Anders Jallai

Vilket år blev Wennerström spion?


I del 2 av sommarens Wennerströmserie (med tanke på att det den 20/6 2013 är 50 år sedan Wennerström greps) ska jag berätta om när jag tror Wennerström började spionera för Sovjetunionen. Det datumet är omdiskuterat och var av väsentlig betydelse när skadeanalysen av hans spioneri gjordes av Säpo och Militära Säk. Den officiella tidpunkten är 1948. Det datumet är med största sannolikhet fel. Jag ska förklara varför.

Så tidigt som före andra världskriget var i stort sett hela Brittiska underrättelsetjänsten med organisationerna MI5 och MI6 i spetsen infiltrerade av dåvarande KGB och GRU. MI5 är säkerhetstjänsten eller kontraspionaget och MI6 underrättelsetjänsten med det korrekta namnet SIS, Secret Intelligence Service, avdelningen där filmhjälten agent 007 James Bond huserar. 1965 ansåg amerikanarna till slut att deras samarbetspartners MI5 och MI6 befann sig i ett så katastrofalt skick att något måste göras. Under bara fyra års tid hade en rad spionskandaler skakat båda dessa organisationer. Förutom Cambridge Five ringen, spionerna Vasall och Blake, så var det minst fyra spioner till som avslöjades och många fler som misstänktes, exempelvis premiärministern själv, Labour regeringens ledare, Harold Wilson. Spionavslöjandena kom som en följd av en rad avhopp från KGB och GRU som exempelvis KGB officerarna Golitsyn, Krivitsky och Volkov.

Från Polen hoppade andremannen på den polska militära underrättelsetjänsten, Goleniewsky av till väst och dessutom fanns det stora Venona-materialet från NSA att tillgå. Venona-materialet bestod av avkodad Sovjetisk diplomattrafik och avslöjade bland annat vilka sovjetiska spioner och kontaktmän det fanns ute i världen. Allt det fick senare också svenska Säpo tillgång till. Säpo fick genom sin kontraspionage-chef Otto Danielsson dessutom intervjua några av avhopparna som kunde berätta om svenska förhållanden.

Från Storbritannien kom underrättelseinformation om en stor spionring i Sverige med 6 medlemmar. Ett annat tips kom från Östberlin i oktober 1963. En person påstod sig arbeta inom den grekiska underrättelsetjänsten och berättade i ett hemligstämplat Säpo-förhör att när han var i Östberlin nyligen fick han höra av två östtyska officerare inom Volkspolitzei att Wennerström skulle ha haft fyra svenska officerare som medhjälpare. Det kom även in misstankar mot underrättelseofficerare både på Försvarsstabens underrättelsetjänsts inrikes- och utrikesavdelningar och de placerades genast på Säpo:s observationslista. Frågan är om vår egen militära säkerhetstjänst, Försvarsstabens inrikesavdelning fick del av denna information eftersom engelsmännen och amerikanarna redan då visste att underrättelsetjänsten i Sverige var infiltrerad av Sovjetiska spioner.

Det var generellt bara ett mycket fåtal personer som fick del av exklusiv utländsk underrättelseinformation just på grund av dess känsliga natur och informationen överlämnades oftast muntligen. Hos säkerhetspolisen var det bara Säpochefen P-G Vinge och byråchefen Otto Danielsson som fick del av denna information på 1960-talet och Rikspolischefen Carl Persson och chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt, på 1970-talet. Den administrativa Säpochefen åren 1970-1976, Hans Holmér fick överhuvudtaget ingen underrättelseinformation, eftersom han ansågs vara så pass insyltad i det socialdemokratiska partiet. Holmér sågs som en säkerhetsrisk av de utländska uppgiftslämnarna eftersom de misstänkte att det fanns spioner inom den socialdemokratiska ledningen i Sverige. Frågan är om Holmér bytte sida efter 1976 då den borgerliga regeringen tillträdde. Han blev trots allt Länspolismästare i Stockholm 1984 och var det vid tiden för mordet på Olof Palme. (läs inlägget: http://www.jallai.se/2011/12/vad-gjorde-hans-holmer-kvallen-da-palme-mordades/)

I början av 1960-talet fanns det enligt KGB avhopparen Volkov och NSA:s Venona-material, två högt uppsatta och viktiga agenter på Brittiska UD och sju viktiga agenter inom Brittiska underrättelsetjänsten. Samtliga greps så småningom. I Sverige fanns det två misstänkta agenter på UD, Wennerström var en av dem och dessutom flera misstänkta spioner i underrättelsetjänsten. Man misstänkte även några på FRA. Gemensamt för alla dessa agenter var att de kunde ryska, de kände varandra väl och att ingen av dem har gripits. En av de engelska agenterna är enligt Venona-materialet avdelningschef inom MI5 och en är avdelningschef på MI6 nämligen den senare avslöjade chefen på sektion 9 inom MI6, Kim Philby. Enligt förre MI5 tjänstemannen Peter Wright kan alla människor definieras genom sina vänner. Det vill säga om en person har nära vänner som är spioner är han med relativt stor sannolikhet, själv spion eller medhjälpare.

 

Innan jag tog mig an det stora Wennerströmarkivet sökte jag upp information om utländska spioner och spionringar för att få lite bakgrundskunskap om KGB och GRU:s arbetsmetoder. Den kändaste spionringen är ”Cambridge Five” i Storbritannien, de fem studenterna på Cambridge som redan på trettiotalet under sina studieår i Oxford började bearbetas av KGB:s erfarna agentvärvare. Den förste av dessa värvade spioner blev Kim Philby. Philby tog examen från Trinity College i Cambridge 1933 och reste sedan till Wien för att kämpa mot fascismen. I Wien träffade han och gifte sig med en ung kommunist med KGB anknytning, Litzi Friedman. Litzis väninna presenterade Philby för KGB-värvaren Arnold Deutsch eller ”OTTO” som var hans kodnamn och när paret Philby sedan återvände till Storbritannien var redan Litzis väninna med KGB kodnamnet ”EDITH” där. EDITH hade gift sig med en annan rekryterad KGB agent, läkaren Alex Tudor Hart. Det var Tudor Hart som i juni 1934 tog med Kim Philby till ett möte med Arnold Deutsch i Regents Park i centrala London och där sa till honom:

”Vi behöver folk som kan penetrera bourgeoisiens (etablissemangets) institutioner. ”Penetrera dem åt oss”.

I det här tidiga skeded hade inte Deutsch berättat för Kim Philby att Philby var på väg in i en karriär som Sovjetisk agent utan istället hade Deutsch gett honom intrycket att han ingick i Kominterns (kommunist-internationalens) underjordiska krig mot fascismen.
Det var ett tidstypiskt mönster för värvning av en agent och som gjorde att det ibland var svårt för agenterna att senare berätta var och hur de egentligen värvades. Plötsligt upptäckte de en dag att de var Sovjetiska agenter och det kunde ta många år innan de fick reda på vilken organisation de egentligen tillhörde. En del såg förmodligen aldrig sig själva som agenter för Sovjetunionens underrättelsetjänst utan istället som arbetandes för världs-socialism eller kämpandes mot fascismen. En del agenter, ofta homosexuella, erkände sig inte ens till socialismen utan deras starka hat mot fascism var så mycket större än deras eventuella agg mot socialism och kommunism att de lite förenklat mer eller mindre omedvetet hjälpte sin fiendes fiende.

”The only way to fight fascism is communism”, lär Kim Philby ha sagt 1934 och det illustrerar bra hur tongångarna var på den tiden.
Mussolini och Hitler var på stark frammarsch på trettiotalet och de fascistiska strömningarna bredde ut sig över hela Europa. Homosexuella, judar, romer och andra avvikande kände flåset i nacken.

Kim Philbys första uppdrag för KGB var att bryta alla synliga kontakter med socialister i hans omedelbara närhet, däribland många av hans nära vänner, och istället försöka vinna erkännande hos de pro-tyska och pro-fascistiska nätverken bl a som journalist.
I Cambridge Five ringen ingick förutom Kim Philby även Anthony Blunt, Guy Burgess och Donald Maclean som alla tre var homosexuella. Eventuellt ingick även John Cairncross. Samtliga utom Cairncross kom från den engelska överklassen. Cairncross har pekats ut på senare tid som den femte mannen i Cambridge Five ringen. Problemet är att Cairncross arbetade först på Bletchley Park, föregångaren till GCHQ, Englands motsvarighet till vårt FRA och kan ha ingått i ytterligare en Brittisk spionring. Han ingick heller inte i kamratgruppen på Cambridge.

När jag började forska om ”Cambridge Five” parallellt med Wennerströmärendet, slog det mig hur mycket som var identiskt mellan dessa två spionaffärer. Jag fick intrycket att det kan ha funnits en övergripande plan från Sovjetisk sida om hur man skulle gå till väga när det gällde värvningar och upprättandet av spionnätverk i utlandet. KGB och GRU:s officerare hade alla genomgått samma skolor och kurser i Moskva och framförallt KGB:s egen högskola för utlandsstationerade agenter och agentvärvare. Om dessutom en agentvärvare, placerad på en Sovjetisk ambassad i utlandet, inte lyckades värva några agenter inom en utsatt tid skickades han omgående hem igen. Det här satte förstås en stor press på agenterna att lyckas, men gjorde samtidigt att många lyckade värvningar slutfördes.

Cambridge Five spionerna skulle alla begrava sitt förflutna, speciellt om det fanns kommunistiska inslag i deras bakgrunder. Ju viktigare agenten var desto bättre skulle hens bakgrund begravas. Förutom det skulle de skaffa sig ”förklädnader” (disquise) genom att exempelvis gå med i nazistiska grupperingar gärna hos överklassen och i bästa fall i kungahuset såsom Cambridge agenterna Anthony Blunt och Donald Maclean lyckades med. Engelska kungahuset var på 1930-talet mycket tyskvänligt liksom även det svenska kungahuset med arvprinsen Gustaf Adolf i förgrunden var (vår nuvarande kungs far). Stig Wennerström var exempelvis Gustaf Adolfs adjutant under flera år på 1940-talet och när arvprinsen omkommit tragiskt i en flygolycka 1947 var Wennerström en av dem som bar kistan vid begravningen. Det skulle i så fall, lite ironiskt betyda att arvprinsen bars till sin sista vila av en Sovjetisk GRU-agent. Under Gustaf Adolfs begravning satt Wennerström på raden bakom Kung Gustaf VI Adolf i Storkyrkan. Wennerström var med största sannolikhet medlem i den nazistiska organisationen ”Svensk opposition” under kriget, ledd av Per Engdahl och som förespråkade en svensk version av den Italienska fascismen. Även Wennerströms farbror Torsten Wennerström och Stigs bäste vän BD finns med i medlemsregistret.

Kim Philby och Guy Burgess i ”Cambridge Five” var båda journalister en period under sin ”uppbyggnadsperiod”. Wennerström å sin sida skrev i Stockholmstidningen under kriget och skrev även ett par böcker. Philby och Burgess var mycket tyskvänliga i sitt skrivande och Wennerström ansågs som tydlig antikommunist i sitt skrivande av sina kollegor på tidningen. Cambridge Five gruppen värvades som sagt av agentvärvaren Arnold Deutsch. Han var jude och uppväxt i Österrike och starkt antifascistisk. Deutsch uppgav sig officiellt för att vara affärsman.

Kim Philby var senare under sin spionkarriär övertygad om att han var en hög militär inom den sovjetiska underrättelsetjänsten och hade generals grad. När han senare hoppade av till Sovjet 1963 upptäckte han till sin stora besvikelse att han hela tiden varit civil agent. Wennerström angav också efter sitt gripande att han var general inom GRU vilket inte stämde men något som hans GRU handledare använde sig av i sin bearbetning av den fåfänge Wennerström.

Cambridge Five spionerna umgicks med utpräglade antikommunister. Likaså gjorde Wennerström det på sin hemort i Djursholm och med sina borgerliga kollegor på Flygstaben, allt enligt GRU/KGB:s instruktioner.
Moskva ville infiltrera det engelska Kungahuset och lyckades också med det genom Anthony Blunt som blev ansvarig för Drottningens konstsamling. Wennerström lyckades också infiltrera det svenska Kungahuset genom att i flera omgångar tjänstgöra som adjutant åt arvprins Gustaf Adolf.

När de sovjetiska spionerna sedan hade skaffat sig en perfekt ”yta” skulle de infiltrera bourgeoisien. Det betyder att Cambridge spionerna valdes ut av Moskva och värvades innan de uppnått framstående positioner inom bourgeoisien. För att sedan hjälpas fram av nätverket. Förutom en antifascistisk eller kommunistisk övertygelse ville KGB/GRU alltid ha en extra hållhake på sina agenter och detta anordnades oftast i ett tidigt skede i spionernas karriärer för att sedan kunna användas i utpressningssyfte när agenten senare började vackla. Mycket talar för att Wennerström värvades av KGB senast under sin tjänstgöring i Moskva 1940 och därefter bearbetades successivt för att 1948-49 någon gång bli överförd till GRU. KGB och GRU började samarbeta i början av det kalla kriget ca 1948 enligt den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrokhin och delade därmed på sina respektive agenter under en tid. Rent generellt hörde militära agenter till GRU och civila till KGB men eftersom underrättelsetjänsterna i många länder är civila eller åtminstone halvt civila blev det ibland lite blandad kompott exempelvis i Storbritannien där Cambridge Five tillhörde NKVD/KGB trots att Kim Philby egentligen tillhörde den militära delen MI6 medan Anthony Blunt och Guy Burgess den civila säkerhetstjänsten MI5. Det finns vittnesmål i Wennerström arkivet som säger att Wennerström överlämnat material redan i början av kriget till den ryske ambassadören Madame Kollontaj och även till annan sovjetisk ambassadpersonal.

 

Kim Philby MI6/KGB

 

Kim Philby gavs intrycket av kontaktmannen OTTO vid deras första möten 1934, att han var medlem i Kominterns hemliga krig mot internationell fascism. Philby som idag anses som en av de förnämsta och nyttigaste sovjetiska spionerna som hitintills avslöjats i och med sin position som avdelningschef på utrikesspionaget MI6. Philby beskriver sitt första möte med Otto så här:

“He was a marvellous man. Simply marvellous. I felt that immediately, and the feeling never left me… The first thing you noticed about him was his eyes. He looked at you as if nothing more important in life than you and talking to you existed at that moment… And he had a marvellous sense of humour.”

Jämför här med vad Wennerström sa om sin kontaktman Generalen:

”Här spelade generalens stora personlighet och inflytande på mig stor betydelse. Därtill kommer att jag lyckades i min spionverksamhet på ett sätt som inte motsvarades av någonting annat som jag företagit mig under min levnadsbana.”

Wennerström kan mycket väl ha varit starkt antifascistisk, kanske rent av kommunist redan under 1930-talet precis som Cambridge Five spionerna. Han var sannolikt även som de, ung homosexuell i ett Europa med kraftigt fascistiska böjelser. Wennerström var född 1906. Han började lära sig ryska 1933 och reste till Riga och bodde där hos en familj för att förkovra sina ryska kunskaper under 1933-34. Jag finner ingen anledning för en ung 27 år gammal son från en tung militärsläkt att 1933 under nazismens och fascismens starka år specialisera sig i det ryska språket. Eller kan någon ge mig en ledtråd här?
Wennerström säger följande om den här resan till Riga:

”Det stod en notis om språkutbildning i Riga, i min vildaste fantasi kunde jag inte drömma om vad den notisen skulle få för följder.”

I Riga blev Wennerström inkvarterad i en rysk familj. Lettland var vid denna tid en fri stat men med stora Ryska och Sovjetiska inslag. I Riga träffade Wennerström en ung ryska som kom att bli hans dans och bio partner och Wennerström blev även god vän med en västlig underrättelseofficer med namnet John. En känsla jag får är att denne John spelade en stor roll i Wennerströms fortsatta karriär. Kanske var John homosexuell och kanske var John en dubbelagent. Det vill säga en MI6 operatör värvad precis som Cambridge Five av Sovjetisk underrättelsetjänst. Med de antagandena blir bilden av Wennerström relativt klar. Så här säger Wennerström om John i Riga:

”John blev tillsammans med min flickväns bäste vän. Han arbetade, tror jag för MI6.”

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström och eftersom Wennerström var vän med John som hade fått det sovjetiska kodnamnet ”EGON” blev även Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som Wennerström sa. Wennerström lämnade Riga 1934. Han berättar att han då infördes i ryssarnas kartotek och att de sedan följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Han skriver i sina memoarer:

”En gång införd i kartoteket så…”

Wennerström berättar om det här lite naivt och jag tror att han ville dölja att han var en sovjetisk påläggskalv redan i Riga precis såsom NKVD, dåvarande KGB arbetade med Cambridge Five gruppen åren 1933-34. Likheterna är slående. Om vi antar att Wennerström lät sig värvas redan 1933-34 liksom sina spionkollegor i England måste han ha varit idealist först och främst och pengarna borde från början inte ha haft någon större betydelse i den mån han överhuvudtaget fick några. Kim Philby hade i början av sin karriär exempelvis vägrat att ta emot pengar men NKVD mer eller mindre tvingade honom att ta emot betalning just för att få ytterligare en hållhake på sin spion. Ofta använde sig den Sovjetiska underrättelsetjänsten av betalning genom tjänster och presenter eftersom många spioner inte ville kännas vid att de utförde betalt arbete åt Sovjet utan kände sig bättre till mods utan kontantersättningar, förmodligen för att döva sitt dåliga samvete. Det finns exempel på agenter som fått sina sommarhus uppbyggda och betalda av den Sovjetiska ambassaden som ”tack för gott samarbete” och presenter av olika slag, ofta ryska antikviteter och konst har skänkts som ersättning för uppdragen.

 

Wennerströms hus 1963 med Gunnebostängsel. foto Säpo

 

Wennerström var visserligen snål och sparsam men inget varken förr eller senare tyder på att han haft ett vidlyftigt privatliv. Varken fin bil eller båt eller några andra lyxartiklar fanns hos Wennerströms. Visserligen bodde de fint men det berodde till stor del på Wennerströms relativt välbärgade hustru och svärföräldrar som själva var uppväxta och bodde i Djursholm. Huset var stort men det var ett tämligen enkelt 1940-talshus utan extravaganser och tomten var enkelt arrangerad utan någon trädgård och med ett enkelt Gunnebostängsel runt om. I Djursholms mått mätt är det tämligen modest.

Det finns forskare i Sverige som tror att Wennerström först var tysk/nazistisk spion och därför kunde värvas över till Sovjet. Frågan är om det är en riktig analys. Så här ligger det till: Wennerström berättade i sina memoarer att han i Moskva träffade en som han beskriver ”sympatisk tysk.” Wennerström skriver:

”Han var inte som de andra tyskarna med klacksammanslagningar, Hitlerhälsningar och dessutom objektiv och inte mottaglig för nazistisk propaganda. Han skämdes å sitt lands vägnar när judehetsen kom på tal. Aschenbrenner var med andra ord sympatisk.”

Detta uttalande antyder Wennerströms antifascistiska läggning på sättet han beskriver sin vän Aschenbrenner.
Min bedömning är att Wennerström, liksom Cambridge Five spionerna var antifascist först och främst och avskydde de fascistiska och nazistiska strömningarna som kom nerifrån Tyskland och södra Europa under trettiotalet, men även från Sverige där de förekom framförallt inom officerskåren och överklassen. Var Wennerström dessutom homosexuell, blir bilden komplett.
Vi skulle här kunna få förklaringen till att Wennerströms svärfar, konsul Carlsson i Djursholm redan i ett tidigt skede starkt rekommenderade Wennerström att elda upp första upplagan av sina memoarer, vilket han också gjorde. I den andra versionen med namnet ”Från början till slutet” som utkom några år senare står ingenting om antifascism, kommunism eller något motiv för spioneriet överhuvudtaget. Wennerström hamnade i Moskva 1940 som Sveriges första flygattaché och blev där bekant med den svenska ambassadsekreteraren, den unge homosexuelle Sverker Åström, då endast 24 år gammal.

Till saken då – när värvades Stig Wennerström?
Redan under kriget verkade Wennerström som sovjetisk uppgiftslämnare och då för NKVD, föregångaren till KGB. Det finns väl dokumenterat i Säpoarkivet. Wennerström hade goda kontakter med tyska legationen i Stockholm och fick därifrån fina underrättelser som han sedan vidarebefordrade till Ryssarna. Det ser även ut som att Wennerström av tyskarna sågs som ”sin man” det vill säga att han var en tysk ”värdefull kontakt” och agerade på så sätt som dubbelagent för NKVD. Enligt ett av de av-krypterade Venona-telegrammen från den sovjetiska ambassaden i Stockholm från den 5 februari 1942 står det:

”Enligt svenska flygattachén i Moskva:

Tyskarna har sex flygflottor och flyg för försvaret av tyskt territorium.

På östfronten har de förflyttat … (ej läsligt)

Produktionen av militära flygplan i Tyskland uppgår till 2000 maskiner i månaden… (ej läsligt). Har inriktats på produktionen av ME 11 Fokker Wolf 189 och JU 89… (ej läsligt).”

Det här telegrammet och andra liknande kan faktiskt bevisa att Wennerström redan i början av andra världskriget arbetade åt Moskva. Hans kontaktman var överste Nikolaj Nikitusjev vid den sovjetiska ambassaden, en erkänt skicklig agentvärvare. Dokument som jag funnit i arkiven och som stärker min tes är bl a dessa:

20 sep 1943: Wennerström ringer till ryska legationen och talar med Nikitusjev (sovjetisk militärattaché). Wennerström säger att han vill komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort från Stockholm till F7 på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till kl 3 dagen efter.

14 september 1943 ringer Grassman från tyska legationen och vill träffa Wennerström med anledning av hans förflyttning till F7. Wennerström säger att han inte kan av tidsbrist.

27 feb 1943 var Wennerström uppe hos Nikitusjev på hemlig visit. Säpo bevakade Nikitusjevs bostad man följde med den svenske flygvapenofficeren som åkte till Furusundsgatan 7. Det stod Wennerström på dörren.

3 feb 1942 ringer Madame Kollontaj (Sovjets ambassadör i Stockholm) och bjuder in Wennerström till lunch. Greve Folke Bernadotte kommer också meddelar hon. Major Wennerström tackar ja till inbjudan.

I Förhörstips ej bearbetade finns ett brev om en misstänkt läcka på Fst/und/inrikes och ett brev om att Wennerström lämnat över material till Madame Kollontaj i början av 1940-talet.

 

Wennerströms värvning angavs i tidningarna till 1948

 

Det finns alltså teorier om att Wennerström först var tysk agent och när han blivit konfronterad med detta faktum av KGB, tvingades över till den Sovjetiska sidan för att bli dubbelagent eller trippelagent som det i så fall blir eftersom han även arbetade åt den svenska underrättelse-tjänsten. Som exempel för detta anges att Wennerström umgicks med nazister och andra personer på yttersta högerkanten. Han skrev dessutom i Stockholmstidningen under kriget i ett högerorienterat tonfall.

Jag gör som sagt inte den bedömningen, utan tror att Wennerström under hela sin karriär arbetade enbart åt Sovjetunionen. Jag har redan beskrivit det och tänkte här spekulera lite mer i ämnet. Det finns flera anledningar till varför jag gör min bedömning och en av dessa är att Wennerström redan 1930 lärde sig ryska när han låg i flottan i Karlskrona och senare, 1933 reste på en studieresa till Riga för att specialstudera språket. En ung svensk officer som åker till Baltikum och specialstuderar det ryska språket, uppmärksammas med all sannolikhet av KGB dels för att det är en svensk officer och dels för att han ska bo hos en rysktalande familj. Wennerström bodde först hos en familj i Riga och sedan en familj i Libau. Han har uppgett att han redan här blev intresserad av underrättelsetjänst och blev bekant med en Brittisk underrättelseman, John som jag talat om tidigare och som sannolikt arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Wennerström säger att han hjälpte John i hans underrättelsearbete och ”fattade tycke för detta som han tyckte var spännande”. Han träffade också en ryska som blev som han säger ”min dans- och biopartner” och John blev sedan tillsammans med hennes väninna. En engelsk spion och två ryskor, en fullt tillräcklig grund för att misstanke ska uppstå. KGB kan redan här i Riga ha gillrat en fälla som Wennerström senare när snaran drogs åt inte kunde komma ur. John, som Wennerström inte vill beskriva närmare och som det heller inte finns någon mer information om i Wennerströms personakt kan mycket väl ha varit en dubbelagent och lurat Wennerström i en fälla vilket var en vanligt KGB- taktik. Det vill säga Wennerström trodde att han lämnade över informationer till brittiska MI6 men mottagaren John var en dubbelagent och kunde på detta sätt snärja sitt offer. Denna rekryteringsmetod kallas för ”false flag”(falskt flagg). Det kan annars tyckas märkligt och riskfyllt att en underrättelseagent för MI6 med uppdrag att spionera i Riga skulle anförtro sig åt en ung svensk som inte var militärattaché eller arbetade på någon av ambassaderna.

En Sergej Ivanovitj i den sovjetiska underrättelsetjänsten fick uppdraget att bevaka Wennerström i Riga. Eftersom Wennerström var vän med amerikanen John och som det senare framkom i förhören; hade det sovjetiska kodnamnet ”EGON”, blev Wennerström utsatt för närgående bevakning. Sergej Ivanovitj var ”energisk” som han säger. Wennerström lämnade Riga 1934 och berättar i förhören att han infördes i ryssarnas kartotek och att de senare följde hans förehavanden och karriär i Sverige. Det går att tyda genom bandupptagningarna jag lyssnat på från förhören med Wennerström och jag tror att hans hans mål var att dölja att han varit en medlem av Komintern, världsrevolutionen redan 1933. Wennerström ville dölja att han redan tidigt hade en som många andra på den tiden ”antifascistisk” läggning men som inte var en tillgång i en militär karriär på 1930-talet. Snarare något som skulle utesluta en högre officerskarriär. Wennerström vill spara sin familj och sin frus framgångsrika svärfar denna pinsamhet.

I mars 1941 återvände Wennerström från Moskva till Stockholm för en tillfällig stabstjänstgöring. En tid före han reste hem blev han uppkallad till chefen för den sovjetiska staben för utländska försvarsattachéer. Den sovjetiske översten berättade att han fått reda på att Wennerström skulle kallas hem och han kallade in en överstelöjtnant från NKVD i rummet, Ivanovitj, Wennerströms kontaktman i Riga! Översten ville veta varför Wennerström kallats hem och sedan berättade översten att de visste om att han hade ett flitigt umgänge med den tyska ambassaden. (Wennerström talade mycket god tyska sedan barnsben. Han hade tillbringat ett år i barndomen i Tyskland.) Stabschefen ville att han skulle ta reda på så mycket som möjligt om Hitlers operation BARBAROSSA, den tyska invasionsplanen mot Sovjet.

”Ni vet naturligtvis en hel del, så flitigt som ni umgås med tyskarna”, sa översten. Översten tittade på både Wennerström och Ivanovitj från NKVD och sa sedan: ”Ni kan ju betrakta er som gamla bekanta. Jag tycker att Ivanovitj ska ta hand om vår svenske vän och visa honom lite rysk gästfrihet”. Ivanovitj berättar sedan om operation Barbarossa och hur viktigt det var för ryssarna att få reda på så mycket som möjligt om denna plan medan de åt en god middag i NKVD:s lokaler i Moskva. Ivanovitj berättade att han haft ögonen på Wennerström redan under tiden i Riga (1933-34) och att han så att säga kommit i NKVD:s intresse redan då. Ivanovitj pumpade sedan Wennerström på uppgifter om tyskarna. Wennerström berättade att den tyska ambassadören ansåg att Hitler underskattade den Sovjetiska krigsmaktens potential. Ivanovitj undrade då om Wennerström trodde att han kunde skaffa fler informationer genom sitt umgänge med Tyskarna. Wennerström svarade att han förväntade sig gengåvor för det.

”Självfallet är vi beredda att ersätta er … med pengar”, sa Ivanovitj.

Wennerström ville dock inte ha några pengar utan istället underrättelse-information som han kunde komma hem till Stockholm med och visa att han verkligen åstadkommit något. Hittills hade han inte haft mycket att visa upp. ”Det räckte inte för en plats i solen”, skrev Wennerström. Ivanovitj funderade en stund och svarade att det givetvis kunde ordnas om han inte hellre ville ha pengar.

Wennerström verkade alltså enligt egen utsago under sin första Moskva tid, 1940-41 som KGB-agent i utbyte mot Sovjetiska militärhemligheter och kunde sedan använda dessa för att gynna sin egen karriär hemma i Sverige. Tillbaka i Sverige fick Wennerström genast visa sina goda resultat.

”Så goda att jag till och med fick göra en särskild föredragning för Flygvapnets starke man Nordenskiöld. Det blev för min del en fullträff vilket återspeglades i Nordenskiölds tackord:

”Jag måste gratulera vår flygattaché i Moskva. Det är exceptionellt att en så pass ung officer på så kort tid kunnat inhämta så mycket värdefullt för svenskt vidkommande”. 

Nordenskiöld skulle bara veta? Detta beröm, berättade Wennerström, skulle senare stå honom dyrt, då det steg honom åt huvudet och han gick en mörk framtid till mötes som sovjetisk agent. Allt det här står att läsa i Wennerströms memoarer märkligt nog och mer eller mindre visar tillsammans med hans egna vittnesmål från polisförhören att han värvades långt före 1948 som det står i domen mot honom. Wennerström stod under ”kultivering” av KGB redan under sin tid i Riga och hade sina första riktigt viktiga uppdrag under Moskvatiden 1940-41, då han spionerade åt NKVD på den tyska ambassaden. Belöningen för spionverksamheten var förutom svartväxlingspengar att han fick resurser av ryssarna att kunna glänsa på hemmaplan och bli en stjärna inom sitt gebit; underrättelsetjänst. Kunde det bli bättre? Den lite fåfänge och revanschsugne Wennerström blev en stjärna på Försvarsstaben i Stockholm men var samtidigt nu helt i klorna på den Sovjetiska underrättelsetjänsten, även om han inte sålde uppgifter som direkt rörde Sverige. Det kom senare.

Anledningen till att Wennerström av Säpo (Statspolisens tredje rotel) sattes under övervakning 1943, var att han besökte den ryske militärattachen, Nikitusjevs hem den 27 februari samma år. Allt talar för att ryssarna använde Wennerström som kurir och genom Madam Kollontay och den Sovjetiska Stockholmsambassaden gavs informationer till Wennerström som man önskade skulle läcka över till tyskarna. Den 24 januari avsände den tyska flygattachén i Stockholm ett telegram till Berlin med texten:

”Militärattachén erfor igår konfidentiellt av förre svenska flygattachén i Moskva, kapten Wennerström, att nuvarande militärattachén i Moskva skulle hava rapporterat, att man i diplomatiska kretsar i Kuybischev vore av den uppfattningen, att Ryssland på grund av för små leveranser av krigsmateriel från USA och England troligen efter stabiliserandet av sina nuvarande militära framgångar skulle komma att rikta ett fredsförslag till Tyskland. Denna uppfattning lär även förekomma på ryska legationen här i Stockholm.”

Wennerström kommenterar det här med:

”Jag fick uppdraget att leverera meddelandet till tyskarna i små portioner så att det på så sätt skulle verka som om de frågade ut mig. Det var det sista tyskarna fick av mig för det hände något obehagligt då jag en dag plötsligt blev uppkallad till Överste Adlercreutz, chefen för den svenska underrättelsetjänsten. Han berättade att ”vi” hade knäckt den tyska telegram-koden och att vi kunde tyda deras telegram från den tyska ambassaden i Stockholm. Där fanns ett telegram till Berlin där det sägs att de fått informationer av Wennerström angående ryska fredstrevare. Adlercreutz varnade mig för fortsatta förbindelser med tyskarna men lät saken bero med denna varning. Jag blev riktigt förbannad på tyskarna att de använt mitt namn i klarspråk även om det var kodade telegram.”

Redan där hade militära säkerhetstjänsten kunnat gripa Wennerström. Det hade säkert också gjorts om Wennerström lämnat uppgifter till Sovjetunionen. Nu misstänktes han ha hjälpt Tyskarna och det var förmodligen inget allvarligt brott på den tiden inom den svenska underrättelsetjänsten med överste Adlercreutz som chef …

En intressant uppgift i telefonavlyssningsprotokollet över statspolisens avlyssning av Wennerström under kriget är att den 14 september 1942 ringer en Grassman från den tyska ambassaden och vill träffa Wennerström innan Wennerströms förflyttning till F7 Såtenäs senare under samma månad. Wennerström svarar lite kort att han inte kan träffa honom av tidsbrist och de hörs sedan inte mer per telefon innan förflyttningen. Wennerström ringer sedan den 20 september till den sovjetiska ambassaden och talar med Nikitusjev och ber själv att få komma upp på ett litet besök eftersom han ska resa bort på ett eller två år. Han blir genast inbjuden av Nikitusjev till klockan 13 dagen efter. Den 27 februari skuggas Wennerström av Statspolisen och han besöker då i hemlighet Nikitusjev hemma i hans bostad på Gärdet. Efter denna händelse berättar Wennerström att han höll sig i skinnet och det går också att se genom telefon- och brevkontrollen som polisen gjort mot honom under den här perioden. Wennerström kontrollerades av Statspolisen under resten av kriget. Han förflyttades till F7 Såtenäs och tjänstgjorde där bland annat som ställföreträdande flottiljchef och sedan divisionschef. På F7 fortsatte hans spionkarriär för Sovjetunionen och han satt långt in på nätterna och kopierade dokument åt ryssarna. Han beställde vad han kunde komma åt från staben i Stockholm och höll ett öga på de amerikanska och svenska kurirflygningarna till Storbritannien samt fotograferade de Brittiska och Amerikanska bombflyg som sökt sin nödhamn till F7 Såtenäs. En fanjunkare anmälde Wennerström för otillåten fotografering på F7 då han fotograferade amerikanska flygplan. Under andra världskrigets slutskede efter 1943 användes Bulltofta som nödlandningsfält för de allierades bombflygplan och därifrån skulle sedan de plan som kunde återställas i flygdugligt skick flygas till uppsamlingsplatsen som var F7 Såtenäs. Wennerström hade fått uppdraget som följeofficer till de amerikanska besättningarna då de omgrupperade och han kom där i kontakt med personal från den amerikanska ambassaden.

”Efter detta var dörrarna på den amerikanska ambassaden öppna för mig i fortsättningen”, berättar Wennerström.

Här pratar vi om en högpresterande kille som verkligen hade mycket att stå i. I nästa inlägg ska jag skriva om Wennerströms kopplingar till DC-3:an och hans hemliga medhjälpare. Dessutom; på söndag 16/6 2013 är det exakt 10 år sedan jag och mitt team fann DC-3:an. Satan vad tiden går …

 

Det om det, Anders Jallai

 

Källor:

The Sword and the Shield, The Mitrokhin Archive, Andrew/Mitrokhin 1999.

Säpoarkivet P4599, förhör Wennerström.

Wennerströms memoarer: Från början till slutet, Wennerström 1972.

Säpoarkivet, Venonamaterialet.

Golitsyn, New Lies For Old 1984.

Den svenska nationalsocialismen, Tobias Hübinette 2002.

Han som aldrig fick bli kung, Per Svensson 2006.

Säpoarkivet, personakt Nils J (namn borttaget).

Spionfångaren, Wright 1987.

Intervju  f d Säpo byrå B kontraspionageschef Olof Frånstedt 2006.

Utan omsvep, Carl Persson 1990.

Sjinkarenkos memoarer UD, DC-3 utredningen DS 1992:5, bakgrundsmaterial.

Intervju FRA byråchef Nils J 2006.

Body of Secrets, James Bamford 2001.

Juristkommissionen 1964 om Wennerström.

Intervju Sven Olov Olin 2004.

 

Se gärna den svenska versionen av DC-3 dokumentären: DC-3:ans sista resa, av Deep Sea Productions och SVT under fliken DC-3. http://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/  Så minns vi tillsammans!

 

Jag rekommenderar den här välgjorda Brittiska serien om Cambridge Five spionerna: http://www.discshop.se/filmer/dvd/cambridge_spies_nyrelease/P58531?gclid=CJPOnYH34LcCFYF6cAodaS0Aiw 

41 Comments

  1. Johan skriver:

    Mycket intressant Anders. Jag ser gärna att det där bokomslaget blir verklighet.
    Det jag frågar mig är varför man inte utredde vidare. eller gjorde man det…

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, Johan. Man utredde vidare. Otto Danielsson på Säpo försökte gräva fram Wennerströms medhjälpare. Framförallt den omtalade Mr X men utan att nå framgång. Den militära sidan tillsatte en hemlig s k avprogramerings grupp med namnet "AG W2". Där AG sannolikt står för doktor Jan Agrell på MPl Militärpsykologiska institutet. Jag har skrivit om det tidigare i det här inlägget: http://www.jallai.se/2010/04/avprogrammering-wenn

      Bl a skrev AG W2 i sin rapport: "Wennerströms position har sålunda framträtt i ett ändrat läge – bl a har klarlagts att han arbetat för Sovjet långt tidigare än vad som utredningen klarlagt fram till rättegången."

      1. Johan skriver:

        Synd bara att historia inte är offentlig. Det finns ju ingen att skydda längre och eventuella efterlevande kan ju knappast skadas av publicitet.
        Sveriges historia verkar vara fullt av sådant här. Du närmar dig det mesta i dina böcker.
        Jag väntar med spänning på en biografi över Wennerström, skriven av dig.

  2. Roger Klang skriver:

    Sverker Åström, Wennerström, Anthony Blunt, Guy Burgess och Donald Maclean. Alla fem storspioner och homosexuella. Vad säger det om homosexuella i försvaret? Detta är en fråga, inte ett konstaterande.

    Roger Klang

    1. Bengt-Emil skriver:

      Vad antyder du? Att homosexualitet i sig kan vara farligt för rikets säkerhet? Men det är ju så att då när det begav sig var det betraktat som kriminellt och användes ofta i utpressningssyfte för att snärja unga män som blivande spioner. Idag skulle knappast en persons sexuella läggning kunna användas i utpressningssyfte åtminstone inte i vår del av världen.

      1. Roger Klang skriver:

        Jag antyder ingenting, jag ställer en berättigad fråga. Det var ju sannolikt inte utpressning, som fick de flesta av ovanstående personer att förråda sitt land. Själv hoppas jag att det inte ska vara så att homosexuella har lättare till svek, eftersom det blir svårt att få bort alla som vi vet är homosexuella och inte vet är homosexuella. Homosexuella måste ju liksom alla andra arbeta någonstans, för de finns i hela samhället. Frågan som kanske bör ställas är; Kan homosexuella vara patrioter? Någon homosexuell patriot som kan svara på det?

        1. Bengt-Emil skriver:

          Att fråga om homosexuella kan vara patrioter är ungefär lika intelligent som att fråga om rödhåriga kan vara det. Du påstår dessutom att Wennerström var homosexuell – hur vet du det? Var finns det belagt? Såvitt jag vet trodde man inom säpo att han ev var bisexuell och att detta kunde vara en anledning till att ryssarna hade hållhakar på honom.

        2. Antenn skriver:

          Det där var något av det mest fördomsfulla jag har läst tror jag. Var tid har sin moral och förr var homosexualitet en anledningen till utpressning givetvis. Man brukar väl säga folk blir spioner av fyra skäl: utpressning, hämnd, pengar och av ideologiska skäl. Vilka anledningar till att folk ev. idag pressas av främmande makt till att begå brott vet inte jag men homosexualitet som utpressningsmotiv har säkerligen minskat radikalt pga av ett liberalare synsätt. Nekrofili, sodomi och pedofili och andra sexuella avarter kvarstår säkerligen som utpressningsmotiv och det får man hoppas att det fortsätter göra också. Man vill ju inte precis att de sexuella avvikelserna normaliseras i ett framtida samhälle.

          Kan tänka mig att att det kan vara vanligare idag att man spionerar pga ideologiska skäl (de unga, radikala, frihetstörstande och individualistiska IT-männen icke att förglömma) eller för att man helt enkelt vill höja sin materiella standard. Vi lever ju i en ytterst materialistisk värld där statusmarkörer är viktigare och kanske även nåbarare för de flesta. Individen betyder mer än kollektivet och säkert kan också det bidra till en svekfullhet mot sitt folk och sitt land. Vi går ju också mot en globalisering så det här med nationalism håller väl också på att fasas ut, vilket säkert också kan bidra till att somliga inte anser att spionage är ett brott. Julia Assange och Snowdon kan nog vara två goda representanter för det senare synsättet tror jag.

          1. Roger Klang skriver:

            Jag menar ju inte att trampa er homosexuella på tårna. Men faktum kvarstår, frågan är berättigad.

            Roger Klang

          2. Veritas skriver:

            Sex och förföranden har använts i årtusenden för att skapa grund till utpressningsmöjlighet.

            Det spelar ingen roll om du är hetro eller homo. Så länge du har en någorlunda stark sexualdrift är du ett intressant mål för dem som önskar utnyttja dig och/eller din familj/vänner.

          3. Anders Jallai skriver:

            Sex kan förstås även användas som utpressning mot heterosexuella och även kvinnor vilket ofta glöms bort.
            Vi har ett ganska färskt exempel på Monica Lewinsky och Bill Clinton. AJ

          4. Veritas skriver:

            Absolut. David Petraeus, Julian Assange m.fl. m.fl.

          5. Roger Klang skriver:

            Ja, sex kan användas som utpressning. Även en patriot kan hamna i en honey trap. Han kan även hantera konfidentiell information ovarsamt. Men han kan per definition inte sälja ut eller förråda sitt land, för då vore han inte patriot. Trampar patrioten i en honey trap så väljer han att ta risken att det blir skilsmässa med frun hellre än att han förråder sitt land. Så skulle jag göra.

            Roger Klang

          6. Antenn skriver:

            Måste man vara homosexuell pga av att man förklarar för dig att synen på homosexualitet har liberaliserats vilket du tycks ha missat? Ja, det var ju också en intelligent slutsats…

          7. Jan skriver:

            Antenn tagga ner lite på det känsolomässiga och försök vara lite objektiv…. bara det faktum att det finns en historiskt sett så stor överrepresentation av öppna och dolda homo- och bisexuella bland storspioner som förråder sin egen underrättelsetjänst ger god anledning att fråga sig dels varför sådana rekryteras i så hög utsträckning dels vilka mekanismer som medverkat till att de kommit att bli förrädare frivilligt. Att gå på attack som du gör är inte konstruktivt och inte heller särskilt intelligent. Jag kan se två mekanismer i verksamhet.

            Dels att en sexuellt frigjord (men kanske i samhället inte fullt accepterad) läggning (homo,hetero,bi) setts som tillgång (för att kunna snärja informatörer och utvinna information) . Dessutom kanske denne paradoxalt nog är mindre känslig för utpressning än en mera trångsynt person som lockas in i en honungsfälla rent utpressningsmässigt.

            Den andra mekanismen är att det under denna tid och långt fram i nutid inte är fullt accepterat med avvikande sexuell läggning (i vissa fall även olaglig sådan som t ex pedofili) vilket gör att en gemensam hemlighet till ett starkt kitt utan att direkt utpressning behöver användas. Sexuell läggning, öppen eller dold (som med Sverker t ex) , är relevant att ha med i analysen!

            Faktum är att det är väl känt att det finns överrepresentation av normavvikare inom t ex den svenska militära underrättelseverksamheten även här hemma.utan att nämna namn.

            När man skall försöka kartlägga vilka förrädare som kan ha rekryterat andra vidare i sina ringar är sexualiteten högst relevant som indikator. T ex kan man fråga sig kring Sverkers entourage (Ebbe t ex) om de också rekryterats eller använts. Ebbei sin tur t ex insisterade ju på att få en homosexuell "livvakt" när han utförde sina olagligheter.

          8. Anders Jallai skriver:

            Mycket riktigt så är det ett faktum att homosexuella är överrepresenterade inom den svenska militära u-tjänsten liksom inom MI6 och CIA. Övriga u-tjänster kan jag inte uttala mig om. KGB och GRU verkar inte ha det. Min teori är att man från början aktivt värvade homosexuella, förmodligen för att homosexuella på den tiden inte hade någon familj att ta hand om eller skydda. Dessutom med få heterosexuella nära vänner. Det vill säga man fick personer som helt kunde gå upp i u-tjänsten. Senare så är det väl som vanligt med nepotism att man värvade likasinnade. Det senare är en gissning. AJ

  3. Erland skriver:

    Mycket intressant och många nya uppgifter. Tänker du skriva en ny Wennerström bok? Det kanske behövs. Historia ska uppdateras.

  4. Fredrik Carlstedt skriver:

    Mycket häpen över att läsa att Holmér inte var särskilt betrodd av utländska uppgiftslämnare. Finns det mer hemligheter i Holmérs garderob som Du sitter på ?

    Vad har Du för källa till detta påstående om Holmér ?

    Har för övrigt registrerat in Mig på Ditt Underrättelse – Brev.

    1. StenStureDenYngre skriver:

      Herr Holmér var så nära en spion du kan komma. Han sopade banan för kvinnomisshandlarem och spionen Bergling. Under Holmérs ledning av Säk utvisades inte en enda spion men det fanns inte brist på aktiva spioner, det fanns ett ointresse hos ledningen.

  5. Anders Jallai skriver:

    Hej! Källan till Holmer är Olof Frånstedt. Kanske skriver han
    om det i sina memoarer som kommer ut i höst. AJ

    1. Antenn skriver:

      Märkligt. Jag trodde att det var Olof Frånstedt som placerade Bergling på ryssroteln samt uppe på Försvarsstaben som SÄPO:s representant och inte Hans Holmér.

      1. Jan skriver:

        Du avslöjar dig grovt Antenn med dina slingrigheter. Tror du att någon går på att underchefer inom Säpo dels kan trumfa sina chefer dels kan aktivt placera in folk hos militären?

        Det har däremot varit vanligt att militära underrättelsetjänsten inkl IB placerat in folk som aktiva och direkt täckanställda hos Säpo utan att Säpo kunde göra mycket åt detta. Ta t ex Donald F 😉

        Placeringen av Bergling hos Säpo och hans återremittering till militären är en ganska underhållande affär i ett underrättelsechackparti.

  6. Antenn skriver:

    Det bär mig emot av någon outgrundlig anledning att säga det om jag ska vara ärlig, men det här var faktiskt väldigt bra och mycket intressant läsning. Men om Säk hade Wennerström under bevakning från 1948, hur sjutton bar de sig åt för att inte lyckas få några bevis mot honom förrän 1963?

    1. Jan skriver:

      Därför att vissa saker var off limits för Säpo! Det fanns också officerare som var misstänksamma mot t ex Wennerström som även de jobbade i motvind tack vare att det är hårt politiskt styrt.

      Det var IB och FST säk som kunde ta ut svängarna ganska långt utanför de officiella direktiven. Ta spionaget för främmande makts räkning i t ex Vietnam eller Ekbergs jobb med Israelerna. Ta vapensmugglingen, ta Saudiaffären mm.

      Är det på fullt allvar någon som tror att militären på eget initiativ satt igång Saudigrejen? Naturligtvis är det politiska direktiv bakom som dessutom stipulerar att dessa politiker skall vara ovetande om detaljerna för att kunna svära sig fria.

      De som haft mandat att operera utanför lagen (militären) har alltid en fördel framför de som liksom Säpo är bundna av lagen med en högre demokratiskt insyn.

  7. Hansky Hansson skriver:

    BD var inte medlem i SO. En släkting och namne men inte den BD du avser.

  8. Erik skriver:

    Om jag minns rätt så framgick det i Wilhelm Agrells Venona-bok att namnet Wennerström skrevs ut i det hemliga telegrafmeddelandet som gick från den sovjetiska ambassaden till Moskva 1942. Han hade alltså inget agentnamn.

    Detta skulle då kunna tolkas som att an ännu inte var rekryterad. Eller, att han var en fullt engagerad agent men egentligen kommunicerade andra vägar och att detta meddelande fick sändas så här för att det var brådskande. Risken för att han skulle bli avslöjad som toppagent om någon knäckte koden bedömdes alltså vara mindre om han hette Wennerström och inte Örnen.

    Telegrammet knäcktes först efter rättegången, om det nu har någon betydelse.

  9. Veritas skriver:

    Kort tanke med hänsyn till besynnerligheter i artikeltexten som i mångt och mycket skapar fler frågor än svar.

    Kan det vara så att Wennerström i själva verket var en dubbelagent?
    Att Mr. X oftast hämtade(!) dokument ur det speciella lilla skåpet i Wennerströms villa?
    Att ryssarna hade börjat förstå det?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, enligt Rosén så lämnade han material åtminstone vid två tillfällen. En gång var det en papprulle som han hade med sig dit men inte därifrån. Men det finns fler alternativ: Mr X kan ha hämtat order från Moskva, och lämnat meddelanden till Moskva. D v s Wennerström var en brevlåda. Det var en av Säpo:s teorier. AJ

      1. Veritas skriver:

        Hej Anders,
        Precis, men har det någonsin klarlagts exakt vad Wennerström skickat iväg?
        Var det oftast kritisk information eller oftast försummbar info eller till och med desinformation?
        Anledningen till min nyfikenhet är att jag fått mig berättat att anledningen till att listan över de svenskar som skall ha spionerat för Östtysklands räkning fortfarande hålls hemlig är för att den stora majoriteten skall ha varit dubbelagenter för Sveriges och/eller "vänligt sinnad makts" räkning.

        1. Anders Jallai skriver:

          Hej, det är inte omöjligt. D v s att många på Stasilistan är omvända agenter. Jag skrev om det för ganska länge sedan i inlägget: http://www.jallai.se/2011/11/sapo-forsvunna-stasi

          Det som talar emot att Wennerström var vänd är dels att han fängslades, dels att den amerikanska säkerhetstjänsten gjorde en mycket omfattande utredning om vad W kan ha avslöjat till Sovjet om amerikanska förhållanden. Det finns väldigt mycket material i W-arkivet om de amerikanska förhållandena. Wennerström hade många källor i USA när han arbetade där, och en del av dessa var sannolikt KGB/GRU agenter som hjälpte honom. AJ

          1. för om masten skriver:

            Om nu det finns omvända agenter ta bort dessa från listan och visa oss de andra förrädarna. Hittills har vi sett två offentliggjorda spioner varav en enligt tidningarna är oskyldig.

          2. Rehnskiöld skriver:

            Det kan ju vara så att man avstår från att presentera en modifierad stasilista (dvs en rensad på dubbelagenter) för att inte ryssarna i efterhand skall kunna avgöra vad som är information och vad som är desinformation.

  10. Rehnskiöld skriver:

    Sundelin antyder i sin Wennerström-biografi att SW måste ha skyddats av någon högt upp (eventuellt underrättelsetjänsten) redan under WW II då säpo fick order att inte syna honom närmare. Är det något du har någon uppfattning om?

    1. Antenn skriver:

      Kan inte Wennerström ha skyddats ytterst av dåvarande kungahuset? Som kanske hade kontakter till någon av våra u-tjänster? Wennerström var ju adjutant hos Gustaf Adolf i nästan nio år om jag inte minns fel nu och det är väl ganska lång tid. Han bör väl ha gjort bra ifrån sig isåfall.

  11. Antenn skriver:

    Med anledning av nedanstående artikel från Svd 2006: Var Wennerström kommunist eller nazist? Eller både och? Eller något tredje?

    "Wennerström gifte sig 1939. Makarna fick två döttrar. Efter tjänstgöring i försvarsstaben sändes Wennerström under brinnande krig i november 1940 som biträdande flygattaché till Moskva och var där till mars 1941. Tillbaka på försvarsstaben tangerade han 1943 gränsen mellan legalt och illegalt utbyte. Svenska militären knäckte ett tyskt kodmeddelande om att Wennerström lämnat uppgifter till Nazi-Tyskland. Säkerhetspolisen upptäckte honom hemma hos en sovjetisk militärattaché i Stockholm. Men polisens och militärens uppgifter lades inte samman till en helhetsbild. En betrodd hög officer på centrala poster föreföll vara höjd över alla misstankar."

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej! Forska inte i tidningsartiklar är en god regel. Det är oftast andrahandsuppgifter från en ofta dåligt insatt journalist. SvD är inget undantag. Gå till källan direkt.
      Jag har ex svårt att tänka mig att en nazist åker till Riga frivilligt för att specialstudera det ryska språket. Det gjorde Wennerström 1933-34 som jag beskriver i artikeln ovan. Det finns heller inget annat i hans person som tyder på nazistiska drag. Personligen är jag relativt övertygad om att Wennerström var antifascist i sin ungdom. Därför intresset för det ryska språket och Sovjet. AJ

  12. Antenn skriver:

    Ja, att gå till källan i fallet Wennerström blir ju svårt men du kanske tänker på SÄPO:s arkiv eller Riksarkivet dit många personakter har förts. Till SÄPO.s förtret också har jag förstått. Men artikeln talar ju om att det var svensk militär som knäckte ett tyskt kodmeddelande, så den uppgiften kanske finns någon annan stans än hos SÄPO eller vid Riksarkivet? Frågan är bara i vilket arkiv hos Försvarsmakten i såfall.

    Apropå detta med källor: Om jag vill läsa exakt samma material som du har tagit del av hos SÄPO, kan jag göra det då? Det ska ju ur sekretesssynpunkt samt ur ett offentlighetsperspektiv inte spela någon som helst roll om du är f.d pilot i svenska flygvapnet och jag är pottkusk.

    Brukar inte antifascister också mycket ofta att vara antikommunister? Om Wennerström också var antikommunist och trots detta var "intresserad"av Sovjet och ryska språket", så kanske det intresset rentutav uppmuntrades av hans arbetsgivare svenska flygvapnet? Eller?

  13. Anders Jallai skriver:

    Hej, Antenn! Förstår att du vill ha sista ordet…
    Om vi börjar nerifrån: Wennerström var inte antikommunist. Det finns ingenting som tyder på det. Samtliga förhör bevisar istället motsatsen; han var antiimperialist vilket på den tiden tolkas som kommunist eller socialist. Jag kommer att bevisa det i form av dokument under kommande inlägg. Wennerström var fullständigt Sovjetindoktrinerad som experterna skriver. Jag tolkar det som kommunist.
    Om du vill läsa hela W-arkivet och har ett år ledigt, ansöker du hos Riksarkivet på Arninge. Det är där det finns. Att jag fick se alla delar, kanske handlar om att jag hade en skuld att inkassera. Inte helt olikt det jag skriver om i mina Anton Modin böcker.
    Det knäckta sovjetiska meddelandet som jag beskriver i inlägget ovan och som bevisar att W jobbade för Moskva, finns i Säpoarkivet, Venonamaterialet. Det låg för några år sedan i Säpo:s interna arkiv på Kungsholmen. AJ
    PS. Det kommer ett nytt inlägg om Wennerström till helgen.

    1. förommasten skriver:

      Jag får alltid sista ordet hemma. Ja min älskade.

  14. Fredrik Carlstedt skriver:

    Hej Jallai, jag undrar om Du har någon åsikt om att SÄPO blir en egen självständig myndighet, klart avskild från den nya riksomfattande Polismyndigheten ?

    Tacksam om Du skulle komma fram med din uppfattning om denna nyordning.

  15. Albert skriver:

    Hmm, det här med Mitrokhin verkar otroligt intressant. Hade inte hört talas om det tidigare. Verkar som att Sovjet höll på med liknande aktiviteter som CIA gjorde (med Gladio). Nedgrävda vapen lite här och där i Europa osv. Måste skaffa de där böckerna av Mitrokhin/Andrew.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *