Anders Jallai Rotating Header Image

Det finns inget hål i Estonia!

Maj 10th, 2012
by Anders Jallai.
5 comments

Estonias bärgade bogport

 

Det spekuleras allt mer yvigt om anledningen till M/S Estonias förlisning, 1994. Några tror på skador under vattenlinjen, andra på sprängda hål som tagit in vatten. Till och med fartygsexperter har börjat spekulera! Samtliga dessa hål-teorier saknar bevis men låter logiska i rätt sammanhang. Jag känner igen tonen i teorierna från tiden då jag forskade efter DC-3:an. Teorierna hade en tendens att bli mer och mer osannolika när inga svar kunde fås. DC-3:an ansågs, av inte bara kvällstidningarna utan även av forskare i ämnet, finnas i en sjö i Baltikum eller i en hangar någonstans i Ryssland. Allt färre trodde att den låg på Östersjöns botten, som ändå var det mest logiska. Men med tiden och med den ökade frustrationen över de uteblivna svaren hade spekulationerna en tendens att fara iväg. Det är alldeles logiskt, för att inte säga mänskligt. Dessvärre är det inte mer rätt för det.

 

Det är svårt att hålla huvudet kallt när man efterforskar saker som har en stark känslomässig aspekt. Exempelvis är det mindre bra att söka rätt på ryska spioner om det finns en underliggande rysskräck. Likväl som det är att skriva om kriget i Irak när det finns ett underliggande USA hat. Etc, etc.

Ni hänger med? Jag är säker på det.

 

DC-3

 

Hur vet jag att det inte finns ett hål i Estonia?

”Ja hur sjutton kan du veta det, Anders!”

För något år sedan fick jag kontakt med en dykare som påstod att han dykt på Estonia. Han har även figurerat i media. Han berättade, när jag frågade honom rakt ut om det per telefon:

 

Har du personligen dykt på Estonia?

 

Han började direkt med att svaja lite på svaret, som blev:

 

På sätt och vis.

 

Jag trodde honom inte. Jag bad om ett möte men han undvek mig, lovade återkomma, slutade svara på telefonsamtal mm. Han var rädd för något? Förmodligen att bli avslöjad av mig, som själv var dykare och arbetat i Försvaret. Jag började istället genom mina kontakter i Försvaret och underrättelsetjänsten, söka upp före detta dykare som kunde tänkas ha varit med om eventuella dykningar på Estonia. Till saken hör att jag varit med om att till viss del utbilda militära dykare i avancerad blandgasdykning. Jag och min dykpartner Johan Candert blev på nittiotalet inbjudna till Marinen av just den anledningen. De ville veta mer om våra på den tiden nya och lite okonventionella dykmetoder.

 

Åter till hålen i Estonia: Mina dykkontakter fick analysera den ovan nämnde dykaren och hans berättelse i detalj. De kom fram till att han förmodligen aldrig dykt på Estonia. De kunde läsa ut det av hans sätt att beskriva dykningarna. Han berättade bl a om ett stort, flera meter brett hål i Estonias för. Mina kontakter kunde berätta att något sådant inte existerade. De hade nämligen själva dykt där. Det finns överhuvudtaget inget hål under Estonias vattenlinje och det har även de tyska dykarna under ledning av journalisten Jutta Rabe kunnat konstatera. Hela botten under vattenlinjen ligger nämligen öppen för inspektion, eftersom fartyget ligger 110-120 grader på sidan, d v s mer upp-och-ned än på sidan. Ändå sprids denna skröna!

 

Estonia på botten i 110-120 graders lutning

 

Med detta sagt, menar jag inte att allt är lugn och frid över Estoniafrågan.

Med all respekt för er som tror att Estonia sprängdes: Det finns en helt annan anledning att mörklägga förlisningen. Vilket uppenbart gjorts av våra myndigheter och delvis också media. Det finns bevis för att det transporterades hemliga laster på Estonia (källa SVT) men det är inte allt. Jag har talat med personer som varit med om själva smugglingsoperationerna. Dessa skedde i största hemlighet av den svenska underrättelsetjänsten och det gjordes enligt mina uppgiftslämnare i samarbete med , eller rent av på uppdrag av Nato eller populärare sagt: CIA! Dessutom finns det en logisk orsak till Estonias haveri. Den ena versionen med naturens hjälp och den andra med en mänsklig hand, eller finger rättare sagt, som tryckte på en knapp …

 

dykare på Estonia

 

Mer om det tänker jag inte avslöja här och nu. Alla detaljer finns förstås i min nya bok NATOAGENTEN ;)

 

Mycket nöje, Anders Jallai

 

Anm. Natoagenten är den tredje och sista delen av Anders Jallai:s verklighetsnära trilogi om det kalla kriget i Sverige. Utgiven på Lind&CO och Earbooks. De tidigare böckerna är: Spionen på FRA 2010 och Landsförrädaren 2011.

 

Lyssna på kapitel 144, på väg ner i Estonia (uppläsare Reine Brynolfsson):

 
 
 

Extramaterial:
Läs dagens artikel i Expressen om efterspelet kring Estonia och att händelsen fortfarande är ouppklarad!

 

TV4 klipp från Jutta Rabes dykningar på Estonia år 2000

Posted in: Allmänt.

Finns Natoagenter i Sverige?

Maj 1st, 2012
by Anders Jallai.
No comments yet

 

Erlander på hemligt besök i Washington 1952

 

Att det fanns KGB och GRU agenter i Sverige vet vi med säkerhet. Stig Wennerström var en. Stig Bergling en annan. Dessutom minst 50 spioner som är ostraffade, men identifierade av Säpo, OP2 och CIA/MI6. Lägg därtill runt 50 Stasiagenter, polska Z2, tjeckoslovakiska, ungerska och bulgariska agenter så får vi en hel drös av dem. Jag har beskrivit några av de ”misstänkta” på hemsidan och i mina böcker. Vi vet en hel del om dessa bl a genom avhoppare som många skrivit böcker. En är Oleg Gordievsky men det finns betydligt fler (gå in på Amazon och sök på ‘KGB’).

 

Stefenson, Rudberg, Weinberger på Muskö 1981

 

Men fanns det några spioner från Natoländer i Sverige? Behövdes det? Och varför har i så fall ingen gripits? Det är en stor gåta i vårt lilla lands historia. Vart tog alla Natoagenter vägen?

En Natoagent är svår att upptäcka av den enkla anledningen att västkontakter var och är accepterade i försvaret. Idag är det t o m förordat. Men hur var det under det kalla kriget? Kunde man träffa Natokontakter hur som helst? De svenska Natoagenterna var ibland våra närmaste chefer inom försvar, politik och näringsliv. Jag beskriver det i dramatiserad form i min nya bok: Natoagenten. En utmärkande ledtråd är att de ofta gjorde kometkarriärer inom sina gebit. T ex i flygvapnet, som jag själv tillhörde, plockades några få utvalda ut redan i ett tidigt stadie och gavs specialutbildningar. De fick gå högre kurser tidigare än andra och de fick åka på utbildningar utomlands, oftast i Storbritannien eller USA. Det kunde röra sig om allt från testpilotutbildningar till kurser i underrätttelsetjänst och säkerhetspolitik. Ibland även tekniska specialkurser och då oftast i USA. När jag ser tillbaka på det idag hade flera av de utvalda en förälder som tidigare gjort karriär inom försvaret eller underrättelsetjänsten. Det gick alltså i arv precis som spioneri brukar göra. Jag är säker på att det var samma sak i de andra vapenslagen. En gammal tradition som jag tror är delvis förlegad idag. Vi har många bevis för det. Ett vapenslag som hade särskilt goda kontakter med Nato under det kalla kriget var kustflottan och senare marinen. Att bli reservofficer inom marinen var ett säkert kort in i näringslivet.

 

Tage Erlander reste till USA i april 1952 på ett hemligt möte med den amerikanska politiska och militära ledningen. Mycket tyder på att det hemliga Natosamarbetet inleddes just där i Washington 1952 och den hemliga svenska livlinan till Nato skapades. En livlina med uppgiften att skydda Sverige med kärnvapen om så behövdes, ifall vi blev anfallna av Sovjet. Det finns bevarade dokument från Erlanders möten i USA om svenska köp av radar och annan militär utrustning i utbyte mot ett svenskt Nato/USA samarbete, bl a på underrättelsesidan. Två månader senare, den 13 juni 1952 sköts en svensk DC-3:a ned öster om Gotska Sandön under ett hemligt signalspaningsuppdrag i samarbete med Nato. Samtliga ombord, däribland sannolikt en amerikansk operatör från Wiesbaden, är fortfarande saknade. (Se inläggen om DC-3:an, ”vem använde DC-3:ans nionde fallskärm” etc).  

 

Det finns en del som tyder på att när Olof Palme i början av åttiotalet bröt livlinan till Nato, den som skulle träda i kraft ifall vi blev anfallna av Sovjet, valde en falang politiker, näringslivsprofiler och militärer att samarbeta direkt med Nato och CIA. Tillsammans skapade de en ny ”hemlig-hemlig” livlina som inte ens statsministern kände till! Det är förmodligen den livlinan som kallades Aktionsgruppen Arla Gryning (AGAG). Jag beskriver den i boken Landsförrädaren. Ett annat namn som förekom är Vita Rosen. Det senare namnet kan jag inte bekräfta men AGAG fanns helt säkert. Jag har intervjuat personer som ingick i gruppen inför min bokserie. Den här nya hemliga livlinan till väst var och är självklart inte laglig på något sätt och ett uttryck för en ”liten statskupp”, vilket historiker i framtiden sannolikt kommer att benämna den.

 

P-G Gyllenhammar

 

Det här är känsliga saker, som ni förstår och jag vill inte hur som helst skriva ut namn på personer som tillhörde denna ”lilla skara”. Men några hintar ska jag ge. Helt klart är att försvarsminister Anders Thunborg och utrikesminister Sten Andersson inte tyckte att Sverige skulle klippa banden till Nato, vilket enkelt kunde tolkas i deras uttalanden under mitten av åttiotalet. Thunborg menade t o m det handlade om att planera för ”landets överlevnad som nation”. Några andra namn som förekom är: SAF chefen Curt-Steffan Giesecke, Marinchefen Per Rudberg, ÖB Lennart Ljung, Försvarsstabschef Bror Stefenson och Volvochefen P-G Gyllenhammar. En intressant detalj är att ÖB Bengt Gustafsson, som efterträdde Lennart Ljung, påstår att han inget visste om denna ”nya livlina”. Enligt honom hade livlinan skrotats av Palme och Ljung. Bevisligen, inte bara bestod den nya hemliga livlinan, den hölls dessutom hemlig för självaste ÖB. Ytterst märkligt och den enda förklaringen jag kan komma på är att de styrande inte litade på Bengt Gustafson. Om han talar sanning förstås …

I ”Life-line lost”, ett forskningsprojekt om det kalla kriget utfört av FOI forskaren Robert Dalsjö, beskrivs hur Sten Andersson och Thunborg motsatte sig Olof Palmes fundamentalistiska neutralitetsdoktrin (se Landsförrädaren) och ville ha ett fortsatt gott samarbete med Nato/USA. Thunborg odlade t o m egna kontakter i Washington på den militärtekniska sidan. Robert Dalsjö skriver också att Flygvapnet fick sina livsviktiga Sidewinder-robotar av L-version till Jaktviggen när samarbetet förtätades under senare delen av åttiotalet och ubåtsskyddet i hemlighet förstärktes i samarbete med US Navy. Eftersom jag själv flög Jaktviggen så vet jag att vi fick de nya sidewinder-robotarna under sommaren 1986, alltså efter Palmemordet. De kallades för robot-74 och var vitala för vårt jaktförsvar. Tidigare hade vi haft en äldre version (robot-24) som designades ursprungligen till den betydligt äldre flygmaskinen J-35 Draken. Som jag tidigare beskrivit i inlägget ”Amerikansk Sosus-anläggning vid Understen avslöjas i Landsförrädaren”, fick Sverige en amerikansk supermodern SOSUS anläggning i september 1986, som i hemlighet placerades ut utanför Understens fyr i Ålands hav i samarbete med amerikanarna. Ubåtsavlyssningsanläggningen kallades System 4 och skar av hela Ålands hav för de ryska ubåtarna.

 

Giesecke, chef Nato Stay Behind

 

Mikael Holmström beskriver i sin bok Den dolda alliansen det hemliga Stay Behind-nätverket som tillhörde livlinan. T ex skulle ledande personer som Per Rudberg och P-G Gyllenhammar omedelbart i ett gryningsläge bege sig till Natohögkvarteret i Storbritannien eller till USA och därifrån fortsätta att styra Sverige. Per Rudberg skulle agera som ÖB i exil. Jag undrar om det fanns en stol för statsminister Palme i dessa högkvarter? Robert Dalsjö skriver följande om Stay Behind närverket:

”Valet av Curt-Steffan Giesecke (som chef för Stay Behind) reflekterade den företagarmässiga strukturen på organisationen, vars ledning hämtades från befattningshavare inom sociala och andra populära organisationer och var menat att representera det svenska etablissemanget. Organisationen hade ett litet kansli i Polishuset i Stockholm och höll kontakt med ca 100 lokala motståndsledare, tränade i sabotagetekniker och radiokommunikationer. Ett radionät upprätthölls för att säkra kommunikationerna med det svenska exilhögkvarteret och med CIA och MI6 mfl.” (Life-line lost, Robert Dalsjö, sid 247-248)     

 

Var alla dessa involverade personer, NATOAGENTER? Alltså, personer som företräder Natos intressen före Sveriges. Det är en central fråga vi alla bör ställa oss om det kalla kriget i Sverige! Jag vet vad jag tror – vad tror du?

Vänligen, Anders Jallai

 

 

 

 

 

Lyssna på kapitel 64 ur Natoagenten som handlar om när Anton Modin möter Barbro för första gången:

 

Läs mer: 1. Den dolda alliansen, Sveriges hemliga Natoförbindelser av Mikael Holmström – 2. Life-Line Lost av Robert Dalsjö

 

Extramaterial: Läs om Robot-74 Sidewinder till Viggen JA-37 och JAS-39:

 

JAS 39 Gripen

RB 74 Sidewinder

RB 74 Sidewinder är en luftburen jaktrobot av amerikanskt ursprung. Roboten har fått sitt namn efter en amerikansk giftorm (Crotalus cerastes) som använder värmesyn för att hitta sina byten. RB 74 motsvarar närmast den amerikanska versionen AIM-9L som började tillföras svenska flygvapnet 1986. Roboten skulle bäras av Fpl JA 37 Viggen samt JAS 39 Gripen. I robot 74 hade flera förbättringar utifrån RB 24J införts. Målsökaren hade ny IR-detektor med ökad känslighet vilket medgav att roboten kunde attackera i alla riktningar även rakt framifrån. En ny raketmotor som gav ökad effekt infördes, varvid topphastigheten ökade och gav utökat skjutområde. Kraftigare stridsdel har införts med ett nytt laserzonrör som påverkas mindre av störningar.  Källa här

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · · · · · · · · · · · · · · ·

Sveriges hemliga skuggregering

Apr 21st, 2012
by Anders Jallai.
2 comments

 

William Colby CIA

 

Är det våra politiker som styr Sverige? Eller har vi en skuggregering? En mycket känslig fråga – jag lovar. Och en fråga som framför allt ingen svensk reporter av rang  vågar ställa. Då är sannolikt karriären över, åtminstone i det här landet. 

 

Både för dig som vet mycket och kanske dig som inte vet så mycket om ämnet är det hemliga svenska Nato-samarbetet under kalla kriget viktigt att förstå. Sverige bestämde någon gång under början av 1949 att Sverige säkerhetspolitiskt skulle förbli alliansfritt och neutralt ifall en ny konflikt liknande det första och andra världskriget skulle uppstå igen. Det var en riskabel balansgång men med färska erfarenheter från andra världskriget, då Sverige klarade sig från konflikt hade man goda grunder att vilja fortsätta den vägen. Att de i Norge, Danmark, Finland och framförallt England ansåg Sverige vara fega, konflikträdda och framförallt profiterade på de andra västländerna i Europa var en annan sak. Något som vi än idag lever med. Jag träffar ofta våra skandinaviska grannar i mitt arbete och jag vet att det fortfarande talas om det här – hur Sverige smet undan sitt ansvar under det andra världskriget. För att inte tala om britter. Där är t o m ämnet svårt att ta upp utan att hamna i bråk. Men jag brukar klara mig eftersom jag alltid tar deras parti. Vi lät nämligen nazisterna använda vårt territorium för att omgruppera sina trupper mot våra egna grannländer, Finland och Norge och det går inte att försvara! Lite som att låta inbrottstjuvar och rånmördare använda din lägenhet för att över balkongen eller genom väggen ta sig in i grannlägenheten för att råna och mörda, allt bara för att komma undan själv.

 

Tysktransiteringen genom Sverige

 

Men i alla fall – nu valde Sverige med Tage Erlander i spetsen, den vägen efter att planerna på ett Nordiskt försvarsförbund kraschat säkerligen med CIA:s hjälp. Danmark och Norge gick med i Nato, Sverige förblev neutralt. Men inte nog med det – vi insåg att vi ändå måste samarbeta med Nato för att inte hamna under det Sovjetiska paraplyet som ex Finland och Österrike gjorde. Vi började sålunda i största hemlighet att samarbeta med Nato och framförallt gick detta samarbete logiskt nog genom underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Colby beskriver ingående det samarbetet i sina memoarer men jag hoppar över det här. Vi vet ju redan …

 

Sven Aspling, Natoagent?

 

I boken Honourable Men, My life in the CIA skriver William Colby om hur han byggde upp Stay Behind-nätverket, det som senare sannolikt kallades AGAG, Aktionsgruppen Arla Gryning i Sverige. Han fick uppdraget tidigt 1951 av Gerald Miller, CIA chef över OPC, Covert Operations Western Europe. Colby skriver:

 

Tidigt 1951, kallade Gerry Miller in mig för att säga att han ville att jag öppnade upp en OPC avdelning i Stockholm (CIA:s avdelning för paramilitära operationer eller Black Ops). / — / En CIA station fanns redan i Stockholm och Colby skulle hålla en viss självständig kontakt med OSS (Office of strategic services, senare CIA) i Stockholm. Men samtidigt bara rapportera direkt till OPC i Washington.    

 

CIA operatören William Colby blev alltså chef för Black Ops i Skandinavien och ett av de första uppdragen var att skapa ett Stay Behind nätverk i Sverige. Han fortsätter:

 

Jag började med att söka upp intressanta politiska profiler i Sverige som högste sekreteraren för det socialdemokratiska partiet (Sven Aspling) och den ledande advokaten för svenskars rätt att lämna den svenska kyrkan. Det här förstärkte mitt ”cover” i Sverige för att undvika att bli avslöjad (som CIA).

 

Det sista stycket är intressant för att det visar att CIA redan från början infiltrerade socialistiska personer och organisationer, helt enkelt för att det gav dem ett bättre skydd (disguise) från att avslöjas som CIA agenter. Något som fortsatt ända till våra dagar. I sina memoarer fortsätter Colby att berätta om hur han i detalj satte upp Stay Behind nätverken. Han berättar att i ett skandinaviskt land som förmodligen är Sverige, kunde han arbeta öppet med den inhemska underrättelsetjänsten, gissningsvis Thede Palm på T-kontoret som senare blev IB och SSI. Han värvade lokala ledare som sedan skickades utomlands för träning i gerilla-, sabotage- och psykologiska operationer på skolor som drevs av CIA eller deras Nato-allierade (England). Colby fortsätter:

 

En kontakt jag hade var chefen för underrättelsetjänsten i sitt land. En tystlåten, intellektuell person med låg profil från den gamla skolan. Han var urtypen för en klassisk ”Spymaster”. Mycket taktfullt spelade han spelet med oss och hjälpte till att bygga det hemliga Stay Behind nätverket.

 

Den här personen är gissningsvis Thede Palm, chefen för T-kontoret som senare manövrerades ut ur den hemligaste underrättelsetjänsten av Birger Elmér och Olof Palme, vilket han beskriver i sin bok Några studier till T-kontorets historia. Colby berättar också det intressanta att han skaffade sig oberoende agenter (assets) vilka han använde till att bygga upp reservnätverk ifall det första som byggts i samråd med den lokala underrättelsetjänsten och regeringen, skulle fallera i ett gryningsläge eller i fall den lokala regeringen skulle bestämma sig för att samarbeta med ockupationsmakten och på så sätt förråda Stay Behind nätverket (sid 96). Det här sista stycket är kanske de viktigaste raderna i hela boken! Colby skriver att det även byggdes upp reservnätverk i vissa länder där man misstänkte att regeringen skulle svika eller förråda Stay Behind nätverket när det väl gällde och istället välja att samarbeta med ockupationsmakten, Sovjet! Tanken jag får här är att AGAG, Aktionsgruppen Arla Gryning som förekommer i Landsförrädaren som möjliga statsministermördare, mycket väl skulle kunna ha varit ett sådant reservnätverk och då till det som kallades Krigs IB som också sägs ha haft ett Stay Behind nätverk med Birger Elmér i spetsen. Därför är det än idag nästan ingen som talar om AGAG. Och om vi fortsätter spekulera, slår mig tanken att just i Sverige under Palmes styre fanns det fog för CIA att misstänka detta: nämligen att regeringen skulle svika och istället välja att samarbeta med ockupationsmakten Sovjet. Precis som vi gjorde under andra världskriget med Hitler. Ett verkligt tecken på ett sådant ”färräderi” mot Stay Behind och Nato, var att Olof Palmes regering, kort före mordet  i november 1985, föreslog i en proposition att den svenska polisen inte skulle ingå i beredskapsorganisationen utan bistå en främmande makt under ett ockupationsläge, för att som man sa: hålla ordning på samhället även under en ockupation. Det här, vet jag, upprörde många inom polisen 1986 och speciellt inom det som kallades beredskapspolisen. En poliskår som än idag finns och som ska träda in i ett krigsläge.

 

Jane och Alvar Lindencrona

 

Åter till Colbys memoarer: Colby beskriver att till sin hjälp hade han CIA agenter i Skandinavien. Amerikaner som levde i landet under täckmanteln affärsmän eller personer med inofficiella yrken. Dessa träffade han på samma hemliga sätt som de inhemska agenterna som Sven Aspling och folkrättsadvokaten. I det här hemliga nätverket ingick sannolikt också vår Barbro med sin Barbrogrupp. Hon tillhörde samma etablissemang som Lindencrona och hade en bakgrund i FRA:s krigsorganisation. Ytterligare en agent som Colby drev var en journalist på ett tekniskt magasin. Honom och hans tekniska redaktion kunde CIA använda för att ta reda på tekniska frågeställningar, som annars skulle kunna vara svåra för CIA:s andra agenter att ställa utan att väcka misstankar. Den sista av Colbys agenter i Sverige som jag ska berätta om är, tror jag, Alvar Lindencrona. Det vill säga den svenska chefen för Nato:s Stay Behind nätverk. Colby beskriver honom på följande sätt:

 

Min andra kontakt var av en helt annan typ. En modest och framgångsrik affärsman som blivit utvald för att utveckla de psykologiska krigsföringsnätverken, främst för hans talanger som god organisatör. Han var totalt lojal med sitt hemland, men gav samtidigt inga hintar om han röstade på de konservativa i landet eller socialdemokraterna. Han var mycket intresserad av att lära sig mer om våra underrättelsemetoder och vi diskuterade i detalj nyttan med små tryckpressar i ett gryningsläge för användning av en redaktion i exil och hur man använde radiosändningar och tryckt material mot en eventuell sovjetisk ockupationsmakt.

 

Det framgår klart av Colbys memoarer att han hade en bra kontroll över det svenska etablissemanget, bestående av både socialdemokratiska politiker, konservativa affärsmän och den svenska underrättelsetjänsten. Vad det här hemliga nätverket senare kunde användas till får du reda på mer om i min nya bok Natoagenten. De styrde Sverige lite som en skuggregering och trädde in om och när det behövdes. Det kanske allra intressantaste är att det uppenbarligen inte spelade någon roll om Colbys CIA-agenter var socialister eller konservativa. Det kan också svara på frågan varför det även ingår KGB eller f d KGB och GRU agenter i nätverket. CIA och Nato använde sig av samtliga till buds stående resurser om det gynnade dem själva. Samtidigt visar det på vilket cyniskt sätt CIA och dess allierade arbetade.

 

 

 

 

Lyssna på ett kapitel ur Natoagenten som berör ämnet skuggregering. Läsare Reine Brynolfsson:

 

Med strålande säkerhetshälsningar, Anders Jallai   

 

 

Extramaterial: Läs om hur det nordiska försvarsförbundet rasade samman och Nato bildades, här: http://www.popularhistoria.se/artiklar/mot-nya-mal/

Posted in: Allmänt, Natoagenten.

Mer om Barbrogruppen

Apr 16th, 2012
by Anders Jallai.
6 comments

Barbrogruppen?

 
Fanns Barbrogruppen på riktigt? Det strömmar fortfarande in mail med den frågan. Barbrogruppen förekommer i både Landsförrädaren och i min helt nya bok Natoagenten. Bakgrunden till Barbrogruppen kan du läsa om i ett tidigare inlägg. Det har dykt upp ny information om gruppen eller snarare grupperna.
 
Den förste som berättade för mig om Barbrogruppen var förre Säpochefen Olof Frånstedt. Han berättade om två grupper som verkade i hemlighet på 70- och 80-talen. De ingick i den Natoledda Stay Behind organisationen, som skulle träda in i ett gryningsläge, alltså om Sverige hamnade i omedelbar krigsfara. Det intressanta är inte själva gryningsläget, som uppenbarligen aldrig uppstod, utan att grupperna verkade operativt även i fredstid.

För några veckor sedan fick jag ett tips från en läsare om boken Maktens redskap från 1971. Enligt bokens baksida handlar den om vilka redskap, metoder och personal som svenska myndigheter använder för att ”jaga och låsa in dem som avviker”. Den är synnerligen initierad och det finns ett kapitel som i detalj beskriver de speciella metoder och vilken personal som används vid människojakt, och lyssna nu: en av personerna i det här nätverket är Barbro. Ja, just det – samme Barbro som förekommer i Landsförrädaren. Jag får kalla kårar men samtidigt en behaglig ‘vad-var-det-jag-sa’ känsla!

 
Jag citerar:

”För det fjärde finns det en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse. När man studerar säkerhetsarbetet ute på fältet blir man delvis stimulerad och upphetsad. Man träffar upprepade gånger figurer som inte kan klämmas in i det hederliga ämbetsmannaschemat. Det kan vara en pundig gangster, en tuff matrona (stor moder) eller en ivrig skönhet. Den som normalt verkar bland skrivbord och länsstolar blir imponerad av sådana karaktärer, särskilt som de förlenar en Bondsk atmosfär åt huvudstaden. Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpo:s och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång. Man drar då, sedan man samlat sig, den naturliga slutsatsen att man återigen har blivit infångad av en mytoman, en patetisk figur som i beskäftig iver brukar plåga säkerhetsavdelningen med icke efterfrågad information. Men problemet har sina intressanta och allvarliga aspekter. Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.

Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. Blir det krig kan FRO ställa radiosignalister till försvarets förfogande. (Det finns ett tjugotal frivilliga försvarsorganisationer i Sverige. Förutom FRO är det organisationer som Centralförbundet för befälsutbildning (CFB), frivilliga skytterörelsen, blå stjärnan, lottakårerna m. fl.)

Barbro märkte vid några tillfällen under sextiotalet att viss materiel stals från den plats där hon var verksam. Narkotika var inblandad i sammanhanget. Barbro blev allvarligt oroad av detta. För att bidra till lösningen av det svenska narkotikaproblemet samlade hon en grupp på ett tiotal personer kring sig. Dessa personer har sedan dess spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen. Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man skall kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt. Gruppen har alltså huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare. I ett första stadium kastas några snabba anteckningar ner på ett papper vilket som helst. En medlem i gruppen observerade t. ex. fredagen den 30 april 1971 en ”tämligen djupt intoxikerad” flicka på Stockholms central. Han antecknade hennes signalement med ett uppbåd av detaljer. Han beskrev hennes hår, ögon, ansiktsform, hy, kroppsbyggnad och klädsel, han levererade på lappen också hennes öknamn. Sådana lappar bildar basen för ett register. Två medlemmar i gruppen har försökt skaffa dels polisens formulär för signalementsupptagning, dels det s.k. personbladet. De misslyckades och konstruerade då sitt eget formulär. Det återges här. (Min anm. sid 76-77 återger formuläret).

De rapporter som har kommit från gruppen betecknas inom polisen som ointressanta. Inte i något fall har en rapport från grupp Barbro lett till ett gripande, uppges det. Det finns heller inget som tyder på att gruppen skulle ha polisens stöd. Den har tillkommit på privat initiativ, den finansieras inte genom något bidrag från polisen och kvalitén på gruppmedlemmarna är sådan att arbetsresultatet säkert är diskutabelt. Till det kommer förstås det allvarliga: gruppmedlemmarna rör sig på eller över gränsen till det brottsliga. Att flera av dem har gjort sig skyldiga till olaga vapeninnehav är klart. Vidare har en del av informationsinsamlingen skett med illegala metoder. Flera källor har bekräftat att några gruppmedlemmar t ex vid ett tillfälle bröt sig in i ett hus för att stjäla en viss personförteckning. Hösten 1971 prövar SÄPO frågan om gruppen gjort sig skyldig till olovlig kårverksamhet. Sådan föreligger om någon ”bildar eller deltar i sammanslutning” som ”lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka” (Brottsbalken 18:4). En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. Åtskilliga tiotal personer – eller flera hundratal – skulle enligt denna källa vara involverade i den här sortens verksamhet. Tiden har inte tillåtit kontroll av den uppgiften. Verksamhetens delvis illegala karaktär har ett särskilt intresse. Det ska senare hävdas att den svenska polisledningen är laglydig. Det betyder med andra ord t. ex. att det i Sverige inte torde förekomma någon telefonavlyssning vid sidan av lagens bestämmelser med polisledningens vetskap. Det problemet skall senare belysas i detalj. Men vad man inte vet är hur de nu berörda gruppmedlemmarna beter sig. Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur ”man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med ”buggar” av olika slag. Slutsatsen av det som har sagts i detta avsnitt blir alltså att det i den svenska säkerhetstjänsten inte finns någon ”illegal” del, som opererar med stöd av polisledningen. De ledande polismännen har bedömts som tillförlitligare källor än gruppmedlemmarna.

 

Barbrogruppen?

 

Vad tycks? Jag tappade åtminstone hakan då jag läste det här. Det var Barbro som beskrevs – utan tvekan. Signalementet som jag fick av Olof Frånstedt var klockrent! Men det kanske mest intressanta är slutsatsen som författaren drar efter att ha pratat med Säpo-ledningen om Barbrogruppen:

 

 Slutsatsen av det som har sagts i detta avsnitt blir alltså att det i den svenska säkerhetstjänsten inte finns någon ”illegal” del, som opererar med stöd av polisledningen.  

 

Den slutsatsen var uppenbarligen felaktig. Barbrogruppen och Leongruppen som Frånstedt nämner i videon, opererade åtminstone på Rikspolischefens mandat! Kan det vara dessa grupper som kallades ”knattegrupper” i samband med Palmeutredningen? Anledningen till författarens slutsatser är sannolikt att dessa grupper hamnade under epitetet ”Rikets säkerhet”. Grupperna fick sina mandat tack vare Rikets säkerhet, där även Stay Behind sorterade. Med andra ord, det var kvalificerat hemligstämplat ”av synnerlig vikt för rikets säkerhet.” Tänk att det redan 1971 var så här nära att Nato:s Stay Behind organisation avslöjades. Mitt i den starka vänstervågen då Olof Palme ledde sin socialdemokratiska regering och när Hans Holmér var chef över hela Säpo! Samme Holmér som bedyrade för författaren ovan att det inte fanns någon Barbrogrupp som opererade i säkerhetstjänsten med stöd av polisledningen!

 

 

Åke Ortmark i hans hem 2012-04-15

 

Jag bestämde mig för att ta kontakt med författaren till det här intressanta och sensationella avslöjandet. Det visar sig vara ingen mindre än den kände reportern Åke Ortmark. Han berättar att han fått reda på gruppen genom sina källor men att han inte kommer ihåg identiteten på den humorfrie och starkt misstänksamme Barbro. Han berättar också att han ”bara” kunde lägga ned tre veckor på att undersöka grupp Barbro vilket var på tok för lite. Han var också misstänksam mot Säpoledningens försäkran att Barbro arbetade utan polisledningens stöd eller mandat. En misstänksamhet som vi idag vet var riktig. Vem blir först med att avslöja Barbro?

Er ödmjuke budbärare, Anders Jallai

 

Se intervjun med Säpochef Olof Frånstedt rörande Barbrogruppen: 

Posted in: Landsförrädaren, Natoagenten.
Tagged: · · · · · · · · · · · · · · ·

Amerikansk Sosus-anläggning vid Understen avslöjas i Landsförrädaren!

Apr 6th, 2012
by Anders Jallai.
4 comments

Understens fyrplats. Tornet längst till vänster är militärt.

Nu är pocketversionen av ‘Landsförrädaren’ här! Den ges ut av Pocketförlaget. Stort tack till alla inblandade!

På nätet har det spekulerats en hel del huruvida bokens innehåll är sant eller inte:

  • Är dess tes kring Palmemordet ren spekulation eller finns underbyggande fakta?
  • Är historien om den amerikanska Sosus-anläggningen vid Understen ett rent påhitt?

Sosus är den tekniskt mest avancerade utrustning som hela det amerikanska försvaret förfogade över och det i särklass hemligaste. En slags signalspaningsanläggning under vattnet vars teknik är hemligstämplad än idag. När jag för första gången hörde ryktet i Grisslehamn om den amerikanska anläggningen hade jag svårt att tro det. Sosus skulle bara finnas i de stora oceanerna och den närmast belägna mellan Skottland och Island. Dess uppgift var att upptäcka och spärra av genomfarten för de ryska atomubåtarna från Murmansk, på väg mot USA. Sosus kan höra ubåtar på upp till 100 mils avstånd och framför allt identifiera enskilda ubåtsindivider. Den registrerar ”fingeravtryck” på ubåtarna som sedan lagras i ett ljudbibliotek.

Varför valde då Nato/USA att lägga en Sosus ända uppe i Ålands hav? Det kan bero på att de dels stängde av det viktiga Bottenhavet för ryssarna och dels kunde avlyssna och karakterisera nybyggda tysta ubåtar från ubåtsbasen i Kronstadt. Bland annat den för Nato ökända attackubåten Kiloklass med smeknamnet ”The Black Hole” (som dyker upp i ”Spionen på FRA”) vilken var ett allvarligt hot mot Natos ubåtar i Östersjön. Ett tredje skäl till anläggningens placering kan vara att Nato behövde en Sosus där i beredskapssyfte – ifall ett tredje världskrig skulle bryta ut!

En intressant detalj jag fann i min research, som jag kommer in på i nästa bok ‘Natoagenten‘, är att det var den lilla 40 meter långa atomubåten NR-1 som gömde och inspekterade Sosus-anläggningarna. Därför kan vi med relativt stor säkerhet säga att atomubåten NR-1 rört sig i svenska vatten. Men betydligt mer om det i min tredje bok.

amerikanska atomubåten NR-1

Jag håller med debattörer på Flashback! Det är otroligt att ett tänkbart motiv till Palmemordet skulle ligga på botten utanför Grisslehamn, där min trilogi utspelar sig. Men nu kan jag berätta att det faktiskt ligger till så! Sosus-anläggningen ligger där, eller åtminstone låg där då jag skrev boken för två år sedan. Den placerades i havet nära Understens fyrplats av vår kände ubåtsexpert Emil Svensson ombord på HMS Visborg. Jag lyckades finna loggböckerna till de fartyg som gjorde arbetet och som bevisar det exakta datumet då anläggningen sjösattes i Ålands hav. Detta har för övrigt diskuterats bland landets experter sedan cirka ett år tillbaka. Så här skriver SvD journalisten Mikael Holmström om Sosus-anläggningen i sin bok ”Den dolda alliansen” som utkom i mars 2011, bara en månad före min bok:

SOSUS-linjen lades ut kring 1985.

Källan är förre försvarsministern Anders Thunborg, enligt Holmström. Då undrar jag: varför ljög Anders Thunborg om datumet för Sosus-anläggningen? Enligt Emil Svensson var det en stor sak, vilket beslutades direkt av försvarsministern och regeringen. Det rätta datumet ska vara 9 september 1986. Ett halvår efter Palmemordet. Alltså inte under Palmes styre som Thunborg ville påskina. Har det någon betydelse, frågar du dig kanske? Självklart! Ett samarbete av den här kalibern med Nato, fullt i klass med den hemliga signalspaningen med DC-3:an 1952, har en jävla betydelse. Speciellt för Nato! Jag tror att Palme vägrade lägga ut anläggningen åt amerikanarna. Han ville klippa av livlinan till väst och få bort Nato:s kärnvapenubåtar från Östersjön. Han befarade ett kommande Armageddon i vårt närområde. Sosus-anläggningen var enligt mina källor en så pass stor provokation mot Sovjet att det hade inneburit konsekvenser för Sverige och Palme personligen.

Ett Motiv så gott som andra!
Palme vägrade dansa efter Washingtons pipa …

Sosus - den hemligaste utrustning USA hade under det kalla kriget

Mikael Holmströms utmärkta bok fortsätter:

Utbildningen av svenska operatörer skedde i USA eller Storbritannien. / — / USA erbjöd sig att utbilda svensk personal i undervattensspanings-teknik och i hur man bygger upp övervakningscentraler. Följden blev att ett stort team åkte över till Amerika.

Betänk att det här inträffade under den kallaste perioden av det kalla kriget – i mitten av åttiotalet. Det svenska samarbetet med Nato var superhemligt och politiskt sett det känsligaste socialdemokraterna hade att administrera. Jämfört med den nyligen uppdagade Saudiaffären framstår den senare som en fågelskit.
Förre marinchefen Bengt Schuback i Holmströms bok:

Till min häpnad blev det aldrig något problem i Försvarsdepartementet utan det vara bara att åka. / — / Ett resultat blev System 4 i Ålands hav som kopplades till marinens undervattenscentral på Muskö. Installationen föredrogs för försvarsminister Roine Carlsson (S) och fick hans godkännande. USA:s stöd var inte enkelriktat – i gengäld fick den amerikanska sidan kunskap om vad Sverige visste om sovjetisk ubåtsverksamhet i Östersjön. – Jag kommer så väl ihåg att man tänkte: Det kommer väl inte ut i pressen, det här?

Ett fett bevis på Sveriges vid den tiden dubbla bokföring. Att stå alliansfritt och neutralt gentemot det svenska folket men samtidigt samarbeta runt de allra hemligaste tingen med Nato och Reagans USA. Hur jag får det här till ett mordmotiv är lite krångligare och kräver en bok på 550 sidor. Läs Landsförrädaren  i pocket och bli lite klokare på köpet :)

Glad påsk på er! Anders Jallai, från bastun i Grisslehamn.

 

 

Landsförrädaren pocketupplaga

 

Här kan du se ett utdrag ur boken som rör just den amerikanska Sosusanläggningen. Observera att samtliga kursiva stycken här nedan är tagna ur autentiska dokument:

 

Modin tog sedan och laddade hem sina mail. Ett var från Krigsarkivet. Han hade väntat på det. Hans kontakt där hade gjort vad han begärt och kopierat loggböckerna för två fartyg, Visborg och Herkules. Han läste igenom pdf-dokumenten noggrant. Han koncentrerade sig på  sommarhalvåret 1986.

Det var då de måste ha varit här ute. Efter en stund fann han vad han sökte. Ja fan, här står allting.

Ibland måste man ha tur, tänkte han och gick ut i köket och hämtade en iskall öl. Han tog laptopen och satte sig i en av korgstolarna på altanen.

I Visborgs loggbok stod för datum 1986-09-09:

  Kurs 005, fart 14, Svartkobben bäring 274 grader, avstånd 5,1 nm, moln 0, vind 050/05, sikt 99 km, väderlek 0, sjöhävning 1, temp luft 10 grader.

Kl 12.00 position nord Understen, bäring 188 grader, avstånd 1,1 nm. Vind 130/13, kurs 330 grader, fart 0. 

Ingen tvekan, fartyget utförde något slags arbete vid Svartkobben och Understen, tänkte Modin. Han kunde se det i loggboken och på fartygets rörelser.

Det stod inget om vad befäl och besättning hade för sig vid fyren Understen. Sannolikt hemligstämplat. Det stod bara olika positioner och hur väderförhållandena hade varit de här dagarna. Fyren Understen, ca 5 nautiska mil åt nordost från Svartkobben, var platsen där Modin gissade att Sosus-anläggningen låg förankrad. Ute på det djupa vattnet.

Han läste vidare:

   Kl 15.15: Vid assistans av Herkules i samband med ankringsarbeten uppkom en buckla vid spant 97. Sjövakten bestyrkes Lt Joachim Forsberg.

Det är allt som står i loggboken på hela dagen! Tänkte Modin.

”Under ankringsarbeten med Sosus uppkom en buckla”, mumlade han.

   Kl 2000: Kurs 140 grader fart 0,5. 

Modin läste vidare på datumet 1986-09-10. Den dagen stod det väldigt lite i loggen.

   Kl 17.50 förtöjd krigsförtöjningsplats. Kl 19.11 helikopter landat.

Sedan stod det för 1986-09-11:

   Kl 12.30 DVF förrättat rund (svårläst) u.a. DVF Sandstedt.

   Kl 03.15 Losskastning.

   Kl 15.00 Tvärs Simpnäsklubb

   Kl 2100 Förtöjd ÖHM (Musköbasen).

Fartyget Visborg som uppenbarligen utfört ankringsarbeten utanför Understen och Svartkobben kastade loss mitt i kolsvarta natten, kvart över tre och begav sig sedan raka vägen till hemmahamnen på Berga i Hårsfjärden söder om Stockholm.

Modin funderade på vad det var för helikopter som landat på kvällen. Han gissade att det var försvarsministern och överbefälhavaren som lämnade fartyget efter genomfört hemligt uppdrag.

Det här är bra, tänkte Modin och halsade några munnar ur ölflaskan. Det är bara ett problem.

Han reste sig upp ur korgstolen och gick fram till kanten på altanen. Han ställde sig och såg ut över viken. Det rasslade i vassen. En gädda, gissade han, eller två som lekte.

Problemet är, tänkte Modin, att jag inte har någon exakt position. Jag kan visserligen gissa på en av positionerna i loggboken.

Han visste inte riktigt hur han skulle göra. Han gick och satte sig igen.    Det ringde på mobilen och han svarade.

”Hej, det är Göran Filipson.”

”Hej. Hur är läget hos er på Säkerhetspolisen?”

”Det är bra här i polishuset. Det är dig jag är orolig för.

Posted in: Landsförrädaren.
Tagged: · ·

Vad gjorde Hans Holmér kvällen då Palme mördades?

Dec 18th, 2011
by Anders Jallai.
3 comments

Hans Holmér

 

Här kommer ett  julinlägg som du kan läsa mellan pepparkakor o glögg. Jag har egentligen inte jobbat igenom det här materialet än och det är lite spekulativt, men det är så pass intressant och faller så fint in i det stora pusslet, som du kan läsa om i min bok Landsförrädaren. Det vill säga; svaret på vem som mördade Olof Palme.

Journalisten Sven Anér påstod redan för flera år sedan att chefen för Palmeutredningen, Hans Holmér inte var där han påstod sig vara - natten då Olof Palme mördades. Inget jag la någon jättestor vikt vid då, eftersom Anér sprutade ut ”sanningar” som var alltför otroliga för att ta till sig. Jag själv, svenska folket men även Anérs egna kollegor hade svårt att tro på det. Det var som om Anér hade helt egna källor. Så här i efterhand, ca 20 år senare, framstår hans uppgifter desto intressantare. Då, när uppgifterna var aktuella i och med Anérs bok Affären Borlänge, Bokskogen 1995, reagerade jag kanske på att Holmér åkte upp för att åka Vasaloppet redan på fredagen? Jag har själv åkt Vasaloppet och de flesta motionärer, liksom jag själv åker upp på lördagen, eftersom loppet går på en söndag. Det andra jag la märke till var valet av övernattningsort – Borlänge. Det ligger hela 19 mil från starten i Sälen. Alltså ungefär halvvägs, eftersom Borlänge ligger ca 22 mil från Stockholm. Vad hade Holmér i Borlänge att göra om han skulle åka Vasaloppet? Det skulle ha tagit flera timmar att ta sig till Sälen på söndagsmorgonen med all trafik. Loppet börjar 08.00. Holmér hade varit tvungen att gå upp mitt i natten! Men visst det är möjligt att han skulle åka till Sälen på lördagen, men det har han aldrig sagt något om. Varför åka ”bara 22 mil”, cirka 2,5 timmars bilfärd på fredagen för att sedan ta in på ett hotell som han inte bokat i förväg? Var det för att komma ”lagom nära” Sveavägen? Jag vet – spekulationer. Men kan Holmér ha haft någon förhandsinformation om mordet eller rent av var en av spelarna? Så här skriver Holmér själv om sin skidresa:

”Lyckligt ovetande om alla problem ligger jag och sover på Scandic hotell i Borlänge. Jag är på väg till Sälen och min 18:e Vasaloppsstart i rad. Vid middagstid på fredagen lämnade jag Stockholm och jag har tillbringat kvällen med att stoppa i mig bananer, russin, jordnötter, choklad, koreanska äppelpäron, vingum och öl. Den egendomliga uppladdningen med kolhydrater inför ansträngningen på söndagen har följts av min kvinna (Åsa, min anm.) med förståelse men med förundrade ögon. Jag sover gott. Telefonen är knäpptyst. Jag har inte heller någon personsökare med mig som kan pipa och störa friden. Vasaloppshelgen är faktiskt den enda helg på året, då poliserna på ledningscentralen inte vet hur de ska få tag på mig.” (Hans Holmér, Olof Palme är skjuten, sid 26)

Läs vidare om mina spekulationer:

Anér påstår i Affären Borlänge, att Hans Holmér inte befann sig i Borlänge på mordnatten, som Holmér själv sagt. Ett ganska magstarkt påståenden och om det är sant – sensationellt och konspiratoriskt. Men framför allt – mycket komprometterande för Holmér själv. Så här skriver Sven Anér om sin egna undersökning i boken Cover Up: Palmemordet:

”Den 26 maj 1988 kontaktar Anér receptionschefen Maj Lundén på hotell Scandic och frågar om Hans Holmér bott på hotellet den 28/2 – 1/3 1986. Hennes svar kommer dagen efter: Nej, vi har inga hotellhandlingar som visar att Holmér skulle ha bott på hotellet den här natten. Istället för liggare har vi kopior av hotellräkningarna, införda i kronologisk ordning. Där finns Holmér inte med. Han har inte bott på hotellet den natten.”

Anér påstår i sin bok att ingen sett Holmér på hotellet. Varken på fredagskvällen eller lördag morgon. Än mindre sett hans kvinna, Åsa.

 

Hans Holmér

 

Länspolismästare Holmér som på eget bevåg tog över Palmeutredningen redan dagen efter mordet. Trots att han varken hade rätt utbildning eller erfarenhet av att leda mordutredningar. Han hade enligt uppgift inte ens utrett en cykelstöld innan han tog sig an Palmemordet. Ljuger Holmér om vad han gjorde på mordnatten? Och hur kom det sig att Sven Anér gav sig på just Holmér. Holmér som jobbade mycket nära regeringen och Ingvar Carlsson. Här ligger en hund begraven, tycker jag. Vad tycker du? Jag har i alla fall grävt lite i Holmérs eftermäle. Kunde helt enkelt inte låta bli. Holmér är död – jag vet – men sanningen måste fram. Jag har frågat runt bland poliser i Stockholm, Säpochefer och gamla kollegor till honom. Även talat med några ur den gamla Palmegruppen som Holmér ledde. Det här är bilden som målas upp av honom:

HH var maktgalen. Han kunde gå över lik för att nå sina mål. Han var mycket manipulativ. Han körde tjänstebil på fyllan. Några tidigare kollegor målar ut honom som psykopatisk. Han ljög friskt och ogenerat. Han hotade kollegor som hindrade honom. Han styrde Stockholmspolisen lite som sin egen maffia. HH kände Palme. Det var IB chefen Birger Elmér som rekommenderade Palme att utnämna HH till Säpochef 1970. HH var SSI. HH och Ebbe C planterade kurdspåret, redan innan mordet.  

Inga fina ord och inget jag kan bekräfta, men så sa de och det är viktigt när vi går vidare i undersökningen om var Hans Holmér befann sig under mordnatten. Anér har i sin bok Affären Borlänge, noggrant undersökt och kommit fram till genom bland annat vittnesmål att Holmér inte bodde på Scandic hotell Borlänge under mordnatten. Anér påstod t o m att GW Persson visste om det och sagt det till Anér! Vad ska man tro? Om Hans Holmér ljuger om var han var på mordnatten och sedan blir chef över mordutredningen då är det verkligen en hund som begravts levande. Eller hur? Och var kurdspåret något man planerade medvetet? Jag bestämde mig för att försöka få svar på den viktiga frågan: Ljuger Holmér om sina förehavanden på mordnatten? Om min sannolikhetsmodell kommer fram till att han gör det, då ligger han illa till. Det med tanke på allt märkligt som hände i mordutredningen och även det som hände efter att han avgått, ex Ebbe Carlssonaffären. Därom råder enligt min modell, ingen tvekan. Men ljuger han verkligen om det här – att han var i Borlänge? Är inte det  lite väl konspiratoriskt?

Nu kommer jag till ett avsnitt i den här historien där jag tyvärr måste be dig lita på mig. För jag vill inte slakta mina källor. De kanske träder fram själv så småningom. Men de har hört sig för inom Stockholmspolisen under en tid och fått veta; att de flesta i Palmegruppen mycket väl visste att Holmér inte var i Borlänge under mordnatten. Han var i Solna, hos sin älskarinna.

 ”Hela mordutredningen började med en stor jävla lögn.”

Que!!??

 ”Han var hos sin älskarinna. Det där med Borlänge var en stor jävla lögn”, enligt citat från källa inom f d Palmegruppen.

Vad sägs? Holmér ljög om Borlänge för att dölja att han var hos sin älskarinna. Palmeutredningen förfalskar uppgifter, som de sedan ger till journalisten Sven Anér som bevis för att Holmér var i Borlänge. Någon vittnar falskt för att skydda Holmérs älskarinna. Är det trovärdigt? Ja kanske om det rört sig om maffian. Fungerade Stockholmspolisen verkligen som en maffia på åttiotalet? Vad jag vet så skilde sig Holmér någon tid efter Palmemordet. Holmér bodde hos Ebbe Carlsson vid tiden för Ebbe Carlssonaffären men här har jag ingen exakt tidsperiod.

Frågan är: Skulle polischefen i Stockholm, tillika chef över Sveriges genom tiderna viktigaste utredning, ljuga om var han själv befann sig för att skydda sin älskarinna? Och skulle han göra det ända fram till sin död, mer än tio år senare? Eller rör det sig om något mycket värre – nämligen att Holmér visste om att Olof Palme skulle mördas den här helgen? Ja, svara på den och du har kanske svaret på hela mordgåtan.

 

Hans Holmér

 

Jag forsätter gräva och finner ett vittnesmål som lämnats in till Palmeutredningen flera år efter mordet. Det är riksdagsmannen Jerry Martinger som skrivit ett dokument som är märkligt och just på grund av det fallit i glömska bland alla toktips i utredningen. Ett tips som jag själv tidigare haft svårt att ta till mig. Men Sven Anér har tagit upp det här i sitt eget magasin Palmenytt nr 7, augusti 2002.

Dokumentet, om det är sant, är en avgörande pusselbit i förmodligen hela Palmeutredningen – och den stora frågan är om vi ska våga tro på det eller inte?

Jag tänkte referera hela dokumentet så att du som läser, själv kan göra dig en uppfattning om vad du ska tro på eller inte. Du bestämmer själv. Svagheten är att det är en andrahandsuppgift, dock bekräftad till delar av källan själv som är död. Vad tror du?

Till dokumentet: Det här vittnesmålet lämnades in till den dåvarande moderate riksdagsmannen och ordinarie ledamoten av justitieutskottet, Jerry Martinger i slutet av åttiotalet. Vittnet Rolf Dahlgren var vid tiden för Palmemordet, chaufför åt Länspolismästare Hans Holmér. Innan du läser vittnesmålet från Holmérs chaufför, vill jag att du tänker på Arla Gryning, Stay Behind eller Krigs IB. Jag vill att du tänker på Sektionen för Särskild Granskning inom Säpo och Sektionen för särskilda insatser, SSI, inom den militära underrättelsetjänsten. Tänk på det jag skrivit i ”Landsförrädaren” och ”Spionen på FRA” och du får ytterligare en fin pusselbit som plötsligt passar alldeles utmärkt i konspirationen.

 

Dahlgrens dagbok

Dahlgrens dagbok

 

Jerry Martingers dokument:

”Vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde Dahlgren bl. a. som chaufför åt länspolismästare Hans Holmér. Tjänstgöringen följde i allmänhet en på förhand uppgjord tidsplan men kunde ibland också innebära plötsliga, ej planerade ”inhopp”. Den 28 februari 1986 (morddagen) var det meningen att Dahlgren skulle tjänstgöra under tiden 15.00 – 24.00. Strax efter lunch blev han emellertid uppringd av Hans Holmér som uppgav att Dahlgren kunde vara ledig nämnda dag bortsett från att han måste utföra en hämtning på Stockholms Central under mitten av eftermiddagen, 15.00. Dahlgren strök då den anteckning om tjänstgöring som han gjort i sin dagbok samtidigt som han talade med Holmér i telefon. Som skäl för att ge Dahlgren ledigt uppgav Holmér följande: ”Jag avser inte att vara i Stockholm under kvällen.” Dahlgren vet inte varifrån Holmér ringde, men han utgick från att samtalet kom från Holmérs tjänsterum på Polishuset.

Holmér sa (till Dahlgren) att en mansperson skulle hämtas vid Centralstation och därefter köras till Slottskajen. Där blev Dahlgren tillsagd att vänta medan mannen uträttade ett ärende. Enligt Holmér skulle mannen sedan transporteras till Polishuset. Tidpunkten för nämnda hämtning var ungefär den tid då Dahlgrens tjänstgöring egentligen skulle börja, alltså någonstans omkring klockan 15. Dahlgren fick uppfattningen att den person som han skulle hämta var en polisman som kommit med tåg från någon annan del av Sverige. Men att det skulle handla om en polis var bara en gissning från Dahlgrens sida. Dahlgren kände inte heller igen den person som han mötte vid Centralen. Enligt Dahlgren såg mannen ut att vara en chefsperson i 60-årsåldern (Anders Glock? min anm.), men även detta var en gissning från Dahlgrens sida. Mannen presenterade sig inte ens för Dahlgren, men hade inga problem att finna fram till Dahlgrens bil eftersom han tydligen var förberedd på såväl bilens som Dahlgrens utseende.

Vid Slottskajen var det mycket trångt med bilar, men Dahlgren hittade en tom parkeringsruta som låg närmast Mynttorget. I samband med att mannen steg ur bilen passerade moderate partiledaren Ulf Adelsohn förbi och mannen, som inte sagt något till Dahlgren under hela färden, sa då: ”Titta, där går Adelsohn.” Dahlgren fick inte uppfattningen att mannen var närmare bekant med Adelsohn på något sätt, bara att mannen kände igen Adelsohn när han såg honom gå in i ett av husen vid Mynttorget ett stycke från bilen.

Mannen (som Dahlgren hade hämtat) var borta cirka tjugo minuter, men Dahlgren vet inte åt vilket håll denne begav sig. På särskild fråga uppger Dahlgren emellertid att han är ganska säker på att det inte var till något av Riksdagens hus som mannen gick, eftersom Dahlgren menar att han i så fall skulle ha sett detta med hänsyn till sin position i bilen. När mannen kom tillbaka hade han mycket bråttom och uppgav att han nu måste skynda sig till Polishuset. Dahlgren blev stressad och råkade i samband med att han backade ut från parkeringsrutan köra emot en annan bil. Han steg ur sin bil och tittade på den påkörda och såg att en mindre skada uppstått på den andra bilens ena bakskärm. Dahlgren sa till den skjutsade mannen att han inte kunde åka iväg utan vidare utan måste ”ordna upp” det inträffade med den andra bilens ägare, men det gjorde den andra mannen upprörd. ”Det har vi för helvete inte tid med”, sa denne med höjd röst. ”Jag tar numret och ordnar den saken senare”, sa mannen, varefter Dahlgren körde iväg.  

Under färden från Slottskajen till Polishuset förekom inte något samtal mellan Dahlgren och den skjutsande mannen. När man kom fram till Polishuset, underströk mannen att han ville köra ned i Polishusets garage, vilket Dahlgren gjorde. Nere i garaget stod två personer som Dahlgren uppfattade som yngre polismän och väntade på den hämtande mannen (Särskild Granskning? min anm.).

Efter det att Dahlgren utfört skjutsningsuppdraget körde han hem till sin bostad (nedre Kungsholmen). Han brukade ibland ta med sig bilen hem för den händelse det skulle dyka upp något ”plötsligt uppdrag”. Och eftersom den aktuella dagen hade börjat lite konstigt med ett hämtningsuppdrag trots inställd tjänstgöring, ville Dahlgren ”vara på den säkra sidan”.

 

Holmérs chaufför Rolf Dahlgren

Rolf Dahlgren

 

Vid 16.15 tiden kom två manliga kolleger på besök till Dahlgrens bostad. Kollegorna hade med sig en flaska whiskey. Eftersom Dahlgren sällan drack sprit och dessutom hade en egendomlig känsla av att det skulle dyka upp något extrauppdrag under kvällen lät Dahlgren kollegorna dricka ensamma. Dahlgren gjorde i ordning lite kaffe åt sig själv och de tre satt sedan och pratade i ungefär en timme. Därefter hämtades kollegorna av den enes fästmö. Bara några minuter efter det att kollegorna lämnat Dahlgrens lägenhet kom en annan polisman helt oväntat till Dahlgren. Han kände inte denne polisman närmare men vet att vederbörande jobbade nära Hans Holmér. Den besökande polismannen uppgav att han medförde ett uppdrag från Holmér som innebar att Dahlgren, trots tidigare besked om ledighet, skulle tjänstgöra under kvällen och hämta Holmér vid en viss tid. Dahlgren vill inte uppge på vilken plats som han skulle hämta Holmér, men säger att platsen i fråga låg ”ganska många mil från Stockholm”. Dahlgren vill heller inte närmare gå in på frågan vid vilken tid han skulle hämta Holmér eller på vilket sätt han skulle ta sig till platsen för hämtningen. På särskild fråga huruvida hämtningen skulle ske på vanligt sätt, d v s med bil, uppger Dahlgren att han i nuvarande läge är förhindrad att svara på det. Men Dahlgren lovade att eventuellt återkomma på denna punkt.

Med anledning av att Dahlgren inte vill lämna några uppgifter om hur hämtningen av Holmér gick till uppstår här en lucka i berättelsen. (Hämtades HH i Borlänge? Min anm.)

Dahlgren uppger sedan att han och Holmér från ungefär klockan 22.30 kryssade runt i Stockholm på ett sätt som Dahlgren hade svårt att förstå. Holmér gav hela tiden Dahlgren order om att köra runt till olika platser. Dahlgren uppger att det nästan kändes som att han körde omkring med en turist som bara skulle se sig omkring. Vid 22.45-tiden, när han befann sig vid Mariatorget, steg Holmér ur bilen och gick fram till en husingång invid något slags hotell. Dahlgren såg hur Holmér där pratade med en man i porten, och på vägen ut från denna gav mannen Holmér en kvällstidning. Dahlgren uppger att han på grund av mörker hade svårt att iaktta den andre mannens utseende. Efter det att Holmér satt sig i bilen, bad den andre mannen Dahlgren att vänta några minuter medan Holmér läste något i tidningen. Därefter fortsatte färden in mot de mer centrala delarna av stan. Olika delar av Sveavägen passerades därvid ett flertal gånger.

Den man som Dahlgren skjutsat tidigare under eftermiddagen (Centralen-mannen 60 år, min anm.) hämtades vid Operan ”några minuter före 23” och åkte med runt kvarteret vid Rådmansgatan ett flertal gånger. Det verkade som om mannen och Holmér letade efter något eller någon där, varefter mannen släpptes av i trakten kring Odenplan. Dahlgren minns inte exakt till vilken adress som mannen i fråga transporterades.

Strax före 23.30 (mordet skedde 23.21, min anm.) befann man sig vid ”ena kanten av Hagagatan”. Det är oklart om Dahlgren menar den norra eller södra delen av gatan. Holmér steg där ur bilen och gick fram till en man i 25-årsåldern, cirka tio meter bort (Arla Gryning? Min anm.). Det verkade som om Holmér hade stämt möte med mannen eftersom Holmér strax dessförinnan givit Dahlgren order om att köra till just denna plats. Efter några minuter kom Holmér tillbaka och berättade att Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen.       

Färden fotsatte därefter mot den plats där mordet på Palme skulle ha ägt rum. Dahlgren tyckte då att det var konstigt att Holmér inte ville stanna på platsen där det nu samlats en hel del folk. Men Dahlgren fick bara order att ”rulla sakta förbi”. Dahlgren är säker på att han och Holmér passerade mordplatsen sju minuter efter mordet.

Någon halvtimme senare när man efter fortsatt rundkörning i Stockholms centrala delar befann sig på Norr Mälarstrand, fick Dahlgren order om att stanna bilen och hämta en väntande kvinna i 50-årsåldern (Barbro? Min anm.). Kvinnan skjutsades till en adress i Sundbyberg. Dahlgren minns inte adressen, men han minns att han, en stund efter att kvinnan lämnat bilen och man kört från platsen, upptäckte att kvinnan glömt kvar någon sorts jacka eller dylikt i bilen.

Dahlgren fick slutlige order om att köra till Mälarhöjdens tunnelbanestation, där han lämnade av Holmér strax före klockan 00.30. I samband med att Holmér steg ur bilen påminde han Dahlgren kraftfullt om Dahlgrens tystnadsplikt avseende hans uppdrag för Holmér under dagen och kvällen.

Innan Dahlgren körde från platsen såg han att Holmér steg in i en mörkblå Volvo, i vilken det förutom föraren satt minst ytterligare en person. Den kvarglömda jackan tycktes inte vara något problem, eftersom Holmér tog med sig den när han lämnade Dahlgrens bil.

Ja, vad säger du? Fakta eller fiktion? Jag får i alla fall rysningar när jag läser texten. Den har en otäck och omedelbar känsla av sanning. Den är logisk, går att rekonstruera och har som jag ser det inga svaga punkter förutom luckan mellan 17.30 – 22.30, fem timmar. Det som slår mig är att det enligt vittnesmålet, inte rings i några telefoner under hela kvällen. Alla kontakter sker personligen eller via bud, dessutom verkar alla kontakter välkoordinerade. Om man spekulerar vidare, kan besöket hos Dahlgren med spritflaskan ha varit att få en hållhake på honom. Om Dahlgren körde Holmér med sprit i kroppen, kunde man hota med avsked. Många detaljer luktar underrättelseoperation eller s k black ops. Vågar du tänka det otänkbara?

 

God jul och gott nytt år, önskar Anders Jallai

 

 

Se även den här länken om GW:

”Palme mördades av polis”

 

Leif GW Persson har en egen teori kring Palmemordet, och en polisman står som skyldig.

 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/531337-palme-mordades-av-polis

 

Tills sist – en nyhetssändning på TV4 från 17/8-1995 där polisspåret  och Palmeutredningen tas upp. TV4 om polisspåret Den 18/8 1995, dagen efter det här inslaget meddelar statsminister Ingvar Carlsson att han avgår. Källa i Rosenbad som jag talat med, berättar att det kom helt oförberett och vände upp och ned på regeringskansliet. Se även extramaterialet.

 

 

 

EXTRAMATERIAL:

Kommissarie Gösta Söderström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För några år sedan träffade jag relativt regelbundet, den f d poliskommissarien Gösta Söderström i Herräng. Han lärde mig mycket om Palmemordet och han var också ett av få ögonvittnen på platsen för mordet. Han var i tjänst mordnatten och var den förste polisen på platsen några minuter efter skotten. Gösta berättade att han misstänkte Holmér för delaktighet i mordet och han berättade även om Rolf Dahlgrens vittnesmål. Han hade själv ringt upp kollegan Rolf Dahlgren efter att han fått höra om hans uppgifter och skrivit ner konversationen. Den löd:

 

 ”Samtal med Rolf Dahlgren på telefon. 1990-09-01, kl 15.30:

Söderström: – Är det sant att du tjänstgjorde som bilförare åt Holmér under natten då Olof Palme mördades?

Dahlgren: – Ja, det stämmer.

Söderström: – Var hämtade du honom?

Dahlgren: – I Falun.

Söderström: – Var det inte i Borlänge som du hämtade honom? Han skulle ju åka Vasaloppet, övernatta på Scandic hotell och köra ensam med bil till Stockholm.

Dahlgren: – Det stämmer inte.

Söderström: – Hur kan det komma sig att ni kunde vara på mordplatsen sju minuter efter mordet.

Dahlgren: – Vid Sveaplan.

Söderström: – Om detta stämmer måste ni ha varit på brottsplatsen kl 23.30 när jag och en kollega anlände, men jag såg aldrig till Holmér.

Dahlgren: – Vi åkte bara förbi.”

 

Senare i december samma år 1990, förnekar Dahlgren i ett polisförhör, att han kört Holmér. Han var inte i tjänst den veckan överhuvudtaget, trots dagboken. Han förnekar t o m att han samtalat med poliskommissarie Söderström.

Den 27 februari 1991 sänds ett TV program i TV3 där Dahlgren intervjuas genom brevinkastet på sin dörr. Det lyder:

 

”Reportern: – Att du körde Holmér på mordnatten i Stockholm, är det sant?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Kan du inte öppna dörren och berätta lite grand?

Dahlgren: – Nej.

Reportern: – Varför vill du inte öppna dörren?

Dahlgren: – Det är hemligt. Fattar du inte det.

Reportern: – Är det hemligt?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Men det är sant att du körde honom i Stockholm?

Dahlgren: – Jaa.

Reportern: – Har du fått påtryckningar om att du inte ska berätta det?

Dahlgren: – Ja.

Reportern: – Av vem då?

Dahlgren: – Det berättar jag inte för dig.

Reportern: – Men är det någon som sagt till att du inte ska säga någonting?

Dahlgren: – Min chef, jaa.

Reportern: – Vem är din chef?

Dahlgren: – … Du vet …

Reportern: – Körde ni förbi mordplatsen?

Dahlgren: – (tystnad) Vi var där, ja.

Reportern: – Hur dags då?

Dahlgren: – Fråga Holmér.

Reportern: – Kommer du ihåg hur dags ni var där?

Dahlgren: – Fråga Holmér. Eller hans fästmö, hon var också med.

 

En dryg vecka senare kommenterade Holmér uppgifterna som: sinnesförvirrat svammel.

(källa: Sven Anér, Palmegåtan – mot en lösning)

 

Dagen efter TV4 inslaget greps två unga män på taket till Ingvar Carlssons tjänstebostad. Se nedan. (Arla Gryning?)

Aftonbladet 18 augusti 1995

Aftonbladet 18 augusti 1995

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · ·

KGB o CIA ”styrde” Socialist-Internationalen

Dec 2nd, 2011
by Mr X.
3 comments


Hej, här kommer en fördjupande artikel om underrättelsetjänsternas påverkan på politikerna. Inget ni ska läsa under IDOL men kanske när ni vaknar och är pigga i helgen. Materialet är unikt och presenteras, vad jag vet, för första gången i Sverige. Det är min analys av Gordievskys KGB instruktioner som han mottog från KGB högkvarteret i Moskva. Det rör hans tid som KGB resident i London på 1970-80 talen. Källmaterialet kommer från hans: Comrade Kryuchkovs Instructions, Top Secret files on KGB foreign operations 1975-1985. Stanford University Press 1991. 

Ett av CIA och MI6 största problem under senare delen av det kalla kriget, var KGB:s infiltration av Socialistinternationalen. En sammanslutning av världens socialistpartier. Däribland de viktiga Labour i Storbritannien, SDP i Västtyskland och Parti Socialiste i Frankrike. Även Socialdemokraterna i Sverige ingick som ett av de ledande partierna i organisationen som inom KGB ofta kallades Sotsintern. Ett komplement till Sovjets egen Komintern (Kommunistinternationalen) och som skulle ta över världen. Socialistinternationalen var ett av kalla krigets huvudmål för både väst och öst. Där stod ett av de viktigaste underrättelse-slagen. Den som fick kontroll över socialistinternationalen hade stora möjligheter att vinna det kalla kriget. Därför tänkte jag berätta lite om både organisationen och hur underrättelsetjänsterna bearbetade denna organisation.

Socialistinternationalen i sig självt hade ingen större reell makt men dess enskilda medlemmar hade desto större och det visste framförallt KGB eftersom de hade goda kontakter in i organisationen.
Exempelvis kunde socialistinternationalen besluta om gemensamma hållningar för medlemspartierna som i många fall hade regeringsmakten i sina respektive länder. En viktig fråga man tog ställning i var den för kalla kriget så viktiga nedrustningsfrågan i Europa och de föreslagna kärnvapenfria zonerna som i första hand gynnade Sovjet.
För att berätta det här på ett trovärdigt sätt om än lite krystat, kommer jag att använda mig av KGB:s egna rapporter som skickades ut från ledningen i Moskva till de sovjetiska ambassaderna runt om i västvärlden. Dokumenten beskriver väl hur underrättelsetjänsterna arbetade och förmodligen fortfarande arbetar. Betänk också alla de dokument som Wikileaks tillhandahållit de senaste åren. Det finns stora likheter och visar på hur sofistikerat arbetet fortgår om att försöka ta makten i världen.

 

Gordievsky hos Reagan i Vita Huset
Gordievsky hos Reagan i Vita huset

På den 25:e partikongressen i Moskva i februari 1976, tryckte sovjetledaren Leonid Brezjnev speciellt på vikten av att etablera täta och förtroliga relationer med de socialdemokratiska partierna i väst.

På Socialistinternationalens kongress i Genève senare under 1976, genomled rörelsen en stor översyn som innebar att både stärka profilen, bryta sig ur sin europeiska isolering och öka rörelsens inflytande i resten av världen. Socialistinternationalen byggde på principen om den demokratiska socialismen. Men från och med nu bestämdes att organisationen också skulle vända sig till övriga världen och då först och främst tredje världen. I allt större grad hade Socialist-internationalen strävat efter att framträda som en egen maktfaktor i världspolitiken och vid sidan av FN genom olika mellanstatliga organisationer.
Chefen för det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID, Boris Ponomarevs syn på Socialistinternationalen var som en modern version av Komintern (kommunistinternationalen), som han själv varit medlem i en gång i tiden och som tidigare varit så framgångsrik i att sprida världssocialism och värva nya anhängare.

Det var Komintern som exempelvis Cambridge Five spionerna och många andra, även svenska spioner, erkände sig till på 30- och 40-talen. Internt använde ID (KGB:s internationella avd.) benämningen Sotsintern för Socialist internationalen.
General Kryuchkov, chefen för KGB, delade det sovjetiska kommunistpartiets bedömning av Socialistinternationalens betydelse. I januari 1977 skickade han ut en skrivelse till de västeuropeiska sovjetambassaderna och bad om en rad olika underrättelser om Socialistinternationalen och dess medlemspartier.
1977 valdes Chiles kommunistparti in i Socialistinternationalen och det ansågs som ett genombrott av Moskva då det var första gången ett rent kommunistparti valdes in i organisationen sedan 1922. Både Ponomarev och Kryuchkov ansåg att det bevisade Sotsinterns framtida potential och visade på möjligheterna att ett samarbete skulle kunna uppstå mellan kommunistpartier och socialdemokratiska partier inom Sotsintern.

I augusti 1977 skickade Kryuchkov ut ytterligare en skrivelse till ambassaderna som han själv skrivit under och som löd:

”Sotsinterns ledare har blivit tvingade att förändra sin utrikespolitik mer åt vänster och erkänner nu öppet den positiva roll som Sovjetunionen utgör för jämvikten i världen. Som resultat av det har KGB nu alldeles speciella möjligheter att utöva inflytande i väst med hjälp av individuella medlemmar inom Sotsintern. Det kommer att tjäna våra syften. Men”, skriver han, ”det finns också Pro-Nato element inom Sotsintern som residenterna (KGB:s personal) måste försöka neutralisera genom aktiva åtgärder som exempelvis: exponera, kompromettera och diskreditera de ledare som står längst ut till höger.”

 

 

Kryuchkov fortsätter:

”Den slutliga analysen av Sotsinternledningen, är att de vill förändra den socialdemokratiska rörelsen till att leda kampen mot den internationella kommunismen. Det i sin tur leder till att vi måste öka våra ansträngningar inom Sotsintern och att de positiva förändringar som kommit till stånd inom Socialistinternationalen istället ger oss nya möjligheter att utöva inflytande i rörelsen. Vi har fördelar genom individuella medlemmar (som vi kontrollerar) inom Sotsintern och som ger oss möjligheter att försvaga de aktiviteter som är till skada för Sovjetunionen.”

Min analys av ovanstående: Tolkningen av den här skrivelse är att KGB i sin analys gör bedömningen att Socialistinternationalen är emot världs-kommunism och vill förhindra det. Genom aktiva åtgärder av KGB och GRU officerarna på ambassaderna kan man försvaga de Sovjetfientliga inslagen i rörelsen. Det positiva, skriver Kryuchkov är att de förändringar i Sotsintern i fråga om ledande personer i för Sovjet positiv riktning, gör att man har stora möjligheter att påverka hela Socialistinternationalen.
I Socialistinternationalens nya ledning satt vid den här tiden svensken Bernt Carlsson som generalsekreterare och tysken Willy Brandt som ordförande. Willy Brandt känner vi redan till, men vem är Berndt Carlsson? KGB officeren Oleg Gordievsky skriver följande om Carlsson i sina memoarer:

”Ett av mina första uppdrag var att etablera kontakt med Bernt Carlsson, generalsekreteraren för Socialistinternationalen som han styrde från ett kontor i norra London. — Carlsson fortfarande i trettioårsåldern var en ledande medlem av det svenska socialdemokratiska partiet. Han hade blivit inlemmad i KGB:s nätverk som en speciell inofficiell kontakt, en kategori som introducerades under 70 talet för viktiga politiker som stod nära KGB (inflytelseagenter) och som mötte KGB:s representanter regelbundet för att delge information och diskutera idéer (share information and ideas).”

Det är inte helt lätt att översätta KGB:s dokument som först är översatta från ryska till engelska och sedan av mig till svenska. I varje översättningsled kan budskapet förändras en aning. Exempelvis kan budskapet förstärkas respektive försvagas och av erfarenhet vet jag att sovjetfientliga böcker exempelvis av författaren Solzjenitsyn, ofta översatts av KGB-informatörer i väst. Därför kan budskapet förvanskas en aning i varje led till Sovjetunionens fördel. För att få en så korrekt bild som möjligt av KGB:s original dokument, bör en översättning göras direkt från ryska till svenska av en neutral översättare.
I Stockholm fanns det en översättningsfirma med namnet AB Språkservice på Grevgatan 45, inte långt från IB som hade sitt kontor på Grevgatan 24. På AB Språkservice arbetade åtminstone tre sovjetiska kontakter varav två av dessa var svenskar (Säpo-arkivet).

KGB chefen Kryuchkovs olika cirkulär till de utländska Sovjetambassaderna och speciellt det beskrivna cirkuläret från augusti 1977 är ”grundbulten” till att förstå Sovjetunionens nya strategi och som i högsta grad kom att påverka Sverige under 1980-talet. Ledningen i Sovjetunionen började inse att de inte skulle kunna hålla jämna steg med Nato i kapprustningen och började därför se sig om efter nya och mindre kostsamma strategier för att inte rusta sig till konkursens rand.
År 1977, innan Reagan kom till makten i USA och före Afghanistan konflikten, hade Sovjet ännu inte erkänt sig till socialdemokratin men man sneglade tydligt åt det hållet för att försöka behålla inflytande över vänsterrörelserna.
Brandt, Palme, Kreisky, Bahr, Harold Wilson och andra vänstersocialister hade vid den här tiden tagit initiativet i den världssocialistiska rörelsen och Kryuchkov skickade ut nya direktiv under 1977:

”Huvudkontoret (KGB första direktorat) är intresserade av idéer från ambassaderna på hur vi bäst kan utnyttja följande till vår fördel:

Skillnader mellan de olika partierna inom Sotsintern i form av ideologi och taktik.

Rivalitet mellan ledarna för de tyska, franska, österrikiska och svenska socialdemokratiska partierna och engelska Labour om den ledande rollen i Sotsintern.

Motsägelser mellan den proklamerade politiken och den som verkligen genomförs inom socialdemokratin.

Specifika exempel på egoistiska, neo-kolonialistiska skäl från de industriella socialdemokratiska nationerna att söka exploatera länderna i tredje världen.”

Min analys: Inga snälla och oskyldiga aktiva åtgärder proklamerades av KGB ledningen och med ett uppenbart syfte att själva erhålla kontroll och inflytande genom att försöka splittra socialdemokratin i väst.

KGB Högkvarteret

 

Till sist kommer vi till det som är aktuellt, nämligen när Kryuchkov vill att KGB personalen ska:

”Ge förslag på mer effektiv användning av våra agentoperationella resurser (spioner) med inriktning på att både ge underrättelser och implementera aktiva åtgärder. Specifikt vill vi ha idéer på hur fortsatt arbete skall ske med våra redan existerande agenter inom de socialdemokratiska leden. Vi vill ha underrättelser som öppnar vägen för oss att värva antingen agenter eller konfidentiella kontakter bland de mer prominenta individerna i rörelsen så att vi kan penetrera dem med propaganda och information. Var snäll och förmedla informationen så fort som möjligt men inte senare än den 15 oktober i år (1977)”

Min analys: Den här delen är relativt rakt på sak men inte desto mindre intressant. KGB vill att residenterna på deras ambassader använder redan etablerade agenter för att samla in information om de ledande personligheterna i rörelsen för att hjälpa KGB att värva dessa och att sedan till dem sprida propaganda och annan information.
Det var just vid den här tidpunkten som journalisten och KGB agenten Nikolaj Neijlands spelade tennis med Birger Elmér och Olof Palme i Kungliga tennishallen i Stockholm.

Socialistinternationalens kongress 1978 i Helsingfors var enligt sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning ID en milstolpe i historien. Det var den första kongressen som helt ägnades åt nedrustning och det var dessutom den första där en sovjetisk delegation blev inbjuden. Ponomarev, chefen för ID var den sovjetiska delegationens ledare och höll ett tal på kongressen som han själv klassade som ett av de viktigaste under hela sin över 40-åriga karriär.
Han la hela skulden för upprustningshysterin på Nato-länderna och speciellt USA. Han inbjöd också en delegation från Sotsintern till Moskva för överläggningar med Brezjnev.

Ponomarevs förslag splittrade Sotsintern eftersom de svenska och finska socialdemokratiska partierna ledde en falang innefattande den svenska generalsekreteraren Berndt Carlsson som ville inleda dialog med Sovjet. Samtidigt ledde det brittiska Labourpartiet en annan grupp som var emot gemensamma förhandlingar och tyckte att varje enskilt lands parti själva fick bestämma om de ville inleda en dialog med Sovjet. Ordföranden Willy Brandt intog en neutral inställning och förordade ”vänta och se” linjen.
En Sotsintern delegation under ledning av Bernt Carlsson besökte Moskva för att inleda förhandlingar med Brezjnev den 1 oktober 1979. Brezjnev föreslog fortsatta diskussioner och sa att ”vi uppskattar resultaten som uppnåtts och är beredda att fortsätta utveckla denna relation.”
Detta budskap mottogs säkerligen med största oro i Vita huset, är min bedömning.
Tre månader senare avbröts dock samtalen tillfälligt på grund av Sovjets inmarsch i Afghanistan. Ytterligare en smäll för samarbetet kom när Solidaritet i Polen krossades 1981. Det finns en stor risk/möjlighet att de socialdemokratiska partierna splittrades vid den här tiden för att förbli splittrade i en Moskva-falang och en Washington-falang fram till det kalla krigets slut. Vinnarna blev de som valde Washington-falangen. Det ska heller inte uteslutas att många övergav Moskva-falangen av taktiska skäl. De lämnade bland andra Olof Palme, Pierre Schori och Bernt Carlsson åt sitt öde. Som alla vet, dog två av dem en våldsam död innan kalla kriget tog slut.

”Olyckligtvis”, sa en sovjetisk analytiker angående anledningen till dessa två händelserna (Afghanistan 79 och Polen 81), har ledarna i Sotsintern blivit påverkade av den anti-sovjetiska kampanj som bedrivits av USA”.

Han menade att detta var anledningen till Sovjets hårdnande attityd.

 

Andreas Papandreou. Far till Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.

Andreas Papandreou. Far till Greklands premiärminister Giorgios Papandreou

 

En liten utvikning som i dagarna är högst aktuell. Moskvas favorit bland de europeiska socialistpartierna var Greklands Pasok parti under ledning av Andreas Papandreou. Både ID och övriga KGB såg Pasok:s antiamerikanska och kärnvapenfientliga hållning som en förebild som man hoppades det övriga Europa skulle ta efter. De blev förtjusta när Pasok vann valet 1981 och formade en koalition med det grekiska kommunistpartiet.
De kommande åren fick Papandreou fler besök av den sovjetiska ambassadören än jämförelsevis något annat land i Europa, och ambassadören kultiverade Papandreou genom att ge honom förhands- och inside-information om Sovjetiska politiska utspel. Som tack för hjälpen intog Papandreou en reserverad hållning när resten av Europa fördömde Sovjets krossande av Solidaritet i Polen 1981 och vid nedskjutningen av det Koreanska KAL 007 jumbojet 1983. Det ansågs av den sovjetiska ledningen som en stor diplomatisk succé.

Min analys: Vilken lycka för en man i karriären, Papandreou att i förväg kunna ståta med kunskap om den ena stormaktens utspel innan den offentliggjorts. Det är ofta på detta sätt, med insideinformation, man skaffar sig inflytande och makt inom politiken. Exempelvis om man vill lyfta vänligt sinnade politiker, journalister eller skribenter. Men priset var högt den gången, nämligen de mänskliga rättigheterna i Afghanistan och Polen. Andreas Papandreou var far till Greklands nuvarande president Giorgos Papandreou, tillika ordföranden i dagens Socialistinternational.

Det viktigaste målet för KGB under de här åren var att undergräva förtroendet för USA och att visa världen att hotet mot freden kom därifrån. I ett PM nr 156/54, 01.02.1984 Top Secret, med namnet:
Chief conclusions and views adopted at the meeting of heads of service, alltså ett PM från KGB:s ledningsmöte sägs:

”Vårt huvudmål är att motverka det aggressiva hotet från USA- imperialismen. Det är extremt viktigt att världssamfundet ska förstå att hotet mot freden kommer från USA. Vi måste arbeta outtröttligt på att exponera motståndarens svaga och sårbara punkter.”

”Vi måste vidta åtgärder för att säkra våra agentoperationer vars sektor i framtiden kommer att växa. Samtidigt måste vi komma ihåg att den viktigaste åtgärden för att säkra dessa operationer är och har alltid varit att penetrera motståndarsidans underrättele och säkerhetstjänst.”

Min analys: Det sista citatet är mycket intressant. KGB/GRU:s viktigaste åtgärd ansågs vara att säkra sina agenters operationer genom att penetrera underrättelse och säkerhetstjänsten i målländerna. Vi har exempelvis Säpo kommissarien Stig Bergling som också arbetade på militära säkerhetstjänsten, men vi hade fler. Det fanns säkerligen östagenter inom såväl MUST och Säpo och de satt högre upp än Bergling.
Till sist; eftersom det här är dokument som kom MI6 och CIA till del redan då de skickades ut på 1970 och 80-talen, genom dubbelagenten Oleg Gordievsky på KGB, kan vi göra det säkra antagandet att de västliga underrättelsetjänsterna vidtog nödvändiga åtgärder för att stoppa denna infiltrering. Säkerligen genom att värva egna agenter och dubbelagenter.

Giorgios Papandreou, Greklands premiärminister (till nyligen) och nuvarande ordförande i Socialistinternationalen.

Giorgios Papandreou, Greklands premiärminister (till nyligen) och nuvarande ordförande i Socialistinternationalen.

 

Vänligen, Anders Jallai

 

Posted in: Allmänt.
Tagged: · · · · · · · · · · · · · ·

SÄPO och de försvunna STASI-SPIONERNA

Nov 4th, 2011
by Mr X.
10 comments

 

Nyligen utkom Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner. Jag har läst klart boken och konstaterar för det första att den är alldeles utmärkt. Dessutom är den ”väl-researchad”, logiskt uppbyggd och faktiskt ordentligt kaxig. Birgitta är 68 år gammal och tar i boken ensam strid mot Säpo. Hon vinner och hon gör det – stort.

Säpo har i dagarna begärt en prövning hos Justitiekanslern om Almgrens bok för brott mot tystnadsplikten. JK låter meddela att det finns anledning att anta att brott mot tystnadsplikten begåtts.

Jag tycker att Säpo och JK ska lägga ned förundersökningen eftersom den kastar ett löjets skimmer över Säpo och signalerar dåliga förlorare. Almgren har gjort precis vad Säpo, under ledning av Tore Forsberg, borde ha gjort för länge sedan; att gå igenom och jämföra egna uppgifter mot det tyska Stasiarkivets och lagföra eller åtminstone pröva några av de uppenbara spioneribrotten. Om inte Almgrens uppgifter i kombination med Säpo:s egna räcker för ens ett åtal, så räcker ingenting – spionernas egna fysiska rapporter finns ju att läsa i Stasiarkivet!

Låt mig ge ett exempel av många i Almgrens bok: Det finns 57 personer i Säpo:s Stasi-arkiv. Birgitta Almgren har jämfört dessa personer med egna uppgifter hon funnit i i Stasi-arkivet i Tyskland. I de flesta fall råder det inget tvivel om att de verkligen arbetat som Stasi-agenter eller värdefulla kontakter. Sedan kan jag förstå om det är svårt att fälla någon i en domstol. Men att bara lägga ned 57 förundersökningar är slappt för att inte säga mycket skumt.

En Stasi-agent kallades för IM, vilket betyder informell kontakt. I Säpo:s arkiv har Almgren identifierat 32 IM plus fyra fall som fortfarande är sekretessbelagda på grund av att de “vänts” av Säpo och blivit dubbelagenter eller arbetat åt annan uppdragsgivare. Gissningsvis CIA eller tyska BND. Det ger sammanlagt 36 Stasi-spioner i Sverige, plus 21 är så kallade Värdefulla kontakter. Att så många som 30% är kvinnor är intressant då flera av dessa har agerat som så kallade Honungsfällor på uppdrag av den östtyska säkerhetstjänsten. Birgitta Almgren skriver: ”Förförelse och sex blev en raffinerad metod för att skaffa information från icke socialistiska länder. Unga attraktiva IM (agenter) utbildades i vad som internt kallades Romeo och Julia strategier.” (Inte bara spioner, sid 599)

När Almgren i boken intervjuar en av de ansvariga Säpo-utredarna om varför de inte lagfört de svenska Stasi-spionerna svarar utredaren:

Den första prioriteringen för Säpo var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet (Inte bara Spioner, sid 2019).

Vad tycker du? Är det ett logiskt resonemang att polisens uppdrag inte är att lagföra personer för att på så sätt förhindra brott? I mitt perspektiv är det ett märkligt resonemang och med all sannolikhet följer det inte svensk grundlag. Lite som att man skulle låta bli att lagföra personer som köper sex. Man bara förhindrar dem från att göra det. Det brottet kan knappast vara värre en ett spioneribrott mot Sverige …

Låt mig ge ett till exempel ur Almgrens bok: Det rör en Stasi-spion med kodnamnet KÖNIG som i verkligheten heter Arne Björn Jensen, enligt Wikipedia. Björn Jensen var en svensk socialdemokratisk journalist verksam vid bl a Arbetarbladet. Jensen hade mycket goda kontakter med ledande personer inom socialdemokratin som till exempel Bernt Carlsson. Bernt Carlsson var statssekreterare åt den socialdemokratiska regeringen och biträdande generalsekreterare i FN. Han är kanske inte så känd i Sverige men desto mer känd internationellt. Bland annat som generalsekreterare för den världsomspända Socialistinternationalen. En sammanslutning av socialistpartierna i världen, inklusive Sverige. Björn Jensen har själv kallat Bernt Carlsson för sin bäste vän.
KÖNIG lämnade enligt Stasi-arkivet i Tyskland rapporter om den svenska regeringens ståndpunkter i viktiga frågor och även material som interna telefonlistor på svenska politiker. Stasi hade alltså en källa mitt i den svenska regeringens kärna. (Läs mer om spionen König i The Local)

En annan intressant uppgift i Stasi-arkivet som Almgren funnit är att en östtysk agent med kodnamnet KRONE fick som huvuduppgift att kultivera/bearbeta Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme. KRONE:s arbete startade 1984 enligt dokumentet. (Inte bara spioner, sid 233) Det fanns, enligt Almgrens forskning, en till högt uppsatt svensk agent inom det socialdemokratiska partiet. Detta enligt uppgifter som kommit Säpo till del genom CIA. Uppgifterna rör en svensk som varit upptagen i Stasiregistret som uppgiftslämnare tillsammans med nio andra. Gissningsvis en värdefull kontakt. Almgren skriver: ”En person av dessa tio betecknar CIA som okänd. När jag undersöker detta mot bland annat tyskt källmaterial visar det sig att det handlar om en avliden, känd, svensk socialdemokrat med FN-uppdrag.” (Inte bara spioner, sid 205) Det är relativt enkelt att dra slutsatsen/gissa (välj vilket) att det rör sig om den ovan nämnde, Bernt Carlsson.

Carlsson avled 1988 i Lockerbiekatastrofen och har som sagt varit biträdande generalsekreterare i FN. Ytterligare ett “gissning” från min sida är att Bernt Carlsson också är en av de två, klassade av både Säpo och CIA, anonymiserade dubbelagenterna. Anledningen till denna slutsats är att Oleg Gordievsky i sin bok avslöjade att Bernt Carlsson var agent eller informell kontakt för KGB. Det vore märkligt om inte CIA och MI6 konfronterade Bernt Carlsson med dessa uppgifter och eftersom inget kommit ut om detta och han fortsatte jobba i regeringen, är den logiska slutsatsen att han fortsatte som uppgiftslämnare åt både KGB/Stasi och CIA/MI6.

Oleg Gordievsky träffar Ronald Reagan

 

Oleg Gordievsky som jag skrivit om i tidigare inlägg, var en högt uppsatt KGB chef som arbetade i både Skandinavien och Storbritannien. Han hoppade av till väst 1985 och hade dessförinnan varit dubbelagent åt brittiska MI6 och amerikanska CIA sedan 1974. Gordievsky skriver följande om hur han värvade och odlade kontakter/agenter under sin tid i London på sjuttiotalet:

Ett av mina första uppdrag var att återuppta våra kontakter med Bernt Carlsson, generalsekreterare för Socialistinternationalen, som han styrde från ett kontor i norra London. Organisationen var svag men KGB hade alltid varit fascinerad av Socialistinternationalen och var fast besluten att hålla sitt nära grepp om den. Carlsson var en ledande person inom det socialdemokratiska partiet i Sverige. Han ingick i KGB:s nätverk av ”särskilt informella kontakter” (jmf IM). En kategori som introducerades på sjuttiotalet för framträdande politiker som stod KGB nära. Carlsson träffade sina KGB-kontaktmän ibland för att utbyta information och idéer. Det var under mina första månader i England. Allting var nytt och ovant. Min engelska var rostig och det var med viss bävan som jag sökte upp Socialistinternationalens huvudkontor, som visade sig vara ett ordinärt kontor på två våningar i ett litet hus. Jag hade inte behövt oroa mig: Carlsson visade sig vara mycket mer sympatisk än jag föreställt mig, och jag förstod snart hur högt han värderade sina kontakter med ryssarna. Uppenbarligen var han under stor press av sin egen organisation, för han hade samarbetsproblem med den tyska förbundskanslern Willy Brandt. Han var också less på angreppen från socialistpartierna i Spanien, Frankrike och Italien, som ville bryta norra Europas dominans i arbetarrörelsen. Fångad mellan olika intressen, talade Carlsson känslosamt med mig på engelska. Jag kunde skicka in en mycket positiv rapport och framhålla de mycket varma känslor Bernt Carlsson hade för KGB i Moskva. (Next Stop Execution, the autobiography of Oleg Gordievsky, sid 256)

Bernt Carlsson omkom på Pan Am Flight 103, Lockerbie katastrofen 1988.

 

Underrättelse och säkerhetstjänsten har länge sökt en agent som ska ha arbetat nära Olof Palme. Som ordförande i Socialistinternationalen hade Bernt Carlsson den största möjlighet att påverka inte bara svensk politik utan en stor del av världens social-demokratiska ledare. Inte minst Labour i England och SPD i Västtyskland. Den agenten kan ha varit Bernt Carlsson. Notera att han var statsekreterare i regeringen vid tiden för mordet på Olof Palme. Tänk tanken att Bernt Carlsson omvändes av CIA/MI6 och Säpo till dubbelagent. Vad hade inte en sådan dubbelagent kunnat avslöja för hemligheter … Den svenska militära underrättelsetjänsten SSI fick på hösten 1985, enligt professorn i underrättelsetjänst Wilhelm Agrell, uppgifter från MI6 att Olof Palme kunde vara sovjetisk inflytelseagent eller som KGB sa; informell kontakt. (Wilhelm Agrell, Fred och fruktan, sid 248)

/ Trevlig helg, Anders Jallai

Posted in: Allmänt.

← Earlier Posts