ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Spionringen på FRA 2.0

Boo Drammer och Gunnar Anderson (Mr X) på kajen vid Slussen i Stockholm

Håll i er! Det här är ett långt och komplicerat inlägg. Kanske dessutom mitt viktigaste. Läs det gärna två gånger. Planerade att lägga ut det i somras men ville inte solka den fantastiska sommaren 2014 vi nyss upplevt. Det brukar alltid komma skit tillbaks när man sticker upp huvudet för högt. Jag citerar en person ur DC-3-utredningen som när jag började söka sanningen, sa till mig:

 

“Stick inte upp huvudet för högt, Anders. Då hugger dom av det. Det är de stora elefanterna som dansar.”

 

Spionringen på FRA 2.0 Starring:

1. Gunnar Anderson – Mr X, Wennerströms medhjälpare, förbindelseman mellan försvarsstabens underrättelseavdelning och FRA, Senare chef FRA avdelning M (sammanställningen av underrättelse mtrl)

2. Nils Nilson – chef FRA gruppen som försvann med DC-3:an. 1952. Senare chef FRA avdelning S (Teknisk signalspaning). Bästa vän med Gunnar Anderson.

3. Olof Kemper – chef FRA avd S. Senare en av de tre högsta cheferna på FRA. Chef över Nils Nilson och Gunnar Anderson. Nära vän med Stig Wennerström och Boo Drammer

4. Boo Drammer – Överstelöjtnant på Försvarsstabens underrättelse-avdelning flyg. Tidigare flygattaché i Moskva. God vän med Gunnar Anderson och samtidigt Stig Wennerströms bästa vän. (Obs. Samtliga namn utom Stig Wennerström är fingerade i inlägget.)

 

I min senaste bok ”Spionen på FRA 2.0” förekommer det tre anställda på FRA. Nämligen byrådirektörerna Gunnar Anderson, Nils Nilson och Olof Kemper. Jag ska ge er bakgrunden till varför de har roller i min nya bok som första gången gavs ut våren 2010. Boken finns nu i en ny och omarbetad utgåva med nya avslöjanden. Ett nytt avslöjande är att Spionen på FRA i själva verket kan ha varit tre  spioner. Tre spioner som i hemlighet arbetade för den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU.

Till innehållet: Som ni vet fick jag tillgång till i stort sett hela Säpo-arkivet 2006-2007. Det unika tillståndet att forska i arkivet fick jag av dåvarande Generaldirektören för RPS/SÄK Klas Bergenstrand. Han var vid tidpunkten 2006 mycket kritisk till att Försvarsminister Mikael Odenberg gav KSI (SSI) ökat mandat att spionera inom Sveriges gränser. Han menade att “KSI kommer att få använda så kallade särskilda metoder i Sverige.” D v s samma metoder som IB använde sig av under det kalla kriget. Se mitt inlägg http://www.jallai.se/2014/06/ib-ett-svenskt-stasi/. Den nytillsatta borgerliga regeringen med Carl Bildt i spetsen ville 2006 ge den hemliga militära enheten KSI, (som heter SSI i mina böcker om Anton Modin) ökat mandat att utöva säkerhetstjänst inom Sveriges gränser. Precis det IB höll på med under Birger Elmérs tid. Anledningen hade sannolikt att göra med att amerikanska NSA och CIA under samma period började spana inrikes i USA; på amerikanska medborgare. Det som Edward Snowden senare avslöjade. Min tes är att svenska KSI och FRA inlemmades i NSA:s signalspaningskedja, ungefär som FRA och DC-3:an gjorde i början av 1950-talet. Då var det Sovjet som var det stora hotet, nu var det al-Qaida. Historien upprepar sig med en skrämmande exakthet, eller hur? Hur som helst så fick NSA och George W. Bush administrationen skarp kritik i USA när det framkom genom “visselblåsare” att NSA spanade mot sin egen befolkning. Det bröt mot den amerikanska konstitutionen.

Se gärna den på många sätt sensationella dokumentären “Amerikas fördolda stater” på SVT Play: http://www.svtplay.se/video/2264806/amerikas-fordolda-stater-avsnitt-2

Ni kommer ihåg George W. Bush uttalande med anledning av terroristjakten på al-Qaida:

  “Antingen är ni med oss eller emot oss”

Sverige, Mikael Odenberg och KSI var självklart med Bush. Odenberg är ju reservofficer i Marinen! Direktiven fick han, tror jag, av Carl Bildt. Jag har nämligen svårt att tänka mig att den unge Fredrik Reinfeldt var så speciellt insatt i de här frågorna hösten 2006 då han precis förverkligat sina drömmar om att bli Svensk statsminister.

 

Försvarsminister Mikael Odenberg

 

Professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell var mycket kritiskt till det nya borgerliga förslaget och tidningen FOKUS skrev att “Militären bygger i det tysta upp ett nytt IB.” FOKUS skrev också att:

  Den senaste veckan har Mikael Odenberg anklagats för att vilja skapa ett övervakningssamhälle. Men han vill också skapa en hemlig agentkår som får verka inom Sverige, fritt från alla lagar. En slags svensk STASI, eller för att använda en mer näraliggande jämförelse, ett nytt IB. http://www.fokus.se/2007/02/sapo-varnar-for-nytt-ib/

Vad som sen hände vet vi: Säpochefen som kommit med kritiken Klas Bergenstrand fick en plötslig explosiv hjärtattack och dog i januari 2007, och Mikael Odenberg avgick samma år under stor turbulens. Skumt, eller hur? Och vi “vanliga” förstod först ingenting för de stora medierna skrev i vanlig ordning inget om det här; inget som rörde rikets säkerhet! Än mindre blev det någon offentlig utredning. En av få medier som tog upp det var FOKUS, och de skrev:

Det är tydligt att förslaget rört upp damm i underrättelsekretsar. Anders Eriksson, före detta Säpo-chef menar att lagrådsremissen ger KSI möjligheter att bedriva spaning i Sverige. / — / Wilhelm Agrell menar att Sverige tar många steg bakåt om KSI får större makt. “Vi får en slags extrajudiciell maktutövning som är det som tidigare präglat odemokratiska regimer i framför allt olika delar av tredje världen och Östeuropa”, sa Agrell. (Läs Banan-republiker, min kommentar)

 

Muammar al–Gaddafi, Bananrepublik?

 

En intressant parentes är att mannen som efterträdde Mikael Odenberg var Sten Tolgfors. Som bekant fick Tolgfors också avgå den 29 mars 2012 efter att den svenska vapenfabriken i Saudiarabien (beställd av CIA?) avslöjades av Dagens Eko. Och efter det drunknade KSI chefen, överste Lars Ericsson i juni 2012 på sitt sommarställe! Så där, vi kom ur spåret lite grann och hamnade visst i nutid. He he. Åter till det kalla kriget:

Olof Kemper som förekommer flyktigt i Spionen på FRA 2.0 var chef på FRA avdelning S under tiden för DC-3:ans nedskjutning. Hans yngre kollega Nils Nilson, jobbade då på avdelning S underställd Olof Kemper. Nils Nilson var chef för FRA-gruppen som flög på DC-3:an 1952. De bådas nära vän Gunnar Anderson var vid tiden förbindelseman mellan Försvarsstabens underrättelsetjänst, nuvarande MUST och FRA. Han berättade för mig under en intervju att han var närvarande på CEFYL, Centrala flygräddningen samtidigt som DC-3:an försvann. Samtliga tre ”FRA–spioner” var alltså i högsta grad inblandade i DC–3 operationerna. En nog så viktig sak för att förstå mörkläggningen kring DC-3:an som pågår än idag av FRA/KSI i samarbete med Flygvapenmuseet. Olof Kemper som var en av FRA:s högsta chefer 1952 säger följande i ett hemligt PM från 1952 (Säpoarkivet) och som sammanfattar ett möte på FRA om spionen Stig Wennerströms eventuella roll i DC-3 nedskjutningen. Jag citerar Kemper ur den hemliga Promemorian som jag fann i Säpoarkivet 2006:

  ”Mig förefaller det mycket troligt att Wennerström genom sina kontakter kunnat bli informerad om vår (FRA:s) verksamhet.” (PM, Sammanfattning av vad som vid förhör med nedannämnda personer framkommit beträffande nedskjutningen av ett svenskt DC 3–plan den 13 juni 1952. Säpoarkivet P4599 Wennerström) 

I mina arkivforskningar kom jag även över ett dokument som är ett brev till Chefen B:2 på Säpo, skickat från säkerhetschefen på FRA. Det står:

”Jag önskar att du ber någon göra en ingående och diskret undersökning angående en byrådirektör Nils Nilson, anställd vid FRA och boende Gökholmsbacken 23, 2 tr Hagsätra, telefon 99 11 XX. Undersökningen skall sikta på hans familjeförhållanden – förflutna och nuvarande – samt ekonomi under senare år.” Säkerhetschefen FRA avslutar brevet med: ”Erforderlig kontakt med FRA beträffande Nils Nilson får gå endast genom mig. Stockholm den 4 maj 1965.”

 

Säpo PM angående Nils Nilson FRA

 

Observera att man på FRA försöker lägga skulden för informationsläckor på den spiondömde Stig Wennerström. Han fick bli Syndabock även för läckor på FRA och på så sätt skyddade man de riktiga läckorna: Spionringen på FRA. Hur vet jag det här? Jo, det är nämligen så att jag kan bevisa att man kände till läckor på FRA vid tidpunkten. Det finns exempelvis en omfattande undersökning av Nils Nilson i Säpoarkivet. Enligt undersökningen rör det sig om att någon på byråchefs-nivå på FRA läcker information till Sovjet. Byrådirektör Nils Nilson hade 1965, då undersökningen påbörjades, nyligen lämnat sin tjänst på FRA och börjat på FOA. Efter den omfattande undersökningen mot honom erbjuder Kemper honom att komma tillbaka till FRA och så småningom efterträder Nilson Olof Kemper och blir chef för hela avdelning S; avdelningen som ansvarade för den tekniska signalspaningen. FRA:s viktigaste och känsligaste avdelning fick alltså en chef som var misstänkt som Sovjetisk spion! För er som läst om den brittiska spionringen Cambridge Five kommer att se likheter, jag lovar.

Redan här kan man misstänka att det finns något ruttet inom FRA. Inte bara DC-3:ans läckta flygningar och uppdrag utan också någon eller några som läcker andra hemligheter till Sovjet som exempelvis att FRA löst de sovjetiska koderna. Ni som följt mig sedan starten av www.jallai.se vet att jag träffade och intervjuade Gunnar Anderson på FRA när han var i livet. Gunnar Andersson erkände för mig att han var Wennerströms medhjälpare Mr X.

Byrådirektör Gunnar Anderson blir senare chef för Avdelning M på FRA. Avdelningen där allt signalspaningsmaterial sammanställs. Hans bästa vän, Nils Nilson blir chef för avdelning S och den som bidrar till bådas utnämningar är Olof Kemper. De här tre herrarna eller grå eminenserna styr tillsammans mycket av det som händer på FRA under större delen av det kalla kriget. Samtliga tre, vet jag, har dessutom haft ögonen på sig från Säpo. Säpo:s högsta chefer och skickligaste förundersökare misstänker tre av de högsta cheferna på FRA för spioneri mot Sverige. Märkligt, eller hur?

 

 

Från X-ärendet, Säpoarkivet P4599

 

Innan jag knyter ihop säcken ska jag ge dig lite mer information om byrådirektör Olof Kemper på FRA: Kemper var Gunnar Andersons och Nils Nilsons närmaste chef. Kemper var också bekant med spionen Stig Wennerström. Det framgår av Säpo-arkivet. Redan före andra världskriget lärde Kemper känna Wennerström, då de båda var i 20-årsåldern. Kemper och Wennerström var samtidigt kadetter i flottan sommaren 1926. De har enligt Kempers egna uppgifter träffats lite då och då fram till Wennerströms gripande 1963. Senaste gången var på en privat nyårsmiddag hemma hos Kemper 1962. (Säpoarkivet, P4599)

Jag har personligen träffat både Nils Nilson och Gunnar Anderson och haft möjlighet att intervjua dem och fråga om det här. Olof Kemper var tyvärr redan död då jag gjorde mina efterforskningar. Så uppgifterna om honom har jag tagit antingen ur arkivuppgifter eller genom intervjuer med personer som kände honom. Nils Nilson berättade under en intervju jag gjorde med honom 2007 att han också började sin karriär som stamanställd i flottan. Han tjänstgjorde under Olof Kemper som då var kapten i flottan och en av de tre officerare som senare 1942 bildade FRA. Det var också Olof Kemper som anställde Nils Nilson på FRA. Nils Nilson, som var en av de först anställda i det unga FRA berättade följande om sin chef Olof Kemper:

  ”Vi hade ett far son förhållande. En mycket fin man. Jag var nästan som en i familjen Kemper.”

Nilson berättar att de tjänstgjorde tillsammans på Pansarskeppet Drottning Victoria. Olof Kemper var förbindelseofficer ombord och Nils Nilson radiomatros. Nilson var ofta hemma hos Kemper på Valhallavägen 126 i Stockholm och åt middag eller bara umgicks. Nilson berättade också att hans första seriösa förhållande var med en ungersk kvinna strax efter kriget som han träffade då han tjänstgjorde på den Svenska ambassaden i Budapest. Nils Nilson hade ett barn med en finsk kvinna. Han skiljde sig från henne och gifte sig med en sjuksköterska Anna och hade med henne fyra barn. Senare i livet levde han sambo med en polsk kvinna som var journalist. Efter sin pensionering 1982 reste han till Leningrad med sin polska sambo. Att 1982, som nyligen pensionerad FRA–chef åka till Leningrad borde varit förknippat med vissa risker, tänkte jag. Det var på FRA Nils Nilson lärde känna Gunnar Anderson.

  ”Vi var ju västgötar båda två, för bövelen”, säger han i den bandade intervjun.

12 januari 1965, alltså bara fyra månader innan Nils Nilson hamnar under utredning, ger Olof Kemper Säpo ett tips om en officer på försvarsstabens underrättelseavdelning med namnet Boo Drammer. Kemper vet redan att det läcker information från FRA och personen han anger är en anställd på Försvarsstabens underrättelseavdelning. Kemper vill sannolikt dra uppmärksamheten från Nils Nilson och kanske honom själv också ska det visa sig senare. Kemper offrar en svagare pjäs, nämligen Boo Drammer. Han klagar i brevet på att Boo Drammer skrivit om en FRA-rapport i en av sina attachérapporter. Boo Drammer är då militärattaché i Moskva. Kemper berättar för Säpo att kort efter denna rapport kunde man på FRA se stora förändringar i Sovjetunionens militärlednings radiosignalering. Kemper misstänker Boo Drammer som läckan. Han meddelar Säpo att Boo Drammer brutit mot bestämmelserna genom att nämna FRA i sin rapport och Säpo skriver:

  ”Kemper föreställer sig, att det är ganska enkelt för den sovjetiska underrättelsetjänsten att uppsnappa innehållet i en sådan skrivelse, vilket betyder att FRA:s arbete med Sovjetunionens radiosignalering till stor del skulle ha varit spolierad.”

Det märkliga i Kempers uppgifter är att attachérapporten som skrevs 1965 och som han hänvisar till, är från september 1960. Hela fem år gammal och långt före Wennerströms gripande 1963. Kemper försöker uppenbarligen sätta Säpo på spåret efter Mr X som bland annat Otto Danielsson just då arbetade med.

 

Säpo–PM om säkerhets-läcka på FRA.

 

Olof Kemper berättar också följande intressanta information. Han säger att han och Boo Drammer träffats några gånger på privata tillställningar, senast hos den amerikanska flygattachén Harrold. Med på middagen var också paret Wennerström. Kemper avslutar med några nedvärderande omdömen om Boo Drammer, som fått kodnamnet EGON i Säpoutredningen. Boo Drammer dricker mycket enligt Kemper och är svår att få kontakt med. Boo Drammer känner Stig Wennerström och han är en av Wennerströms få goda vänner, enligt Kemper. På grund av Kempers angiveri av Boo Drammer, sätts Drammer under bevakning. Han skuggas under en månads tid och det görs en grundlig kontroll av hans personliga förhållanden och ekonomi. Man börjar också mycket riktigt misstänka honom som Wennerströms medhjälpare Mr X, vilket leder till att en konfrontation anordnas där Boo Drammer får ingå. Wennerströms städhjälp Karin Rosén som sett Mr X, säger under konfrontationen att Boo Drammer som hon känner igen, inte är Mr X. Hon säger att Boo Drammer varit hemma hos Wennerströms vid flera tillfällen. Efter konfrontationen släpps Boo Drammer.

 

Konfrontation EGON.

 

Senare vid jultid 1965, då undersökningen mot Nils Nilson påbörjats och pågått i ett år lämnar Kemper följande information till förundersökningsledaren på Säpo:

 

  ”Vid jultid meddelade Kemper att han bland gamla handlingar funnit noteringar från 1957 rörande Nils Nilson. Dessa noteringar ställer Nilsons förhållande till Karlmark i en för Nilson mer positiv dager.” (Säpo-arkivet, ärende HSC 197/65, PM 28. 1. 1966.)

 

Olof Kemper vill uppenbarligen rädda sin vän Nils Nilson. Han tar dessutom tillbaka honom till FRA från FOA och detta nämns i följande PM från Säpo, 1 april 1966:

 

  ”Byråchef Kemper FRA meddelade för kännedom att Nils Nilson som tidigare övergått till en befattning vid FOA, numer återkommit till sin tjänst vid FRA. Det egentliga skälet till återgången är väl icke riktigt klart. Tjänsten vid FOA var kanske icke vad han väntat sig. Emellertid, vid FRA är man nöjd med att ha honom åter, då han alltid varit användbar och duktig.”

 

Olof Kemper tar alltså Nils Nilson under sina vingar igen; en person som är misstänkt för spioneri för Sovjet! De ovan beskrivna händelserna kan ha varit det närmaste som spionringen på FRA varit att bli avslöjade. En spionring lik Cambridge Five och minst lika farlig. Men dess ledare Olof Kemper lyckas undanröja misstankarna på ett skickligt sätt. Han själv, Gunnar Anderson och Nils Nilson fortsätter sina karriärer på FRA ända fram till pension. En detalj i Nils Nilson personakt på Säpo är att ärendet skickades till Riksarkivet först 2004-09-20. Vilket sannolikt betyder att ärendet ansågs intressant och känsligt ända fram till åtminstone år 2004.

 

Tips från grekisk u-tjänst ang. Wennerströms spionring

 

Till sist: Ni som läst Spionen på FRA 2.0 vet att det finns en scen i boken där huvudpersonen Anton Modin träffar Säpo-intendenten Göran Filipson vid korvkiosken på Medborgarplatsen i Stockholm. Filipson läcker sedan information om den pensionerade FRA-mannen Gunnar Anderson till Anton Modin. Den scenen är inte tagen ur luften …

Senare frågade jag också förre Säpochef Olof Frånstedt om Olof Kemper och spionringen på FRA. Frånstedt själv skriver följande i sina memoarer angående eventuella spioner på FRA:

 

”När jag 1967 tog över som chef för kontraspionaget efter den legendariska Otto Danielsson överlämnade han en hel del information till mig. / — / Vid ett av de samtal vi höll informerade Danielsson mig om sina misstankar mot en person i chefsposition vid FRA. Jag kan inte gå in på vad misstankarna grundade sig på, men så mycket kan jag säga att Otto Danielsson aldrig skulle ha vidarebefordrat dem till mig om det inte fanns befogad anledning till det. Han var inte den som sprang med löst skvaller. Aldrig.” (Olof Frånstedt i sina memoarer Spionjägaren Del 2)

 

Låt mig nu avslöja följande: Den ”personen i chefsposition på FRA” som Frånstedt syftar på är Olof Kemper, chefen för avdelning S. Nils Nilsons chef. Nils Nilson som i sin tur är bästa vän med Gunnar Anderson, den riktige Mr. X och den person som lämnade hemliga meddelanden hemma hos den dömde GRU-spionen Stig Wennerström. Det hänger ihop, eller hur? Till mig personligen säger Olof Frånstedt att:

 

”Olof Kemper har alltid varit misstänkt. Han var en kufisk person och hade sitt eget hov på FRA.”

 

Nu är det bara ett skriftligt bevis som saknas för att även rättsligen kunna “naila” spionringen. Frågan är vad för bevis? Jag gör mig till minnes att jag har varit i Säpoarkivet och tittat på Venona–materialet. Venona–materialet är sovjetiska KGB/MVD/NKVD-rapporter till och från deras ambassader på 1940-talet. Kodade meddelanden som USA:s underrättelsetjänst långt senare lyckas lösa och läsa. En del av materialet som rör Skandinaviska förhållanden skickades till Sverige. Det var Lindroth på Säpo som höll i dessa undersökningar. Jag ansökte om att få läsa Venona-materialet och fick ansökan godkänd av Säpo:s dåvarande generaldirektör Klas Bergenstrand. Utrag ur min forskar-dagbok:

 

Med lite tur finns det material där som rör FRA, tänker jag på vägen till polishuset. Jag släpps in i ett litet forskarrum på Säpo tillsammans med det hemliga Venona-materialet från amerikanska NSA. Efter att ha läst igenom en drös med delvis avkodade Sovjetiska underrättelsetelegram som rör Skandinavien finner jag något som skulle kunna vara intressant, men det är diffust. Till sist finner jag något konkret. Det handlar om en person med namnet Kemper. Följande står i MGB meddelandet. MGB som är föregångare till KGB:

CT1 GB CODE 1941-1946 (överskrift) Tel 410, S till M, nr 173, 24 jan 1945. Kod MGB, Till Gennadi. Den inbjudne /—2gr–/ svenska språket KEMPER anhåller om, att till honom utlämna före avresan 2.075 kronor till förvärv /–43gr–/   Tel 409 Fr M till S, nr 173 24 jan 1945 För Gennadj De inbjudna på svenska språket Kemper anhåller om att innan avresan lämna honom 2075 kr för köp (förvärv) /43grp/    

 

Jag tolkar det idag som att Kemper anhåller om ett bidrag på 2075 kronor för inköp av något slag (motsvarar ca 40 000:- år 2014). Kemper anhåller om 40 000 kronor av KGB! Dåvarande MGB. Intressant och kanske det det som fick Otto Danielsson att börja undersöka Olof Kemper. De här meddelandena kom till Säpo någon gång på 1960-talet. Kemper i KGB telegrammet kan givetvis rent teoretiskt vara en annan Kemper med samma efternamn och vid samma tidpunkt, som varit informatör åt MGB. Rent teoretiskt alltså; men är det sannolikt? med det vi vet hittills. Ja, vad tycker du?

 

KSI-chef överste Lars Ericsson hittad drunknad på sitt sommarställe i juni 2012.

 

Till sist, vad gör du och jag med den här informationen? Du kanske kan tänka dig hur jag känt mig de senaste åren. Jag har haft ”säker” information om en Sovjetisk spionring på FRA som verkade från strax efter andra världskriget fram till åtminstone mitten av 1980-talet; nästan under hela det kalla kriget. De enda jag kunnat prata med om det här är några gamla Säpochefer men de är inte aktiva idag och går jag till dagens Säpo RPS/SÄK med informationen händer sannolikt ingenting mer än att jag själv riskerar att bli åtalad för mitt befattande med hemligt material. Det är ett klassiskt Moment 22. Men vem bryr sig, idag, så här långt efteråt? De anhöriga förmodligen och arbetskollegorna på FRA sannolikt. Det är allt, tror jag. Men ur ett historiskt perspektiv är det givetvis viktig information. Det är viktigt för att förstå vår samtid. Ett Sverige som haft sina underrättelse- och tyvärr även säkerhetstjänster infiltrerade av främmande makt. Det kan förklara varför de västliga underrättelsetjänsterna haft svängdörrar in i våra hemliga svenska myndigheter. Det har sannolikt varit kaos i korridorerna är min teori, både hos FRA och på IB/SSI och en av anledningarna till att KSI och regeringen så lättvindigt går med på djupgående samarbeten med bl a NSA och CIA men även MI6 och Mossad.

Allra sist: vad hände sedan, när dessa spion-herrar gick i pension? När Olof Kemper åkte till Moskva, Nils Nilson till Leningrad och Gunnar Anderson till Moskva. Skulle de hämta sina medaljer, eller någon annan belöning? Bara gud vet och de själva – men reste gjorde de – det vet jag!. Jag vet också att Gunnar Anderson var en rik man när han dog för några år sedan. Jag kollade nämligen hans deklaration. Han har även vänner i Västsverige som kan bekräfta det för er som vill fortsätta gräva. Jag börjar personligen få nog. Jag tror istället jag går och tar en varm bastu, sedan en kall öl. Med den här bakgrundsinformationen är jag säker på att du kommer att uppskatta min uppdaterade version av Spionen på FRA 2.0 med bilder på spioner och ny information. Läs den med det här i bakhuvudet. Jag garanterar en mer verklighetsnära upplevelse, men bara om du vågar…

 

Er man i dimman, Anders Jallai.

 

P.S. Läs gärna den spännande SAUDIVAPEN om Saudi-affären där Sten Tolgfors tvingades avgå och KSI-chefen att drunkna …

Läs också: Säpochefen Klas Bergenstrand, 61, var i topptrim. Därför kom hans mystiska död som en chock. Hustrun Christina berättar i Expressen om makens goda hälsa. - Han var sportig. Han åkte skidor och han cyklade till och från jobbet. http://www.expressen.se/nyheter/sapochefen-var-i-toppform/ http://www.svtplay.se/video/2264806/amerikas-fordolda-stater-avsnitt-2

Recension Saudivapen i Aftonbladet:  http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19428246.ab

Artikel i tidningen FOKUS om KSI:  http://www.fokus.se/2007/02/sapo-varnar-for-nytt-ib/

 

Ni som inte redan följer mig på Twitter: Gör det gärna https://twitter.com/AndersJallai 

Spionen på FRA 2.0 – nya avslöjanden

Spionen på FRA 2.0 på bryggan

I går fredag (27/6 2014) kom Spionen på FRA ut i en ny version. Boken skrevs åren 2008-2009 och var min debutroman. Den kom ursprungligen ut på förlagen Lind & CO och Pocketförlaget. Anledningen till att jag skrev boken var att jag efter fyndet av DC-3:an kom över mycket information som jag insåg hade betydelse för den svenska historieskrivningen. Informationen jag hade, bedömde jag, skulle förändra den svenska samtidshistorien. Bland annat fick jag forska fritt i det svenska Säpoarkivet under ett år; fram till att den som gav mig tillståndet, generaldirektören på Säpo Klas Bergenstrand plötsligt dog i en hjärtattack i januari 2007. Informationen i arkiven och bland personakterna gav mig avgörande ledtrådar till en spionring på FRA med förgreningar in i IB/SSI och den militära underrättelsetjänsten. Informationen ledde mig till spioner i Sverige som samarbetat med både Stig Wennerström och Stig Bergling. Självklart satt dessa på stora hemligheter rörande både svenska och ryska förhållanden, men även våra nära relationer med Nato, CIA, MI6 och Mossad. Kort sagt: upplevde jag mig få en helhetsbild av spioneriet i Sverige. Något som ingen utanför organisationerna före mig, lyckats med; och kanske inte ens inom organisationerna, eftersom ämnet är mycket komplext och svårt att förstå utan att ha tillgång till förstahandsinformation från båda sidor.

 

Klas Bergenstrand, GD RPS/SÄK 2004-2007

 

Spionen på FRA har idag sålt i så många exemplar att den ligger på topp fem över de mest sålda debutromanerna de senaste fem åren, och den säljer fortfarande bra, fyra år efter den kom ut i Sverige. Upplagan har flera gånger tryckts till både som pocket och ljudbok. När jag lämnade mitt förlag och blev egenutgivare förra hösten sålde pappersupplagan snabbt slut, och inga nytryck har skett under våren. Men många läsare frågar fortfarande efter boken vilket gjorde att jag bestämde mig för att ge ut den igen på mitt eget förlag Pub Lic. Men först tänkte jag försöka göra den så bra och aktuell som möjligt. Allt för att boken ska fortsätta leva och fortsätta informera även kommande generationer. För det är en viktig bok! Serien om Anton Modin har gett mig en del obehag och en hel del smutskastning i det fördolda. Jag har fått stora delar av det svenska etablissemanget och underrättelsekomplexet emot mig och mina teorier förminskas ännu av andra “experter” på området, speciellt inom underrättelsetjänsten själv. Jag står alltså relativt ensam mot resten av expertisen. Men jag vet att jag har rätt och det ger energi och förr eller senare kommer min forskning att få det erkännande den är värd. Du som läser böckerna om Anton Modin och min hemsida är mina budbärare och ni gör ett bra jobb. Sverige är tyvärr korrupt, precis som de flesta andra länder och frågan är, tycker jag: HUR KORRUPT FÅR SVERIGE BLI? innan vi säger stopp.

 

 

Jag tror vi är nära den gränsen idag. Fler och fler märkligheter uppdagas och opinionen växlar från de etablerade partierna till de oetablerade. Jag tror att det är ett resultat av att vi “vanliga” svenskar vill säga stopp. Makten och pengarna finns hos en alldeles för liten elit. Historien har visat oss att det finns en gräns för vad medborgare tål av förtryck innan de reagerar och agerar. Jag hoppas och tror att denna reaktion blir fredlig, trots förekomst av vissa aktiviteter på de politiska ytterkanterna. Spionen på FRA och de efterföljande böckerna i serien om den avhoppade underrättelse–operatören Anton Modin är inte menade att vara det som förändrar Sverige rent konkret. De är och var de första böckerna som skrevs i landet om ämnet. De första böckerna som försökte beskriva Sveriges etablissemang utan alltför stor censur. Inga stora förlag kan skriva om det här eftersom de ägs och styrs av etablissemanget. Så är det i de flesta andra länder men kanske extra mycket i just Sverige. Vi har egentligen bara ett stort etablissemang (bourgeoisie) som består av två falanger. Socialdemokratin med bl a KF, Norstedts, etc och Bonniers med alla sina förlag, TV– och tidningsredaktioner. Det är det här trånga utrymmet som politiker som vill lyckas, måste förhålla sig till. Därför är det inte därifrån som sanningen kommer. Du som läsare och medborgare måste söka djupare och längre ut i periferin än du först trodde. Du måste våga tänka tankar som bourgeoisien inte vill att du ska tänka; så har det varit i alla tider och till din hjälp har du något som tidigare generationer inte haft: INTERNET.

 

Ryska elittrupper

 

Du som läste originalupplagan av Spionen på FRA vet att den bygger på en tes att Ryssland i största hemlighet håller på att ta kontrollen över Europa. Precis som man försökte under det kalla kriget med sina spioner inom KGB, GRU men även Stasi och andra Warszawapakt-länders underrättelsetjänster. Idag vet vi att det är så. Bokens tes slår in, eller rättare sagt: var sann från början. Ryssland har gått på offensiven igen, förmodligen för att de känner sig inträngda av den västliga alliansen, och vem vet hur det slutar. Tanken med Spionen på FRA var egentligen inte att bara beskriva Ryssland och dess metoder att infiltrera västs underrättelse- och säkerhetstjänster utan även hur väst använder sina resurser för att försöka förhindra denna infiltration. Under det kalla kriget skapades nätverk av hemliga arméer i Europa, bland annat s k Stay Behind organisationer men även nätverk av frivilliga agenter som inte var fast anställda utan jobbade på sin fritid mot ett mindre arvode för att skydda rikets säkerhet. Jag beskriver det i förra inlägget ”IB – Ett svenskt Stasi”. Sanningen är att Sverige bara är en liten spelpjäs i det här oftast osynliga kriget. Det pågår än idag och kommer att pågå i morgon. Läs min serie om Anton Modin, så får du veta hur det går till idag, och just nu. För att förstå samtiden måste vi förstå historien, brukar det heta. Vi har inte förstått vår svenska historia på rätt sätt, anser jag.

 

Klipp ur intervju som jag gjorde med förre Säpo-chef P-G Vinge om Mr X. Mer om det kommer i nästa inlägg.

 

Nu till detalj–innehållet i Spionen på FRA 2.0. Idag har jag definitivt mer kunskap i ämnet än vad jag hade då jag först skrev den 2008-2009. Flera saker som i den första versionen var en aning diffusa har blivit tydligare. Dessutom är den till stora delar omskriven rent redaktionellt. Förhoppningsvis till det bättre. Till min hjälp tog jag en amerikansk redaktör från LA och tillsammans fick vi fram denna remix av Spionen på FRA. Vi har komprimerat manuset, lagt till bilder och avhemligat en del namn. Dessutom finns det mer material om den andra spionen på FRA, Nils Nilson och hans plastpappa Olof Kemper på Valhallavägen i Stockholm. Det vill säga; vi börjar nysta upp en hel spionring på FRA. Spionen på FRA kan i själva verket vara minst tre stycken har det visat sig. Jag rekommenderar därför även er som läste originalet att ta en titt på Spionen på FRA 2.0.

 

MVH, Anders Jallai.

 

 

KÖP Spionen på FRA 2.0 via länkarna nedan eller via iBOOKS. Finns som Ebok och storpocket/häftad.

Häftad storpocket BOKUS. 187 kr:  http://www.bokus.com/bok/9789198131536/spionen-pa-fra-20/

Häftad storpocket ADLIBRIS. 199 kr:  http://www.adlibris.com/se/bok/spionen-pa-fra-20-9789198131536

Ebok ADLIBRIS 79:-:  http://www.adlibris.com/se/e-bok/spionen-pa-fra-20-9789198131543

Köp den på iBooks:

 

 

FÖR BOKHANDELN: Spionen på FRA 2.0 finns att beställa som häftad/POD på Bokrondellen  ISBN: 978-91-981315–3-6.

FÖR FÖRETAG OCH BIBLIOTEK, beställ via ADLIBRIS FÖRETAG: http://www.adlibris.com/se/organisationer/

IB – ett svenskt Stasi

IB-03 eller Fst/B (Förssvarstaben avdelning B) som det formellt heter var ett svenskt Stasi. Det är vad jag alltid har trott, trots dementier från många håll. Skillnaden idag i juni 2014 är att jag kan bevisa att det var så – IB var ett svenskt Stasi. Så här börjar det:

Det damp ned ett brev i postlådan med en bunt dokument häromdagen från en mycket trovärdig källa. Jag la inte någon särskild vikt vid det till en början eftersom jag, om inte dagligen så åtminstone varje vecka, får brev med tips och uppslag om olika märkliga, mestadels hemliga företeelser i landet. Dagen efter öppnade jag dock brevet strax efter frukost och fann något av det intressantaste kalla–kriget dokument som jag kommit över. Det var ett PM som handlade om hur IB-03 eller Fst/B skulle organiseras i mitten av 1960-talet. Alltså, hur det som ibland kallas för Krigs IB, var organiserat. För att åskådliggöra det bättre för dig som kanske inte är så insatt i ämnet så är det att jämföra med om du idag skulle komma över ett dokument som visade hela KSI:s organisation,uppdrag och budget. Spännande, eller hur? Bara att publicera tänkte jag först. Nu får alla tvivlare, dementörer och andra diverse historiker och journalister som försökt förminska IB-03:s uppdrag och art, käften fylld med cement …

Det är bara ett problem. Dokumenten är KH, kvalhemliga. Det står “Av synnerlig betydelse för rikets säkerhet” på stämpeln omgivet av en dubbel röd ram. Det mest hemliga vi har i landet och med en hemligstämpel som gäller i  70 år med möjlighet till förlängning. Ska jag våga publicera? Risken är att jag blir åtalad för befattande med hemlig handling. Men i och med att jag öppnar brevet så befattar jag mig ju ovetandes med hemlig handling. Skadan är redan skedd av den som skickade mig dokumentet.

Jag frågar om råd av en expert på området som inte vill att jag publicerar hans namn. Bara att han vet om dokumenten gör honom i viss mån medskyldig, får jag höra. Lagen säger “befattande med hemlig handling” och alltså inte “besittning av hemlig handling”. Min expert skummar lite på förstasidan och bläddrar lite försiktigt i dokumenten och säger sedan:

 

Om du lägger ut det här på din hemsida så är det: som att lägga en rävsax för dig själv.

 

Vad göra? Här har jag det första dokumentet i svensk historia som visar och bevisar IB-03:s hela omfattning och organisation. Det som diskuterats, dementerats och förminskats i åratal både av politiker och ibland av historiker. Jag har svaret i mina händer. Så här var det! Dokumentet är viktigt för svensk historieskrivning och du har rätt att få veta. Jag kommer att tänka på professor Birgitta Almgren som skrev boken “Inte bara spioner”. Hon blev anmäld för att ha brutit mot tystnadsplikten när hon fick se Stasiarkivet på Säpo och senare skrev sin bok om det. Justitiekanslern la senare ned åtalet. Olof Frånstedt blev också anmäld för sin bok “Spionjägaren Del 1. Jag konstaterar att det alltså innebär vissa risker att i Sverige, år 2014, publicera dokument från 1960-talet, som rör underrättelsetjänsten och Säpo. De dokumenten som jag fått i posten är betydligt känsligare än de som Almgren och Frånstedt anmäldes för. Jag har dokument som rör den hemligaste underrättelsetjänstens grundande och organisation i demokratin Sverige. Dokument som sägs ha varit destruerade för många år sedan. De finns kvar! Någon har tyckt att de bör bevaras för framtiden och tur är väl det för jag har bestämt mig att berätta för dig om vad som står i dokumenten. Däremot kommer jag inte att publicera dem i sin helhet. Den risken tar jag inte. Jag är författare, jag skriver fiction och har det bra. Jag tänker inte sitta i fängelse.

 

 

Det här inlägget dedicerar jag alla gamla IB– och SSI–agenter i kamratföreningen Sveriges Öga och Öra. Om vi börjar från början så står det på första sidan: “PM rörande Fst/B organisation och anslagsbehov. Det vill säga det som kallas IB-03 eller Krigs IB. Av dokumentet från 3 april 1963 framgår det att en organisation av agenter ska byggas upp i Sverige som ska ha till uppgift att övervaka svenska medborgare, ett så kallat inrikesspionage. Svensk militär underrättelsetjänst skulle alltså börja spana på sina egna medborgare. Det man var ute efter var säkerhetsrisker på exempelvis arbetsplatser av olika slag, myndigheter och anställda vid “mål för sabotage.” Antal objekt och mål för sabotage som skulle övervakas var minst 10 000 enligt dokumenten. Intressant att nämnas i sammanhanget är att avdelning B (IB) vid den här tiden hade anställda som Birger Elmér, Ingvar Paues, Karl-Erik Pettersson och Bertil Wenblad mfl. Dessutom några värnpliktiga som var socialdemokraterna Anders Thunborg (blivande försvarsminister), Ingmar Engman (kansliråd Försvarsdepartementet), Rolf Landén och Sture Ericsson (utrikesutskottet). Försvarsstabens avdelning B med chefen Birger Elmér, sorterade under Fst/Sektion 2 med dess chef vid tidpunkten, Bo Westin. Ett faktum som bevisar att de ansvariga förstod vidden av vad de skapade är att IB ansågs för känsligt för att finnas kvar i Försvarstaben. Istället flyttades verksamheten ut till en villa i Lidingö på Astreavägen 9 och bolaget Collector AB blev täckmanteln. Nu kommer jag till det kanske mest spännande i den här historien. Nämligen att den kände socialdemokraten Sten Andersson, bl a utrikesminister i Palmes regering, sagt till Säkerhetskommissons-utredningen SÄKO att Olof Palme var med och bildade IB och Collector. Även T-kontorets Bo Anstrin menar att företaget Collector bildades av Elmér och Palme tillsammans. Sten Andersson menar också att statsminister Tage Erlander måste ha varit informerad då Palme vid IB:s bildande var Erlanders sekreterare. Intressant, eller hur? Stasi, som sagt var…

Varför är det här viktigt kanske du frågar dig när du kommit hit? Jo, säger jag. Det är viktigt för det visar den hemligaste svenska militära säkerhetstjänstens vagga, SSI och KSI:s föregångare. Det handlar om det jag försöker beskriva i mina böcker om Anton Modin. Det har att göra med amerikanska Watergateaffären, IB-affären, Sjukhusaffären och kanske även med ubåtskränkningarna och Palmemordet om du frågar mig. Det som organiserades, åtminstone i Sverige på 1960– och 70–talen finns med all säkerhet även idag men kanske inte i samma omfattning då mycket av den “mänskliga” spaningen ersatts av teknik på FRA och NSA. IB-03 spionerade och övervakade våra egna invånare och allt skedde utan kontroll. Det är problemet som jag ser det. Det fanns och finns ingen seriös kontrollfunktion för den här verksamheten och då riskerar det att spåra ur, vilket sannolikt också skedde i slutet av det kalla kriget både här i Sverige och i andra länder. Kan det vara så att Birger Elmér och Olof Palme tillsammans skapade ett monster som sedan började äta Sverige …

Jag tänker avsluta med att berätta vad som skrivits om IB tidigare och sedan berätta om storleken på den här hemliga IB armé av agenter som kan liknas vid Stasi i både i styrka och relativ storlek. Forskaren Lars Olof Lampers gjorde i början av 2000–talet en utredning alldeles själv (?) om IB med namnet “Det grå brödraskapet”. En habil och omfattande utredning som presenterades som en statlig utredning med namnet SOU 2002:92. Utredningen som från början bestod av flera medlemmar, reducerades efter hand till att bara bestå av Lampers. De andra hoppade enligt uppgift av under utredningens gång. Lampers har förmodligen fått se det här dokumentet som jag skriver om. Däremot utan att reagera i någon större omfattning, som jag läser ut av hans utredning. Han beskriver PM:et som: En redogörelse över IB-organisationens personal– och utbildningsbehov i krig som fred, samt de närmaste fem årens utbildningstakt. Han avslutar med att säga:’

 

Förslaget, som i övrigt innehåller utkast till en förhållandevis stor organisation, kom så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning. (SOU 2002:92 sid177-178)

     

Lägg märke till den professionellt luddiga texten: “så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning”. Jag har sett liknande texter otaliga gånger då känsligt material utreds i Sverige. Vad säger Lampers ordalydelse egentligen, inte omsättas i praktiken – åtminstone inte i någon större omfattning! Det kan i praktiken betyda vad som helst. Det vi vet idag är att IB-03 eller Krigs IB existerade. Det avslöjades 1988 av Aftonbladet i en serie artiklar men innan dess av Curt Falkenstam, informationsdirektör vid Rikspolisstyrelsen i en artikel i SvD 11 juni 1988. Han skriver bl a att i Sjukhusaffären (http://www.jallai.se/2011/05/sjukhusaffaren-–-starring-ebbe-carlsson-hans-holmer-och-carlos-schakalen/) var det varken Säpo eller IB som låg bakom. Ni vet affären där Ebbe Carlsson och Hans Holmér åkte ned till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och klippte av några sladdar för att lugna facket. Enligt Falkenstam var det en hemlig organisation som heter Krigs IB som låg bakom arbetsplats–spionaget på Sahlgrenska sjukhuset. Ebbe Carlsson och Hans Holmér tillhörde alltså bevisligen Fst/B i och med att “Sjukhusspionen” på Sahlgrenska avslöjades. En organisation som bevisligen användes även i fred. Ebbe Carlsson och Hans Holmérs uppdrag var att för IB:s räkning se till att den här organisationen med 807 hemliga agenter inte avslöjades för det svenska folket och det lyckades de med genom sin riggade utredning som istället gav Säpo skulden för spionaget på sjukhuspersonalen! Dessa två IB-agenters nästa uppdrag blev som bekant att dölja spåren efter Palmemordet sannolikt för IB eller SSI:s räkning som det då hade bytt namn till.

Enligt Säpochef Olof Frånstedt som gjorde säkerhetskontroller åt IB:s personal, fanns det hemliga spaningsgrupper i slutet av 1970-talet då han slutade på Säpo. Det var “många grupper över hela landet”. Bland annat känner vi till Barbro– och Lennart–grupperna som jag skrev om i förra inlägget. Låt oss se efter i mitt hemliga dokument. Jag läser ut att agent–verksamheten organiserades på följande sätt: Högsta chef var CFst/inrikes, Försvarsstabens inrikesavdelning, nuvarande Säk inom Must. Sedan kom det 6 stycken regionala chefer plus administrativa enheter. Under de regionala cheferna fanns Länscheferna, 28 stycken, under det länskontakterna, 306 stycken, under det, tätortscheferna, 77 stycken och längst ned tätortskontakterna, 396 stycken. Totalt 807 IB–agenter plus administration och utbildning. Utbildningen bestod av 2-veckors grundkurser för samtliga och senare påbyggnadskurser. Nu vet vi vad som skedde vid IB:s kursgård Valla Torp i Sörmland, IB–villan som Bratt och Guillou avslöjade i FIB Kulturfront 1973.

 

Organisationsplan IB-03

 

Till sist: Var det här verkligen bara en organisation som skulle verka i krig? Vad tror du? Eller var det ett svenskt Stasi med över 1000 hemliga agenter som skulle övervaka den egna befolkningen dygnet runt, året om? Så som Olof Frånstedt beskrivit det i sin bok Spionjägaren del 2. Här kommer svaret i mitt hemliga PM i brevlådan. Där står:

 

Utgångsvärden för Fst/B verksamhet är att freds– och krigsorganisationen skall överensstämma i största möjliga utsträckning. 

Att organisationen hålles dold i såväl krig som fred.

 

Det var samma organisation i krig som i fred! Alltså över 800 avlönade IB–agenter ute på fältet dagligen, varje vecka och året runt! Så här säger IB–chefen själv, Birger Elmér i en intervju tagen från Det grå brödraskapet SOU 2002:92 sid 469,

 

Jag fick plocka ett och annat vettigt folk från exempelvis LO. Och de puttade man inte in i den ordinarie Stay Behind– organisationen, de ingick i IB:s krigsorganisation och personalreserven, och de fanns aldrig redovisade på IB som sådant.

 

Birger Elmér, chef IB

Här får vi också ett svar på att det även fanns en Stay Behind–organisation vid sidan om IB:s 807 agenter. Först den “reguljära” Stay Behind–organisationen (ledd av Försäkringsdirektör Lindencrona fram till 1978 och sedan Giesecke från SAF), dels IB-03:s agenter. Saker börjar klarna! Det kan tyckas märkligt att ingen av de utredningar och undersökningar som gjorts om IB genom åren kommit fram till det här; att Elmér och Co faktiskt byggde upp ett enormt nätverk av agenter som verkade även i fredstid ex Barbrogruppen som jag skrivit om i mina böcker om Anton Modin. I Lampers utredning konstateras i alla fall att:

 

En rimlig förklaring till de motstridiga uppgifterna om vad det egentligen var för krigsorganisatorisk verksamhet Elmér bedrev på 1970-talet, torde vara att Elmér fortsatte med sitt arbete att parallellt med Lindencronas Stay Behind–organisation rekrytera och utbilda personal ur främst arbetarrörelsen men också den politiska sfären i övrigt… 

 

Nu vet du och jag och kanske även Lampers vad det var Elmér gjorde på riktigt: han utbildade sina 807 agenter enligt det hemliga PM:et som jag fick i brevlådan häromdagen och han kallade sin organisation för en krigsorganisation, Krigs IB eller “personalreserven”. 807 agenter som enligt PM:et skulle verka både i krig och fred. En betydligt större organisation än Gieseckes och Lindencronas Stay Behind-organisation.

Ta hand om er, läs den uppdaterade versionen av Spionen på FRA 2.0 som kommer i slutet av juni, ha en fin sommar och dagdröm gärna om den Elmérska  personalreserven.

Anders Jallai.