ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Bakgrund till Mördarkommandot del 4: Tips från knarkare

 

I fjärde delen av Bakgrund till Mördarkommandot tänkte jag ta upp vittnesmålen från Johnny Rågbjer och Jean Rimbleus. Det fanns alltså två vittnen som skulle ha kunnat bevisa vad som faktiskt hände den 18 november 1984 i Norra Hammarbyhamnen. Två vittnen som polisen inte ens förhörde! Den ene Jean Rimbleus fick ringa in två gånger för att bli hörd och den andra gången tog en tjänsteman upp hennes vittnesmål per telefon. Hon fick aldrig träffa utredaren Eric Skoglund. Det andra vittnet Johnny Rågbjer som påstod att han sett kvinnornas vita bil knuffas över kajkanten av tre män förhördes inte heller. I båda fallen var polisinspektör Eric Skoglund tämligen ointresserad, precis som jag beskriver i Mördarkommandot.

Om vi börjar med Johnny Rågbjers tips som egentligen kom från en person han kände och hade anförtrott sig åt, Arne Risberg. Det tipset kom enligt Svenska dagbladet in på söndagen den 25 november 1984. Läs vad SvD skrev om det (postat av Ben-varför på Flashback):

Vid 10-tiden på söndagen (25/11) fick polisen in ett tips om att en person sett kvinnornas bil gå över kajkanten vid Hammarbyhamnen på söndagskvällen för en vecka sedan. Tidpunkten skulle stämma med den tidpunkt då kvinnorna försvann från restaurang Öhrns hörn på söder i Stockholm. Brandkårens dykare draggade under några timmar då ett annat tips kom in. Denne person hävdade att bilen gått över kajkanten vid Skeppsbron nära Logårdstrappan nedanför kungliga slottet.

-Vi bedömde den senare uppgiften som mera trovärdig och flyttade därför dykarna till Skeppsbron, säger kriminalinspektör Birgitta Ekelund-Lovén till SvD. Draggningen gav dock inga resultat.

https://www.svd.se/arkiv/1984-11-26/6

 

Här har alltså det märkliga hänt att så fort polisen börjar dragga på platsen för tipset från Rågbjer så kommer det in ett annat mot-tips som säger att bilen knuffats ned för kajen på Skeppsbron. Det leder till att dykningarna avbryts i Hammarbyhamnen, på den korrekta platsen, och istället flyttas till Skeppsbron,  en helt felaktig plats. Tillfällighet eller konspiration? Vad tror du? Det här var en vecka efter försvinnandet och jag tror själv på konspiration. Det vill säga att någon medvetet ville få bort polisens dykningar från platsen där bilen låg. Bevisligen var ju tipset om Skeppsbron falskt. Det vi också vet är att Rågbjers tips via Risberg var sant. Bilen hittades vid det nybyggda området i Norra Hammarbyhamnen ett halvår senare.

I Mördarkommandot vet ni som läst att jag lägger en hel del tyngd vid tipset från Johnny Rågbjer som är en pseudonym. Jag är medveten om att han var en missbrukare och jag är medveten om att tipset är i andra hand, men det som inte går att bortse ifrån är att tipset bevisligen var korrekt. Bilen låg precis där Rågjer sa att han sett tre man knuffa i den. Bilen hittades ett halvår senare på den plats som Rågbjer pekat ut. Sedan hur det gått till i detalj går det bara att spekulera i, men att han sett några personer knuffa bilen över kanten styrks ju av att han var livrädd för att officiellt vittna om det här för polisen. Han trodde att han såg ett mord, vilket han förmodligen också gjorde. Det är helt enkelt sannolikhetsteori som ligger bakom min starka tro på Rågbjer. Sannolikheten att han skulle ha hittat på alltsammans och sedan med ren tur prickat in rätt plats för fyndet bland alla kajer och vattendrag i Stockholmsområdet har toklåga odds. Så låga att det är svårt att räkna på det. Rågbjer måste enligt mitt sätt att se det verkligen själv ha iakttagit när bilen gick över kajkanten eller åtminstone hört någon berätta om det. I båda fallen så är det ett tillräckligt bevis för att Cats Falck och Lena Gräns mördades. Att polisinspektör Eric Skoglund på eget bevåg sedan ändrade i Rågbjers vittnesmål gör inte saken bättre. Mer om det kan du läsa om i Mördarkommandot. Skoglund ”förfalskade” protokollet som rörde Rågjers vittnesmål. Skoglund ändrade texten ”tre män knuffade i bilen” till ”bilen utförde en vändningsmanöver”, vilket ju ger helt olika scenarier. Från mord till olycka, så att säga, sannolikt för att styrka sin egen tes. Läs mer om det i Extramaterialet nedan.

Det andra vittnesmålet som jag tänkte ta upp hittade jag lite av en slump. Det fanns bara en liten anteckning över ett telefontips bland de ca tusen dokument som jag har från polisutredningen och vem som helst hade kunnat missa det. Det stod bland annat följande:

 

Vittnesmål från Jane Rimbleus

Fredagen den 31 maj 1985 klockan 23.30 ringde Jean Rimbleus till undertecknad (polis) och uppgav att hon i samband med att de två försvunna flickorna Gräns och Falck hittats drog sig till minnes en händelse lördagen den 17 november 1984, ca 07.30 på morgonen.

 Den aktuella morgonen skulle Rimbleus hämta sin bil som hon parkerat vid Hammarbyhamnen. Hon observerade då 7–8 manspersoner som stod vid kajkanten och pratade. Rimbleus kommer ihåg att hon reagerade och tyckte att det såg konstigt ut när männen stod där, dels var alla välklädda, d v s hade kostym fast det var ganska kallt och dessutom låg det ingen båt vid kajkanten. I närheten av männen stod även en stor bil, möjligen svart till färgen. Rimbleus tror att de 7–8 männen kan ha varit utlänningar.

Eftersom Rimbleus bor vid Hammarbyhamnen såg hon när bilen med de två flickorna Gräns och Falck togs upp. Bilen hittades på exakt samma plats där Rimbleus såg de 7-8 manspersonerna den 17 nov 1984.

(Polisutredningen om Cats Falck, PM Södermalmspolisen VD 3, 1985-06-01)

 

Rimbleus hade alltså sett 7-8 välklädda manspersoner, en tidig lördagsmorgon innan det ens blivit ljust, stå och diskutera något på platsen där bilen senare hittades. När jag ringde upp Rimbleus för några år sedan berättade hon att polisen inte hörde av sig på ett halvår efter att hon ringt in sitt tips, utan det var när hon själv såg bilen bärgas på samma plats i maj 1985 som hon återigen kontaktade polisen. Det är det samtalet som du ser dokumenterat ovan. Hon la till att hon till sin väninna spontant sagt att hon trodde det var ryssar. De gav det intrycket, deras klädsel och sätt. När ”ryssarna” såg Rimbleus märkte hon att männen tystnade som om de pratat om något hemligt. Det här var alltså klockan 7.30 en lördagsmorgon den 17 november 1984 på parkeringen vid Norra Hammarbyhamnen. Dagen innan Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Inte direkt en perfekt plats för ett spontant möte några finklädda vänner emellan. Dessutom började det precis ljusna ute. Männen hade alltså sannolikt kommit dit då det fortfarande var mörkt ute.

Även det här vittnesmålet vore värdelöst om inte bilen hittats vid just Norra Hammarbyhamnen i höjd med det nybyggda området på Färgargårdstorget. Men eftersom bilen upphittades just här så går det inte att bortse från det här vittnesmålet heller. De två vittnesmålen är bevis som jag ser det. Bevis för att Cats och Lena Gräns inte dog på grund av en freak accident utan genom annans handverkan.

Genom mina fyra inlägg, Bakgrund till Mördarkommandot del 1-4 tycker jag att det är bevisat bortom rimligt tvivel att SVT journalisten Cats Falck och hennes nära vän Lena Gräns mördades i november 1984. Åtminstone är mina bevis betydligt starkare än polisutredare Eric Skoglunds gällande hans olycksscenario. Vilka jag tror utförde det, varför och hur det gick till kan du läsa om i Mördarkommandot.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai.

 

Extramaterial: En av de viktigaste pusselbiten i hela den havererade polisutredningen var, med facit i hand, vittnesmålet från ”knarkaren” som jag kallar Johnny Rågbjer i Mördarkommandot. Han hade berättat för sin nära vän Arne Risberg om att han sett tre män knuffa en bil över kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Risberg hade sedan gått med uppgifterna till Expressen och en av de döda kvinnornas pappa Elov Edman hade via Expressen fått intervjua Risberg. Edman skickade efter det en skrivelse till spaningsledningen hos polisen angående Risbergs uppgifter som han fått höra om. Du kan följa korrespondensen nedan. Edmans uppgifter dokumenterades och lagrades i polisutredningen, men efter fem veckor hände det märkliga att spaningsledaren Eric Skoglund ändrade i uppgifterna. I originaluppteckningen som är från den 14/12 1984 och som bygger på Risbergs uppgifter står det att: ”Tre män rullade en bil över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen”. I Skoglunds skrivelse (Spaningsuppslag) från den 22/1 1985 står det att: ”en vit bil kommit åkande fram till vagnen (där han satt) och kanske något förbi. Bilen hade stannat upp i vändningsmanöver som slutat i att bilen gått över kajkanten och ner i vattnet.”

Eric Skoglund hade förstås kommit undan med det här om bilen aldrig hade återfunnits i Norra Hammarbyhamnen fyra månader senare. Nu kom han inte undan, även om det är i elfte timmen. Det man kan konstatera av de manipulerade rapporterna är i alla falla att uppgifterna från ”knarkaren” hade kommit Risberg tillhanda kvällen den 19 november 1984, alltså en dag efter Cats Falck och Lena Gräns försvinnande. Dessutom framgår det att bilen gått över kajkanten där det funnits nybyggda hus. Vilket betyder vid kajplatserna 307-309. I Mördarkommandot kan du läsa hur jag resonerar kring varför jag tycker att detta vittnesmål är så viktigt.

 

14/12 1984: Skrivelse från Lena Gräns far Elov Edman till polisen angående Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

14/12 1984: Spaningsledningens rapport om Elov Edmans skrivelse gällande Arne Risbergs uppgifter i Expressen.

 

22/1 1985: Skoglunds slutrapport om Arne Risbergs uppgifter. Lägg märke till att: ”de tre männen knuffade bilen över kajkanten” nu skrivits om till: ”en backningsmanöver över kajkanten”. Skoglund har alltså fem veckor efter Elov Edmans skrivelse om Arne Risbergs uppgifter kommit att ändrat uppgifterna från att tre män knuffade i bilen till att det var en olycklig backningsmanöver som ledde till att bilen gick över kajkanten.

Bakgrund till Mördarkommandot del 3: Olycksbilens skador

Norra Hammarbyhamnen med kranräls och spårvagn.

Dags för sommarens del 3 i serien om Cats Falck. Falck var alltså reporter på SVT Rapport, Sveriges största nyhetskanal vid den tiden och förmodligen än idag. Vi hade ju bara två tevekanaler på den tiden, 1984. Tänk er tanken att en reporter på SVT idag skulle försvinna under mystiska omständigheter, dessutom mitt under arbetet med ett känsligt reportage om olaglig vapenexport. Vem skulle överhuvudtaget tro att det var en vanlig olycka? Frågan är om vi var hjärntvättade på den tiden eller om det var så att media och myndigheter helt enkelt hade så hög trovärdighet; jag menar att vi trodde på allt som media skrev och våra myndigheter sa? Det märkligaste är kanske att ingen på teve gjort ett fördjupande filmreportage eller undersökning av Cats död. Hon var en kollega och ingen verkade bry sig. Jag har själv talat med några reportrar från den tiden och de säger bara: det var halt ute den natten – det var en olycka. Det hela ter sig pinsamt idag, tycker jag och Cats kollega på Sveriges Radio, GM beter sig allra mest underligt. Så pass underligt att jag tror att hon är inblandad på något sätt. I boken beskriver jag ett scenario på hur jag själv tror att mordet på journalisten Cats Falck gått till. Där beskrivs även Cats chef på Rapport, Ingemar Odlander och hans agerande och inblandning relativt ingående. Odlander som dog för några år sedan var redaktionschef på Rapport. Tilläggas ska att det faktiskt finns ett bra radioreportage om Cats Falck som är gjort 2004 av frilansande journalist och Stasi-forskare Christoph Andersson 20 år efter händelsen. Lyssna på det här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562221?programid=909

 

Renault 12 TL

Ett av polisens starkaste argument för att Cats Falck och Lena Gräns av misstag kört över kajkanten vid Norra Hammarbyhamnen var den upphittade bilens ”omfattande skador på fälgarna”. Det skulle nämligen bevisa att de kört över den 14,5 centimeter höga kranrälsen som går längs kajkanten på Norra Hammarbyhamnen. Det var nämligen en förutsättning för att bilen skulle kunna hamna i vattnet på ett ”naturligt” sätt. För några år sedan provkörde jag en Renault 12 av årsmodell 1975. Jag ville dels se hur bilen såg ut, dels kunna göra en bedömning av polisens olycksteori. Det som genast slog mig när jag satte mig på förarplatsen var hur liten bilen är. Betydligt mindre än dagens bilar. Fälgarna är av storleken 13 tum vilket motsvarar 33 cm i diameter. Dessa små hjul ska alltså ta bilen över en vertikal femtoncentimeters räls. Det betyder att bilen, om det ens går, skulle behöva ha en väldigt hög fart. Att bara få sladd skulle inte räcka för att kasta bilen över rälsen. Min bedömning efter att ha provkört bilen är att det skulle ha behövts en fart av minst 50 km/tim rakt tvärs mot rälsen. Förmodligen ännu högre fart. Bilens underrede borde även ha skrapat i eftersom i den höga farten skulle stötdämparna slagit i botten och däcken tryckts ihop. Tyvärr har jag inte kunnat göra en rekonstruktion. Rälsen finns nämligen inte kvar i Norra Hammarbyhamnen. Men det hade varit intressant.

En annan sak som slog mig var att bilen hade väldigt svaga prestanda. Motorn var på 1,3 liter och hade endast 60 hästkrafter. Jag har inga uppgifter om tiden noll till hundra men gissar på 15-20 sekunder, kanske mer. Det hade varit svårt att komma upp i den farten som krävdes på kajen. Utrymmet var för litet. På parkeringen vid kajplatserna 307-308, där bilen förmodligen hittades var utrymmet ännu mindre. Runt 20-30 meter. Dessutom gick vägen där i en lång raksträcka. Hur bilen skulle fått sladd kräver helt enkelt ett stort mått av fantasi.

 

Norra Hammarbyhamnen 1984-04-27, flygfoto Hamnförvaltningen. Bilen bärgades i bildens högra kant nära det stora fartyget vid siffran 2.

Högupplöst PDF: 20161118083505592_0001-2

Om olycks-scenariot överhuvudtaget varit möjligt så måste det, precis som polisen Eric Skoglund påpekade, ha medfört stora skador på fälgarna. Och nu kommer det intressanta: dessa skador fanns också på fälgarna enligt Skoglund! Skadorna fanns på fälgarna på bilens högra sida, enligt Skoglunds anteckningar. Men det finns inga bilder från bilens högersida i utredningen. Jag bestämde mig för att kolla upp det här. Någonstans måste det finnas bilder! Uppvisar fälgarna skador, stärker det Skoglunds olycksscenario. Jag började med att söka efter fotograferna som varit på platsen då bilen bärgades den 29 maj 1985. Jag fann att det var två fotografer som tagit bilder åt pressen: Kjell Östberg och Denny Lorentzen.

Foto: Kjell Östberg TT 1985

Men ingen av tidningarna eller bildbyråerna hade tydliga bilder på bilens högra sida där fälgarna syntes. Jag kontaktade då TT som hjälpte mig att få tag i original-negativen från båda fotografernas arkiv. Fotograferna är båda två idag knutna till TT. Efter några dagar hittade personal på TT fler negativ från händelsen i sitt arkiv. Jag fick dem i form av kontaktkartor mailade till mig, och som jag misstänkte så fanns det flera bra bilder från bilens högra sida. Jag har publicerat några av dessa bilder i min bok Mördarkommandot. Jag rekommenderar eboken där bilderna håller högre kvalitet. Fälgarna hade inga tydliga skador så vitt jag kunde se på de högupplösta bilderna. Inga skador på fälgarna – alltså ingen rälsöverkörning i hög fart. Utredare Eric Skoglund tog av allt att döma en chans när han skrev att bilens  högra fälgarn hade omfattande skador. I den tekniska rapporten som är bifogad polisutredningen är bilderna sannolikt utrensade. För jag är övertygad om att det måste ha funnits bilder på bilen i polisrapporten. Speciellt på fälgarna eftersom de omnämns i rapporten. Dessutom, som ni läste i Mördarkommandot, skrotades bilen redan två veckor efter bärgningen! Allt för att dölja bevisen, eller? Skoglund hade sannolikt också ha chansat på att ingen kontrollerade kajplatsnumren som han avgav i polisrapporten. Läs mitt första inlägg ”Bakgrund till Mördarkommandot del 1”.

1985 var kajplatserna inte tydligt utmärkta som de är idag. Gå gärna ned och titta själv i Norra Hammarbyhamnen. Det nybyggda området står kvar och kajplatsnumren finns utmärkta med skyltar. Mitt emot, över vattnet, där gamla Lumafabriken fanns står även en kran uppställd. En sådan kran som gick på den höga rälsen längs kajkanten i Norra Hammarbyhamnen. Ett intressant sammanträffande är att Östtyska-ambassaden i Stockholm hade en hemlig lägenhet i Norra Hammarbyhamnen. En lägenhet där man inhyste bland annat Stasi-chefen Marcus Wolf under ett av sina dolda Stockholmsbesök.

Vänligen, Anders Jallai.

 

Kajplats 310 idag. 310 ligger strax öster om det 1984 nybyggda området.

 

 

Extramaterial: Två märkliga PM som finns i polisundersökningen. Båda två är skrivna av ansvarig polisinspektör Eric Skoglund i en form av ”lita på mig anda”. Prydligt undertecknade av Skoglund själv men helt utan dokumentation eller bekräftelse från annan expert eller undersökning. Slarv eller medveten strategi? Döm själv.

 

Skoglunds egen rapport om bilens skick vid bärgningen. Lägg märke till att han refererar till vad en okänd verkmästare på Volvo sagt. Det finns ingen annan dokumentation direkt från undersökningen. Inte heller något namn på verkmästaren. Bara denna Skoglunds sammanfattning med en prydlig underskrift med syftet att stärka trovärdigheten.

 

Preliminär rättsläkarrapport. Lägg märke till att det åter handlar om Skoglunds egen sammanfattning av vad rättsläkaren kommit fram till. I rättsläkarrapporten som Milan Valverius skrev senare nämndes inget om ett kraftigt näsbensbrott. Men promemorian om preliminärundersökningen är återigen noggrant undertecknad av Skoglund själv …

Bakgrund till Mördarkommandot del 2

Mördarkommandot, omslagsbild

 

Bakgrund till Mördarkommandot del 2: Vem var Richard Müller?

I Mördarkommandot förekommer en person som heter Richard Müller. Han gick under det namnet på 1980-talet, men vi vet inte om det är hans riktiga namn, eller om det är ett så kallat spion-alias. Müller hade som tekniksmugglare en mycket viktig position inom öst-spioneriet, speciellt under senare delen av kalla kriget då USA dragit åt tumskruvarna ordentligt genom att försöka stoppa all teknik-export till Warszawapakten. Målet som USAs president Ronald Reagan hade var att försöka svälta ut Sovjetunionen och dess allierade på högteknologi och framförallt datateknik som var på stark frammarsch vid den här tiden. Huvudsakligen kom tekniken från USA i form av datorer och mjukvaror. Öst skulle inte ges en möjlighet att kapprusta med USA och Nato, varken på det civila eller militära området. Därför var Müller och hans ljusskygga verksamhet viktig för Warszawapakten. Han var spindeln i nätet och den som Rapport-journalisten Cats Falck först och främst undersökte i sitt reportage om tekniksmuggling till öst. Det går att se i hennes anteckningar som finns i polisutredningen.

Richard Müller svartlistad för påstått illegal handel med öststaterna Jan-81. / — / Richard Müller jagad i ett halvår av amerikanska agenter. Müller eventuellt haft kontakter med Sydafrikanska intressen. (Polisutredning om Cats Falck, Sammandrag av Cats Falcks anteckningar sid 1)

Müller sägs vara född i Berlin 1942 men västtyska medier har inte funnit några papper som styrker det. De hittar inga skolbetyg, läkarjournaler, släktingar, barndomsvänner eller födelseattester, vilket tyder på att hans bakgrund sannolikt är uppdiktad och falsk. Med största sannolik tillhör han KGB:s linje X vid den här tiden men enligt uppgifter i det öppnade Stasiarkivet tillhörde han, eller hade tillhört även militära GRU. Han hade kodnamnet ”Mister” i Stasiarkivet. Linje X är KGB:s avdelning som spionerade och stal teknik från utlandet. Müller hade av allt att döma samma uppdrag och anställning som den kände KGB-avhopparen Vladimir Vetrov alias Farewell https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vetrov.

Müller dyker upp för första gången 1967, då som västtysk affärsman i Zürich. Han är enligt sin legend vid den tiden 25 år gammal men redan en förmögen affärsman. Han äger flera bolag i Schweiz, Västtyskland och Benelux-länderna och är dessutom delägare i ett ungerskt dataföretag. Han är välutbildad och kunnig på elektronik och data. Enligt vissa uppgifter i media har han utbildats i datateknik i den för västerlänningar stängda elektronikstaden Zelenograd, fyra mil utanför Moskva. Zelenograd som var Sovjets motsvarighet till Silicon Valley i USA. I början av 1970-talet flyttar Müller sin verksamhet till USA. Enligt passet är han västtysk medborgare och USA sätter inga hinder för hans etablering. Han bosätter sig mitt i Silicon Valley i Kalifornien. Där startar han flera bolag som köper och säljer utrustning för tillverkning av halvledare, data-chips och avancerad datateknik. Tekniken skickas sedan på omvägar till Moskva. Bland annat skeppas produkterna via Sverige, Schweiz och Sydafrika. Han bildar mängder av brevlådeföretag och använder sig av flera speditörer för att dölja transporterna. Den 5 maj 1975 avslöjas dock Müller av amerikanska myndigheter och han åtalas tillsammans med sina amerikanska kompanjoner för brott mot exportlagarna. Müller hinner precis fly USA innan den amerikanska polisen och tullen slår till mot hans företag. Müller bosätter sig därefter i Jesteburg utanför Hamburg. Han köper en stor gård med hundratals hästar och i garaget har han en Ferrari och en Porsche av senaste årsmodeller. Han köper även den tremastade lustjakten Tonga av Monacos furst Rainier. Den ses ofta förtöjd i någon av Stockholms skärgårds vikar de kommande åren. Müller tjänar vid den här tiden runt 20 miljoner kronor om året vilket motsvarar runt 90 miljoner i dagens penningvärde. Alla pengar går via företagen i Schweiz.

Richard Müller

1982 flyttar han sin verksamhet till Sydafrika. Han köper en lyxig vingård utanför Kapstaden. Müller som numer är svartlistad i USA fortsätter sin verksamhet genom bulvaner. Han fortsätter köpa och förse östblocket med datorer och annan viktig teknik från USA. Genom sitt företag Micro Electronics Research Institute i Kapstaden köper han tillsammans med svenska kompanjoner en komplett elektronisk fabrik med utrustning från bland annat Digital Equipment för tillverkning av avancerade datorer och styrsystem. Officiellt ska utrustningen användas i Sydafrika. Sydafrikanska myndigheter vet vid den här tiden 1982 inte att Müller är sovjetisk agent och hans etablering och affärer i Sydafrika går lysande. Han bygger tillsammans med bulvanen Dr. Athol M Harrison upp en fabrik och datacenter för tillverkning av bland annat microchips. De legalt importerade amerikanska datorerna ställs upp i en ombyggd skofabrik, under ledning av teknikern Dietlef Heppner, som tidigare varit ansvarig för den västtyska stridsvagnen Leopards eldledningssystem. Anläggningen i Kapstaden för smuggling och kopiering av amerikanska datorer färdigställs och inspekteras sedan noggrant av sovjetiska tekniker och experter. Men när verksamheten ska påbörjas i september 1983 händer något som kommer att sätta käppar i hjulen för Müllers och KGB/GRU:s verksamhet i Sydafrika. Marinofficeren och den sydafrikanske presidenten Bothas militära rådgivare Dieter Gerhardt misstänks för spioneri. Gerhardt som vid tiden var chef för den Sydafrikanska flottbasen Simonstown grips för att ha spionerat för sovjetiska GRU och döms till livstids fängelse. Även hans schweiziska fru döms och fängslas. Müller som är god vän med, och umgås flitigt med Dieter Gerhardt känner sig tvungen att fly även Sydafrika, på grund av risken att själv bli avslöjad. Ett intressant sammanträffande är att Gerhardt precis som Müller sägs vara född i Berlin innan staden delades efter kriget. Läs mer här:

http://www.nytimes.com/1983/12/30/world/south-african-officer-guilty-of-spying.html

http://www.upi.com/Archives/1983/12/31/Russian-spy-sentenced-to-life-in-prison/5337441694800/

Den 31 oktober 1983, en månad efter att Dieter Gerhardt gripits i Sydafrika, går den sovjetiske industri-spionen Richard Müller in på den svenska ambassaden i Bern och visar upp sitt västtyska pass. Han ansöker om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige vilket beviljas från och med den 3 december 1983. Vi är nu ganska exakt ett år före Cats Falck mördas i Stockholm. Under tiden har Müllers kompanjoner i Sydafrika plockat ned datafabriken och lastat den ombord det svenska fartyget M/S Elgaren. Det rör sig om 50 olika packlårar lastade i sju containrar i Kapstadens hamn. På fraktsedeln står Microelectronics Research Institute i Kapstaden som avsändare. Men redan innan M/S Elgaren nått Kanarieöarna säljer Microelectronics de sju containrarna till Optronix Pty Ltd, ett företag baserat i Kapstaden där Richard Müller är VD. Några dagar senare säljer Optronix lasten till Integrated Time AG i Zürich och säljaren Optronix går efter det i likvidation. Den nye ägaren Integrated Time AG är även det ägt av Richard Müller. Man kan anta att Cats Falck höll på och utreda denna och andra kompicerade affärer före sin död 1984. Hon skriver följande i sina anteckningar:

”Sydafrika centrum för illegal handel med avancerad amerikansk teknologi.”

Samtidigt i ett regnigt Stockholm den 12 november 1983 kör Müller sin nyinköpta Volvo med svenska nummerplåtar på Nynäsvägen söderut mot sin strandvilla på Björnö i Stockholms södra skärgård (Läs mer om den i Mördarkommandot). Fastigheten ligger på Björnövägen 12 inte långt från Berga och den hemliga Musköbasen. Han köpte fastigheten redan 1981 genom sin nya svenske kompanjon Sven-Olof Håkansson i Täby, och hade följaktligen tillgång till strandfastigheten under Hårsfjärden-incidenten i oktober 1982. Fastigheten som har egen brygga ligger bara någon kilometer från där den svenska marinen jagade ubåtar. Müller lärde känna Håkansson redan 1977 och inledde då ett nära samarbete med honom. Några år tidigare hade Håkansson lämnat företaget Bergman & Beving för att ägna sig åt handel med Sovjet och öststaterna. Håkanssons företag heter Sunitron AB och ligger i Täby. Under minst sex år samarbetar Müller med Håkansson i en rad komplicerade affärer där de gemensamt förser Sovjet med världsledande högteknologi företrädesvis från USA. Müller har alltså nu i november 1983 planer på att med hjälp av Håkansson flytta sin smuggelfabrik från Kapstaden till Stockholm. Men den svenska tullen sätter återigen käppar i hjulen för Müller. Müller möter upp Håkansson vid strandvillan på Björnö. Han står bredvid sin bil och väntar och Müller stänger av motorn på sin nya Volvo och kliver ut för att hälsa. De har viktiga saker att avhandla, säger han till Håkansson. Tre containrar från Sydafrika har nämligen beslagtagits av tullen i Hamburg för undersökning, och fyra containrar har tullen i Helsingborg låst in i avvaktan på denna undersökning.  Sannolikt har beslagen skett efter tips från CIA. Müller och Håkansson måste komma på en lösning för att deras gemensamma affärsprojekt ska kunna överleva, berättar Müller för Håkansson

Sven-Olof Håkansson

Dagarna efter krismötet på Björnö besöker Håkansson ett familjeföretag i Täby, Radio Engineering Products Europe AB. Håkansson förklarar att han behöver hyra en större lokal. Företagaren i Täby går med på att hyra ut 300 kvadratmeter till Håkansson eftersom hans affärer inte går så bra. Under tiden utvecklas händelserna rörande Müllers fyra containrar i Helsingborgs hamn på följande sätt: Utrikeshandelsminister Mats Hellström och kabinettssekreterare Pierre Schori träffar torsdagen den 17 november 1983 representanter för USA:s handelsdepartement i Washington DC. Dagen därpå flyger de hem igen och under helgen informeras den svenska ambassadören Wilhelm Wachtmeister i Washington fortlöpande om resultaten av den västtyska tullens granskning av Müller och hans sändning till Sverige. Natten mot tisdagen den 22 november 1983 bryter sig tullen i Helsingborg med bultsaxar in i Müllers containrar i Helsingborgs hamn. Inne i containrarna finner de 35 packlårar fyllda med avancerade amerikanska datorer. Bland annat Vax-datorer. Ett par timmar senare lägger utrikeshandelsminister Hellström fram ett i hast hopskrivet lagförslag på regeringen Palmes bord. Det är Hellström som genom generaltullstyrelsen beordrat nattens razzia i Helsingborg. Nu vill han att regeringen retroaktivt beslutar om att förbjuda import och transit av krigsmateriel från Sydafrika. Detta bifalls av regeringen, förmodligen efter påtryckningar från USA. Tullbeslaget i Helsingborg överlämnas till krigsmaterielinspektören Carl Algernon som får uppdraget att klassificera utrustningen i containrarna. Den 2 december 1983 gör tullen ytterligare en razzia mot godsterminalerna i Västberga och Malmö och beslagtar ytterligare fem containrar tillhörande Håkansson företag Sunitron AB, Integrated Time AB och andra företag i Müllers koncern. Håkansson uppger för en journalist att han och Müller planerar att skapa ett avancerat data-center i Täby. Uppenbart hade Müller och hans svenska kompanjoner planer på att uppföra ett identiskt upplägg som Microelectronics Reaearch Institute i Sydafrika hade. Där testkörningar, kopieringar och tillverkning av elektronik utrustning skulle ske åt Warzawapaktens militärmakt. En jättelik militär dataanläggning skulle tillverkas och testköras i Täby och sedan smugglas vidare till Sovjetunionen och DDR. Så här skrev Cats Falck om detta i sina anteckningar:

”Sven-Olof Håkanssons dataföretag skulle utgöra stomme till avancerat utbildnings- och informationscentrum för sovjetiska agenter och specialister i Sverige.”

Sven-Olof Håkansson var väletablerad i Sverige och hade breda kontaktytor mot flera svenska storföretag. Inte minst Håkanssons kontakter med Asea var viktiga för Sovjetunionen och DDR. Bland annat var han inblandad i köpet av de omtalade högtryckspressarna från Asea som jag skriver om i Mördarkommandot. Den åttonde november 1984 får ett av Müllers företag AHB Electronic en exportlicens beviljad av den svenska regeringen. Bara tio dagar innan Cats försvinner. Man kan förstå att hennes grävande journalistik var ett problem för Müller, GRU och Stasi. Aseas högtryckspress var nämligen högprioriterad. Det går att läsa i Stasi-arkivet. Den 20 mars 1985 skriver HVA en rapport från den stora industrimässan i Leipzig där ASEA:s representanter kultiverades:

”ASEA-representanterna berättade i god tro om sina svårigheter. USA:s embargopolitik begränsar ASEA:s handelsmöjligheter med socialistiska stater. I sina exportavtal med Sovjet har ASEA funnit vägar som kringgår embargobestämmelserna. Men amerikanarna har dragit öronen åt sig och om ASEA inte underordnar sig CIA:s embargopolitik så klipper den amerikanska tuppen alla kontakter med oss. ASEA skulle då gå i konkurs inom några år. Inte bara för att ASEA får alla sina viktiga komponenter från USA, utan också därför att USA är ASEA:s viktigaste exportmarknad.”

(Björn Cederberg, Kamrat Spion om Sverige i Stasiarkiven, sid 138-139)

Bakgrunden till att Müllers företag får exporttillstånd av den svenska regeringen för köpet av en högtryckspress av Asea kan vara Palmes statsbesök i Östtyskland några månader tidigare, sommaren 1984 i kombination med påtryckningar från Asea som var ett stort Wallenberg-ägt företag. Man kan förstå att Cats Falcks och Rapports undersökningar var en fara inte bara för Müller och Stasi, utan även för Palme själv. Han var ju den högste ansvarige för export-tillståndet tillsammans med Thage G. Petterson. Genom att eliminera Cats Falck skyddade Stasi inte bara Müller utan även den DDR-vänlige svenske statsministern. Cats hade bevisligen kommit på och förstått vart Aseas högtryckspressar var på väg. Så här står det i hennes anteckningar om det:

”Högtryckspressar av Asea kan användas tillverka spränkärnor för atombomber.”

Lite drygt två månader efter Palmes statsbesök hos Erich Honecker i Östtyskland, i september 1984, beställer Stasi-företaget AHB Electronic högtryckspressar av Asea. Den 8 november 1984 godkänner Thage G Pettersson exportlicensen och tio dagar senare försvinner Cats Falk, som just då var på väg att intervjua Rickard Müller alias Mister, och före detta ASEA-chefen Bertram Brinkeborn. Cats var på god väg att förstöra hela affären med högtryckspressarna och avslöja Müllers verksamhet ännu en gång. Och det i hans sista utpost Sverige. På alla andra ställen var han svartlistad. Är det någon som INTE ser ett samband här?

 Regeringsbeslut 20; 8 november 1984; Ärende 2583/2584, Dossier 8503 angående exportlicens för 2 st ASEA högtryckspressar QIH 20.

Högtryckspressarna användes av DDR för att tillverka kärnvapenteknik. En av högtryckspressarna, vet vi, gick nämligen till Nuclear Research Institute Rossendorf i DDR. I Mördarkommandot beskriver jag även hur Håkansson via sitt företag Sunitron i Täby hjälpte Müller att smuggla amerikanska Vax-datorer till Sovjet. Håkansson som fortfarande lever kan idag framstå som en nyttig idiot för KGB och Stasi men en nyttig idiot med välfyllt bankkonto i Schweiz. Håkansson fick flera miljoner i ersättningar för sina bulvanaffärer och fälldes senare i Tingsrätten för varusmuggling och momsbedrägerier. Egentligen borde han ha fällts för spioneri. I Cats Falcks anteckningar står det att Håkansson hade 30 miljoner kronor undanstoppade i Schweiz. vilket motsvarar ca 120 miljoner i dagens penningvärde!

En slutsats man kan dra, tror jag, är att Müller som var svartlistad i de flesta västländer valde Sverige som sin sista tillflyktsort, innan han flydde tillbaka till öst, berodde på att Sverige på den tiden var det mest Sovjet- och Stasi-vänliga landet i väst tillsammans med Schweiz och Finland. Sverige var hans sista utpost och till sin hjälp stod svenskar i kö för att hjälpa kommunismen mot den store fienden USA. I och för sig i utbyte mot en hel del dollars. Mönstret går igen genom hela 1970- och 80-talen. Sverige var infiltrerat från topp till tå. I Sverige kunde man till och med mörda svenska journalister om de inte höll sig i skinnet. Precis som de förra Säpo-cheferna Olof Frånstedt och P-G Näss berättat för mig. P-G Näss med tillägget att: ”Sverige ändå var ett bra land att leva i …”

Fan trot, jag har stött på så många Håkanssons genom åren att jag känner mig illamående. Små, giriga män med svag karaktär som gömmer sig i våra fina villaområden, även på Lidingö och Djursholm.

Vi hörs igen i del 3 av ”Bakgrund till Mördarkommandot.”

 

 

Källor till artikeln: Polisutredningen om Cats Falck; Transfer of United States Technology to the Soviet Union and Soviet Block Nations, US Senate; förundersökningsprotokoll i mål nummer B 146-84, Södra Roslags Tingsrätt dom DB 521/84; dagstidningar i Sverige och Tyskland; Industrispionage av Charlie Nordblom Timbro; Operation Norrsken av Christoph Andersson Norstedts; intervjuer med Säpo-cheferna Per-Göran Näss och Olof Frånstedt; intervju med Bo G Andersson.

 

Krigsmaterielinspektör Carl Algernon fick uppdraget av regeringen att granska tullbeslaget i Malmö, Stockholm och Helsingborg. Han kom fram till följande utlåtande som han delgav utrikeshandelsminister Hellström den 22 december 1983: ”Den samlade analysen leder fram till att (data) systemet är speciellt utformat för militär användning och att däri ingående utrustning sammantaget därför klassificeras som krigsmateriel.” Bland annat beskriver han i sitt utlåtande att utrustningen som beslagtagits har förutsättningar att utgöra grunden i ett kvalificerat stridsledningssystem. (Rapport om klassificering från Krigsmaterielinspektionen, Utrikesdepartementet Handelsavdelningen 831221, 840503)

 

Cats Falcks anteckningar från polisutredningen:

Cats Falcks anteckningar sid 1

 

Cats Falcks anteckningar sid 2