: Landsförrädaren.

Läsarinlägg: Palmemordet och det påstådda landsförräderiet

Jun 15th, 2011
by Mr X.
No comments yet

Jag gläds verkligen över att så många engageras av det jag skriver om. Jag får dagligen många synpunker via mejl/kontaktformulär med alltifrån glada tillrop till detaljerade vittnesbeskrivningar av egna erfarenheter. Det är mycket stimulerande!
För en vecka sedan skickade Jan Uddgren, en av mina mest engagerade läsare, en längre text till mig där han resonerade kring vad han tror ligger bakom Palmemordet och dess efterspel. Innehållet var så intressant och provocerande att jag bestämde mig för att publicera det här som ett ‘gästbloggarinlägg’. Jag har även kommenterat det som Jan tar upp i slutet av inlägget:

IB:s ineffektiva och självsvåldiga funktion

Under sjuttiotalet skötte IB insamlingen av uppgifter till illegala åsiktsregister. Uppgifter som vidarebefordrades till ett ibland lagom intresserat Säpo, t ex inom kontraspionaget som i sin tur inte riktigt visste hur de skulle hantera det hela. Efterhand började Säpo misstänka att uppgifterna var slarvigt dokumenterade och ibland märkligt lik annan information från exempelvis Stasis tjallararkiv. Man beslutade att i hemlighet skaffa jämförande information från ”egna” källor inom vänsterrörelser. Dvs folk som inte var rabiata socialist och kommunisthatare. Granskningen avslöjade brister i rapporteringen från IB:s infiltratörer då dessa manipulerat rapporter för att innehållet skulle bli “tillräckligt” kontroversiellt. Det kom även fram att IB:s folk försökt provocera fram reaktioner från betydligt större rörelser som företrädde många människor, inklusive OP själv.

Växande förtroendeklyftor och bristande samsyn

Det blev motsättningar och brist på förtroende mellan Säpo och IB-kretsar vilket ledde till ett farligt spel dem emellan. I samband med detta växlade organisationernas inflytande gentemot den politiska makten rejält. De som ogillade den oheligt, politiskt styrda delen försökte bränna de andra och vice versa. IB läckte att Säpo var högerinriktat för att behålla makten över SAP och Palme och  IB fick ett antal affärer på halsen. Oftast hade IB den starkaste ställningen tack vare sin socialdemokratiskt förankrade agenda.

OP byter fot …

I samband med brytningen mellan OP och IB-falangen då han personligen förstod att t ex Ebbe är en hal ål och en opålitlig ”allierad” mörkläggare förändrades balansen dramatiskt. PG Näss inflytande medförde större öppenhet mellan SSI och Säpo.
En modernare organisation av intellektuella analytiker vann mark över det gamla gardets dogmatiska plattfötter.

En farlig maktkamp med desperata medel

När OP kom till makten igen och Ebbe och Holmér ställdes utanför började en obehaglig händelseutveckling med intensiva positionsförflyttningar.

IB-folket lierade sig med alla som för stunden ansågs kunna vara till hjälp:

  • krafter inom vapenindustrin
  • Staybehind
  • högergrupper inom polis, militär
  • den egna underrättelseklubben
  • diverse internationella sammansvärjningar med planer att få OP på fall

Även kontakter med Demokratisk allians och andra högergrupper förekom. Som exempel tubbades en löst sammanhållen grupp förföljda SAP-politiker för att hitta skelett i garderoberna. Ett annat exempel var att få Stig Bergling förflyttad till Norrköping i hopp om att denne skulle peka ut OP eller en nära rådgivare som KGB lierad. Ytterligare ett var Harvardaffären. Dessutom spreds en mängd olika rykten kring OP.

Förestående maktskifte och ändrad kalla krigs-strategi

Smarta kretsar inom SÄPO genomskådade bland annat Berglings svammel och informerade OP om vad som pågick i hans närhet. Falangen Säpo och SSI hade strax innan mordet stärkt förtroendet och stödet för ”samordningen” mellan de båda hos OP. I en slags falsk trygghet sänktes garden i och med att man ”tappade intresset” för Staybehind, Must och inrikespolitiken. Man lämnade i stort sett öppet mål för sina ”nära” fiender.

Vikande förtroende och ännu mer desperation

IB-falangens taktik att eliminera OP som politisk kraft hade begränsad framgång samtidigt som förtroendet mellan OP och kretsen inom Säpo (inkl delar av SSI som uppskattade en professionaliseringen) stärktes för var dag som gick.  IB-falangen fick allt färre anhängare och blev mer och mer desperata i sina utfall. Även tidigare allierade inom SSI distanserade sig från föredettingarna.

Vägen till avgrunden

Till slut blev frustrationen så stor att en märkligt strategi tog form:

Att eliminera OP till förmån för mer lyssnande öron

Att spinna vidare kring OPs förräderi var dömt att misslyckas. Förr eller senare skulle bluffen synas och då skulle bluffarna förlora så länge OP fanns kvar.
En eliminering av OP däremot skulle innebära att bluffen aldrig blev synad och nätverken kunde bestå.
Tiden var knapp och första möjliga tillfälle måste utnyttjas.

Säpo anar ugglor i mossen …

Säkert är att flera inom Säpo märkte att frekvensen av suspekta händelser ökade. Detta rapporterades direkt till OP. Via olika källor nåddes Säpo av rykten om att potentiella mördare efterlystes. Men vad kunde OP göra annat än att på morddagen blicka ut genom fönstret och göra sitt bevingade uttalande. Han kunde ju inte veta hur konkret planen faktiskt var och att de var klara att slå till.
Mot Säpos inrådan avstod han skydd. En förändring i skyddet skulle kanske bara varna dem. Dessutom fanns kanske risk för läckor.

Efterspel

Direkt efter mordet svängde makten snabbt. Plötsligt satt återigen Ebbe i förarsätet med Hasse som chaufför. Vad kunde t ex Näss m fl göra annat än att agera väldigt passivt för att inte avslöja sig själva?

Inte ens Ebbeaffären lyckades rubba de nya herrarna, som snabbt slog tillbaka och hämnades.

Vem var det som tipsade tullen? Säpo eller någon inom SSI med goda personliga kontakter i skånedistriktet?

En oundviklig process hade påbörjats där den internationella utvecklingen innebar att både engelsmän och senare jänkare tappade intresset för Stay Behind, precis som Palme gjort. Pinsamt medvetna om hur Stay Behind-organisationen eventuellt utnyttjats så skändligt drog de sig snabbt ur. Både för oss och CIA/NSA blev informationsutbyte och utökat samarbete kring teknisk spaning viktigare än föråldrade motståndsrörelser. Personer med kontaktytor mot maktgupper inom det vittrande sovjetiska imperiet och som dessutom kunde påskynda den processen värvades, på bekostnad av att intresset för militära infiltrationsförband och kommunistskräckens spökfigurer dalade.

Frågan är idag hur mycket Näss och hans kollegor sparat av dokumentationen kring mordet på OP och när de kan tänka sig att släppa det?

Sammanfattning

Motivet till mordet var alltså inte att OP var en säkerhetsrisk då det snarare var en maktkamp mellan falanger inom underrättelsetjänsten. Den gren med starka kopplingar till KrigsIB och Stay Behind företrädde en politisk underrättelsetjänst där den egna uppfattningen var viktigare än verkliga händelser. OP slutade stödja den falangen i takt med att han genomskådade dess bristande förankring i verkligheten.

Orsaken att det blev en operativ plan och inte en kalkylerad option var att smutskastningsbluffarna inte fick avsedd effekt. Man lyckades inte avlägsna OP från makten och falangens positioner var allt mer hotade och kringrända. För varje dag som gick ökade istället OP:s förtroende för det ämbetsmannamässiga och professionella sättet att hantera underättelsefrågor.

Sedan är det naturligtvis så att de som engagerades i den operativa planeringen måste ges ett hållbart motiv för att medverka. Det motiv som renodlades för att få individer att inte bara vara villiga redskap utan också att motiveras tillräckligt, var just Landsförrädarspåret. Personer inom en trång krets i politiken, underrättelsetjänst och polis övertygades om att det fanns rapporter som föranledde spaning och att det då kom fram uppgifter som bekräftade misstankarna. Man blev “tvungen” att lösa det drastiskt.

På gatunivå gjordes försök att via kontakter i lokala högerkretsar och inom kriminella kretsar finna ett ”redskap” genom olika ombud som inte direkt kunde spåras till kuppmakarna parallellt med en förment spaning mot OP under Ebbes ledning.

Man sökte ett ”proffs” men det slog inte alls väl ut. Det var också en farlig väg då det läckte till Säpo via bl a Ivan och Anders L samt vissa ”säpokontakter”. Motståndaren kunde vara en på spåren och allt kunde spricka, såsom Ebbes smugglingar sedermera gjorde när tullen blev tipsad.

Den egna ”Spionklubben” samt Barbrogruppen kunde man kanske lita på, särskilt när deras kompetenser och betydelse överdrevs.  Äntligen kände sig medlemmarna som betydelsefulla ”yrkesmän” igen.
Parallellt ”odlade” man politiskt och privat motiverade gärningsmän och troligen hade man många alternativ – men tiden var mycket knapp. Tillfället fick fångas i flykten även om tänkbara operatörer inte var optimala och hoppet fick ställas till att man kunde ta kontrollen över utredningen och blanda bort korten. Vapnet blev i hastigheten mindre väl valt och gick att spåra. Att ”fälla bytet” var ändå viktigast. Skytten var mer motiverad och beslutsam än kompetent. Trots en miss lyckas han sätta ett dödande skott med stor kyla och blev sedan hjälpt att komma undan. Inte minst av de vittnen som skapade bilden av att mördaren flydde uppför trapporna.
Mördaren kände inte till några av övriga operativas identiteter och vice versa. Flera inblandade hade ingen aning om vem som faktiskt höll i vapnet.

Eftersom många nyckelpersoner är döda måste man anta att det fortfarande finns flera okända aktörer bakom Ebbe och Holmér som ännu har stor makt i kulisserna. Inget skall om möjligt läcka ut!

Lösningen?

Förutom det tekniska kan en viktig faktor vara att övertala de som börjat läcka men ändå tror att de gjort något hedervärt för Sveriges bästa. Om vi kan få dem att förstå att de blev manipulerade och bedragna till att delta i en kupp vars politiska agenda de inte stod bakom, tror jag att vi kommer få höra betydligt mer om vad som egentligen hände …

Det är en uppgift för någon med rätt kontakter!

 

Ja, Jan! Jag håller helt med om att de i toppen av ”planen” kan ha haft andra motiv. Så var det förmodligen. Exempelvis Anders Glock. Hans roll i boken är att åskådliggöra de ”högre intressena” inom näringslivet etc. Nato/CIA ville förmodligen bara ha bort en vänstersosse. Men motivet som spreds var just landsförrädarspåret – enkelt och tydligt.
Du kan se det bland annat genom citatet som finns i boken (ÖB:s dagbok) om den påstådda hjärntvätten av OP. Jag har talat med kvinnan som läckte den informationen och hon skäms idag för det. Gissar att hon bara användes som en budbärare. Men ÖB och militärerna gick på det.

Det är precis så här etablissemanget styr världen, genom u-tjänsterna. Det finns fullt av exempel i historien.

Det i sin tur är faktiskt hela min idé med bokserien – att berätta om hur vi styrs och manipuleras av etablissemanget! Med hjälp av de vänner  jag har inom detsamma märks det  tydligt att vi ”vanliga” människor används som redskap och pjäser. Ibland är det mililitären, ibland Barbrogrupper eller rent av Säpo och FRA som utnyttjas. Till och med regeringen, tror jag, men Palme  genomskådade nog det till slut. Att näringslivet är toppen på isberget – de som styr – råder det ingen tvekan om!

Jag har talat om det här både med Olof Frånstedt och PG Näss. Våra bilder av verkligheten stämmer fortfarande inte helt överens, men jag jobbar på det. En del öppningar har jag fått inte minst genom att de stöttar mig i min strävan att förstå och avslöja.

Jag välkomnar verkligen den här typen av reaktioner från er läsare! Det tvingar mig att bli ännu tydligare. För i nästa bok ska ju säcken knytas!

Teorin om Ebbes och Holmérs bevekelsegrunder är intressant, men frågan är var gränsen gick för de som var införstådda och de som utnyttjades. Jag gissar ändå att gränsen gick ovanför Ebbe/Holmér. Annars var de ena iskalla jävlar måste jag säga …

Posted in: Landsförrädaren.
Tagged: · · · · · ·

Sjukhusaffären – Starring: Ebbe Carlsson, Hans Holmér och Carlos Schakalen

Maj 27th, 2011
by Mr X.
No comments yet

Frågan om IB/SSI var inblandad i den mycket omtalade Sjukhusaffären 1975 har diskuterats bland landets journalister i årtionden. Idag vet vi svaret! Det var IB/SSI:s krigsorganisation Krigs IB eller som jag väljer att kalla dem: Arla Gryning.

”Det finns i arkiven inte några handlingar eller rapporter som med säkerhet går att knyta till den verksamhet som Birger Elmér, Ingvar Pauses, Ulf Karlssons m.fl. bedrev efter 1970 (Krigs IB). Däremot finns säkra uppgifter om att en namnlista som figurerade i samband med KFML(r) – aktivitet inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, kom i händerna på IB/SSI folket”

(Lars Olof Lampers forskarrapport om IB ”Det grå brödraskapet” SOU 2002:92)

Idag vet vi, bland annat genom f d Säpochefen Olof Frånstedt och informationschefen på Rikspolisstyrelsen Curt Falkenstam att sjukhusaffären var en Stay Behind operation. Förmodligen på uppdrag av CIA/Nato som med hjälp av infiltratörer kartlade vänsteraktivister som var anställda på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Efter en ”gedigen” utredning som efterlämnade ett PM på 67 sidor kom det fram att det var Säpo och inte försvaret som varit inblandade i sjukhusspioneriet. Säpochefen Olof Frånstedt tappade hakan igen men valde medvetet att ligga lågt. Det han inte visste då var att Carl Persson själv tillhörde ledningen av svenska Stay Behind liksom även statsminister Olof Palme. Frånstedt fick ta emot ”ytterligare skit som kastades på Säpo i rikets intresse”, berättar han ordagrant för mig. Så här skriver Curt Falkenstam om affären i sin bok ”Polisernas krig” 1983:

Justitiedepartementet under ledning av Lennart Geijer tog tag i ärendet (Sjukhusaffären). Det skedde i så pass ovanliga former att dessa i sig kom att ge affären en bestående prägel. I departementet var det nämligen endast de socialdemokratiska politikerna som engagerades i Sjukhusaffären. Alla andra hölls borta. Rättschefen blev inte inkopplad. Departementets expeditionschef, trea från departementets topp, tillkallades inte vid överläggningarna. Inte ens Statssekreteraren fick vara med. De interna överläggningarna hölls helt inom den socialdemokratiska intressesfären. En av dessa var Hans Holmér. Han räknades till partibröderna efter sin utnämning till chef för RPS/Säk. En deltagare till som överraskade var ÖB Stig Synnergren, trots sin socialdemokratiska bekännelse, i synnerhet eftersom Säpo och inte IB/SSI utpekats som sjukhusspionens uppdragsgivare. Detta hade nämligen herrar Holmér och Ebbe Carlsson (som också ingick i gruppen) kommit fram till i en utredning som de per omgående fått i uppdrag av justitieminister Lennart Geijer att göra.

Många tyckte att valet av utredningsmän var uppseendeväckande.
Efter en vecka var den Holmér/Carlssonska utredningspromemorian klar. Promemorian hemligstämplades och regeringen vägrade att lämna ut den trots påstötningar från media. En del läckte ändå ut i och med JK:s utredning senare. I promemorian berättades om en organisation som enligt egna uppgifter var beredd att med våld omstörta samhället. Det fanns listor på ett 30-tal namn på personer inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning. De skriver också om terroristdåd i utlandet, 1975, med viss anknytning till Sverige. Man konstaterade att organisationen dit de trettio tillhörde hade olycksbådande kontakter med internationella terrororganisationer.

Namnet Carlos Schakalen förekom i rapporten då det skrevs att anställda haft kontakt med honom. Ebbe Carlsson och Holmér misstänkte att Carlos planerade ett terrorattentat i Sverige och att spioner inom förvaltningen därför var berättigade.
Är det någon av er som ser likheter med Ebbe Carlssonaffären och Ebbe och Holmérs jakt efter påstådda kurdiska terrorister efter Palmemordet? Själv tycker jag det är skrämmande likt vilket lägger en mörkgrå filt över hela Palmeutredningen. Hur i hela friden kunde Ingvar Carlsson låta dessa tomtar utreda Palmemordet, om det inte fanns ett medvetet syfte att förvilla, förstöra och mörklägga och på så sätt skapa en tillrättalagd version för det svenska folket!

Till slut gjordes en JO-utredning av Sjukhusaffären i april 1976. Det konstaterades att det inte fanns något belägg för åsiktsregistrering i någon form av de anställda vid sjukvården i Göteborg. Ingen direkt kritik framfördes mot någon av de inblandade. När fallet däremot hamnade i riksdagens konstitutionsutskott (KU) var kritiken svidande hård mot justitieminister Geijer. Han kritiserades för att ha skickat ned Ebbe Carlsson och Hans Holmér till Göteborg. KU ansåg att Geijer agerat polis och därmed lagt sig i ett självständigt ämbetsverks uppdrag. Geijer slog ifrån sig kritiken och menade ”att han behövde särskilda möjligheter att följa Säpo:s verksamhet där det behövdes demokratisk kontroll”.

Man tappar hakan! Säpo var inte ens inblandade i Sjukhusaffären, vilket Ebbe, Holmér och Geijer visste. Frågan är vilka det var som agerade utom demokratisk kontroll? Och frågan är varför Ingvar Carlsson gjorde samma sak med Palmeutredningen; när han lät två politiska mörkläggare störa och försvåra polisens uppdrag – att gripa Palmes mördare!

En utmärkt sammanfattning av Sjukhusafffären hittar du i klippet från senaste SVT Kobra. Redaktionen har dessutom gjort en exklusiv intervju med Carlos Schakalen där han skarpt dementerar att han skulle varit inblandad. Han har  varit i Sverige en enda gång och det var långt tidigare (1969).

Posted in: Landsförrädaren.

← Earlier Posts