ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Alternativ början till Natoagenten.

Tammiku avfallsanläggning

Nu har många hunnit läsa Natoagenten. I en första version av manuset hade jag ett första kapitel som dramatiserade en verklig händelse i Estland strax före Estoniahaveriet. Det var en skrotstöld i Tammiku Estland. Skrot som visade sig vara dödligt radioaktivt! Tycker att ni som är intresserade ska få läsa kapitlet eftersom det verkligen har hänt och är relevant med tanke på vapensmugglingen med M/S Estonia.

Du kan läsa IAEA rapporten om händelsen i Tammiku (oktober 1994).

 

Kapitel 1

 

Tammiku Estland 21 oktober 1994

 

Följande kapitel är en verklig händelse, dramatiserad av författaren.

 

Den inhägnade avfallsanläggningen såg spöklik ut i månskenet. Som tagen ur en sovjetisk film från sextiotalet.

  ”Klipp fortare, för helvete!”

   Risto Hammer knackade sin bror Kalev i ryggen. Han höll i den jättelika bultsaxen. Det rykte från utandningsluften. Rå kyla steg ur marken och trängde in under kläderna. De bara händerna blev stela och klumpiga. 

  ”Fort in, fort ut, är vad som gäller!” stönade Risto. ”Här är vi levande måltavlor.”

  Det kunde finnas vakter även klockan tre på natten. Risto anade olycka för det där förbannade månljuset. När de åkte dit hade det varit perfekt; mörka skyar, naturligt dis i luften. Nu stod allting i andlös väntan. Vartenda knäpp ekade som pistolskott.

   ”Ös på, nu!”

   ”Ta det lite lugnt, va”, muttrade Kalev. Han huttrade och knep ihop handtagen hårt, och ytterligare några maskor i stängslet gick sönder. ”Lite till behövs, ser du.”

   Risto vände sig om oupphörligt och spanade av området. De måste fly direkt om larmet gick eller om någon dök upp.

   ”Tyst”, sa han.

    Kalev ryckte till.

   De stod orörliga. Det var fullständigt stilla i skogen bakom dem, på det ödsliga området framför dem, och i den knivskarpa stjärnhimmeln.

   ”Helvete, att det ska vara så vindstilla”, sa Risto. ”Allting hörs härute. Klipp, för satan!”

  Kalev tittade upp och torkade sig om munnen med ovansidan av handsken. Sedan stirrade han sin bror stelt i ögonen och fortsatte jobba med stängslet.

   ”Kom, det räcker.”

   Risto Hammer trängde sig förbi Kalev, knuffade till honom i sin iver och klämde sig genom hålet. Han var inne. Första etappen var avklarad.

   Risto Hammer sprang hukande och smidigt över en öppen plats framför huvudbyggnaden och dök in bakom den. Strax efter släpade sig Kalev framåt med den tunga bultsaxen i handen. När han var ifatt var Risto i full färd med att granska avfallsgropen för metallskrot bakom huset. Risto fick huvudvärk av Kalevs flämtningar som var det enda som bröt tystnaden. Han gjorde ett tecken med handen. 

 

Tammiku avfallsanläggning

 

De klättrade ner i en grop för metallskrot. Genast började skrotet gnissla och bära sig åt. Utan handskar kände de på muttrar och järnbitar. Ingenting de ville ha.

   ”Hittar du något?” viskade Kalev andfådd.

   Risto Hammer som var den äldre och större av bröderna höll upp en 18 cm lång och 1,5 cm bred cylindrisk metallbit. Den var tung, kände han.

   ”Vad tror du detta är?”

   ”Få kolla?” sa Kalev och vägde den i handen. ”Vi kan få en hacka för metallen. Ta den, du.”

   Risto tog tillbaka metallcylindern och stoppade den i fickan.

   ”Kom”, sa han. ”Vi tittar i huvudbyggnaden.”

   Bröderna fick upp ett fönster och väntade på en reaktion.

   ”Här är det inte larmat.”

   De klättrade in. Det var stort, mörkt och tomt på ett illavarslande vis som om någon redan varit där och länsat. På kortsidan skymtade de en lastkaj. De öppnade porten till den och gick ut. Risto Hammer tände sin ficklampa. De stod stilla och lyssnade intensivt.

   ”Det är lugnt.”

   Risto gick över lastkajen mot den bortre kortväggen. Där fanns en bred dörr. Han lyste på en bild av en dödskalle. Han öppnade. En stark lukt av kemikalier kom mot dem.

  ”Kom, Kalev. Äntligen, något bra!”

  Risto Hammer lyste med sin ficklampa över rader med tunnor. Han vägde en fram och tillbaka. Den var fylld med en vätska. 

   ”Kalev, vi tömmer tunnorna. De är av aluminium. De kan vi få bra betalt för i Tallinn.”

   Tunnorna stod i två rader ovanpå varandra. Kalev lyfte ned de översta, försiktigt utan att spilla. Metodiskt lyfte Risto av locken, tunna efter tunna, och tömde vätskan i avloppet. Bröderna hostade och harklade sig. Stanken av kemikalier var plågsam. Det rann ur ögonen och näsan på dem.

  Kalev kisade och blinkade. Han såg suddigt. En tunna gled honom ur händerna. Den träffade Risto på benet. 

  ”Aj, helvete! Klantskalle!” skrek Risto.

  Vätska skvimpade ut. En sveda brände genom huden. Genast fick han värk. Han gned med handen över yttersidan av vaden. Det onda klingade inte av. Det bet sig fast.

  ”Det får räcka”, väste han mellan tänderna. ”Vi sticker.”

  De sprang fram och tillbaka till hålet i stängslet. De räknade till tjugofem aluminiumtunnor. Två var i varje vända. Andetagen var tunga, de tog snedsteg. Ristos ben värkte, mjukt som gummi kändes det att gå på.

  Vilken jävla skit! tänkte han.

  Han blinkade med ficklampan mot skogsbrynet. En bilmotor slogs på. Den tredje brodern, Pekka Hammer, rullade fram med pickupen.

   ”Har ni sett ett spöke?” sa han. ”Ni är likbleka.” 

   ”Håll käften och ta i här!”

 

  

Då de lastade spydde Risto. Efter bara några minuter i bilen på väg hem, mådde han illa igen. De fick stanna flera gånger så att han fick spy på vägrenen. Det stänkte på billacken varje gång.

   Pekka körde hem till Risto först. Till Kiisa. Risto sa åt bröderna att försvinna fort som fan. Han var alldeles matt och kallsvettades. Benet brann! Och handen! Haltande över gårdsplanen snubblade han flera gånger innan han nådde ytterdörren.

   Han smög in. Hunden viftade på svansen, annars inte ett ljud. Sambon och styvsonen sov.

   Risto Hammer lade metallbiten han haft i fickan i en kökslåda och gick och lade sig. Rummet snurrade. Genast ville han spy. Han stapplade in på toaletten. Något var väldigt fel.

   Resten av natten blev en mardröm.

 

Enligt utredande polis hände följande (taget ur autentiska dokument).

  På morgonen hittade Risto Hammers sambo Evy Lima och styvsonen Harri honom liggande på soffan i teverummet, sjuk av smärtor och svaghet. Risto Hammers skada på benet, ett frätsår, förvärrades medan de tittade på det.

  ”Såret grävde sig in i honom”, enligt vittnet Evy Lima. ”Det såg overkligt ut.”

  På handflatorna och fingrarna flagnade skinnet, köttet mörknade, han luktade ruttet inom ett dygn. Han fick utslag på kroppen som växte i storlek. Benet gick inte att röra på. På tredje dagen hamnade han i chock.

   Först då togs Risto Hammer till sjukhus för vård. Där berättade han att skadan på benet uppstått i samband med skogsavverkning. Händernas uppfrätta tillstånd kunde han inte förklara.

  Läkarna pressade honom. Var hade han blivit utsatt för strålning? Hade Risto Hammer någon aning om vilket medel som han kommit i beröring med?

  De fick inget veta.

  Den andra november 1994 avled Risto Hammer på sjukhuset. Det var tretton dagar efter inbrottet på avfallsanläggningen i Tammiku.

  Hans bror Kalev som hållit en kort stund i den stulna radioaktiva metallbiten utvecklade en svår brännskada. Det blev ett gapande sår i höger hand som inte läkte. Även Pekka, den tredje brodern som kört bilen, fick strålningsskador och blev senare tvungen att amputera sin ena tumme.

   Risto Hammers hund blev sjuk och dog. Några dagar efter det fick Harri, Hammers styvson, brännskador på handen. Han hade hittat metallbiten i kökslådan.

  Då äntligen reagerade Evy Lima och tog sonen till sjukhuset. Sonens sår bedömdes som en strålningsskada. Läkaren på sjukhuset, som också behandlat Risto och hans bröder, kontaktade polisen. Evy Lima förklarade att hon hade tagit hand om ett metallföremål, lindat in det i ett kattskinn och grävt ned det i trädgården. På så sätt uppdagades historien och myndigheterna kopplades in.

   Experter sökte upp Hammers hus i Kiisa och tog hand om metallcylindern. Området spärrades av. Femton bostäder fick evakueras på grund av strålningsrisken. Några dagar efter att händelsen blivit känd genom estnisk media, erbjöd sig svenska, ryska och finska myndigheter att bistå Estland med råd och experthjälp.

  Man misstänkte att strålningen kom från röret som hade innehållit Cesium-137. Man spårade röret och fann att det förmodligen kom från den nedlagda ryska ubåtsbasen i Paldiski. Kopplingen mellan Paldiski och avfallsstationen i Tammiku upptäcktes.

   Den trettonde december 1994 tillsattes en kommission för att utreda händelsen och söka efter ytterliga radioaktiva källor i Estland. Den trettonde januari 1995, månaden efter, fann kommissionen ytterligare radioaktivt material vid motorvägen mellan Narva vid den ryska gränsen och Tallinn. Den svenske miljöministern Anna Lind erbjöd sig att ta hand om avfallet genom att kontraktera Svenska Studsvik Radwaste AB. En betongcontainer transporterades från Studsvik till Tammiku för omhändertagande av det radioaktiva materialet. Samtidigt stärktes säkerhetsrutinerna vid Tammiku avfallshantering och området började bevakas permanent av den estniska polisen.

© Copyright Anders Jallai 2012 

 

Det här stycket ur ursprungsversionen av Natoagenten tycker jag illustrerar bra vad som pågick i Baltikum och forna Sovjetunionen 1994. Det gällde att tjäna ihop till brödfödan även om det kunde kosta en livet. En del av det här avfallet dumpades i Östersjön från olika fartyg, kanske även M/S Estonia. Det vi vet är att det finns mycket radioaktivt avfall på Östersjöns botten idag och kanske ligger det bra där eftersom vatten faktiskt är en fantastisk isolerare av radioaktivitet. Det räcker med några få meter vatten för att helt avstråla källan.

Med vänlig hälsning, Anders Jallai

 

 

Extramaterial:  Jag fick många mail efter mitt förra inlägg. Mailskrivarna ifrågasatte min analys av att det ”inte finns något hål i Estonia”. Har full förståelse för det. Tänkte visa ett inslag från TV4 Kalla fakta som väl illustrerar hur lätt det är att gå bort sig i tankegångarna. I inslaget intervjuas Jutta Rabe och Greg Bemis om ett hål de tror sig ha funnit på Estonia. Lägg märke till att ”hålet” de pekar ut i så fall dessutom ligger ovanför vattenlinjen eftersom vraket är upp och ned på bilderna.

One Comment

  1. erik skriver:

    Jag såg ett tvprogram för en massa år sen om det här (var inte så gammal då så minnet är inte det bästa). Pojken som bodde i huset där det radioaktiva materialet hamnade intervjuades och så visades en modell av den lilla biten cesium-137. Den såg ut ungefär som de urankutsar som används i svenska kärnkraftvärk. Så mycket mer kommer jag inte ihåg (utom att jag blev rejält uppskrämd).

    Enl. IAEAs rapport verkar det inte gå att spåra ursprunget på vare sig den försvunna behållaren eller det radioaktiva materialet. De skyller på dålig sovjetisk dokumentation men det köper jag inte för en sekund. Det skulle vara väldigt intressant att höra lite mer om Paldiski-kopplingen om den nu inte bara är en del av dramatiseringen. Att en bilburen tekniker några månader senare slumpartat slår på en strålningsmätare som ger utslag och en till liknande bit radioaktivt material hittas känns nästan som en twist i en dålig b-spionthiller.

    Vet man förresten var det var för kemikalier i de där aluminiumtunnorna?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, mitt kapitel är en ren dramatisering av den verkliga händelsen. Det intressanta är att Sverige blandades in i och med att Anna Lind och Svenska Studsvik Radwaste AB erbjöd sig att hjälpa till. Därav kopplingen till Sverige. Det fanns mycket radioaktivt material förutom de två kärnreaktorerna i Paldiski marinbas. AJ

    2. Rolf skriver:

      Ursäkta, men det är en del i ditt inlägg jag inte förstår.
      Vad är det du inte köper? Dålig sovjetisk dokumentation eller tror du att det radioaktiva materialet kom från något annat land?

      1. Anders Jallai skriver:

        Hej, Rolf. Nu förstår jag inte dig! Vad är det jag inte köper?
        Har jag skrivit det?
        Inlägget ovan handlar om att några estländare stulit metall på en avfallsanläggning i Estland och att metallröret som det handlade om hade innehållit radioaktivt Cesium 137. D v s det som kommer från kärnbränsle till ex en ubåtsreaktor. Tiden för den här händelsen i Tammiku sammanfaller med tidpunkten för nedmonteringen av en ubåtsreaktor i Paldiski ubåtsskola och Estonias förlisning. Det är det som är min poäng. Läs Natoagenten så kanske det klarnar. AJ
        (Saxat från nätet: Kärnreaktorbränslet som stoppas in i reaktorn, utgörs av olika isotoperna Uran-238, Uran-235 och Uran-234. I den kärnklyvningsprocess som sker under drift av kärnreaktorn splittrats Uran-235-atomerna upp så att avfallet även består av Cesium-137, Strontium-90, Tecnetium-99 och Krypton-85.)

      2. erik skriver:

        Jag köper inte att sovjeterna hade så otroligt dålig dokumentation att inte IAEA kan spåra ursprung på en mycket väl beskriven behållare som innehåller olika delar utöver det radioaktiva materialet. IAEA har klarlagt att materialet inte är estniskt. Sannolikheten att materialet har annat ursprung än sovjetiskt är rimligtvis mycket liten. Det framgår inte i rapporten om IAEA har bett ryssarna om hjälp eller om de nöjt sig med att läsa tillgänglig dokumentation själva. Eftersom det rör sig om IAEA, som är ganska grundliga, så förutsätter jag att ryssarna tillfrågats om detta. De har trots allt hjälpt till i andra delar av utredningen. Om det nu är så att ryssen säger att de inte heller vet vad det är för saker som bröderna hittade i Tammiku så ser jag det som maskirovka. Ryssar brukar som bekant inte vara helt ärliga när det gäller sådant som är hemligt, sådant som ställer de i dålig dager eller sådant som är pinsamt för dem.

  2. Jeppe skriver:

    Intressant koppling! Tycker att Sverige var lite väl snabba att vilja ta över undersökningen i Estland. Man undrar om Underrättelsetjänsten låg bakom det snabba ingripandet?

  3. Jan Uddgren skriver:

    Frågan är vart detta leder? Förstår att identiteterna på dem som dykt på Estonia etc måste skyddas men frågan är exakt vad som hände. Gick fartyget under på grund av olyckliga omständigheter /dåligt sjömansskap/ dåligt underhåll och övertäckning samt alla konstiga turer var "bara" desperata åtgärder för att dölja den farliga lasten eller spelade det in i sjunkförloppet för att man försökte dumpa av en skadad last eller öppnades porten med vilje av något skäl?

    Det har ju förekommit uppgifter kring sådant och så har vi ju den där portföljen som man faktiskt letade efter!

    Kan det ha varit så att man från svensk sida passade på att ta hand om radioaktivt material som "hittats" på detta sätt samordnat med den nedmonterade träningsreaktorn för att slippa flera transporter med "farligt" material medan styrsystem och elektronik kördes tidigare gånger då vi faktiskt vet säkert att det smugglades genom de läckor som varit.

    Frågan är också vart det tog vägen…. ligger det begravt under den märkliga hög av betong som finns nära vraket än idag?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, Jan! Du sätter fingret rätt på de känsliga sakerna. Tycker du sammanfattar väl min ståndpunkt och mina kunskaper. Jag fick höra av en källa i Estland att det fanns två ubåtskärnreaktorer i Paldiski som användes i simulatorerna för ubåtsbesättningarna. Jag har själv varit där och tittat. En av dessa var den då hypermoderna reaktorn till sovjetiska Delta IV atomubåten. Den har två mindre reaktorer ombord och Delta IV är än idag Rysslands viktigaste militära plattform för kärnvapen. Min källa tipsade om att den kunde ha varit med på Estonia, precis som jag beskriver i Natoagenten. Det skulle vara logiskt och det var förmodligen den mest eftertraktade "prylen" som Nato/SSI ville ha från Paldiski.
      Resten är svårare. Det kan ha varit något som hände ombord som ledde till att någon öppnade rampen under gång, varav den fick sig en smäll i en våg så att den inte gick att stänga ordentligt. Tror själv mer på att rampen lossnat p g a vågkrafterna. Man gick med full spätta på motorerna mot en för Östersjön mycket hög sjö. 7 m max våghöjd enligt haveriutredningen. Att fartyget dessutom förliste där vågorna var som högst, talar för detta, tycker jag.
      Uppenbart har någon varit på vraket senare och försökt få upp rampen och sedan med våld tryck igen det. Det vittnar mina dykarvittnen om. Gissningsvis fick ubåten som gjorde jobbet tag i det farliga/känsliga godset och ev la det på botten vid sidan av vraket. Men kanske troligare bärgade det. Men håller frågan öppen där. AJ

      1. Jan Uddgren skriver:

        Det där med hålet som företaget tog upp för att gå in och undersöka vissa hytter och som på Beamis bilder finns oförslutet är också mycket märkligt. Misstanken att det handlar om någon slags dokumentation man velat undanröja är svår att frigöra sig från. Varför lämnades det så öppet efter undersökningen?

        Frågan är också när och hur man var inne och hämtade reaktorn? Borde man inte med dagens teknik ganska smidigt kunna ta sig en titt med hjälp av tenisk utrustning eller skulle det då uppdagas annan senare åverkan som man inte vill skall bli känd? Lasten lär ju inte kunnat flyttas utan att lämna spår oavsett om man fått hem den eller begravt delar på botten.

        1. Anders Jallai skriver:

          Hej, om vi börjar med hålet och dykningar i vissa hytter:
          Jag fastnade också för dykningarna i vissa hytter. Därför fick Anton Modin uppdraget av amerikanarna i boken för att illustrera detta. I hytterna vet vi inte vad som fanns men kanske en kurir med hemlig info eller följedokumentation till den eventuella lasten?
          Går bara att spekulera där. Har själv ingen mer info mer än att det sägs ha varit minst en SSI operatör ombord på Estonia och som inte stod i passagerarlistorna. Men det är ett rykte jag hört.
          del 2, Lasten: De som ägde den ev lasten ville med all sannolikhet ta bort den från vraket och sannolikt också bärga den eftersom den sannolikt var strategiskt viktig och var dessutom ett känsligt bevis för vad som hänt. Därför tror jag det är mindre sannolikt att den ligger kvar på botten. Men man vet aldrig …
          Jag ser flera likheter här med DC-3:an. Den kunde inte få upphittas och bärgas just p g a den hemliga utrustningen (APR-9) och personalen (nionde mannen). Dessutom mörklades båda händelserna med hänsyn till främmande makt som det så fint heter. De som kom i kläm var i båda fallen de anhöriga och svenska folket som ingenting fick veta. Två stora frågetecken i svensk historia!

          1. Jan Uddgren skriver:

            Om man gissar att reaktorn och annat radioaktivt material samtransporterades kan det vara så att det skadades under förlisningen men att man av uppenbara skäl tagit hand om det man varit intresserad av (värt att ta vara på) och lämnat annat kvar begravt säkert i närheten när man inte kunde kapsla in hela vraket.

          2. Anders Jallai skriver:

            Bra gissning! Just inkapslingen av vraket och firman som anlitades för att göra jobbet tyder, tycker jag, på att det var/är något radioaktivt på vraket.
            Hade man velat skydda vraket hade ett nät eller liknande kunnat användas, och till en procent av summan som det kostar att kapsla in. Just inkapslingen i sig tar bort spekulationen om att regeringen velat spara pengar genom att inte bärga Estonia. Inkapsling är lika dyrt som att bärga och görs bara om det inte går att bärga exempelvis p g a radioaktivitet.
            Kan du berätta mer om "klumpen" vid sidan av vraket. Har hört talas om det men går det att belägga? AJ

          3. Jan Uddgren skriver:

            Tja det var ju så att det inte gick att gjuta in fartyget på grund av bottenförhållanden. Materialet… grus och betong skall officiellt sett ha hamnat/dumpats en bit från vraket i samband med försökernatt förbereda övertäckning. Vet att jag sett sonarbilder tidigare av dessa högar som officiellt finns. Tyvärr är väl Estoniasamlingens länkar till de officiella dokumenten om hur planen var och rapporten om de misslyckade försöken svåra att komma åt. Att resterna efter misslyckade övertäckningsarbeten finns behöver ju inte betyda något men övertäckningen och det sätt det skulle göras på talar ju för att det kan ha varit något man ville hålla inne och då är väl det näst bästa att göra det utanför fartyget. Man måste någ scanna med dagens sonarteknik med penetrerande sonar typ markradar för att få svar om inte någon hör av sig som vet.

            För övrigt undrar man ju hur mycket som finns kring ägaren till den eftersökta portföljen i hytten dvs Alexandr Voronin. Stämmer det som vissa hävdar att denne var inblandad i bland annat export till väst av bland annat olika typer av vapen och kärnrektorteknologi från forna Sovjet?

  4. Jeppe skriver:

    Att Studsvik Radwaste förekommer som "städare" är faktiskt intressant. Det här var väl strax efter Estonias förlisning. Inte kan det väl vara så att Studsvik stod som mottagare av en last på Estonia?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, Jeppe. Ytterligare en prick i! Visst kan det ha varit så. AJ

      1. Martin skriver:

        Samband mellan Studsvik utanför Nyköping, och Anna Lindh ?

        M/S Estonia förliste den 28 september 1994.

        Anna Lindh Miljöminister 7 oktober 1994–1998, kort tid efter Estonia katastrofen.

        Anna Lindh gift med Bo Holmberg landshövding i Södermanlands län 1996–2005 boende i Nyköping.

        Serbiens premiärminister Zoran Đinđić som mördades två timmar innan han skulle träffa Anna Lindh i Belgrad, mars 2003.

        Anna Lindh mördad onsdagen den 10 september 2003

        Mijailo Mijailovic föddes i Stockholm den 6 december 1978. Hans föräldrar kommer ursprungligen från staden Mladenovac, några mil söder om Belgrad i dåvarande Jugoslavien och nuvarande Serbien.
        Han skickades vid 6-årsåldern tillbaka till föräldrarnas hemstad för att bo hos farföräldrarna och där började han skolan. Han återvände till Sverige vid 13-årsåldern.

        Är allt bara tillfälligheter ?

        1. Jan Uddgren skriver:

          Tja det var långa hopp du tar. Hopp som kan få till samband med vad som helst. bara viljan finns. Vi kanske skall hålla oss till mera substansiella saker för en konstruktiv debatt 😉

          1. Martin skriver:

            Den första delen kring 1994 är som jag ser det bara några fakta.
            Vad som senare hände 2003 var däremot minst sagt anmärkningsvärt.
            Det är inte att ge ge samband till vad som helst som du påstår.
            Dessutom gör du en värdering om att det inte finns oklarheter kring
            detta, hur vet du det ?

  5. Jan Uddgren skriver:

    Vilka skulle oklarheterna vara? Vilka skulle sambanden vara? Menar du att en psykopat som var 16 år när Estonia sjönk som blev Annas mördare som "vuxen" skulle ha med mordet på Zoran Đinđić att göra och att det i sin tur beror på Estoniakatastrofen? Och hur kommer Nyköping in? Där finns allt rejäla luckor i resonemanget.

    Nej spekulerar man så yvigt är allt risken att hamna i galen tunnanästan oundviklig 😉

    Den ende som fört fram funderingar kring Anna L och någon form av dumpningar av avfall i Östersjön är förre IB tjänstemannen Donald Forsberg som förekommit som desinformatör i flera av dessa fall som Anders tagit upp. Han gjorde det inför förra valupptakten och det ledde ingenstans annat än att man börjar fundera över om IB folket driver politiska förtalskampanjer på arbetstid….

    1. Martin skriver:

      Är allt bara tillfälligheter ?
      Var min fråga.
      Jag tycke att mordet på Serbiens premiärminister Zoran Đinđić två timmar innan han skulle träffa utrikesminister Anna Lindh 2003 var en anmärkningsvärd händelse. Ett halvår senare mördas utrikesminister Anna Lindh av en serb som vuxit upp i serbien.
      Naturligtvis kan det bara vara slumpen, men jag undrar fortfarande,
      är allt bara tillfälligheter ?
      Sedan tycker jag att dina nedsättande kommentarer säger mer om dig än kommentarerna.

      1. Jan Uddgren skriver:

        OK då vet jag var jag har dig… Tänker man så är det inte svårt att drömma ihop samband.

        PLO:s kontaktperson för Europa blev 1983 dödad på väg in till sitt första möte med socialistinternationalen på Olof Palmes önskemål. 3 år senare blev Palme själv skjuten på ett liknande sätt alltså är det mystiskt och måste naturligtvis hänga ihop… låter som ett utmärkt sätt att att bygga luftslott.

        Så Anna Lind en mördad serbisk politiker och Estonia måste ju hänga ihop det är nåt mystiskt här… och det får inte ens hövligt ifrågasättas.

        Hade det inte varit på sin plats att utveckla ditt resonemang istället för att sätta taggarna utåt?

        Tyvärr delar jag inte dina fantasier och kommer aldrig att göra det och troligen inte de andra som diskuterar mera faktabaserade saker här på bloggen.

        Att du inte kan svara sakligt på relevanta ifrågasättanden utan känner dig utsatt för nedsättande kommentarer kanske säger mer om dig och din förankring i verkligheten än om någon annan.

        Jag föredrar att lyssna på de som likt Anders verkar ha lite mera utvecklade scenarion och faktakunskaper som backar upp dem.

  6. Floxer skriver:

    Lite OT, men ändå. Har uppskattat alla tre böckerna mycket och har börjat fundera lite mer kring "omständigheterna" kring vissa händelser. T ex har jag börjat fundera på "Operation Leo" och ev kopplingar till Palme mordet. Inte så att jag tror det finns en direkt koppling kring gärningsmän, men mer indirekt kring politiska syften och "hemliga nätverk".

    Kanske ett ämne för en framtida bok?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, den första grupp som "erkände" mordet på Olof Palme var RAF. De påstods ha ringt till den svenska ambassaden i Bonn vid två tiden på natten. Det är uppenbart att detta tidiga erkännande var ett skenspår. Kanske från de riktiga förövarna.
      En intressant detalj är att källaren på Åsögatan på Söder, där Anna Greta Leijon skulle kidnappas och förvaras i lådan, några år senare byggdes om till inspelningsstudio. Den studion ägdes av bandet Trance Dance och jag har själv varit där vid några tillfällen. AJ

  7. Göran P skriver:

    Hej, kommer det något nytt inlägg snart?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, Göran!
      Jag jobbar på ett inlägg. Blir det sista innan semestern. AJ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *