ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Landsförrädarspåret – Stay Behind

 

Det är Landsförrädarspåret som Göran Lambertz, GW Persson och Inga-Britt Ahlenius talade om i höstas men ingen vågade säga rakt ut. Det spåret har fått rejält fäste bland landets juridiska experter. Det märkliga kan tyckas, är att vi idag tycker det är ett logiskt spår. Men glöm inte att det bara för några år sedan i stort sett bara talades om Christer Pettersson. När hörde vi om pundaren Christer senast? Landsförrädarspåret är det spår som bara för något år sedan var så känsligt att ingen vågade ta i det, än mindre nämna det. När jag lanserade teorin i min bok LANDSFÖRRÄDAREN förra året (2011) var tystnaden nästan total. I år däremot, när pocketversionen kommit ut och spridningen blivit större, talar alla om det i olika former. Det är bra! För det kan vara rätt spår. Det finns några olika vinklingar av spåret. Några tror på utländsk inblandning i form av Sydafrikanska BOSS, Brittiska MI6 eller Amerikanska CIA, andra tror på inblandning av näringslivet. I boken LANDSFÖRRÄDAREN kombineras dessa olika scenarier. Själv tror jag att mordet till största delen sköttes av svenska operatörer, förmodligen med utländskt stöd. En organisation som  var som gjord för sådana Black Ops 1986, var den dåvarande Stay Behind-organisationen AGAG med stöd från Nato/CIA/MI6. Gissningsvis med svenskt stöd av militära underrättelseavdelningen SSI (Sektionen för särskild inhämtning).

Det som saknas i de flesta Palmemordsteorier är ett tillräckligt starkt motiv. Jag tror nämligen att gruppen som planerade och utförde mordet sannolikt hade skydd uppifrån, kanske så högt upp som i högsta militärledningen. Därför går hela Palmeutredningen på tomgång idag av förklarliga skäl. Det går inte att komma längre utan att vrida ut och in på Svea rike. Det finns t o m källor i mitt material som påstår att mordet redan är löst och därefter hemligstämplat med hänsyn till rikets säkerhet. Det skulle förklara den passivitet som vi ser hos utredare och åklagare. Du kan som sagt läsa om hela scenariot i min roman LANDSFÖRRÄDAREN.

Jag kom under min research fram till den logiska slutsatsen att mördarna måste ha haft ett mycket starkt motiv. D v s inte: ”De hatade Palme”, ”De var nazister”, ”De hatade socialdemokratin” etc. Utan något mycket mer konkret och politiskt kontroversiellt.
Det enda motiv som kan ha motiverat polisledningen, Säpo, underrättelsetjänsten och regeringen att lägga hela utredningen på is borde vara det så kallade Landsförrädarspåret (se video). Olof Palme misstänktes sålunda för att vara landsförrädare, eller i ett sådant mentalt påverkat skick att han hotade rikets säkerhet. Hur den mentala påverkan exakt skulle ha sett ut, tänker jag inte gå in på eftersom det finns flera möjliga teorier som alla är till Palmes nackdel. Men låt oss bara konstatera, utan att ta ställning till sanningshalten i påståendet om mental ohälsa, att misstankarna fanns där, både inom säkerhetstjänsterna och kanske även Palmes egen regering. Jag har i flera tidigare inlägg försökt belägga det här: misstankarna om Olof Palme som en misstänkt landsförrädare. Olof Palme planerade att resa till Moskva i april -1986 och träffa Gorbatjov för att med honom bl a diskutera den kärnvapenfria zonen i Skandinavien. Därför faller sannolikhetskalkylen på att det var väst, ex Nato eller USA/CIA/MI6 som initierade mordet. Allt annat är högoddsare.

 

Carl Gustaf Östling

 

Om vi jobbar med hypotesen att det rör sig om ett landsförrädarmotiv och att det är förankrat inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna i landet eller någon fraktion därav, så finns det en person som sticker ut, nämligen den före detta polisen Carl Gustaf Östling. Han har förekommit i flera tips om mordet och är förhörd av polisen flera gånger. Dessutom finns han relativt grundligt beskriven i Granskningskommissionens rapport SOU 1999:88 kapitel “Polisspåret” sid 318 som polisman A. Därför finner jag det inte oetiskt att nämna honom vid namn, eftersom det finns en från myndigheter dokumentrad misstanke om att han var inblandad. Granskningskommissionen skriver:

 

Polisman A var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade vid Norrmalmspolisens piketstyrka. Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare. Verksamheten bedrevs tillsammans med en f d militär. I den rollen levererade polisman A vapen och skyddsutrustning till polisen, bl a till mordutredningen (Palme) under Hans Holmér. En tid efter mordet anställdes han vid Televerket radio, en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid. Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och hans intresse för nazismen. Intresset för polisman A återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet av hans inblandning i den insmuggling av buggningsutrustning, som förekom i den s k Ebbe Carlsson-affären. Stora mängder vapen och ammunition togs då i beslag hos A, liksom diverse föremål som tydde på att A sympatiserad med nazismen. (källa SOU 1999:88, Polisspåret)

 

Det har enligt Granskningskommissionen förekommit åtminstone sex utredningsvändor angående Carl Gustaf Östling och det är sannolikt han som är huvudanledningen till Inga-Britt Ahlenius och Garnskningskommissionens omdöme om att Polisspåret inte utretts tillräckligt. Det som jag tycker gör Polisman A intressant är att han behandlats med silkesvantar av både Säpo och Hans Holmér. Han var exempelvis den som anlitades för att smuggla in buggningsutrustningen till Ebbe Carlssons “privatutredning” av Palmemordet (se ett tidigare inlägg: http://www.jallai.se/2011/08/ebbe-carlssonaffaren-avslojade-anarki-inom-sapo/). Kan Ebbes och Holmérs intresse för Carl Gustaf Östling vara, att han var en av ledarfigurerna i Aktionsgruppen Arla Gryning, AGAG? 

Carl Gustaf Östling var drivande i den militära och Stay Behind-sammanlänkade Stockholms Försvarsskytteförening och var enligt mina källor den som ledde Aktionsgruppen Arla Gryning inom Stockholmspolisen. Han var skjutledare och vapenexpert. Arbetade dessutom under en period, i anslutning till mordet, på Televerket Radio som säkerhetsansvarig. Tullkriminalen fann, under utredningen av smugglingen efter den s k Ebbe Carlssonaffären, under en husrannsakan, den speciella ammunition som mördade Palme, nämligen Winchester Metal Piercing, Tungsten Carbide. En ammunition som är vanlig inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna för att den kan skjuta genom skyddsvästar. Östling hade dessutom ett svagt eller inget alibi för mordnatten. Han påstod att han var sjuk efter en operation men han skrevs ut från sjukhuset på morgonen, morddagen, utan anmärkning och sex dagar efter operationen. Det försvagar alibit om det överhuvudtaget är ett godtagbart alibi? Östling kom aldrig tillbaka till sin tjänst inom polisen efter Palmemordet. Han började istället arbeta på Televerket Radio och i december 1986 slutade han även där för att på heltid ägna sig åt sitt privata vapenföretag Strateg Protector. Affärerna hade nämligen börjat gå mycket bra, trots att företagets i princip enda kund vid tillfället var Hans Holmér och Stockholmspolisen! (källa: Inuti Labyrinten sid 629, Poutiainen) I boken Inuti Labyrinten från 1994 ställer sig författarna frågan:

 

Den gängse visdomen i media har ju varit att Holmér och Ebbe var socialdemokrater med ett brinnande intresse att lösa Palmemordet.  / — / Hur kommer det sig att dessa två “socialdemokrater” och påstådda Palmevänner var så nära lierade med en person som Östling, som hela sitt vuxna liv umgåtts i högerextremistiska och Palmefientliga kretsar? Det är något som inte stämmer här. (källa: Inuti Labyrinten sid 631)

 

Det kom in ett intressant tips om Östling sommaren 1988. Följande är klippt ur ett brev från den 20/7 1988 från överåklagare Ola Nilsson i Malmö som fått ett telefonsamtal från en polisman på VD 1 vid Norrmalmspolisen. Brevet är delvis maskerat:

 

Ca ett halvår efter Palmemordet var NN befäl på en radiobil. Han skulle ta en transport från polishuset till amerikanska ambassaden. De som skulle transporteras visade sig vara polisman G och polisman A. Båda var civilklädda, upprymda och nyktra. De sade att de visste vem Palmemördaren var och att det aldrig går att ta reda på mördaren. Detta sades på ett rått sätt. Båda är kända för att hata Palme./…/ NN är orolig för att hans namn kommer ut. Han har tidigare inte tordas berätta. Alla i piketen har haft våldshistorier på fritiden. De är utbildade till jägare i det militära. Man tystar den som ställer upp och berättar. Det har hänt förr. De har goda kontakter i polisledningen/…/På fråga av Ola Nilsson säger NN att kärnan i piketen är bruna till mörkblå. Polisman A och G är värst.”

 

Den gemensamma nämnaren mellan Östling, Holmer och Ebbe Carlsson stavas: Aktionsgruppen Arla Gryning! 

 

Bakgrund: Mycket talar för att AGAG aktiverades under sjuttiotalet. Ett årtal jag fått är 1974, alltså under Palmes tid som statsminister. Det blev en förlängning/fortsättning på Krigs IB. Några av dem jag kommit i kontakt med i AGAG är födda 1957-58 och borde ha gjort sin militärtjänst runt 1977-78. Carl Gustaf Östling agerade som vi vet hemlig agent åt Ebbe Carlsson och Hans Holmér, då han greps för insmuggling av den hemliga avlyssningsutrustningen som senare kom att benämnas som Ebbe Carlsson-affären. Ebbe och Holmér ingick enligt mina källor båda två i IB-03, vilket var underrättelsetjänstens hemligaste enhet med huvuduppdraget att skydda Sverige om/när en invasion av landet inleddes. Men IB-03 hade även hand om Sveriges inre säkerhet, något som militära IB och SSI enligt svensk grundlag inte fick syssla med. D v s spioneri mot den egna befolkningen. Bland det olagliga ingår också upprättandet av listor på kommunister på svenska arbetsplatser. IB:s krigsorganisation eller Krigs-IB, brukar den kallas, sorterade en tid under Försvarsstabens OP2 (jmf OP5). IB-03 försvinner senare in i det hemliga SSI i början av 1980-talet. IB-03/AGAG var en del av den Nato-ledda Stay Behind organisationen som fanns i samtliga Europas västländer. Även icke-Natoländer som Sverige, Schweitz och Finland. I dessa ”alliansfria” länder var självklart Stay Behind-organisatonen ytterst hemlig, inte bara av sekretesskäl utan också av politiska skäl. Socialdemokratin i dessa länder ville inte skylta med att det fanns ett hemligt Nato-samarbete ifall länderna skulle hamna i krig mot Warszawa-pakten. I dessa förberedelser ingick att Sverige tillät Nato, göra krigsförberedelser i svenska vatten. Exempelvis ubåtsövningar, rekognoscering för krigsuppehållsplatser för Nato-ubåtar och hjälpmedel för navigering. Dessutom det kanske allra viktigaste: bevakningsutrustning mot fientliga WP ubåtar, som avlyssningssystemet SOSUS mm. Du kan läsa mer om det i Landsförrädaren eller i inlägget: http://www.jallai.se/2012/04/amerikansk-sosus-anlaggning-vid-understen-avslojas-i-landsforradaren/

 

Sovjetiskt frimärke som utkom 1986 efter mordet

 

Strax innan mordet lades en proposition från regeringen Palme om att polisen inte längre skulle få ingå i kuppförsvaret, tillika Stay Behind. Något som jag vet väckte upprörda känslor inom Stay Behind, polis- och militärkretsar och användes av Palmes fiender som bränsle för landsförrädarspåret. Lagförslaget genomfördes aldrig av regeringen Ingvar Carlsson efter mordet.

Min bok Landsförrädaren, bygger på tesen att det var Stay Behind-organisationen AGAG, Aktionsgruppen Arla Gryning som användes som utförare av den svarta operationen mot Palme, Eller Black Ops som det heter inom CIA och de västliga underrättelsetjänsterna. Flera socialist- och kommunistledare har eller har misstänkts mördats på det sättet. Bl a Patric Lumumba, men även Aldo Moro och kanske också John F Kennedy. Och visst, det är svårt att tänka sig att det sker i Sverige – eller hur? Men politisk terror sker även här, det vet vi av historien och för att ta ett nära exempel för länge sedan – mordet på Gustav III.

I Black Ops instruktionerna som jag tagit del av, använder man en ledningsgrupp på hög nivå, innehållande några generaler, några på regeringsnivå, FRA, Säpo och underrättelsetjänsten. Inte så krångligt som det låter eftersom dessa personer har för vana att samarbeta på det här sättet exempelvis i frågor som rör kuppförsvar och terroristbekämpning. Sedan anlitas en operationsgrupp I, OP1, med uppdraget att skydda OP2, mördargruppen. Op 1 tror jag var Arla Gryning. En perfekt konstellation att använda, eftersom de är hemliga, vältränade, antikommunister och helt lojala mot Försvarsmakten. Dessutom med en naturlig koppling till Nato och de västliga underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Op 2, bestod sannolikt av två eller tre man. Civila, ideellt motiverade och för uppdraget, speciellt utbildade. Anledningen till att Arla Gryning sannolikt inte användes för själva morduppdraget, är att det inte ska gå att spåra mördarna till statsapparaten. Exempelvis använde sig CIA aldrig av egen personal för Black Ops mer än i lednings och planeringsfasen. De båda grupperna, Op 1 och Op 2 ska vara helt skilda från varandra och inte ha någon kontakt. Därför är det inte ens säkert att Arla Gryning visste vem som sköt skotten mot Palme. Op 2 uppdrag var att skydda Op 1 och se till att de inte åkte fast. Men även att förse dem med exempelvis Safe Houses, flyktbilar, vapen och ammunition. Det uppdraget kan Östling och hans grabbar inom Arla Gryning ha haft. Därför är det fel, enligt min mening att jaga Arla Gryning. De upplever sig bara ha utfört ett viktigt uppdrag i Nationens och Natos Intresse.

Det fanns en relativt känd amerikansk undersökande journalist med namnet Allan Francovich som bl a gjorde dokumentärer åt BBC. Han avled 1997 då han skulle passera tullen i Houston, USA, i en hjärtattack. Han var då på väg att träffa en av sina källor inom CIA. Francovich hade fått uppgifter från en CIA-källa att Olof Palme mördades genom en s k Black Ops. Beställare av mordet var Natos avdelning SOPS, som under sig hade Natoländernas samtliga företrädare för de militära underrättelsetjänsterna. Faktiskt även Sverige som enligt Francovich uppgiftslämnare representerades av amiral Carl Fredrik Algernon som på den tiden jobbade eller hade jobbat åt underrättelsetjänstens hemligaste enhet SSI/inrikes. Ja, samme Algernon som tog livet av sig, eller mördades ett år efter mordet i tunnelbanan i Stockholm. Vi vet inte vilket. Algernon var som sagt under en tid chef för SSI:s inrikesavdelning som skötte skyddet av rikets inre säkerhet och hade nära CIA/MI6 kontakter. Och som vi vet, vi som kan ämnet: en gång SSI – alltid SSI.

 

 

Motivet Nato Sops hade, var enligt Francovich, att man menade att Olof Palme hotade stabiliteten inom Nato. Palme förordade ett kärnvapenfritt Norden och han hade fått med sig Norges statsminister, Gro Harlem Brundtland på sina idéer. Samme Brundtland som Anders Breivik planerade att mörda nyligen. Dessutom stödde Palme Sydafrikas frihetsrörelse ANC med både pengar och vapen och hotade därför ett annat Nato-fäste i Afrika – den sydafrikanska Apartheidregimen. Stay Behind i Sverige hade enligt mina uppgiftslämnare mycket goda kontakter med Stay Behind i Sydafrika. Det tredje “onda” Palme gjorde var att han enligt Francovich uppgiftslämnare, godkände en leverans av anrikat Uran 235 från svenska lager, till Indien via Bofors. Förmodligen för att Pakistan hade kommit långt i sitt kärnvapenprogram. Indien lyckades senare också bygga upp ett eget kärnvapenprogram och är ett kärnvapenland idag trots USA:s protester och sanktioner mot landet. I utbyte mot svenskt uran 235 köpte Indien mängder av vapen av Bofors vilket är den egentliga grunden till Boforsaffären enligt Francovich teorier. Indien var på den här tiden nära allierad med KGB och Sovjet, om än i hemlighet. Detta enligt uppgifter från bl a KGB avhopparna Gordievsky och Mitrokhin. Det fanns således flera starka  motiv att få bort den “besvärlige” svenske statsministern. Men det starkaste motivet enligt Francovich var att Palme ville förbjuda USA att använda Östersjön, som ubåtsbas. D v s Sosus-anläggningarna skulle bort och det skulle bli slut med Natoubåtar i svenska vatten. En rejäl förskjutning av maktbalansen i Europa och ett dråpslag mot Natos norra flank som Palme och hans kärnvapenfria zon i så fall skulle radera ut. Det fanns även rykten om att Palme skulle förhandla om ett Nato-utträde för de nordiska länderna i utbyte mot att Sovjet gav garantier om att aldrig invadera de nordiska länderna. Liknande avtal som det Kennedy gav, om att inte invadera Kuba, till Sovjetunionen 1962 efter Kubakrisen.Det här har flera säkerhetspolitiska forskare skrivit om och min bedömning är att det på den tiden 1986, var ett tillräckligt starkt motiv för att låta mörda Olof Palme. Så här skriver Francovich i en fransk tidning om ett Natomöte som skulle ha ägt rum i England strax före mordet:

 

SOPS (Nato) godtar den svenska hållningen som intas av den svenske representanten för ÖB Ljung (Algernon) och av vännerna i Stockholm och menar att frågan om den svenske statsministern får handläggas som ett internt problem för Sverige och skötas av de svenska vännerna, under förutsättning att hotet mot den norra flanken behandlas med framgång. / — / Man beslutar att ledningen av denna operation (Black Ops) sker lokalt och att teknikerna importeras. Fullständig åtskillnad mellan grupperna förutsetts. (källa: Allan Francovich för tidningen L Evenement du Jeudi nr 655 22/5 1997)

 

Det intressanta med Francovich uppgifter är att han omöjligt kan ha vetat alla turer kring mordet i Sverige. Han hade en “säker” källa inom CIA som dessutom gav honom kopierade dokument (ev falska). Hur kunde den källan veta exempelvis att en stor del av medlemmarna i Arla Grynings egen skytteförening: Stockholms Försvarsskytteförening på ett eller annat sätt var inblandade i utredningen av mordet genom FMV, FOI och SKL eller att några av medlemmarna jobbade som poliser i det distrikt där Palme mördades och faktiskt var i tjänst vid tiden för mordet. Två av dem var t o m bland de första poliserna på platsen. Vilka som var medlemmar i Arla Gryning har varit hemligt. Hemligt har det även varit att Hans Holmér och Ebbe Carlsson var medlemmar i Stay Behind, sannolikt också deras livvakter och de inblandade i Ebbe Carlssonaffären. Francovich skriver som han gör, eftersom hans uppgiftslämnare berättar det, men han vet inte vad jag/vi vet idag genom mina svenska källor! Francovich skrev följande i sina artiklar:

 

Det kan konstateras att Hans Holmér tillhörde en parallellorganisation till Nato:s Stay Behind, bestående av poliser, underrättelsefolk och militärer. Vilket borde betyda: Aktionsgruppen Arla Gryning eller Krigs IB/SSI inrikes (min anm).

 

Jag påstår inte att Arla Gryning är mördare men de hjälpte kanske till på ett eller annat sätt i Nationens Intresse. Ni var soldater och jag tror inte ens ni själva visste vilka som egentligen styrde er. Ni var en extremt lojal och motiverad grupp som ibland beordrades att göra olagliga saker. Det skedde i fler länder än Sverige. Ni gjorde fel 1986 men det finns omständigheter som förklarar ert handlande. Om jag nu vågar skriva så. Men så funkar en elitsoldat!

Åter till Ingvar Carlsson: Den 17 augusti 1995 skrev Kjell-Olof Feldt i DN om polisspåret och hans misstro mot Palmeutredningen. Artikeln hette: “Vem lita på om inte sina egna” Feldt i DN 1995. Artikeln väckte stor uppmärksamhet, även utanför Sveriges gränser och de flesta medier hängde på med löpsedlar som exempelvis: “Kjell-Olof Feldt kräver ny granskning av Palmemordet.” TV4 Nyheterna hade på kvällen ett känsligt och avslöjande inslag om polisinblandning i mordet, och dagen efter inslaget kom den stora bomben: Sveriges statsminister Ingvar Carlsson meddelade sin avgång, utan att ge något konkret skäl, mitt i en mandatperiod och utan att ha informerat sina närmaste. Något som han kommit på mitt i natten? Inte ens hans medarbetare på Rosenbad informerades i förväg. Det är förmodligen den märkligaste politiska avgången i svensk politik – dessutom av självaste statsministern med foten i gips den morgonen! Tilläggas ska att det var sommar och semesterstängt i Riksdagen. Bara Palmemordet  var på tapeten vid tillfället i och med att bröderna Poutiainens avslöjande bok om mordet (Inuti Labyrinten) kommit ut och kommenterats i positiva ordalag av Kjell-Olof Feldt. Vad visste Kjell-Olof Feldt egentligen om mordet och varför avgick plötsligt Ingvar Carlsson? Misstänkte han möjligen att bubblan skulle spricka till slut? Eller trodde Carlsson att Feldt nu skulle ge igen för att han sparkades ur regeringen några år tidigare. Ge igen genom att berätta! Eller – var han bara rädd? Klockan 01.45 samma natt efter TV4-Nyheterna, gick larmet till Stockholmspolisen att två män, 22 och 25 år gamla setts på taket till Utrikesdepartementet och Rosenbad, bara 20 meter från Ingvar Carlssons bostad, där han låg och sov. Inkräktarna hade krossat ett fönster på UD för att ta sig in. Dagen efter kom en lite märklig dementi om att det rörde sig om två överförfriskade Vattenfestivalbesökare som ville imponera på sina kompisar. Tro´t den som vill…

Läs artikeln i Aftonbladet: Två gripna på taket

 

 

 

Kom igen nu, gubbar! Ni pensionärer på väg mot livets slutstation – BERÄTTA! Snart finns ni inte längre hos oss, och den dagen kommer någon annan att berätta er historia, och kanske någon oppositionspolitiker släpper hemligstämpeln med rättmätigt tolkningsföreträde.

 

 

 

 

 

 

 

Vänligen, Anders Jallai

 

 

EXTRAMATERIAL:

Se inslaget från TV-4 Nyheterna som sannolikt bidrog till att Ingvar Carlsson, dagen efter avgick som statsminister. Behöver vi mer bevis/indicier på att Ingvar Carlsson vet något som han inte vill delge oss – det svenska folket och ägare av makten i vår demokrati. Nu har Finansminister Feldt, kriminalprofessor GW Persson, f d Generaldirektören för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius, f d justitiekansler Lambertz (för en gångs skull!) och hundratals mer eller mindre kända journalister ansett att Palmemordet ska granskas på nytt. Hur mycket behövs det egentligen för att slå hål på bubblan! Eller räcker det att dela ut nya bananer till folket?

”Kjell-Olof Feldt kräver sanningen om Palmemordet i TV4 Nyheterna (1994-08-17)”
http://www.youtube.com/watch?v=OsUjqkcp0Ok

Granskningskommissionen skrev följande om polisman A (källa: SOU 1999:88 Polisspåret): http://www.sweden.gov.se/content/1/c4/12/44/295e5712.pdf  (Läs avsnittet om Polisman A)

Se min intervju med f d Länspolismästare och Säpochef Olof Frånstedt om Landsförrädarspåret: http://www.youtube.com/watch?v=uK4PV3ERJ6w

Läs mer om Östling i den här artikeln av Expressens Niklas Svensson från 1996: Carl Gustaf Östling Expressen

Missa inte dessa Nato-dokument från Francovich källa: ITAC 3 ITAC 1
Kjell-Olof Feldts artikel i DN: Feldt i DN 1995
TT:s nyhet om Kjell-Olof Feldts utspel: FELDT VILL GRANSKA POLISSPÅRET
Tidigare inlägg om Aktionsgruppen Arla Gryning http://www.jallai.se/2012/04/mer-om-barbrogruppen/

Kanske gjordes det bästa utredningsarbetet i Palmemordet av SVT Striptease stjärntrio Lars Borgnäs/ Tomas Bresky/ Fredrik Laurin i feb 1996. I programmet kallas Carl Östling för “polisman Ö”. http://www.youtube.com/watch?v=G4qfX4P72ww

Se också den här utländska dokumentären. Den säger det mesta och bästa om mordet på Olof Palme förutom det egentliga motivet, och återigen: måste all känslig journalistik komma från utlandet? http://youtu.be/9QTYvxlk2yQ 

TV-reportage från 1991 av den senaste Augustprisvinnaren Göran Rosenberg: http://youtu.be/ek96jnICRSE 

Till sist – när du hinner: Läs eller lyssna på Landsförrädarspåret i romanform:

 

 

 

 

 

 

En italiensk PSYOP med CIA-innehåll

Hemlig ubåtsrapport, Smådalarö 1987

I förra inlägget berättade jag om vilken ubåt som jag tror var den mindre, 10-meters ubåt med inom marinen, smeknamnet ”Valryggen” som kränkte våra skärgårdar på 1980-talet. Idag ska jag berätta om vilken jag tror är den större 30-meters ubåten. Carl Bildt höll ett föredrag på Krigsvetenskapsakademien 1991 om Hårsfjärdenincidenten. Han nämnde främst två ubåtstyper som kränkte våra vatten. Den ena var en 25-30 meters ubåt som kunde ta två mindre ubåtar i 10 meters-klassen och Carl Bildt berättade att han hade underrättelseinformation om att det var sovjetiska ubåtar. Det var lätt att hålla med då. Bildt är kunnig och har goda kontakter med våra underrättelsetjänster. Dessutom visste vi ju alla att det var Warszawapaktsubåtar som kränkte oss, speciellt efter U137:s grundstötning utanför Karlskrona hösten 1981. Jag trodde honom då. Mina vänner inom Försvaret trodde absolut på honom. Idag tror jag att Carl Bildt hade fel.

 

marinens sonarbild Vidingefjärden 1984, objektets längd 28,8 m – höjd 4,8 m

 

För det första har det ännu idag inte framkommit några uppgifter om att Warszawapakten skulle haft några liknande ubåtssystem, en trettiometers som kunde ta två mindre 10 meters ubåtar. Det närmaste som går att finna är en India klass ubåt med två mindre räddningsubåtar eller en Piranya klass. Den senare, Piranya klass började operera först 1988 och India klass ubåten fanns inte i Östersjön men även om den på något sätt, genom någon kanal exempelvis, smugglats in i Östersjön, så stämmer inte måtten på varken den större India-ubåten som var 106 meter, eller de mindre räddningsubåtarna som är ca 15 meter. De sovjetiska miniubåtarna hade dessutom torn och liknade inte de många vittnesmål som sa att de såg ut som släta valryggar, upp och ned vända ekor, stenar etc. För att kunna föra ett vetenskapligt resonemang om det här, måste vi börja se på Nato:s olika ubåtssystem. Speciellt de för Covert Operations. D v s dolda operationer och Black Ops/ PSYOP. Och med handen på hjärtat, jag vet inte hur ni tänker, men vad man än tänker om ryssar: är det rimligt att de en ljus julikväll går upp nära land vid ett känt sommarstugeområde, långt inne i Stockholms skärgård och visar upp sitt hemligaste ubåtssystem under “några minuter” för nyfikna sommargäster. Är inte det operationssättet mer likt en vänligt sinnad nation, med eller utan samarbete med svenska styrkor, som helt enkelt inte bryr sig om de blir observerade. Eller: de kanske rent av vill bli observerade mitt under industrisemestern. Det är vad du som läsare måste ta ställning till när du läser vidare i mitt inlägg.

 

 

Italiensk 3GST9 – “en upp och nedvänd eka” – se förra inlägget

 

Professor Ola Tunander som forskar i säkerhetspolitik på Peace and Research Institute i Oslo, och har skrivit flera böcker och skrifter  om ubåtskränkningarna på 1980-talet, menar att ubåtskränkningarna som även fortsatte efter Sovjetunionens fall, delvis var så kallade PSYOP, psykologiska operationer med syfte att skrämma Sverige till ett närmande till väst. Ubåtskränkningarna började i större skala i juni 1982. Kanske när man misstänkte att Palme var på väg till statsministerposten igen. Han vann valet tre månader senare.

Republikanernas Ronald Reagan hade tillträtt som ny president USA och han satsade genast stort på både CIA och Försvaret. Just det att ubåtskränkningarna fortsatte en bit in på 1990-talet gör att sannolikhetskalkylerna pekar åt Nato-hållet, anser jag. Dessutom, ni som läst mina böcker och Palmeinlägg, vet att Olof Palme var Sovjets man. Varför obstruera mot sin egen och kanske den mest sovjetvänliga av västerländska ledare, Palme. Det lirar inte – eller hur? Men det finns mycket mer som pekar västerut. Exempelvis bottenspårsrapporterna från Hårsfjärden och framför allt: vittnesmålsrapporterna. De har varit hemliga i många år men går inte att hemligstämpla längre med hänsyn till främmande makt, eftersom denna främmande makt hela tiden ansetts vara Sovjet. Idag, trettio år efter Hårsfjärden-incidenten har några av rapporterna avhemligats och jag har via Ola Tunander fått ta del av dem. Några avhemligade så sent som för bara ett par månader sedan. Dessa rapporter är avslöjande och jag ska ge er några exempel om en stund.

 

GSE/Maritalia moderfartyg åt efterföljaren till 3GST9, se förra inlägget

 

De italienska företagen Maritalia och Cosmos var på 1980-talet världsledande på mindre ubåtssystem framtagna för underrättelseinhämtning och så kallade dolda operationer, Covert Operations, eller kalla det hellre Black Ops. Operationer som inte fick avslöjas och härledas till någon regering. Maritalias ubåtssystem var mycket  avancerade, påkostade och finansierades gissningsvis, åtminstone delvis av CIA och US Navy. Italien är som bekant ett Natoland. Anledningen till att använda superhemliga italienska ubåtssystem var förmodligen den så kallade tesen om ”Plausible Deniability”, trovärdigt förnekande fritt översatt. Ni kommer ihåg dykarna i början på Spionen på FRA, som kom upp till ytan och inte gick att identifiera. Hade exempelvis en italiensktillverkad 3GST9 sänkts eller kommit upp till ytan, med en oidentifierbar besättning och oidentifierbar utrustning, hade sannolikheten för att den antingen snabbt plockades undan och gömdes, eller besättningen tagits om hand av vår egen underrättelsetjänst, varit stor. En ganska enkel operation jämfört med om det stått US Navy, eller USSR på ubåten och uniformerna.

 

Secretary of the Navy 1982, John Lehman

 

Ola Tunander berättar (se extramaterialet) att National Underwater Reconnaisance Office, NURO ansvarade för operationerna i Sverige på 1980-talet. NURO är ett mycket hemligt organ vars uppgift är att vara ett slags förbindelsekontor mellan CIA och US Navy för hemliga operationer. Dess existens varken bekräftas eller dementeras av militära och politiska ledare. I NURO fanns på 1980-talet personal från både CIA och militära DIA men även representanter från NSC (National Security Council) och det amerikanska utrikesdepartementet. Även CIA:s högste chef, William Casey var involverad. Ola Tunander blev bekant med amerikanen John Lehman på en US Maritime Strategy-konferens i augusti 2007 i Bodö (Nordnorge). John Lehman var en av talarna och Tunander fick där höra att Lehman varit chef för NURO och han tolkade Lehman mellan skål och vägg som att ubåtsoperationerna mot Sverige beslutats av CIA chefen William Casey och den Nationella säkerhetsrådgivaren Dick Allen, tillsammans med en representant från vardera försvaret och regeringen. D v s en mycket hemlig operation som ett ytterst fåtal hade vetskap om. Det är inte ens säkert, enligt Lehman, att försvarsminister Caspar Weinberger hade full insyn i operationerna mer än på “need to know” -basis. (källa Ola Tunander och TV-kanalen ARTE intervju med John Lehman)

Ola Tunanders källa, John Leman var Secretary of the Navy under Reaganadministrationen (1981-87), d v s den högste politiske ledaren över US Navy och var sannolikt själv med och beslutade om de hemliga operationerna.

 

Ola Tunander och John Lehman i Bodö 2007

 

Vilken var då den större 30-meters ubåten som så ofta syntes både på marinens sonarer och av ögonvittnen? Innan jag avslöjar vilken ubåt jag tror att det rör sig om ska jag visa ett av vittnesmålen som nyligen avhemligats (oktober 2012). Det är ett häpnadsväckande dokument och ganska underhållande på samma gång.

Lördagen den 4 juli 1987 (USA:s Nationaldag!) samlades tre personer på kvällen för att äta kräftor i solnedgången. Platsen var Röudd på Smådalarö i Stockholms södra skärgård. En plats där flera välbärgade stockholmare har sina sommarhus. Klockan 21.30 då det fortfarande är ljust utspelar sig följande scen:

 

”XX (namn borttaget) berättar följande. Den aktuella dagen, lördagen den 4 juli 1987, var de tre nu närvarande samt samlade för att äta kräftor. Det var en stillsam tillställning, inte just kalas. Klockan 21.30 skulle de beundra utsikten från Röudd när YY yttrar ”vad är det här?” Det de såg var en ubåt 20-25 meter lång, som befann sig 200 meter från stranden. Samtliga i sällskapet är vana att se på båtar. De såg halva ubåten. Det var en stilla kväll och ljust. De såg också små ubåtar, 8-10 meter långa. XX uppger följande. Det såg ut som de små ubåtarna kom ut ur den stora. En kom ut vid fören och den andra i aktern på den stora ubåten. Den exakta platsen var 200 meter SSO (sydsydost) om Röuddens norra udde. Farkosterna delade upp sig. När en fritidsbåt närmade sig dök den stora ubåten. Iakttagelsen skedde uppifrån och ner mot farkosterna. De (själva) befann sig ca 20 meter över vattenytan.”

 

Tilläggas kan att i rapporten står det att Chefen Örlogsbas Ost bedömde vittnena som trovärdiga och klassade händelsen som ”sannolik ubåt.” Vittnena 3 stycken, den fjärde ville sannolikt inte medverka, trodde att ubåtarna var ryska. De hade tillgång till kikare. Ett rör stack upp, 7-8 tum brett. Färgen var grågrön och de säger att tornet som var konventionellt och satt långt bak på ubåten. Vilket, tror jag, kan bero på att den låg djupt med aktern precis som en speciell ubåtstyp gör som jag strax ska beskriva.

 

Sjökort över platsen Smådalarö Röudd

 

Ubåtsvittnena vid Smådalarö i juli 1987 fick rita en bild över hur de uppfattade händelsen och ubåtarna. Bilden och vittnesmålen har varit hemligstämplade fram till i oktober 2012 när Ola Tunander begärde ut dem från MUST arkiv.

 

Vittnenas beskrivning Smådalarö 1987

 

Italiensk Cosmos klass ubåt. Se nedan. Som kan ta två mindre ubåtar. Förmodligen den ubåt som vittnen såg i juli 1987 vid Smådalarö. Jämför även med marinens sonarbild från Videfjärden tidigare i inlägget.

 

 

Italiensk Cosmos klass ubåt, finns i längder mellan 23-28 meter.

 

Två Cosmos ubåtar i sitt moderskepp

 

Till sist: ytterligare ett vittnesmål som stärker tesen för den italienska Cosmosubåten. Ett vittne som under Hårsfjärden-incidenten den 4 oktober 1982, såg en mindre ubåt i ytläge mellan Jutholmen och Aspön alldeles utanför Dalarö brygga. Vittnet uppskattade ubåtens längd till ca 25 meter (2/3 av en Ornöfärja). Vittnet ritade en bild på ubåten som ser ut så här:

 

 

Ritning vittne Dalarö-Jutholmen 1982

 

Jämför vittnets ritning på sin 25 meters ubåt med en Cosmos SX-506, 23 m.

 

Cosmos SX-506. Längd 23 m

 

Vittnesbild Smådalarö 1987, delförstoring

 

Ganska avslöjande – eller hur? Fortsätt komma in med ubåtstips och vittnesmål. Snart har vi en komplett bevisningsmodell utan hjälp av MUST och deras experter. I nästa inlägg ska jag avslöja hur det gick till när man från högsta militärledning fixade så att en ubåt slapp ut från Hårsfjärden.

Kommentera gärna inlägget genom att först klicka på rubriken och sedan skriva längst ned i rutan under alla kommentarerna. För att se kommentarer på kommentarer, klicka på “Svar”.

 

MVH, Anders Jallai

 

Till sist: Missa inte den lysande Wallanderfilmen “Den orolige mannen”. Handlar om hemligheten med Hårsfjärdenincidenten 1982. Högaktuell nu efter avslöjandena på jallai.se. Filmen är nämligen riktigt bra. Säpo, Must och CIA beskrivs bättre och trovärdigare än någonsin i svensk film. Se en snutt av filmens början med Hårsfjärden-introt: http://www.moviezine.se/galleri/141125/84948

 

 

 

Extramaterial:

1. Ett måste! Speciellt skrivet för www.jallai.se: Ola Tunanders spännande och intressanta forskningsresultat om ubåtstyperna, bottenspåren och en eventuell sänkning av en ubåt i Hårsfjärden 1982:  Vrak (Utkast) Reviderad version

2. Läs mer om PSYOP här: http://en.wikipedia.org/wiki/Psychological_warfare

3. Video om Cosmos-ubåten som idag finns i bl a Colombianska marinen: http://youtu.be/x9nDTPi6mGE

4. Video med de små dykarfarkosterna som kan transporteras på Cosmos-ubåten: http://youtu.be/0hUGIGMfroE

5. I ubåtsutredningen 1995 SOU 1995:135 förekommer en rad vittnesmål som kan härledas till “tiometers valryggen” som jag beskrev i förra inlägget. Utredningen SOU 1995-135 sammanfattar observationerna på sid 188: “Många observatörer har berättat att de sett avlånga föremål som inte har torn och som ofta är helt släta. Föremålen har brukats likna vid valryggar, bränningar eller grynnor.” Se nedan utdrag ur utredningen:

Fall 1: Tre män i en motorbåt upptäckte en kväll i juli 1987 i Norrbotten ett mörkt föremål sticka upp ur vattnet på ca 100 m avstånd. De ökade farten för att komma närmare. På ett avstånd av 3 m såg en av männen ett valliknande föremål som hastigt rörde sig åt sidan och dök. Han kunde inte uppfatta någon propeller men däremot kraftig skum- och virvelbildning i den aktra delen av föremålet.

Fall 2: En dag i slutet av juni 1991 satt en kvinna och ammade sitt barn i en sommarstuga i Stockholms skärgård. Plötsligt såg hon att vattnet “reste sig” under kraftig vågbildning och att en “val” kom upp ur vattnet. Föremålet såg ut som en upp och nedvänd eka.

Fall 3: Tre ungdomar seglade med sin båt en dag i juli 1987 på en fjärd i Stockholms skärgård. De såg då en våg på 200 m avstånd. När de närmare studerade vågen såg de ett kupolliknande föremål och möjligen en mast i vågens framkant.

Fall 4: En novemberdag 1987 iakttog militär personal ombord på en trossbåt i Stockholms skärgård något som såg ut som en grynna. / — / Avståndet till föremålet var ca 30-40 m. Efter passage stannade trossbåten och dess svallvågor slog mot föremålet.

Fall 5: En person var i juni 1987 ute i en båt vid Norrbottenskusten. Han upptäckte en ca 2 m lång “hälla” på 100-150 m avstånd rakt förut och såg vattnet skvalpa mot föremålet. På 30 m avstånd försvann det och en vattenbubbla steg upp ur vattnet. Sikten var klar och vattnet nästan spegelblankt. När föremålet hade försvunnit syntes en plogformad våg röra sig på samma kurs.

Fall 6: Ett medelålders par var en dag i maj 1988 på väg i en segelbåt i den sörmländska skärgården då de på ett avstånd av ca 500 m såg ett valryggliknande föremål med kurs mot den egna båten (paret hade kikare).

Fall 7: En man hörde en dag i september 1990 vid en fjärd i Stockholms skärgård ett ljud “som ett ljud av rinnande och bubblande vatten”. Han uppfattade också ett föremål på ett avstånd av 200-300 m. Föremålet hade en valryggsliknande form och förflyttade sig sakta.

Fall 8: Två civilpersoner såg en dag i september 1987 från sin båt i Bråviken en vågbildning på ostlig kurs. Vågen ändrade sedan riktning men återtog den ursprungliga kursen. I samband med den sista kursändringen upptäckte de ett metalliskt slätt föremål som liknade en valrygg. De observerade föremålet, växlande med och utan kikare på ett avstånd av ca 75 m. De satte högsta fart mot föremålet som dök. Bottendjupet var ca 50 m. Den totala observationstiden inklusive tiden för den föregående vågobservationen var ca 5 minuter.

Fall 9: Bråviken. En man förde sin båt en morgon i september (1987). Han såg först något som han trodde låg och flöt i vattnet och styrde mot detta. När han kom närmare såg han att det var en dykare. När han var 25 m ifrån såg han att dykaren satt på något transporthjälpmedel eftersom denne satt upprätt och samtidigt färdades framåt. Dykaren vred på huvudet och såg tydligen den annalkande båten eftersom han under fortsatt framfart sjönk djupare och försvann. På det korta observationsavståndet (25 m) kunde observatören se ett cyklopöga av någon typ för ansiktet samt hur dykardräkten veckade sig i dykarens nacke när han vred på huvudet.”

Fall 10: Bråvikenområdet. En morgon i december (1987) var en man på väg i en båt och upptäckte en dykare på 70 m avstånd. Dykaren satt troligen på ett transporthjälpmedel. Mannen följde efter dykaren med sin båt varvid dykaren försvann. Observatören såg då ett valryggsliknande föremål på 250 m avstånd och satte fart mot detta. Han följde föremålet i sju minuter varefter det dök.

 

Miniubåt 3GST9 “Valryggen” längd, 9,65 m

 

6. Jag har ett eget ubåtsvittnesmål som även förekommit i min första bok: Spionen på FRA. Det rör sig om en dykare som jag känner personligen och även har jobbat med. Tilläggas kan att jag tidigare trott att det här rört sig om en amerikansk NR-1 men faktiskt även kan vara en italiensk Cosmos ubåt. Här följer hans historia:

 

XX berättade att han varit Röjdykare i XX. De hade fått ett mycket hemligt uppdrag att kolla upp ett bottenspår någonstans i Hårsfjärden på grunt vatten nära land. De blev omedelbart ålagda tystnadsplikt på studs och blev meddelade att de stod direkt under ÖB vid detta uppdraget. De hade på botten funnit ett färskt bottenspår, som han minns på 23 m. Det hade legat bredvid en stor sten och sett ut som ett ubåtskölsspår med skarpa kanter. De hade försökt filma och fotografera spåret men sikten var dålig. Från kölspåret hade det gått ut två spår av larvfötter mot land. Det hade sett ut som ett spår men kan ha varit två larvfötter som suttit mycket nära varandra. Spåret hade varit ca en meter brett. Han lovade kolla upp om han hade dyket nedskrivet i sin dykloggbok.

Bevisligen en NATO-ubåt

Marvikens olja/kärnkraftverk

Gott nytt år. Tänkte egentligen ligga lågt ett tag, men det nya året 2013 börjar med en rad intressanta händelser om och kring det kalla kriget i Sverige.
Först ut redan i höstas var filmen och Palmedokumentären, Call Girl. Nu i januari ökar intensiteten med SVT:s filmatisering av GW Perssons Palme-böcker under namnet, En pilgrims död och bio-filmen efter Mankells roman “Den orolige mannen”, som handlar om 1980-talets ubåtskränkningar och Natoagenter. Mitt bidrag idag handlar om ett ubåtstips jag fick för ett par år sedan som jag tror kan vända upp och ned på hela ubåtsdiskussionen. Tipset var extra intressant då det inte var någon tvekan om att det var en så kallad miniubåt som hade iakttagits. Dessutom var det två vittnen som båda bestämt kunde styrka händelsen. Enligt min bedömning var båda vittnena mycket vana sjömän och därför trovärdiga. Så trovärdiga att det sannolikt kan bli förödande för (förre ÖB) Bengt Gustafsson, Carl Bildt och ubåtsexperten Emil Svensson.
Här följer en avskrift av min forskardagbok angående intervjun jag gjorde med en av fiskarna:

 

20100812: Talade med fiskare Rutger Stenbäck på telefon. Fiskare och markägare vid Marviken i Östergötlands skärgård inte långt från Arkösund. Driver en Marina idag på Björnö. Han och en vän var ute och la ett fiskeredskap (fyrkant) på ca 6 meters djup utanför Ramsholmarnas nordöstra spets, ca 80 m från land då han på mycket nära håll såg en undervattensfarkost. Objektet låg först stilla en meter under ytan. Det var 8-10 m långt och ca 2 m brett. Såg inte hela längden. Mycket slät yta. Ganska raka sluttande sidor men rund ovanpå. Den var mörkt gulgrön och smalnade av i båda ändar. Inget torn eller annat som stack upp. Lite ljusare än militärgrön. Såg ut som en undervattenssten först, ett grund, men när den började röra på sig och försvann någon meter under ytan, förstod de att det var en undervattensfarkost av något slag. Intressant är att Marvikens kraftverk, då i drift, ligger alldeles i närheten och var med sin stora fartygshamn ett möjligt landstignings-område för en sovjetisk invasionsstyrka. Efter att Stenbäck kontaktade Muskö Örlogsbas hade Marinen kommit dit flera dagar senare med en fregatt och det verkade som om de inte trodde på iakttagelsen. Både Rutger och hans kompis Kent Hellberg var 100% säkra på att det var något ”man-made” de såg. “Den rörde ju på sig.”

 

För några dagar sedan ringde jag upp Stenbäcks kompanjon, fiskaren Kent Hellberg på Gränsö som var med vid tillfället. Han kunde genom en gammal tidningsartikel i Folkbladet tidsbestämma händelsen till juli 1986. Efteråt anmälde de genast iakttagelsen till Försvaret som kom ut och intervjuade dem några dagar senare.

 

Sjökort över Ramsholmarna. Ubåtsobservation vid krysset

Länk till karta:  http://kartor.eniro.se/m/n9kdd

 

Samtal med Kent Hellberg:
Han menar att föremålet var ca 8-10 m långt. ”Så blankt det är” hade Rutger sagt. När de sedan gick mot land på Ramsholmarna för att hämta ankare till redskapet i sin andra båt, såg de hur föremålet började röra på sig och körde åt nordväst mot farleden i ca 1-2 knop. ”Den grumlade upp botten”. Undervattensfarkosten var spolformad som en ubåt. Smalare i för och akter. Inget som stack upp som ex ett torn. ”Slät yta”. Föremålet var större än deras egen båt som är 7 m lång. Hellberg såg sedan ubåten när den rörde sig bortåt som en skugga under ytan. Han bedömde skuggan som ca 10 meter lång. Hela förloppet från att de först såg föremålet till att det åkte iväg var ca 5-10 min. De ringde sedan Försvaret som kom ut först flera dagar senare och undersökte botten med dykare. Det var ingen svensk ubåt. Hellberg är 100 procent säker på att det var en farkost av något slag. “Det som gör mig så säker är att vi hade fiskeredskapet som referens hela tiden. Vi såg att föremålet rörde sig i förhållande till det och att det inte finns något grund på platsen.”

 

Läs TT artikeln om händelsen här: Rutger Stenbäck TT telegram

Häromdagen åkte jag ned till Rutger Stenbäck på Björnö för att göra en filmad intervju. Det var en vinterdag i början av januari och snökaos på vägarna. Hans Marina på Björnö ligger alldeles intill den nedlagda nästan kusligt stilla Marvikens kraftverk, där det för bara några decennier sedan fanns planer på att tillverka svenskt plutonium. Marinan låg stilla och tom på båtar när jag klev in på hans kontor alldeles vid strandkanten. Jag ville gärna veta om Rutger Stensbäck kunde peka ut den aktuella ubåten eftersom han sett den på mycket nära håll och under lång tid. Platsen för observationen var Östergötlands skärgård i närheten av Marvikens kraftverk. Onekligen ett strategiskt viktigt område för fienden att rekognosera.

 

USS Pintado med DSRV Mystic

 

“Gul/grön, avsmalnande i båda ändar, inget torn eller annat som stack upp, mycket slät yta, 10 m lång, ca 2 m bred.”

 

DSRV Avalon

 

DSRV Avalon data: längd – 15 m;  bredd 2,4 m; fart – 4 knop;  maxdjup – 1524 m; aktionstid – max 480 mantimmar (2 man i 10 dygn); i tjänst – 1972 – 2009; elektriska motorer, 2 st silver/zink batterier; en trebladig propeller och fyra trustrar; stålkropp med glasfiberhölje; sonarer; kamera; video; griparmar; kabel/nät-klippare; lyftkapacitet 500 kg.

 

Miniubåten Avalon var efterföljare till Mystic och hade modernare utrustning och längre aktionstid. DSRV (Deep Submergence Rescue Vehicle) Mystic och Avalon togs från början fram för att användas som ubåtsräddningsfarkoster precis som vår svenska URF men istället började de mer och mer användas till undervattens-rekognosering, spioneri, fotografering, transport av dykare etc. De placerades då på amerikanska Sturgeon klass ubåtar men kunde även bäras av andra Natoubåtar som ex brittiska Porpoise och amerikanska Los Angeles klass ubåtar. Dessa ubåtar var lättmanövrerade attackubåtar och framdrevs av kärnreaktorer, s k atomubåtar. Ex var Sturgeon klassen endast 89 meter och kunde vid behov enkelt användas i Östersjön och eventuellt i den svenska skärgården.

 

Min analys: De två fiskarna har sannolikt sett en minubåt. Båda låter säkra och deras berättelse går att bekräfta med tidningsartiklar. De rapporterade också händelsen till Försvaret. Deras inbördes berättelser är i stort sett lika och jag hade möjlighet att intervjua dem var för sig. De är inte helt överens om färgen. Stenbäck säger mörkt gul/grön. Hellberg, gråaktig. Stenbäck var den som upptäckte den först och såg den på nära håll. Djupet på platsen är enligt sjökortet 6 m eller grundare. Därför kan ubåten ha legat på botten. Alltså är ubåten max 4-5 meter hög. Den har helt säkert inget torn och ytan är jämn, nästan blank. Färgen är sannolkit mörkt gulgrön eller militärgrön. Stenbäck lät säkrare i sin utsaga om färgen. “Den var grönaktig”. Stenbäck nämnde också raka sidor, d v s ubåten var inte helt rund utan mer formad som en fisk. DSRV Avalon är grå åt det mörkare hållet men har inslag av gult och grönt i sig. Längden på Avalon är totalt 15 m men den tjockare delen är ca 12 m innan den smalnar av framförallt i aktern. Men det finns vad jag vet ingen annan miniubåt utan torn än Avalon och Mystic i US Navy. Det kan ha varit en Avalon utan torn även med tanke på de raka kanterna som Avalon har på mittenpartiet var min första tanke. Jag hade först svårt att fantisera mig till att Rutger Stenbäck såg någon annan ubåt än just denna Mystic/Avalon klass. Sovjet hade åtminstone inte någon liknande känd ubåtstyp utan torn. Jag började med att visa Rutger Stenbäck bilder på några sovjetiska miniubåtar och sedan även vår svenska URF. Det  var inte någon av dessa, sa Stenbäck. Han var säker. Han var helt säker på att det inte fanns något torn. “Den var helt slät.” Jag fortsatte med att visa honom Avalon/Mystic klassen och då började det brännas. “Men det var rakare kanter på sidorna och inga nitförband som Avalon har. Ganska likt”, tyckte Stenbäck. “Men vi borde ha sett det stora vita propeller-skyddet.”

 

Se intervju 1 med Stenbäck:

 

Jag var ganska nöjd med visningen. Det kan ha varit DSRV Avalon som de såg. Den var visserligen i längsta laget och hade mycket detaljer på kroppen men var åtminstone det närmaste vi kunde komma även om det inte kändes helt övertygande i magen. Sedan fortsatte vi att prata om professor Ola Tunander och hans forskningsteorier om italienska ubåtar i Hårsfjärden. Jag tog fram ett dokument som jag fått av Tunander nyligen som beskriver italienska miniubåtar. Då hände något oväntat!

 

Se intervju 2 med Stenbäck: 

 

3GST9 “Valryggen” 1982

 

Maritalia 3GST9 data: längd: 9.65 m; bredd: ca 2-2,5 m; vikt: 29 ton; färg: grön eller vit (tidig modell var vit); fembladig propeller.

 

Bingo! Tänker jag, efter att ha visat Maritalias 3GST9. Rutger Stenbäcks reaktion känns övertygande. Det här är bra! På vägen hem till Stockholm kan jag inte låta bli att känna mig nöjd och tänka tanken att vi kanske precis löste mysteriet med de märkliga ubåtarna i våra svenska skärgårdar på 1980-talet, med en hel del hjälp av Ola Tunander, inte att förglömma. Ubåtarna var inte sovjetiska, de var inte amerikanska, ej heller västtyska – utan ITALIENSKA. Hur märkligt låter inte det? Och vilka var det som satt inuti och manövrerade dessa mycket små ubåtar? Italienare? Det ska bli intressant att se/höra vad Emil Svensson och ÖB Bengt Gustafsson säger om mina två vittnesmål. – Kanske var de två fiskarna aspackade, kanske är de KGB spioner, kanske var det en stor val eller kanske är det bara rena konspirationsteorier. Jag säger som amerikanen (CIA?) i följande trailer för den nya Wallanderfilmen, Den orolige mannen:

 

“In my world, everything that counts is proof. If you don´t have proof – you have nothing.”

 

Vänligen, Anders Jallai

 

 

 

Extramaterial: I somras var det en marinofficerare som hörda av sig till mig. Han hade varit med på flera ubåtsjakter under 1980-talet och vi träffades i ett soligt Grisslehamn en dag i juli. Marinofficeraren hade läst mina tre böcker och kände igen mycket av det jag skrivit. Han berättade att under ubåtsjakten förekom det främst två typer av ubåtar. Dessa två modeller fick ubåtsjakt-befälen information om. Den ena, större var ca 30 meter lång med ett traditionellt torn som liknade svenska Sjöhästen och Sjöhunden ubåtarna. Den mindre ubåten var 8-9 meter och var äggformad med en liten lucka på toppen. Den kallades för “Valryggen”. Båda ubåtarnas data byggde på de vittnesuppgifter som kommit in till Marinen genom åren. Det är förmodligen också dessa två typer som utrikesminister Carl Bildt hänvisar till i sitt kända anförande på Krigsvetenskapsakademien 1991. Med den skillnaden att ubåtarna förmodligen var italienska istället för som Bildt påstod, sovjetiska.

 

OBS TILLÄGG: Jag har idag 2013-01-11 kompletterat med ytterligare en bild som jag fick av Tunander i går kväll på 3GST9 i undervattensläge. Jag skickade i morse bilden till både Stenbäck och Hellberg och svaret jag fick av Hellberg var: “Det är förmodligen den”, och av Stenbäck: “Det måste vara den.” Båda sa sig vara mer säkra nu efter att de fått se den nya bilden på ubåten i undervattensläge.  AJ

 

3GST9 i undervattensläge

 

OBS! Känner du igen någon av dessa farkoster på svenskt vatten – hör av dig till mig via tips/kontakt fliken längst uppe till höger. AJ

 

3GST9 “Valryggen” interiört

 

 

Se Uppdrag Granskning 2007-09-03 om Natoubåtar i Hårsfjärden:

 

Läs TT artikeln om händelsen vid Marviken 1986: Rutger Stenbäck TT telegram

Läs om Marvikens kärnkraftverk som var tänkt att bl a kunna tillverka plutonium till svenska kärnvapen men stoppades bl a på grund av hårda säkerhetskrav från USA. Kärnkraftverket togs i bruk 1968 men stängdes redan 1970. http://sv.wikipedia.org/wiki/Marviken

PDF om Marvikenhttp://www.wikdahl.se/res/CarlErik/marvikeninucleus12007.pdf

NSD om ubåtsvittne från Törefjärden 1987: http://www.nsd.se/nyheter/kalix/artikel.aspx?ArticleId=6125647

Palme stoppade Nato – Nato stoppade Palme

Brittisk Porpoise klass ubåt 1982 med plats för två miniubåtar DSRV

 

I min bok LANDSFÖRRÄDAREN lanserar jag teorin om att Säkerhetsstaten låg bakom mordet på Olof Palme. Med Säkerhetsstaten menar jag underrättelse- och säkerhetsorganisationerna i landet. Det kan vara FRA, MUST, SÄPO och deras mycket hemliga enheter som varit operativa men de har inte agerat självständigt i den här frågan utan ordern måste ha kommit från annat håll. En fråga som handlade om att Säkerhetsstaten skulle träda in och så att säga fininställa demokratin i landet med ett mord i Rikets intresse.

Atomubåtar besökte den inre svenska skärgården regelbundet under 1980-talet. Det sägs från Nato håll att det gjordes för att öva inför ett krigsläge, testa det svenska försvaret eller kanske leta efter uppehållsplatser i krigstid. Det har inte bara USA:s Försvarsminister 1981-87 Caspar Weinberger vittnat om (SVT2, 7/3-2000), utan även Brittiska Sir John Walker på brittiska militära underrättelse-tjänsten (Associated press, 7/3-2000) och Sir Keith Speed, Brittisk Marinminister (SVT2, 11/4-2000). Olof Palme ville stoppa Natos kärnvapenubåtar från att använda Muskö-basen utanför Stockholm, och Karskrona-basen. Han ville ha ett kärnvapenfritt Skandinavien. Förmodligen var det den avgörande orsaken till att Skuggregeringen eller Deep State som det kallas inom den statsvetenskapliga forskningen, bestämde sig för att neutralisera Palme på det ena eller andra sättet. Om Palme fått bestämma, talar mycket för att Natos norra flank fallit ihop i och med Palmes Moskvabesök 1986. Sannolikt bra för Sverige, Norge och Danmark vid den tidpunkten men en ren katastrof för övriga Natoländer som ex Storbritannien. Palme ville undvika att Skandinavien drogs in i en kommande kärnvapenkonflikt, vilket sannolikt hade varit fallet med det svenska hemliga Natosamarbetet. Det har idag bekräftats av gamla Sovjetiska ledare. Svenska hamnar och flygplatser hade blivit ett Sovjetiskt atombombsmål om ett krig med Nato brutit ut (general Cheremnikh 1994). Det var nämligen helt avgörande för de kärnvapenbestyckade Natoubåtarna att få tillgång till Östersjön och den svenska skärgården för skyl och skydd. Sovjet hade nämligen flyttat sina kärnvapen till små enheter i de Baltiska skogarna och kunde på så sätt nå sina mål före Natos robotar, från sina ubåtar i Atlanten. Sovjet skulle med Palmes förslag om en kärnvapenfri zon i Norden få en förstaslags-kapacitet. Läs mer om det här i mina böcker LANDSFÖRRÄDAREN och NATOAGENTEN.

I efterordet till LANDSFÖRRÄDAREN (pocketversionen) finns uppgifter som journalisten Allan Francovich fick fram om Palmemordet. Han hade en källa inom CIA som arbetat i en hemlig Nato-organisation med namnet ACC/SOPS (Special OPS) som iscensatte så kallade BLACK OPS (dolda operationer) och PSYOPS (psykologiska operationer). Källan inom CIA lämnade över dokument från möten med svenska representanter, bl a amiral Carl-Fredrik Algernon som enligt uppgifter jag har, arbetade på SSI/inrikes under Högkvarterets OP2, operationsavdelning 2, det som idag är Säkerhetstjänsten inom MUST. Algernon deltog i mötet som förmodligen hölls på ACC/SOPS Oslokontor, på uppdrag av ÖB Lennart Ljung sägs det i dokumenten. Läs efterordet här: http://landsförrädaren.se/epilog-till-landsforradaren/ 

Eller hela dokumentet här: ITAC 1

 

Det här dokumentet kom Dagens Nyheter till del 1992 men de valde att inte tro på innehållet vilket jag förstår då det kan vara förfalskat. Mycket tyder däremot på att vissa delar av innehållet kan vara äkta. DN skrev att dokumentet ingick i en desinformationskampanj. Frågan är vem det egentligen var som desinformerade? Dokumenten kom i alla fall inte svenska folket till del 1992 utan har legat hos den gamle DN reportern Olle Alsén i alla år. Min egen teori är att uppgifterna är det som CIA källan själv samlat ihop och sedan sammanställt i form av delvis förfalskade dokument, kanske på uppdrag av KGB eller någon annan organisation. Ungefär så som Ulf Lingärde gjorde med sina uppgifter om mordet vars innehåll är tämligen lika med DN:s källa. Därför ska man vara försiktig med att sprida namn som förekommer både i Lingärdes och DN:s ACC/SOPS dokument, då de kan vara rena gissningar. Jag drar här likheter med vissa polismän som ofta pekas ut på ren hörsägen eller spekulation.

Om vi väljer att tror på de stora dragen i de här teorierna och dokumentens huvudsakliga innehåll, vad betyder det då för Palmemordet? Jo, följande med reservation för att innehållet kan vara falskt: att Nato och de västliga säkerhetstjänsterna gav order om att Olof Palme måste avlägsnas, och det före Moskvabesöket som skulle ske i april 1986. Det var då som det hemliga avtalet om Skandinavien som en kärnvapenfredad zon skulle skrivas på av Olof Palme och Sovjets ledare Gorbatjov. Om inte svenskarna själva tog hand om SPM (Swedish Prime Minister), skulle Nato med sina organ ta hand om det. Det handlade alltså mer eller mindre om en order till den hemliga Nato-medlemen Sverige och det blev “det andra Sverige” som fick ta hand om det, det s k Deep State. Många försök hade gjorts för att få bort Olof Palme på s k icke fysisk väg men tiden började rinna iväg. Snart var det bara en månad kvar till den fruktade Moskvaresan. Vi kan självklart aldrig med säkerhet veta om Olof Palme skulle skriva på ett avtal och stänga ute Nato från Skandinavien men det var i alla fall vad säkerhetstjänsterna trodde, enligt dokumentet och enligt flera av mina centrala källor fanns det en mötesagenda som innehöll den punkten. Det var det som skulle skaka Sverige i dess grundvalar, som Hans Holmér sa vid ett svagt ögonblick. Hans Holmér nämns även han av Francovich. Han ska ha ingått i en parallell-organisation till organisationen som fått uppdraget att eliminera Palme, nämligen Stay Behind grupperingen AGAG. Aktionsgruppen Arla Gryning. En grupp som förmodligen aktiverades på 1970-talet och hade som huvuduppgift att stoppa kommunismens utbredning i Sverige. De skulle stoppa en svensk s k finlandisering, ett närmande till Moskva och gruppen styrdes av den svenska Säkerhetsstaten, Seurity State, bestående av individer från militärkomplexet med underrättelse- och säkerhetsorganisationerna, näringslivet och betrodda, utvalda individer inom myndigheter. Personer jag möter i den här dolda staten, Deep State, kallar sig ofta för svenska patrioter, vad det nu är…

 

Tage Erlander på hemligt besök hos USA president Truman 1952

 

Kan låta som hieroglyfer idag men inte då på 1980-talet efter U-137 grundstötning 1981 och ständiga ubåtskränkningar i våra inre skärgårdar. Det troliga är att AGAG och Nato även var med och bidrog till en hel del av dessa kränkningar, speciellt de mest djärva, långt inne i exempelvis Hårsfjärden och Musköbasen 1982. Jag kan bli så trött på att en hel generation förts bakom ljuset av dessa välregisserade BLACKOPS/PSYOPS. Men ärligt talat: är inte vi svenskar bra lättlurade? Har svårt att tänka mig att det här fungerat i ett annat västland. Det ska vara Norge i så fall. Vi har en lång tradition av mörkläggningar i Sverige som började på allvar redan efter första världskriget då hela etablissemanget var Tysk-orienterade. Inte minst Säpo och vår militära underrättelsetjänst. Det handlade inte “bara” om några transiteringar av tyska soldater till Norska fronten under andra världskriget, utan mycket mer. Bl a ett mycket tätt samarbete på underrättelsenivå. Järnmalmen till Hitler var det som syntes. Det andra föregick i största hemlighet. Jag tänkte citera en ledande forskare på området, professor Ola Tunander på Peace and Research Institute Oslo som skriver i en alldeles nyligen publicerad bok: The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt and the National Security Complex (Eric Wilson red., Ashgate 2012)

 

“Det här kapitlet kommer att handla om Sverige. Det kommer att visa att en stat, som ofta anses vara en högst respektabel demokrati, också har en dold, parallell säkerhetsstat, som med Morgenthaus ord kan lägga in sitt veto mot beslut som tas av den vanliga demokratiska staten. Denna dolda stat – Deep State – definierar när ett undantagstillstånd ska uppstå och Säkerhetsstaten – Security State – ska träda in.” (Den tysk-judiske statsvetaren Hans Morgenthau, som framförallt verkade i USA, har av många beskrivits som den moderna statsvetenskapens fader).

“Security state” är en parallell maktstruktur som kan hänvisa till frågan om liv och död, där det fria valet inte längre existerar, d.v.s. det demokratiska valet har ersatts av undantagsprincipens “nödvändighet”. Begreppet “Deep State” har sitt ursprung i Turkiet och är i många avseenden överlappande med begreppet “Security State”, men i fallet “Deep State” refererar man också till de kriminella aspekterna av denna stat och dess band till beskyddarmakten USA.

 

Med ovan menas att underrättelsetjänsterna (Security State) och Skuggreringarna (Deep State) styr världen, enkelt uttryckt. Precis som min huvudperson Anton Modin säger i böckerna, gärna under påverkan av en och annan rusdryck… Det är alltså en vetenskaplig teori (Morgenthau) att en Skuggregering med sin säkerhetsstat träder in och så att säga fininställer (finetune) den demokratiska processen i landet när det behövs. Kanske inte alltid med lönnmord men sannolikt smutskastningskampanjer i media, ekonomiska fällor, sexfällor och annan utpressning (jmf Toblerone-affären). Frågan är bara vem som beslutar vad som behöver fininställas?  Olof Palme bröt uppenbarligen mot den dolda statens normer i och med att han drev den ortodoxa neutraliteten och ville stänga ute Natoubåtarna etc. Den folkhems-neutralitet som svenska folket trodde att vi redan drev men som Tage Erlander och säkerhetsstaten redan hade undergrävt i slutet av 1940-talet i och med att det hemliga samarbetet med Nato inleddes. Det är därför DC-3:an och händelserna kring den fortfarande är känsliga och till stora delar hemligstämplade. Du och jag ska nämligen inte få tag i den lilla tråd som nystar upp hela garnbollen, d v s den dolda staten.

Sverige var en delad nation redan efter valet 1932 då Per Albin Hanssons folkhemsmodell vann den demokratiska makten i Sverige. Socialdemokraterna drev en neutral utrikes- och säkerhetspolitik, medan Skuggregeringen (Deep State) bestående av näringslivet och militären, behöll sina nära band till Tyskland. Tyskarna beskrev sig själva som en beskyddarmakt till Sverige ända sedan början av 1920-talet. Det kan förklara hur Sverige som nästan enda nation i Europa inte drogs in i andra världskriget. Vi var redan allierade med Tyskland genom vår skuggregering/säkerhetsstat. Det intressanta är hur enkelt vår svenska dolda stat bytte från Tyskland till USA/Nato efter andra världskriget.

 

Gustaf V delar ut Svärdsordern till Hermann Göring för tapperhet i fält 1939. Prins Gustaf Adolf till vänster (vår nuvarande kungs far)

 

Trevlig helg önskar er egen Deep State reporter, Anders Jallai

 

 

Läs två tidigare inlägg om Sveriges Deep State: http://www.jallai.se/2012/04/sveriges-hemliga-skuggregering/

http://www.jallai.se/2012/05/finns-natoagenter-i-sverige/

Läs gärna den här artikeln av forskarna Mats Deland och Daniele Ganser som rör Stay Behinds kopplingar till Palmemordet: Was the Stay Behind Army involved in the murder of Olof Palme? 

Missa inte denna djuplodande artikel i ämnet av Professor Ola Tunander: Democratic State VS Deep State

Call Girl – Bordellaffären – vad hände i verkligheten?

Från filmen Call Girl

 

I dag (9/11) har filmen Call Girl premiär. Jag har sett emot den här filmen och framförallt den här typen av filmer i Sverige på en stor biograf. Ämnet “bordellhärvan” ligger nära mina egna böcker och är en av det kalla krigets höjdpunkter om jag vågar skriva så. Bordellhärvan handlade nämligen inte “bara” om maktens män som utnyttjade unga kvinnor. Den handlade om mycket mer – exempelvis sexfällor i underrättelsesyfte och spionaffärer. Det var därför som rikspolischefen Carl Persson skrev en promemoria till regeringen om oron för att vår svenska justitieminister Lennart Geijer deltog i den här verksamheten och kanske var ännu fler ministrar inblandade. Tänk er den affären idag! Justitieministern, en hög kommunalpolitiker, en riksbankschef, en hög chef inom rikspolisstyrelsen, SSI/IB anställda, känd reporter på Expressen och flera kända affärsmän, går på samma bordell på Ruddammsvägen nr 6 i Stockholms innerstad. Shit-pomm-fritt!

Att dessutom Olof Palme pekas ut som sexköpare i filmen gör inte saken sämre. Vilken soppa! Eller hur? Källan till det känsliga utpekandet av Palme är bordellmamman Doris Hopps syster och den fjortonåriga flickan, idag kvinnan Eva Bengtsson som påstås ha blivit sex-utnyttjad. Ingen har väl missat att Mårten Palme har hotat med att stämma filmbolaget om det visar sig att hans far utpekas som pedofil i filmen. Han säger till Aftonbladet:  I filmen ”Call girl” anklagas min far Olof Palme för att mot betalning ha haft sex med en minderårig – så kallad pedofili. Det är ett mycket allvarligt brott och skulle rendera ett långt fängelsestraff. Att ha sex med en fjortonårig flicka är i regel inte pedofili enligt mina kontakter inom polisen. Gränsen för pedofili går vid om flickorna är könsmogna. Det vill säga har utvecklade bröst etc. Alltså rör det sig förmodligen om sex med minderårig.

Jag har fått möjligheten att se bordellhärve-materialet hos Säpo och det ger en hyfsat bra bild över vad som hände. Jag kan direkt säga att jag inte funnit några uppgifter om att Olof Palme skulle ha varit inblandad. Däremot finns andra ministrar beskrivna i materialet och många fler celebriteter. Säpo hade spaning på fastigheterna där bordellverksamheten förekom. Det vill säga, det satt två gubbar i en bil utanför och fotograferade alla som gick in och ut eller så satt de i en anslutande lägenhet/fastighet och gjorde sina iakttagelser. Dessutom kan man se på Säpo-materialet att de hade telefonavlyssning på bordellägenheterna. Men det som jag finner intressantast i utredningsmaterialet är horornas egna vittnesmål. De är ganska detaljerade och i flera fall häpnadsväckande. Jag ska ge några exempel längre fram.

 

Den fjortonåriga call-girlen

 

Det är inte alls som många tror och som det skrivits att tjejerna pekar ut folk till höger och vänster och därmed tappar i trovärdighet. De är relativt diskreta, och bara i några fall vill de gå med på att avslöja sina kunder för polisens förhörsledare. En intressant detalj är att “kundernas” namn inte fick förekomma i förundersökningsmaterialet, bara horornas. Detta på order av åklagaren. Det står följande:

 

I förundersökningsprotokollet finns endast upptaget namnen på de prostituerade kvinnorna under det att något kundregister icke förekommer, allt enligt direktiv från Chefsåklagare Stig Ö. (Säpoarkivet, Bordelaffären)

 

Anledningen till att jag för några år sedan intresserade mig för det här var inte själva “skandal-scenerna” utan att affären enligt Säpo rörde rikets säkerhet. Jag hade fått en del detaljer från Säpochefen vid tillfället när det utspelade sig, Olof Frånstedt. Men också researchern Deanne Raucher som researchat Kungaboken och filmen Callgirl men framför allt hennes bok om bordellaffären som heter: Makten, männen, mörkläggningen. En titel som även skulle kunna användas på hela det kalla kriget i Sverige där Palme helt säkert förekom.

I Doris Hopps Call Girl verksamhet, fanns två polska skönheter som misstänktes jobba åt den polska underrättelsetjänsten Z2. Det är själva grunden till Bordellaffären. Dessutom horade sambon till en Överstelöjtnant på det hemliga SSI/IB, samma organisation som bara något år tidigare förekom i den s k IB-affären med Birger Elmér. Jag har god lust att skriva ut namnet på SSI killen och hans sambo, eftersom deras dotter idag är hög chef på Säpo. Men jag behåller den informationen som en liten livförsäkring “for a rainy day”. Men kopplingen visar än en gång hur små och tajta de här nätverken är i Sverige och är än idag. Hemliga tjänster tilldelas “nepotistiskt” och går i arv. Precis som jag också beskriver i mina fiction-böcker. Läs här ett utdrag ur Säpoförhören:

 

Förhör har hållits med flickorna som bekräftade att de år 1974 b l a arbetade för Hopp och då var 14 respektive 15 år gamla. De kom att introduceras av en känd radio och TV röst. Hopp har bekräftat att hon haft flera kunder från utländska ambassader. Tre polska kvinnor är identifierade som M (namn borttaget), S (namn borttaget) och R (namn borttaget) varav två, M och S ingick i Doris Hopps absoluta toppskikt. M har haft intima kontakter med förre polske generalkonsuln Jan Gorzelanczyk 260113 som tjänstgjort i Stockholm 19710715 – X1118, först som sport och kulturattaché och sedan december 1972, som generalkonsul. Har tidigare på 1960-talet tjänstgjort på konsulatet i Sydney. S har haft intima kontakter med polske militär-attachen Miroslaw Wojciechowski, identifierad som underrättelseman inom Z2. S har också haft intima kontakter med en numera pensionerad civilingenjör anställd vid FV/flyg (Bo D) i en synnerligen känslig befattning och som oförbehållsamt erkänt sitt förhållande med M men förnekat att han utsatts för någon form av påtryckningar från den prostituerade kvinnans sida. Ulla Britt har berättat att hon väl känner de flickor som betjänat chefsåklagare Stig Ö (Ö är identisk med förundersökningsledaren i målet mot Hopp) men har genom sjukdom och semester varit förhindrad att b l a uppträda vid huvudförhandlingen i Hopp-målet. (Säpoarkivet, Bordelaffären)

fotnot: jag har tagit bort namnen på kvinnorna eftersom en del av dem fortfarande bor i Sverige.

 

Till sist, åter till frågan som de flesta ställer angående filmen Call Girl: Var Olof Palme kund på bordellen? Som jag skrev tidigare så har jag inte funnit något i Säpo-arkivet som styrker det. Men jag vet inte vad som är bortplockat. Vissa känsliga saker rensas ur även det hemliga Säpoarkivet. Dessutom kan det ha blivit ett missförstånd. Palme förekommer inte i materialet som rör bevakningen mot Doris Hopps lokaler men kan ändå ha köpt sexuella tjänster utanför bordellens verksamhet. Vad jag vet så har Eva Bengtsson inte preciserat det. Då finns följaktligen inget material i Bordellaffär-akten eller förundersökningen mot Doris Hopp. Men låt mig ställa en liten mot-fråga utan att lägga några värderingar i just Palmefallet, och speciellt till er som kritiserat mig för att jag skrev att Wikileaksgrundaren Julian Assange kan ha blivit utsatt för en sexfälla iscensatt av vår egen eller annans underrättelsetjänst. Två kvinnor har öppet pekat ut Palme som sexköpare. Julian Assange har som vi vet pekats ut av två anonyma kvinnor. Vad gör Julian Assanges utpekare så mycket trovärdigare än kvinnorna som pekar ut Olof Palme? Kanske rör det sig bara om politisk åskådning, ELLER?

 

vittnet Eva Bengtsson

 

Er tjänare i mörkret, ANDERS JALLAI

 

Läs artikel i Aftonbladet om Mårten Palme: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article15575590.ab

Läs artikel i Expressen om Call Girl: http://www.expressen.se/nyheter/dokument/unga-flickor-blev-sexutnyttjade-av-eliten-i-samhallet/

Läs ett tidigare inlägg om en Bordellhärva i Storbritannien ungefär samtidigt: http://www.jallai.se/2010/09/underrattelsetjansten-overgar-vart-forstand/

 

Oj, höll på att glömma! Extramatrialet från Säpo:s förhör:

S (namn borttaget) bekräftade sina tidigare lämnade uppgifter, lämnade i förhör 76.05.12. Hon har av ekonomiska skäl varit inblandad i Doris Hops bordellverksamhet från oktober 1975 till januari 1976. Anledningen var att hon behövde pengar till Magnus F (SSI/IB agents namn borttaget) döttrars skolgång på Sigtuna Humanistiska läroverk. Hon bekräftar att hon vid ett tillfälle blivit inbjuden som värdinna till arrangemang, arrangerats av Doris Hopp. Tillsammans 4-5 prostituerade vid ett party med ett flertal ministrar – hade hon intimt umgänge med dåvarande justitieministern. Hon vägrar namnge de övriga männen frånsett Krister W om vilken hon talade förklenande som människa. I övrigt ville hon icke kommentera varken platsen, tidpunkten eller annat kring arrangemangen. Inom Doris Hopps stall fanns det bland de prostituerade absolut diskretion och bland de speciellt uttagna fanns en hederskodex som utgjorde en försäkran om absolut tystnad inför utomstående. Hon tillägger att hon ”skulle kunna fälla regeringen om hon ville”. (Säpoarkivet, Bordellaffären)

 

 

Xtramaterial Special Edition: Dokumentet nedan presenteras för första gången i Sverige (vad jag vet). Det är från Säkerhetspolisens akt om Bordellaffären och föreställer det PM som Rikspolischef Carl Persson skickade till Regeringen. Det har förekommit tidigare i media men då varit censurerat på punkterna 1, 4 och 6. (klicka på bilden för att förstora)

 

Rikspolischef Carl Persson PM

 

Se den här videon om Bordellhärvan med bl a GW Perssons kommentarer:

YouTube Preview Image

Var Hans Holmér psykopat?

Förbannelsen

 

Den frågan ställs i en en ny bok om Hans Holmér, Anna-Marie Åshedens: Förbannelsen. Författaren skriver:

 

“En strålande vacker sommardag 2010 fick jag under en båtutflykt en fråga från en god vän som är åklagare: Stämmer det att Holmér var psykopat?”

 

Åsheden skriver att hon svarade att Holmér naturligtvis inte var någon psykopat. Lite längre fram i boken skriver hon att konspirationsteorierna frodas i åklagarkretsar om att Holmér var psykopat. Jag konstaterar att det märks att Åsheden varit från hetluften ett tag. Hennes retorik är både gammalmodig och genomskinlig för det är inte speciellt svårt att se vad det är hon vill berätta för oss: nämligen att Holmér gjorde så gott han kunde och han blev orättvist uthängd som ensam syndabock för att Olof Palmes mördare inte kunde gripas. Jag får till och med intrycket att hon vill väcka liv i det gamla PKK spåret. Hon tycker i sina kommentarer att det visst fanns fog för Holmérs misstankar mot PKK och det kanske mest uppseendeväckande är att hon tycker att Holmérs (olagliga) metoder var försvarbara i den viktiga mordutredningen. Problemet med hennes bok, är att den istället för att rentvå Holmér, visar på hur fel ute Holmér verkligen var. Den ger också lysande exempel på hur en narcissistisk ledartyp med psykopatiska drag leder sina trupper mot undergången, förmodligen medvetet ska jag försöka visa.

Låt oss en gång för all – reda ut PKK spåret först. PKK eller Kurdspåret som det ibland kallades gick ut på att kurderna genom en konspiration mördat Olof Palme. Chefen för Säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth nämnde Bröllopssamtalet mindre än två veckor före mordet då han ringde till sin vän (!) Ebbe Carlsson och bad honom köpa en spionbok i Paris och under samtalet droppade informationen om att ett “bröllop” skulle ske i Stockholm iscensatt av den kurdiska motståndsgruppen PKK. Det samtalet är kanske det mest mystiska i det här spåret. Hjälmroths position var inte operativ utan en ren administrativ tjänst. Samma tjänst som Holmér hade före honom. Varför berättar Säpo:s högste administrativa chef för en förläggare på Bonniers att man avlyssnat PKK och inhämtat information om ett förestående mord? Kanske det mest operativt hemliga man höll på med på Säpo. Det är märkligt i sig men det allra märkligaste är att själva bröllopssamtalet inte alls på något säkert sätt bekräftar att ett mord ska begås i Stockholm än mindre på statsministern. Det är ett antagande som Säpo gör och senare Holmér, men av det avlyssnade samtalet framgår inga som helst detaljer. Även om vi antar att det är ett mord man pratar om på Stockholms gator så finns det inget som säger att det ska ske mot Olof Palme. PKK hade tusentals fiender och betydligt större fiender än Palme, exempelvis den turkiska säkerhetspolisen och CIA. Jag vet också genom en källa i svenska f d PKK att PKK var rejält infiltrerad av KGB vid den här tiden (1986). Vilket  även bekräftats av en KGB källa jag har. Det visste förstås också Säpo, exempelvis P-G Näss. Därför kan vi med säkerhet dra slutsatsen att Holmér visste det, eftersom han var inblandad i buggningen av PKK. Det leder till slutsatsen: varför skulle PKK mörda Olof Palme av alla människor i världen? Palme ansågs och anses än idag ha varit den mest Sovjetvänliga ledaren i väst. PKK styrdes delvis från Moskva. Que – it makes no sense, eller hur? Men det som allra mest skjuter hål på Holmérs bröllopssamtals-teori är att det här samtalet avlyssnades endast två veckor före mordet. Mer om det senare. Det avlyssnade samtalet löd:

 

“Under det här året ska ni under alla förhållanden hålla bröllop”. säger Remzi.

“Bröllop?”, säger Ismet.

“En släkting ska ju hålla bröllop.”

“Ska bli, ska bli. Naturligtvis får inte han lämnas över. Det får naturligtvis inte bli bröllop utan oss.”

“Det vill säga om han finns på plats så kan de naturligtvis göra det, eller hur?” säger Remzi.

“Herregud, vi kan ställa till med bröllop på gatan.”

“Hm.”

“Det här bröllopet, ska vi ställa till med det?”

“Naturligtvis, naturligtvis.”

“Det här bröllopet för inte bli kvar. Vi ska ställa till vad som än händer.”

“Naturligtvis, naturligtvis”, säger Remzi.

 

Det här är hela det berömda bröllopssamtalet. Fantastiskt, eller hur? Holmérs djupa analys av det här bandet var enligt Åsheden följande. Jag citerar hennes bok:

 

På Säpo tror man sig veta att detta betyder att PKK planerar ett mord på öppen gata. Detta betyder att Säpo haft föraningar om mordet på Olof Palme några veckor innan det skedde. Det är mycket allvarligt, säger Holmér.

 

Det här låter lite kommissarie Clouseau. På vilka grunder drar Holmér slutsatsen att det rör sig om ett mord på Olof Palme? Åklagare Claes Zeime som var förundersökningsledare i Palmeutredningen säger följande om Bröllopssamtalet: “Jag har läst det många gånger, många gånger. Jag tror inte att det med säkerhet går att säga vad de snackar om.”

Om vi gör antagandet att det för det första, är ett mord man pratar om. Då kan mordet vara på vilken PKK fiende som helst! PKK hade redan skjutit två avhoppare i Sverige och det mest sannolika skulle i så fall vara att anta att det var ytterligare en avhoppare. Men inte nog med det: Det här samtalet kom bara två veckor före mordet på Palme och det sades “att under det här året (1986) ska det hållas bröllop.” Att från det man droppat idén i telefonsamtalet ovan, till att planera, organisera, förbereda, anskaffa mördare, anlita bevakare och fixa med flykvägar etc inom fjorton dagar är en omöjlighet. Alltså var det inte Palme man pratade om utan ev någon annan man skulle mörda under 1986. Om jag gör en sannolikhetskalkyl på det här mellan tumme och pekfinger, får vi följande utfall:

 

1. Sannolikhet för att samtalet handlade om ett mord – 50% (max)

2. Sannolikhet för att mordet var i Sverige – 50% (vi är nere i 50% av 50% = 25%)

3. Sannolikhet att det var planerat till den 28 feb 1986 – 1/321 del (321 dagar kvar på året från 13/2) = 0,31%

Summa: 25% av 0,31% = 0,0775% Alltså under en promille! (ingen fullständig analys, men ändå)

 

På grundval av det här samtalet är Hans Holmér till 95% säker (Förbannelsen). Man baxnar! Vi talar om 0,0775% risk och Holmér om 95%! Vår procentsats ska egentligen vara betydligt lägre än 0,0775% eftersom det förmodligen är omöjligt att planera ett statsministermord på mindre än två veckor och komma undan med det. Det enda konkreta spår som pekar mot att PKK mördade Palme är det här telefonsamtalet som jag kan läsa ut av Åshedens bok. Om vi inte räknar in följande som hon skriver på sid 175:

 

När de (Palmespanarna) ser att gardinerna dras för i fönstret till den aktuella lägenheten, skärps sinnena. Efter en stund syns fotoblixtar brinna av bakom gardinerna. Spanarna vet att det inte behöver röra sig om en oskyldig fotografering. Det kan också vara så att PKK-gänget prövar en tändning krut med en fotoblixt. Det kallas för att initiera krut. Ytterligare en indikation på att de kan ha något jävelskap på gång, enligt Åsheden.

 

Jag är ledsen Ann-Marie Åsheden: men du är iproppad “a bunch of shit”, av Hans Holmér. För jag kan inte i min vildaste fantasi tro att vår Länspolismästare och hela Palmeutredningen inklusive delar av Säpo:s terroristrotel är så bakom flötet som det beskrivs i din bok.

Åklagaren Solveig Riberdahl säger i Förbannelsen att “Palmeutredningen är det märkligaste jag varit med om.” Som avslutning på PKK spåret vill jag tillägga att jag pratat en del om just PKK spåret med dåvarande operative chefen på Säpo, Per-Göran Näss och han säger att han aldrig för ett ögonblick trott på PKK spåret. Han säger till och med att det är ett planterat spår, och det redan dagarna efter mordet. Smaka på den! Holmér och hans spanare, bl a Hans Wranghult har alltså enligt Näss antingen medvetet eller omedvetet låtit ett extremt tunt skenspår bli till HUVUDSPÅR i Palmeutredningen. Och då ska ni veta att Christer Pettersson-spåret är minst lika tunt.

 

 

Låt oss gripa an boken Förbannelsen med det här avklarat: I boken framkommer att i stort sett alla Holmérs vänner, t o m Ebbe Carlsson, vände honom ryggen efter PKK haveriet. Hans tidigare kollegor, hans närmaste familj som storebror och syster, och även Hans Wranghult. Förre Länspolismästare Wranghult var Holmérs närmaste man i Palmegruppen och han tror inte längre på Holmérs teorier. En märklig och felaktig slutsats som Åsheden gör i sin bok är det generaliserande omdömet att de flesta poliser, anser mordet polisiärt uppklarat. Ett uttalande som inte stämmer längre men kanske gjorde då Åsheden arbetade på DN på 1980-talet. De flesta poliser jag talat med tror inte att det är Christer Pettersson längre. Inte ens Ingemar Krusell är säker. En rejäl miss av Åsheden. Den förste åklagaren i Palmeutredningen, K-G Svensson tror exempelvis att “det var en lejd mördare”.

Se Ingemar Krusell på SVT: http://youtu.be/7VhUAwi1nxA

 

Tillbaka till frågan om Hans Holmér var psykopat? Palmeåklagare K-G Svenssons omdöme om Holmér beskrivs så här i Åshedens bok:

 

K-G Svensson, den förre åklagaren. 83 år gammal betraktar fortfarande Holmér som mytoman och diktator, och än värre saker.

 

Men är det så enkelt? Att Holmér var en inkompetent galning som bland andra Jan Guillou beskrivit honom som. Jag har nog en helt annan teori. Visst, jag har talat med Holmérs tidigare arbetskamrater och tydligt fått beskrivet att han var: maktfullkomlig, manipulativ, lättretad, lättkränkt och hade svårt med djupare relationer. Det är uppenbarligen psykopatiska drag, men var ska vi dra gränsen mellan psykopat och normal. Holmér hade trots allt en gedigen track-record med mängder av lyckade mörkläggningsoperationer i bagaget. Dessutom var han en av Palmes betrodda till en början. Palme gav honom jobbet som Säpochef 1970. Så här säger förre operative Säpochefen Olof Frånstedt angående Holmérs sätt att driva Palmeutredningen:

 

Holmér visste inte vad han höll på med – eller så var det precis det han gjorde.

 

Det senare är min teori efter många års studier av Palmemordet: Holmér visste precis vad han gjorde! Hans uppdrag när det visade sig att mördaren inte fick/kunde gripas med hänsyn till rikets säkerhet, var att mörklägga hela saken. Precis samma arbetsuppgifter som han fått av regeringen vid sjukhusaffären i Göteborg och Bordellaffären på 70-talet. Båda gångerna tillsammans med Ebbe Carlsson.

 

“När socialdemokraternas partistyrelse på måndagkvällen den 3 mars 1986 – tre dagar efter mordet på statsminister Olof Palme – utsåg den dåvarande vice statsministern Ingvar Carlsson till partiordförande väntade två personer i hallen utanför kongressalen i Folkets hus i Stockholm. Den ene var länspolismästare Hans Holmér, den andre var bokförläggaren (Bonniers) Ebbe Carlsson. De var sedan länge nära vänner och båda kände sedan åratal tillbaka den nye statsministern. Det egendomliga var att de tillsammans skulle informera Ingvar Carlsson om läget i mordspaningarna.”

 

Så skrev utrikeskorrespondenten och DN medarbetaren Anders Isaksson på sidan 17 i sin bok “Ebbe, Mannen som blev en affär.” Vad ville bokförläggare Ebbe Carlsson och Palmeutredaren Hans Holmér diskutera med den blivande statsministern? Ja gissa det den som kan. Säkerligen något rörande Palmemordet men varför var Ebbe Carlsson med? Min gissning är att de berättade för Ingvar Carlsson att mordet tyvärr inte gick att utreda på grund av hänsyn till rikets säkerhet. Därför blev det som det blev – det första utredningsåret.

 

Förre riksåklagaren Magnus Sjöberg tänker ofta på Palmeutredningen. Borde han ha gått till regeringen och slagit näven i bordet? Det som skaver mest inuti Sjöberg är några frågor: Varför lyssnade justitieminister Wickbom och Harald Fälth så mycket på Holmér? Varför hade de så svårt att flytta på honom efter det misslyckade tillslaget (PKK)? Varför trodde de så mycket på kurdspåret? (Åsheden, Förbannelsen sid 269)

 

 

Det är frågor som vi måste försöka besvara idag om vi vill komma vidare med Palmemordet: Varför drev Holmér Palmeutredningen på det sätt han gjorde? Varför hade han fyra livvakter under utredningen? Var han verkligen bara en förvirrad psykopat? Eller var det istället så att de fyra livvakterna var ett tecken på att han anade en vedergällning från KGB? Och var hans egentliga uppgift i Palmeutredningen att skydda Nationens- och kanske den återstående familjen Palmes säkerhet?

 

Vänligen, Anders Jallai

 

Läs gärna ett tidigare inlägg om Hans Holmér: http://www.jallai.se/2011/12/vad-gjorde-hans-holmer-kvallen-da-palme-mordades/

 

I veckan avslöjade Expressen att Göran Lambertz (Justitieråd Högsta domstolen) och Inga-Britt Ahlenius ( f d Riksrevisionsverket och FN) kontaktat Palmeutredningen med anledning av bl a min bok Landsförrädaren. Expressen skriver:

Men granskningskommissionens rapport kom redan 1999. Vad är det som har fått dig att agera just nu?

 – Jag har läst en del böcker, dels granskningskommissionens rapport, men också Gunnar Wall, bröderna Poutiainen och Anders Jallai och reagerat. Jag vill inte gå in på detaljer, men de är fler personer än jag som anser att det finns saker som polisen bör göra.

Göran Lambertz refererar således till böckerna “Mordgåtan Olof Palme”, “Inuti labyrinten” och spänningsromanen “Landsförrädaren”. Hur kommer det sig att Inga-Britt Ahlenius och du gör gemensam sak?

 – Hon är också kritisk mot att granskningskommissionens kritik och slutsatser inte tagits på tillräckligt stort allvar.

http://www.expressen.se/nyheter/lambertz-engagerar-sig-i-palmemordet/

 

Läs Landsförrädaren som handlar om Palmemordet.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

Erlander och Palme

 

I dagarna publicerades två artiklar i Riksmedia som blir rena straffsparkar för det jag tänker skriva om. SvD och Expressen skriver om Tage Erlanders tidigare hemliga dagböcker som i dagarna ges ut i bokform och rör åren 1963-64. SvD berättar att Tage Erlander hade stora betänkligheter om den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åströms läggning som homosexuell, samt att Åström pekats ut som spion av det sovjetiska avhoppar-paret Petrov. Erlander beslutar att Åström ska placeras som FN ambassadör istället för på den känsliga posten som Kabinettssekreterare på UD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/astrom-i-spionfall_7601698.svd. Erlander skriver:

 

”Vid en sådan vägning kommer man nog till att han i FN gör oss de största tjänsterna samtidigt som vi tar de minsta riskerna”

 

FN tjänsten är uppenbarligen en sidosteppning av Åström vilket även Säpochefen Olof Frånstedt berättat för mig tidigare. Det här är visserligen inget nytt för varken dig eller mig då vi kommer ihåg min sommarspecial i år “Sverker Åströms hemlighet” som rörde Sverker Åström och paret Petrovs utpekande av den svenske spionen “Getingen”i Säpoarkivet. Läs artikeln här: http://www.jallai.se/2012/07/sverker-astroms-hemlighet/ 

Det intressant kommer istället nu: I Expressen Kultur nyligen skriver en svensk kulturpersonlighet om samma dagböcker som SvD refererar till och vinklingen som görs är smått sensationell. Skribenten, som är den kände författaren Per Olov Enquist, skriver allt möjligt om dagboken och först i slutet av artikeln/recensionen kommer han fram till det som är själva scoopet i dagboken för åren 1963-64. Han skriver så här om det för statsminister Erlander så bekymmersamma fallet Getingen http://www.expressen.se/kultur/bocker/tage-erlander-dagbocker-1963-64/:

 

Chrusjtjov kommer på besök, man tar upp Raoul Wallenberg, naturligtvis. Men: hur med honom hantera Wennerströmfallet? Och är verkligen den främste och briljantaste diplomaten Åström pålitlig, och vem träffar han, och är han homosexuell? Nya regeringssammanträden om Åströms sexprofil. Till slut blir säkerhetspolisen säker, och ett dystert lugn sprider sig i regeringen. Ja, han är homosexuell. Ja, han är pålitlig. Nej, inte så pålitlig att han kan bli kabinettsekreterare. Inte än. Det blir han först 1972. Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser “So what!” Och då kan man förlåta honom hans permanenta moraliska upprördhet över de dansande damernas nätstrumpor på Folkan. (kabinettssekreterare felstavat)

 

Jag har länge mött mörkläggningar i svensk media om de här spionaffärerna men P O Enquists tar nog priset. Han inte bara mörklägger och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt. I gammal god kalla kriget-anda. I hans tolkning heter det:

“Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser “So what!”

Det är en helt felaktig tolkning men säkert medveten av Enquist. P O Enquist har nämligen sedan lång tid tillbaka haft ett gott samarbete med KGB. Jag ska berätta om det nu.

Men först till Lettland och Skangal för en bakgrund: Olof Palme föddes 1927 i Stockholm och växte upp på Östermalmsgatan i en överklassfamilj med lite brokig bakgrund. Olofs mamma Elisabeth hette von Knieriem innan hon gifte sig med Gunnar Palme, Olofs far. Mamman kom från en baltisk adelssläkt med tyskt ursprung och hon föddes 1890 på godset Peterhof i det gamla hertigdömet Kurland i det dåvarande Ryssland. Gården brändes ned till grunden under första världskriget och familjen hamnade så småningom på gården Skangal utanför Riga i Lettland. Under Olof Palmes barndom reste familjen ofta över Östersjön med båt och tillbringade somrarna där. Olof Palmes farmor, Hanna kom från den finska adelsläkten von Born och var gift med Sven Palme, således Olof Palmes farfar. Sven Palme var verkställande direktör i försäkringsbolaget Thule (nuvarande Skandia) och han efterträddes senare av Olof Palmes far Gunnar 1932. Olof Palme hade alltså invandrarbakgrund på både mammans sida, Lettisk och pappans sida vars mor var finska. Olof Palmes mor Elisabeth med sin tyskbaltiska härstamning var politiskt aktiv, ordförande i högerns kvinnoklubb på Östermalm och medlem i Tyska damklubben, Der Deutsche Frauenbund, av många kallad en nazistisk propagandaklubb i Sverige. De sydde bland annat kläder och skickade paket till tyska soldater vid fronten under andra världskriget.[1]

Olof Palme tillbringade sina barndomssomrar på Skangal i Lettland tillsammans med sin mors släkt.[2] Ungefär samtidigt i Riga växer en annan man upp som ska få betydelse för Olof Palme, nämligen Nikolaj Nejland. Han föds den 23 december 1930 i Riga. Sommaren 1938 då Olof Palme skriver brev hem om sina utfärder i Skangal är Nikolaj Nejland, 8 år. Nejlands familj härstammar från Ryssland och trots att Nikolaj var född och uppväxt i Lettland vägrade han under hela sitt liv att tala Lettiska utan valde istället ryskan.[3] Nikolaj Nejland hade efter andra världskriget liksom andra balter lärt sig anpassning och överlevnad och började 1947 studera juridik, 17 år gammal. Under efterkrigsåren i Lettland deporterades 200 000 människor, landsförrädare gentemot den sovjetiska garnisonen, Lettland. Den sovjetiska säkerhetstjänsten kämpade mot alla tänkbara förrädare ända tills de förintat all motståndskraft på den utbildade, borgerliga och patriotiska befolkningen. Man hade genomfört en mental etnisk rensning och Baltikum var åter under kontroll efter en kort period (ca 23 år) i oberoende.[4] Nejland blev snart medlem av Lettlands kommunistiska parti och sedan åklagare i Riga och dömde ut långa fängelsestraff, i vissa fall dödsstraff för sturska lettiska bönder som vägrade finna sig i de nya lettiska lagarna, dikterade av Lavrentij Beria i Moskva.[5] Nejland började studera landet Sverige och svenska språket vid universitetet i Riga 1953. Det var intensiva språkstudier med svenskfödda lärare. I KGB:s språklaboratorier fick han lyssna till den svenska radions nyhetsprogram, läsa svenska tidningar, böcker och studera Sveriges historia, ekonomi, politik och kultur.[6] 1961 är Nikolaj Nejland färdigutbildad och befordras till underrättelseofficer och utbildas under två år vid KGB-akademin i Moskva. Nikolaj har framtiden för sig. Han är redan vid den här tid öronmärkt för KGB:s första direktorat, Innostrannoje Upravlenije, den internationella avdelningen som bedriver spionage utomlands. Där tillhör han den tredje sektionen som omfattar, Skandinavien, England, Australien och Nya Zeeland. Hans uppdrag var att påverka Sveriges ledning och andra opinionsbildare. Som kuriosa skiljde han sig 1963 från sin dåvarande fru som anmälde honom för misshandel. Han ställdes inför partirättegång men frikändes och när han var klar med sin KGB utbildning gifte han om sig med en ung lettisk blondin, tjugo år gammal som lämpligt nog talade perfekt svenska! Förmodligen ett skenäktenskap, arrangerat av KGB.[7] Nejland placerades våren 1963 på en täckbefattning på den lettiska radions sändningar på svenska. Han deltog mellan 1964 och 1968 i en operation mot Sverige som gick ut på att dels tvätta bort såren efter den svenska baltutlämningen 1945, dels peka ut balterna som stred på den tyska sidan som krigsförbrytare och nazister, en viktig strategi från den sovjetiska ledningens sida.[8]

 

Olof Palme och Fidel Castro

 

Imants Lesinskis, avhoppad lettisk KGB agent men med täckbefattning som journalist och författare berättade att han ålades av KGB att skriva sovjetvänliga artiklar och böcker under pseudonym. Bland annat under pseudonymen R Ievkalnis och han belönades 1975 med Lettlands stora journalistpris. Lesinskis har berättat hur de letter som lyckades överleva åren i Stalins läger under 1960-talet hänsynslöst utnyttjades i propagandasyfte. Han sökte upp och intervjuade många av dem som överlevt och i en artikelserie under flera år i Dzimtenes Balss fick de prisa ockupationsmakten Sovjetunionen. De fick för Lesinkis berätta hur rättvist och barmhärtigt de behandlats och hur de av Sovjet erbjudits chansen att börja ett nytt liv. Denna propagandakampanj riktades i första hand till de yngre flyktingarna och de ester, letter och litauer som fötts i exil och kampanjen togs emot väl.[9] Kampanjen ledde till att många andra generationers invandrare vände sina föräldrar ryggen under sina ungdomsår och många sår läktes aldrig igen. De balter som flytt för sitt liv fick uppleva att deras barn födda i exempelvis Sverige kallade dem för nazister eller fascister.

En författare som i viss utsträckning förmodligen omedvetet bidrog till det här var den kände svenske författaren P O Enquist med sin bok Legionärerna. Den utkom hösten 1968 och beskriver den så kallade ”sanningen om baltutlämningen”. Enquist beskriver baltutlämningen i en mer human dager än som tidigare framställts. Boken belönades med Nordiska Rådets litteraturpris och skar djupa sår i svensk-balternas själar. Enquist hade rest runt i Baltikum och gjort research för boken och fick där uppgifter om att det inte alls hade gått så illa för de balter som utvisats utan samtliga hade kort efteråt fått amnesti och levde nu lyckliga i sina hemländer. Enquists inte helt vetenskapliga research gick ut på att han intervjuade 14 av de utlämnade letterna som var handplockade av KGB och skrev med ledning av dessa intervjupersoner, sin prisbelönade bok.[10] I efterordet till pocketupplagan 1970 skrev Enquist de för en svensk-estländare, relativt provocerande raderna:

 

”De baltiska folken är delade: ett folk hemma, ett i exil. Båda har sin egen historieskrivning av det som skedde, båda är lika inflammerat känsliga för avvikelser från den rätta linjen.”[11]

 

KGB agenten Lesinskis berättar istället följande om P O Enqvist och hans bok Legionärerna:

 

”Tyvärr är mottagaren av det Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof Enquist en beklagansvärd desinformatör”[12] ”P O Enquist blev en måltavla för KGB redan i början av 60-talet. Nikolaj Nejland och Danis Goldbergis tilldelades uppdraget att hjärntvätta honom”.[13]

 

Vem kunde veta bättre än Lesinskis? Lesinskis var i Rom 1960 och bevakade de olympiska spelen för en sovjetisk tidnings räkning och hade samtidigt uppdraget av KGB att knyta kontakter med Australiensiska idrottsmän med lettiskt ursprung. Lesinskis som var en stark motståndare till den sovjetiska regimen i Lettland bestämde sig för att försöka hoppa av i Rom. Han klev in på den amerikanska ambassaden och begärde politisk asyl men CIA lyckades istället övertyga Lesinskis att han gjorde mest skada för den sovjetiska regimen genom att stanna kvar och arbeta för CIA. Lesinskis, då 28 år gammal reste hem igen som amerikansk dubbelagent. Våren 1978 tjänstgjorde Lesinskis på FN i New York som sovjetisk översättare men inofficiellt som KGB agent och fortfarande som dubbelagent åt CIA. Han bestämde sig för att hoppa av med sin familj då han kände att snaran började dras åt, speciellt efter General Arkady Shevchenkos avhopp i april 1978.  Lesinkis debriefades omedelbart och fick sedan leva under skydd av CIA på hemlig adress i Washingtons utkanter i Oakton Virginia. CIA varken bekräftar eller dementerar idag sitt samröre med familjen Lesinkis eftersom ärendet fortfarande är hemligstämplat. Men CIA:s presschef G. L Lamborn skrev ett brev efter Lesinskis död 1986 till ”American Latvian Association” med innehållet att Lesinskis, ”after his defection made a significant contribution to the U.S. government and this agency” (efter sitt avhopp gjort betydelsefulla insatser för den amerikanska myndigheten och CIA). Den som berättat Lesinskis historia är istället hans dotter, journalisten Ieva Lesinska för tidningen Laiks i Riga.[14]

 

P O Enquist hade blivit utsatt för en kupp enligt Lesinskis. Han vallades runt av KGB officerare i Baltikum under sin research och blev erbjuden tolk som tillhandahölls av KGB eftersom Enquist inte själv kunde något baltiskt språk. Den som var regissören bakom KGB-operationen mot Enquist var Palmes tennispartner på Kungliga, Nikolaj Nejland.[15] Han var chef över den tolk som hjälpte Enquist med hans research.[16] Tolken hette Erik Stombris och var en ”god vän till mig” medger Enquist i Dagens Nyheter i maj 1983.[17] KGB officeren Lesinskis hävdar att KGB med dess fria tillgång till hemliga arkiv och detaljerade register om Sovjetunionens befolkning 1960 bara kunde finna 44 av de 150 balter som utlämnats i livet.[18] När KGB majoren Lesinskis hoppade av i New York 1978 där han haft en täckbefattning i FN, kallade KGB omedelbart hem Nejland från Stockholm för att skydda honom. Lesinskis berättade för CIA om sina egna och Nejlands operationer i Sverige. CIA informerade sedan Säpo om de omfattande spionnäten i Sverige och uppgifter om Nejlands agenter.[19] Uppgifterna finns att hämta i Säpoarkivet för den som vill veta vilka svenskar som var Nejlands agenter. Lesinskis dömdes till döden i exil av KGB och trots att han fruktade KGB:s hämnd reste han till Sverige och skrev en serie på 58 artiklar som publicerades i den lettiska exiltidningen Laiks under åren 1979-80. Lesinskis avled plötsligt i en massiv hjärtattack i ett amerikanskt köpcenter under julen 1985.[20] Två månader senare mördades Olof Palme, en kylig, sen kväll i Stockholms city den 28 februari 1986.

 

Författaren P O Enquist

 

Den här historien kommer somliga irriterat avskriva som propaganda. Och det har gjorts förr. Men varför ska vi inte tro på dessa herrar och damers många vittnesmål. De har trots allt levt under ett stort förtryck under många år och flera av dem har förlorat hälsa och i vissa fall sina liv, under tiden som P O Enquist levt tryggt och gott i Sverige för sina bokhonorar. Under det kalla kriget tystades exilbalterna ner i Sverige men idag borde vi kunna tala om det. Även P O Enquist! Det är han skyldig oss baltiska flyktingfamiljer. Jag går vidare med mina källor och citerar den tidigare beskrivna KGB chefen Oleg Gordievsky och märk väl: det här är citerat från en bok utgiven av svenska storförlaget Bonnier Fakta:

 

”Nejland kom från samma del av Lettland som Palmes mor. Han gjorde sig vän med Palme genom att spela på hans intresse för sina lettiska rötter och ordnade till och med så att Palme fick göra ett kort sentimentalt besök i Lettland. Han lyckades också arrangera regelbundna möten med en av Palmes främsta rådgivare i socialdemokratiska arbetarpartiet. KGB högkvarteret gjorde sig enormt besvär med att förse Nejland med sådana formuleringar av den sovjetiska politiken som de hoppades skulle vara tilltalande för Palme. Framför allt sedan han förlorat statsministerposten och hamnat i opposition (1976) tycktes han föredra den sovjetiska freds- och nedrustningspolitiken framför den amerikanska. Palmekommissionen, som bildades 1980 för att diskutera nedrustningsfrågor, var högt värderad i Moskva för sin kritik mot de amerikanska ställningstagandena.” [22]

 

Nicolaj Nejland APN

 

Här ett vittnesmål till:

 

De Sovjetiska APN-journalisterna är oftast underrättelseofficerare knutna till KGB:s linje X eller PR. Den förre chefen Nikolaj “Kolja” Nejland var så framgångsrik i sin underrättelseverksamhet och agentvärvning att han tilläts stanna i två perioder om fyra år (i Sverige). Han befordrades vid sin återkomst till vice utrikesminister i Sovjet-Lettland. Nejland har senare (av Säpo) nekats inresa till Sverige. [22:2]

 

Och det kanske mest intressanta:

 

Olof Palmes äldre syster Catharina Palme gav 1999 ut en bok om familjen: “Somrarna på Skangal”. En första version av boken trycktes redan 1982 då Olof Palme fortfarande var i livet, men var avsedd endast för familjen. Innehållet var då enligt omslagstexten KONFIDENTIELLT. I den offentliga utgåva som utkom 1999, hade vissa avsnitt redigerats bort. Bland annat det om den Sovjetiske diplomaten Nikolaj Nejland, utpekad som KGB agent. Nejland hade kontakter med Olof Palme och bland annat spelade de tennis tillsammans under Palmes tid som statsminister enligt boken. [22:3]

 

Genom ovanstående går det att utläsa hur en möjlig inflytelseagent sakta värvas. KGB liksom CIA är mycket skickliga på det här. Idag värvas exempelvis många inflytelseagenter i Mellanöstern som helt säkert är orsak till några av de många upplopp och proteströrelser där just nu. Det är samma effektiva metoder som användes under det kalla kriget. I Palmekommissionen som nämns av Gordievsky (amerikansk stavning) satt det en GRU agent, Milstein och en hög KGB representant, Arbatov. Palmekommissionen förordade den för Nato så fientliga och säkerhetspolitiskt ofördelaktiga kärnvapenfria zonen i Östersjön och Centraleuropa. Och att påstå att Palme inte blev påverkad av den här indoktrineringen av KGB och GRU:s kanske bästa agentvärvare, är naivt. Ingen kommer undan den utan att stänga av kontaktvägarna fullständigt. Det gjorde inte Olof Palme.

 

”I sina rapporter till KGB högkvarteret försökte Nejland ta åt sig äran för en stor del av Palmes sympati för den sovjetiska politiken. Krjutjkov (högste KGB chef för utrikes u-tjänsten) rapporterade till både Andropov och politbyrån att Palme visserligen inte var till fullo rekryterad som agent, men stod under KGB:s inflytande.”  [23]

 

Texten talar sitt tydliga språk. Tilläggas ska dock att Gordievsky även skriver att när Nejland lämnade Stockholm 1980, förlorade KGB sin direkta tillgång till Palme. Det är där som jag tror att Stasi eventuellt kan ha kommit in i bilden. Palme besökte Östtyskland i december 1984, han hyllades där som en kejsare och när han mördades 1986 drog Stasi igång en helt egen stor mordutredning för att försöka finna mördarna. Det går att läsa i Stasiarkivet. Stasi driver hårt tesen att det är en främmande säkerhetstjänst som mördat Palme. De sätter upp en egen Palmestab med namnet Avdelning XXII. Man kommer fram till att mordet är en enskild händelse och inte en mordvåg för att på bred front undanröja ledande politiker som stöder den sovjetiska fredspolitiken. Vidare skriver Stasi att de är förvånade över det taffliga svenska polisarbetet med en inkompetens som är misstänkt dålig, nästan likgiltig. Man skriver att många ledande svenska socialdemokrater är övertygade om att en västlig säkerhetstjänst ligger bakom mordet! (Björn Cederberg, Kamrat Spion sid 195-196) Till sist vill jag visa att det finns fler auktoriteter på området som bekräftar de här teorierna. Vår mest erkända forskare inom underrättelse- och säkerhetstjänst, professor Wilhelm Agrell skriver så här om Gordievskys uppgifter:

 

”1985 hoppade den sovjetiske KGB-residenten i London, Oleg Gordievskij av till väst. Gordievskij hade då redan i elva år arbetat som dubbelagent åt den brittiska underrättelsetjänsten. Med Gordievskijs avhopp fick väst en insyn i den sovjetiska underrättelsetjänsten i paritet med den insyn som general Sejnas avhopp gett i Warszawapaktens krigsplanläggning 1968. Gordievskij hade genom sin karriär inom KGB en omfattande kunskap om agenter och operationer på andra stationeringsorter, bland annat hade han arbetat med KGB:s hemliga operationer i Danmark på 1970-talet. Informationer från Gordievskij började snabbt delges också samarbetspartners, bland andra den svenska underrättelsetjänsten. ÖB Lennart Ljung fick den 10 september 1985 del av uppgifter som ”inte gällde den aktuella situationen” men som var av sådan vikt att han samma dag informerade både försvars- och utrikesministrarna. Varken Ljungs dagbok, som innehåller uppgifter om de åtgärder ÖB vidtog, eller andra källor preciserar emellertid vari denna anmärkningsvärda information bestod. I efterhand framgår det att Gordievskijs viktigaste uppgifter om Sverige handlade om den lettiske KGB-mannen Nikolaj Nejland.” [24]

 

 

Intressanta är att svenska försvars- och utrikesministrar vid den här tiden var Anders Thunborg och Lennart Bodström (far till Thomas Bodström). Visst, tänker du – men lyssna här: mindre än en månad efter det hemliga beskedet från ÖB till ministrarna, avsätter Palme först försvarsminister Anders Thunborg som försvinner helt ur politiken och sedan omplacerar han Bodström från utrikes- till utbildningsminister. Är det en tillfällighet att båda dessa ministrar som informerats av ÖB, tvingas avgå eller byta tjänst mindre än en månad efter att uppgifterna når dem? Eller avgår de rent av självmant? Redan ett år efter mordet uttalade sig Wilhelm Agrell i SVT om ett fosterländskt motiv. Ingen tog någon notis om Agrells teorier utan jakten på den ”ensamma galningen” som tagit över efter ”Holmérs PKK spår” fortsatte oförtrutet. Kanske är vi nu 25 år efter mordet mogna att omvärdera det som Agrell bara ett år efter mordet förstod att svenska folket varken orkade eller tilläts befatta sig med:

 

”Ett mord i fosterlandets tjänst är obehagligt att diskutera. Vore det sant skulle det skaka om det svenska samhället i grunden.” (Wilhelm Agrell för SVT Nyheter)

 

Se Wilhelm Agrell i Nyheterna: http://vimeo.com/21635841

Du bör också se det här TV4 programmet av Jonas Gummesson som rör Palmes relation till IB och Stay Behind (Arla Gryning). “Spioner i folkhemmet” http://youtu.be/MPgTk0mlhYY  YouTube Preview Image

 

[1] Olof Palmes ungdomsår, Gummesson 2001, sid 36.

[2] Ibid. (betyder samma som föregående)

[3] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[4] Ibid sid 30.

[5] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[6] Krig i fredstid, Nordblom 1988, sid 34.

[7] Ibid sid 35.

[8] Lesinskis och Krig i fredstid sid 36.

[9] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[10] Ett liv för Baltikum, Andres Kung 2002, sid 37.

[11] Ibid sid 36.

[12] Privat brev från Lesinskis till den lettiske historikern Janis Zalcmanis 23.3.1983. Krig i fredstid sid 52.

[13] KGB avhopparen Imants Lesinskis i Lettiska tidskriften Laiks 12.9.79. och 19.4.80.

[14] City paper, The Baltic states, artikel av Benjamin Smith för Rigas Laiks (Internet).

[15] Lesinskis och Krig i fredstid sid 52.

[16] Lesinksis och Krig i fredstid sid 52.

[17] DN 4.5.1983. Intervju med Enquist.

[18] Ibid.

[19] Anonym Säpo källa 2006.

[20] Krig i fredstid, Nordblom 1988, sid 26.

[21]  Wilhelm Agrell, Fred och fruktan sid 247.

[22]  Gordievskij/Andrew, KGB Inifrån sid 196, Bonnier fakta 1990.

[22,2] Charlie Nordblom, Industrispionage.

[22:3] Olof Palmes ungdomsår, Gummesson 2001, sid 34.

[23]  Gordievskij/Andrew, KGB Inifrån, Bonnier fakta 1990.

[24]  Wilhelm Agrell, Fred och fruktan sid 247.

Palme var stor – men inte så stor som dokumentären “Palme” visar

Olof Palme

Palme var en stor politiker, ingen tvekan om den saken. Han var stor internationellt och den största och mest kände politiker Sverige haft. Det jag tänker belysa är att han kanske inte var så stor som den nya Palmedokumentären ”PALME” visar. Dokumentären är gjord av Maud Nycander/Kristina Lindström och går upp idag (14/9 2012) på hela 104 biografer i Sverige och är bekostad av den svenska staten genom Filminstitutet och SVT. Budgeten är mycket stor för att vara en svenskproducerad dokumentär: nio miljoner kronor. Den lär vara lysande och Olof Palmes familj har ställt upp villigt med bilder och intervjuer. Min gissning är att familjen har haft möjlighet att dra sig ur filmprojektet om det inte varit till belåtenhet. Så vi kan anta att filmen är till familjens belåtenhet.

Olof Palme var nog snarare en i raden av toppstyrda politiker som exempelvis Ronald Reagan, Bill Clinton och Tony Blair, men han styrdes inte av kapitalet i västvärlden och kanske är det därför som han är så älskad bland vänsteranhängare, lite som Che Guevara. Palme var förmodligen inte heller en lika stor människa som beskrivits. Han försummade sina barn, sina närmaste vänner (om han hade några?) och framför allt sin fru Lisbet. Hans många och långa otrohetsaffärer belyses sannolikt inte i Palmedokumentären. Hans många svek under lång tid mot sin käresta Lisbet men även mot sina tre söner som ofta var rädda och fick stå till svars i skolan och bland vänner för sin pappas lynniga upptåg och uttalanden. Olof Palme var i många stycken en hänsynslös politiker som tog sin makt till varje pris. Det här är privat, jag förstår det. Men ska vi ta ett helhetsgrepp om Palme, så måste det här jobbet göras – grävas hela vägen ner. Jag har själv inte sett filmen ännu, ska tilläggas därför håller jag ännu öppet för överraskningar.

 

Shirley Maclaine

 

Några av Olof Palmes många älskarinnor har stolt gått ut och berättat om sina affärer med vår framlidne statsman. Bland andra den amerikanska skådespelerskan Shirley Maclain och den kände fotografen Ewa Rudling. Dessutom talar mycket för att hans sista älskarinna i livet var den kände nuvarande professorn i historia vid Harvard University: Emma Rothschild som dessutom 1986 bodde bara något kvarter från familjen Palme i Gamla Stan. Shirley Maclaine beskriver sin relation med Palme på ett intressant sätt hos Oprah Winfrey:

 

 

When I met Olof Palme, he was emotional catnip for me because he was such a liberal, brilliant, yet emotionally repressed Swede. I loved his courage on behalf of all his liberal beliefs. I met him at a U.N. anti-Vietnam War meeting in New York. He spoke so succinctly about the need to abolish war. He even spoke passionately about democratic socialism. I remember the moment I fell for him. We were in my New York apartment after the U.N. meeting. He was looking at the pictures on my New York Wall of Life. He smiled and I brushed the hair out of his eyes. He looked at my lips shyly, and I took him in my arms. That was it. We became lovers for years. We met in the Orient several times, and wherever his overseas goodwill trips took him. I took clandestine trips to Sweden, and we kept the relationship private even though the Swedish press began to speculate why I was making so many private sojourns to Stockholm. He confided in me his struggles with some of the other world leaders and wondered aloud how the planet’s inhabitants were ever going to solve its problems. I introduced him to some of my beliefs regarding reincarnation and the soul’s journey through time. He pooh-poohed all of it but did become interested in whether UFOs and star visitors were a reality we should admit to and deal with. His intellectual persuasion was definitely left-brained and scientific. Being a socialist meant more to him than anything. He was unreligious and bristled at the thought of an all-loving God-Creator. He thought it was all the work of humans and how we comported ourselves. He could be cruelly dismissive toward my growing spiritual beliefs and studies, but I admired his intellect greatly and thought seriously about a union of some kind with him. He was technically married but had had other affairs aside from me. One of his women was an extremely wealthy communist and I found the contradiction intriguing. In hindsight, I wonder if his attraction to fame and money was more true to his personality than his professed attraction to socialism. Read more: http://www.oprah.com/oprahshow/Shirley-MacLaines-Leading-Loves-Im-Over-All-That-Excerpt/4#ixzz26LuqHZ5l

 

Allt det här pågick medan hans barn sannolikt var ovetandes, men helt säkert inte hans fru Lisbet. Olof Palme var en streber, en extrem tävlingsmänniska och en person med labilt psyke. Det går att få fram ur flera källor. Han var lynnig, ombytlig och inte speciellt lojal. Han var en sann liberal men med en mycket stark tävlingsinstinkt som drev honom mot ett totalitärt ledarskap de sista åren, vilket många av hans tidigare medarbetare vittnat om. Han körde helt enkelt över medarbetare som inte passade in i hans vision. Min bedömning är att han hade alltför stor tävlingsinstinkt för att kunna vara en riktigt bra och ansvarsfull politisk ledare. Dessutom finns det ett stort frågetecken om hur han egentligen blev socialist. Det har ingen hittills på ett trovärdigt sätt kunnat förklara. Palme var nämligen av överklassbakgrund, uppväxt på Östermalm i Stockholm. Så här skrev en av Palmes kollegor och ungdomsvänner om honom (Bertil Östergren, Vem är Olof Palme?): “Dessa två understräckare  visar den politiska profil som kännetecknade Olof Palme i slutet av 40-talet. Han var en idealistisk pro-amerikan och anti-kommunist.” En annan politisk kännare, Jonas Gummesson, numer nyhetschef på TV4 skrev så här om Palme (Jonas Gummesson, Olof Palmes ungdomsår): “Även andra kurskamrater vittnar om Olof Palmes stora intresse för högerns morgontidning. Han var politiskt intresserad och åsikterna låg till höger. Palme var inne i en fas i livet som hans vän, IB-chefen Birger Elmér, mellan skål och vägg kallade: Palmes mörkblå period.” 

Här kommer ytterligare en märklig omständighet in som rör Palmes ungdomsår. Han var nämligen i tjugoårsåldern reservofficer och anställd på underrättelsetjänsten och gjorde jobb åt T-kontoret där även Birger Elmér arbetade. T-kontoret omdanades senare under Elmérs ledning till det omtalade IB. Så här skriver Gummesson angående Palmes och IB-chefen Elmérs förhållande: “Olof Palme och Birger Elmér satt i varsitt rum i samma korridor. På dagarna åt de lunch tillsammans i självserveringen på jobbet (på Försvarsstaben) eller tog en sväng på stan. På fritiden träffades de och drack öl och pratade och lyssnade på klassisk musik och ryska marscher.” Det ska tilläggas att Jonas Gummessons bok inte kom ut på något av de stora förlagen i Sverige utan på det lilla Ekerlids förlag. Jag gissar att dokumentärfilmarna inte läst den om de ens vet om den.  Men som sagt: stor var Palme om än inte en rättroende socialist. Något hände nämligen med den konservative överklassynglingen i USA. För när han kom hem igen efter ett års studier, hösten 1948 och ett halvårs rundresa i USA, var han socialist. Han till och med började klä sig som en, säger en av hans tidigare kollegor på underrättelsetjänsten Nils Johansson. En annan speciell omständighet är att Palme kunde ryska flytande. Något som sällan nämns. Byråchefen på FRA, Nils Johansson beskrev Palme så här:

 

 

Jag kände inte Palme personligen men vi träffades någon gång då och då. Palme tillhörde den baltiska knapadeln. Han vette fingret och kollade åt vilket håll det blåste och sedan blev han socialist och bytte stil genom att klä ned sig med sandaler och helst utan strumpor. Han kallades en period för ”Skit-Olle” på underrättelsetjänsten.

 

 

Anatoly Golitsyn KGB

 

Det som förmodligen inte framkommer i dokumentären är att Palme inte var sin egen lyckas smed. Han fick sannolikt hjälp fram till sin position från minst två olika underrättelsetjänster. Först CIA och senare KGB och Stasi. Vilket jag beskriver i min fiktion LANDSFÖRRÄDAREN. Statsminister Palme liksom Finlands president Urho Kekkonen hade förmodligen sina karriärer att tacka den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB för, åtminstone delvis. Det har representanter för både KGB och CIA själva berättat för mig men vilket självklart var en stor hemlighet under det kalla kriget. Hela min trilogi går ut på att beskriva det här maktspelet men jag blir igen och igen påmind om hur svårt det är att få genomslag med de här, i mina kretsar vedertagna teorierna. Det fungerade så och kanske gör än idag. Ronald Reagan och hans stab krossade inte Sovjet – det gjorde CIA! Ingen tvekan om den saken. KGB satsade på Kekkonen, Palme och några till. De ledarna skulle ta Sovjets och KGB:s värderingar till världsherraväldet eller skapa en ”New World Order”. I KGB:s fall rörde det sig om socialism eller Socintern (en socialistisk motsvarighet till Komintern) som de själva kallade den. Men det var CIA som vann slaget och Palme mördades och därför ser Sverige och världen ut som den gör idag. (Se mitt inlägg http://www.jallai.se/2011/12/kgb-o-cia-styrde-socialist-internationalen/)

Det är otroligt svårt att få genomslag med de här teorierna och det beror inte på att de är svaga utan för att framförallt riksmedia inte tar upp dem. Jag har gett upp mina ambitioner liksom Jonas Gummesson sannolikt gjort och jag håller mig till min hemsida och mina “fiktion” böcker. Förhoppningsvis gör tiden sitt till och innan jag själv försvinner – kanske jag får läsa om sanningen till och med i Dagens Nyheter och då förmodligen på någon kultursida och inte på nyhetsplats. Jag förstår om några av er är skeptiska till mina resonemang. Men ge mig några rader till att förklara mig. Det finns nämligen grund för de här påståendena. Så här skrev KGB analytikern Anatoly Golitsyn om KGB:s politiska värvningar i vårt grannland Finland:

 

 

KGB:s agenter i Finland spelade en viktig roll i fråga om personval till, och utformningen av flera finska statliga myndigheter. KGB koordinerade i hemlighet stöd och support från sina nätverk, bl a det finska kommunistpartiet för de kandidater som var sovjetvänliga. / — / Huvudmålet för denna aktivitet var att säkra valet av en viktig finsk ledare, en KGB agent med kodnamnet TIMO. TIMO värvades redan 1948 och på den tiden var han en minister i Finland. TIMO värvades enligt Golitsyn genom många trevliga bastubad och fester med en av KGB:s handledare. Handledaren lyckades övertyga TIMO om att samarbeta i utbyte mot att KGB ”glömde” hans militära bakgrund som ledare för en exekutionspluton som avrättade finska kommunister under det finska inbördeskriget då TIMO slogs på de vitas sida. KGB lovade att använda sig av alla sina kontakter och inflytande i Finland (media och politiker) för att bygga upp TIMO till en framgångsrik och inflytelserik politiker. KGB:s hjälp kunde bestå av exempelvis: diplomatisk support för hans politiska förslag, finansiell hjälp till hans politiska kampanj, strategisk support från KGB:s experter och tills sist, hjälp med att svartmåla och undergräva hans politiska motståndare. Kort sagt, all den hjälp en ensam, okänd politiker behöver för att ta sig till makten. På KGB:s inrådan skapade TIMO sin egen underrättelsetjänst med Kustaa Vilkuna, kodnamn AHTI som chef och som var ytterligare en värvad sovjetisk KGB agent enligt Golitsyn. Denna underrättelsetjänst i TIMO:s tjänst som kan liknas vid svenska IB, använde han för att hjälpa sin egen karriär. TIMO utnämnde enligt Golitsyn KGB agenter på viktiga poster, exempelvis på den finska Moskva-ambassaden.

 

Och vem kunde veta bättre: Golitsyn var nämligen KGB resident på den Sovjetiska Helsingfors-ambassaden när han hoppade av till väst. Visst känns det här bekant? Du kan välja att inte tro på det, RESPECT, men jag garanterar dig att det fungerar så här än idag och det fungerar så här också i väst men byt då ut KGB mot CIA eller varför inte svenska SSI/KSI, och du finner vissa svenska politikers hemliga möten och samtal på den amerikanska Stockholmsambassaden som synnerligen intressanta (Se mitt inlägg http://www.jallai.se/2010/12/sahlin-ahlin-i-cias-tjanst/). Men låt oss fortsätta och se hur det gick med TIMO i Finland. KGB analytikern Anatoly Golitsyn fortsätter på följande sätt i sin bok, New lies for old, sid 283-284:

 

I utbyte mot vår hjälp agerade TIMO som en klassisk sovjetisk agent. Han promotade politiska ställningstaganden som KGB förordade och när möjlighet gavs, diskuterade sina politiska beslut och ställningstaganden i förväg med KGB. Han var kort sagt, en klockren inflytelseagent (min anm). Inte nog med det. TIMO rapporterade till KGB om sina diskussioner och gemensamma ställningstaganden med övriga skandinaviska ledare. Bland andra Olof Palme! En intressant inflikning är att Olof Palme mycket väl kände ”KGB agenten” TIMO. Han till och med beundrade denne som en av de största ledarna i Skandinavien. TIMO var nämligen Urho Kekkonen, Finlands president.

 

För att ytterligare styrka TIMO:s identitet citerar jag också, den enligt CIA/MI6/SSI viktigaste sovjetiska KGB avhopparen, Oleg Gordievsky (KGB Inifrån, Bonniers, sid 68-69):

 

Den finske agrarförbundspolitikern Urho Kaleva Kekkonen, som regelbundet träffade en sovjetisk kontrollofficer, betraktades av KGB som dess mest framstående agent under det kalla kriget. / — / Ett av de främsta målen för den sovjetiska politiken i Finland var helt enkelt att hålla Kekkonen kvar vid makten.”

 

Urho Kekkonen, Finlands president

 

Men vad har det här med Palme att göra, kanske någon frågar sig som inte läst mina böcker? Olof Palme, var av de västliga underrättelsetjänsterna, även han misstänkt för att vara en sovjetisk inflytelseagent. Det har flera Säpochefer och även personal på SSI bekräftat för mig. Jag tror dem men jag tror kanske inte att det var så svart eller vitt som de beskriver. Det har jag noggrant beskrivit i boken Landsförrädaren. Kekkonen ansåg att det var det enda riktiga för Finlands överlevnad som någorlunda suverän nation och Olof Palme hade sannolikt liknande bevekelsegrunder, exempelvis att det behövdes en motvikt mot USA och Nato:s aggressiva säkerhetspolitik i Europa med bland annat kärnvapen alldeles i Sveriges närhet. Dessutom tror jag att Palme som var en extrem tävlingsmänniska ville ta makten från kapitalisterna som blivit hans motståndare. Bland annat genom löntagarfonderna som skulle bli spiken i kistan och på sikt göra Sverige till en socialistisk nation av öststatsmodell. Och kom inte och säg att löntagarfonder inte var Palmes idé. Det är ren bullshit! De borgerliga ekonomiska analytikerna trodde på undergången av Sverige som nation om Palme fick fortsätta med sin långsiktiga plan med bl a löntagarfonderna och frågan är om de inte hade rätt. Löntagarfonderna som infördes av Palmes regering i början av 80-talet, trots finansminister Kjell-Olof Feldts ogillande, skulle investera 2-3 miljarder kronor varje år i svenska storföretag. Den som kan räkna förstår, att idag skulle de kontroversiella löntagarfonderna ha ägt större delen av svenskt näringsliv. Om löntagarfonderna bibehållits, skulle de ha gjort Sverige till en ren socialiststat typ Kina. Så här skrev nationalekonomen Lars Jonung angående löntagarfondernas införande i Sverige:

 

 

Löntagarfonderna skapade en klyfta mellan näringslivet och regeringen Palme och bidrog till att många familjeägda och entreprenörsdrivna företag lämnade landet. De mest namnkunniga var Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak) och familjen Persson (H&M). Den senare flyttade åter hem ägandet till Sverige på 1990-talet efter att statsminister Ingvar Carlsson garanterade att det aldrig mer skulle införas löntagarfonder. (källa: Lars Jonung ”De stora miss­tagen under Olof Palme”. Dagens Nyheter 16 mars 2006.)

 

Palme ville härska, ingen tvekan om den saken – till varje pris dessutom, därför fick han också många fiender speciellt inom näringslivet. Det är med det i åtanke som vi även ska se mordet på honom. Till sist: jag vill inte bli stämd för förtal. Det har inte varit min mening att förtala. Därför slänger jag in brasklappen att det inte är jag som säger att Palme var en sovjetisk inflytelseagent utan det är de västliga underrättelsetjänsterna tillsammans med KGB, och därför bifogar jag det här uttalandet av dåvarande Säpochefen Olof Frånstedt under ett samtal mellan honom och mig för några år sedan. Olof Frånstedt var tillika den ansvarige på Säpo för de känsliga utlandskontakterna med utländska underrättelse- och säkerhetstjänster som exempelvis amerikanska CIA och brittiska MI6.

 

“Hur säkra var misstankarna mot Olof Palme som sovjetisk inflytelseagent, Olof?”

“De var övertygade.”

“Vilka då?”

“Mina kontakter på MI6 och CIA.”

“Om att Palme var sovjetisk agent? (Asset)

“Ja.”

 

Olof Palme, tävlingsmänniskan

 

Är det inte dags snart att tala klarspråk om de här grova anklagelserna mot Palme, de behöver ju faktiskt inte vara sanna. Åtminstone inte utan förklaringar. Men att de fanns där – är det ingen tvekan om. Eller ska vi fortsätta att mörklägga dem – och hur länge då i så fall? Och är inte hans söner värda sanningen? Utan att gå till botten med den här frågan kommer vi nämligen inte åt hans mördare.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai, din röst på nätet.

 

 

Anm. Urho Kekkonen dog bara några få månader efter mordet på Olof Palme. På Wikipedia står följande om dödsorsaken: http://sv.wikipedia.org/wiki/Urho_Kekkonen

 

Kekkonen dog den 31 augusti 1986 i sitt hem Ekudden i Helsingfors, tre dagar innan sin 86-årsdag. Gudstjänsten hölls i Helsingfors domkyrka och statsjordfästningen genomfördes vid Sandudds begravningsplats. Inga diagnoser över hans sjukdomshistoria har publicerats. Sjukjournalen fördes till Mejlans sjukhusarkiv och har försvunnit.”

 

EXTRAMATERIAL: Se gärna Jonas Gummessons program på TV4 “Spioner i folkhemmet” om Palmes tid som “spion” på IB: http://youtu.be/MPgTk0mlhYY 

 

Läs mer om Palmemordet och Palmes eventuella dubbelspel i LANDSFÖRRÄDAREN. Och i tidigare inlägget: http://www.jallai.se/2011/04/palme-misstankt-landsforradare/