Soviet India Class submarine. Used for submarine rescue operations carrying to IRM amphibious reconnaissance vehicles; these are capable of travelling along the seabed on tracks as well as operating in the normal swimming mode. Two Indias were built, and deployed with the Northern and Pacific Fleets 1976-1994. (2 engines, 2 propellers, endurance 45 days, diving depth 300m, 2 periscopes, crew 94, speed 15 kt, dimensions l 106m x 9,7m x 10m). India Class are also believed to operate in support of Spetznaz special operations brigades. (Submarines of the world, Robert Jackson 2000, Amber Books)
Okunskap eller brist på insikt?
Känner att jag måste kommentera skribenterna Kadhammar och Mankells påståenden om att vi inte hade sovjetiska ubåtar i svenska vatten under det kalla kriget. Kadhammar i Aftonbladet 28/4 ”Nu vet vi att Lennart Bodström hade rätt och alla andra fel. De fientliga farkosterna var fantasifoster, fiskstim, dumpade kylskåp och propellerljud från en båt med spejande journalister. Ubåtshysterin var en masspsykos”.
och Mankell i Fokus nr 19 14/5. ”Den utgår ifrån ett av Olofs Palmes absolut värsta ögonblick i sitt politiska liv, det var när han i början av åttiotalet tvingades skicka en protestnot till Kreml om ubåtarna utanför Stockholm när han innerst inne visste att det inte fanns några ryska ubåtar”. Mankell menar istället att det var ubåtar från Nato.
Vi har alltså tre olika scenarier i ubåtsdebatten:
- Det var inga ubåtar överhuvudtaget, utan minkar och turbåtar (Kadhammar)
- Det var inte Warszawapaktsubåtar, utan istället Natoubåtar (Mankell)
- Det var Warszawapaktsubåtar (ubåtskommissionen SOU 1983:13)
Jag vet inte var nämnda skribenter fått sina uppgifter från men uppenbarligen har de inte forskat nämnvärt i rikets relevanta arkiv. Mankell skriver förvisso i förordet till sin bok Den orolige mannen att han forskat djupt i Krigsarkivet. All framgångsrik forskning kräver extremt tålamod och ett vaket öga, då mängden information ofta och ibland medvetet, döljer guldkornen i sanden. Fråga en som spenderat över tio år vaskande i statens olika arkiv!
Mankell säger följande om sin nya pjäs i senaste numret av Fokus:
Den utgår ifrån ett av Olof Palmes absolut värsta ögonblick i sitt politiska liv, det var när han i början av åttiotalet tvingades skicka en protestnot till Kreml om ubåtarna utanför Stockholm när han innerst inne visste att det inte fanns några ryska ubåtar.
Med all respekt, Mankell, men det du säger i Fokus-artikeln stämmer inte! Olof Palme visste mycket väl att det var Warszawapaktubåtar. Han fick nämligen se dokumentationen både från FRA och den svenska marinen. Även om signalspaningsinformationen fortfarande är hemligstämplad med hänsyn till främmande makt. Det är också anledningen till att ljudbanden från avlyssningen avmagnetiserades. Man ville inte avslöja anläggningens höga kvalitet med hänsyn till/på order av främmande makt som i detta fall var Nato.
Och Kadhammar! Det finns, för att ta ett av många exempel, tydlig dokumentation av bottenspår från ubåtar. Ett av dessa heter Grandinrapporten som även den är hemligstämplad och innehåller kartor med bottenspår i Hårsfjärden från en ubåtsincident (oktober 1982). Bottenspåren ligger på platser med känslig, utländsk avlyssningsutrustning vilket är anledningen till att rapporten inte avhemligats. I utdrag ur ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker framgår tydligt att det inte var minkar som avsågs:
12 oktober 1982: Kl 21.00 kom CFst [chefen försvarsstaben Stefenson] hem till mig efter att ha besökt CM [chefen för marinen]. FOA:s provstation med bottenhydrofoner vid Mälsten anger hundraprocentig ubåtskontakt med avstånd ca 1000 m.
18 november 1982: [Angående Grandinrapporten] Det mest sensationella tycks vara att [amiral] Grandin på eget bevåg till Frankrike har överlämnat ett band av hydrofoninspelningar från Danziger Gatt. Den franska analysen förefaller att peka mot inte bara närvaron av en ubåt utan också att denna ubåt skulle vara sovjetisk. Det här är självfallet en utomordentligt både viktig och känslig punkt. Grandins franska kontakter kan naturligtvis ifrågasättas. Det kan också spekuleras i vilka konsekvenser som det får att fransmännen nu skulle känna till ett analysresultat utav detta slag. Det blir också intressant att se hur [ubåtsskydds] kommissionen kommer att hantera den här frågan. Jag har överenskommit med kommissionen att den Grandinska gruppen får ha en samlad redogörelse för sina utredningsresultat inför ÖB och kommissionen. Jag har personligen orienterat försvarsministern om det franska preliminära resultatet.
[…]
Palme hade opponerat sig mot att en utlämning av band hade skett på detta vis [ubåtsbandet till Frankrike]. Jag kan i princip instämma med Palmes uppfattning och beklagar att inte Grandin tog kontakt med mig innan den här åtgärden vidtogs.
14 december 1982: [ÖB redogör för ett möte med statsminister Palme där han går igenom bottenundersökningarna från Hårsfjärden] Man har sett flera kölspår i områden där det tidigare funnits ubåtsindikationer. Utifrån dessa kölspår utgår det larvspår från mindre bandfordon. Analysen säger att den stora ubåten haft med sig de mindre fordonen som kunnat lösgöras från den större och göra turer på botten. Djupet på platserna har varierat mellan 30 och 40 meter. Bl a har de besökt marinens hydrofonbojar på botten. Spåren leder direkt fram till och sedan rakt från bojarna. Det finns också märken i stenar på botten efter larvbanden. De bottengående fordonen kan också flyta över botten och har sannolikt propeller som visat sig i bottenmärkena. På ett ställe har det hittats ett okänt metallföremål. Inga uppgifter om nationalitet ännu. [Materialet förevisades även Palme på sjökort och skisser. ÖB anser att detta är det slutliga beviset för undervattensaktivitet i området och han menar att man från Natos sida kommer att peka ut Sovjet som den skyldige vilket han meddelar Palme.]
20 maj 1983: [Det hade inte hittats några spår på botten i den sk Sundsvallsincidenten vilket ÖB meddelade på utrikesnämnden] Statsministern sa för sin del att han särskilt fäste sig vid att man inte hade några som helst upplysningar från signalspaningssidan som kunde ge ett intryck utav vilken nationalitet det var fråga om. Han menade att i Hårsfjärdenrapporten var det särskilt signalspaningsresultaten som hade imponerat på honom när det gällde att identifiera ubåtarna.
22 juni 1983: [ÖB kallad till statsministern som hade återkommit från en utlandsresa. Ulf Larsson var också närvarande] Palme ville orientera om ett uttalande som ryssen Arbatov hade gjort. Arbatov ingår ju i den s k Palme-kommissionen. Uppenbarligen hade Palme diskuterat ubåtsaffärerna i stora drag också med Arbatov. I varje fall hade Arbatov haft ett sammanträffande med den sovjetiske försvarsministern i Moskva, Ustinov. Försvarsministern, hade då förklarat att han nyss hade givit order om att några ytterligare sovjetiska ubåtsuppträdanden på svenskt område inte skulle genomföras. Enligt Arbatov skulle Ustinov av något skäl ha varit arg sedan han lämnat det här uttalandet. Det var också oklart om orsaken till ilskan.
Det här är bara ett axplock, bedömt 2-3% av alla uppgifter som talar för ubåtskränkningar från Warszawapakten. Utöver orsaken till att herrarna Mankell och Kadhammar uttalar sig tvärt emot detta är den intressantaste frågan varför vår egen ÖB och underrättelsetjänsten hemligstämplar all information som pekar mot Warszawapakten och Sovjet?
Jag får återkomma med svar om det. Under tiden, läs mer om ubåtar i Spionen på FRA.
Utdrag ur Överbefälhavare Lennart Ljungs hemliga dagbok från 14 december 1982 (Krigsarkivet). Klicka för större bild
