ANDERS JALLAI Rotating Header Image

Vem använde DC-3:ans nionde fallskärm?

Vem tillhörde den nionde fallskärmen på DC-3:ans sista resa?

 
 
 

DC-3 Trilogin Del 3: Efter genomgången av dokumentationen kring DC-3:ans försvinnande 1952, visade det sig att nio fallskärmar tagits ombord innan start. Nio fallskärmar till de åtta i besättningen, eller…

Av egen erfarenhet vet jag att flygvapnets besättningar alltid bar med sig sin egen fallskärm. Fallskärmen var stor, tung och otymplig och tillsammans med flytvästen tillhörde den vad som kallades den personliga utrustningen. Fallskärmarna hängde på speciella krokar inne på divisionen tillsammans med flytvästar och hjälmar. Varje besättningsmedlem ansvarade själv för sin personliga utrustning.
Att ta ombord en extra fallskärm var inte bara ett brott mot reglementet utan även helt poänglöst. Har man väl hoppat så har man! Vad jag vill säga är att det finns absolut inga logiska skäl till att det skulle ha funnits en extra fallskärm ombord.
DC-3:an hade nio fallskärmar ombord varav fyra återfunnits – precis lika många till antalet som de fyra återfunna besättningsmedlemmarna.

Under mina efterforskningar kring DC-3:an lärde jag känna Ove Huzell. Han var pilot på sjätte transportgrupp som flög åt FRA. Den tionde juni 1952, när DC-3:an flög för näst sista gången, tjänstgjorde Ove Huzell som andrepilot åt Alvar Älmeberg. Ove har för DC-3 utredningen berättat att anledningen till att han inte deltog på planets sista flygning den 13 juni var att Älmeberg inte ville ha honom med. Älmeberg skulle ha sagt:

Vi har bara tankat för åtta och du är nummer nio.

Det skulle vara anledningen!

En förklaring jag inte köper. Jag är ledsen Ove, det är helt enkelt inte trovärdigt.
När jag kontrollerade DC-3:ans färdplan visade det sig att planet var tankat för fem timmars flygning plus en reserv på två timmar. Flygningen var planerad till 3 timmar och 28 minuter enligt färdplanen. Ett faktum som omkullkastar Älmebergs påstådda förklaring. Varför talar då inte Ove Huzell sanning? Eller var det befälhavare Älmeberg som hade något att dölja?
Jag bestämde mig för att gå till botten med denna frågeställning, vända på varje sten, leta i dokumentationen och hitta en rimlig förklaring. Det kunde vara nog så viktigt och jag frågade Ove om det här upprepade gånger när vi träffades.

Varför fick du inte åka med den 13:e, Ove?

Till slut ändrade sig Ove till att han och Älmeberg inte drog jämnt. Han gissade att Älmeberg därför inte hade velat ha honom med.
Okej, tänkte jag. En något mer trovärdig förklaring än den om att tankningen endast skulle ha räckt för åtta ombord. Jag åkte och träffade Sven Olof Olin, divisionschefen på sjätte transportgrupp och den ansvarige för DC-3 flygningarna. Mötet ägde rum i hans bostad i Näsbypark, norr om Stockholm. Jag ställde genast frågan:

— Hade du givit Älmeberg mandat att kunna vägra ta med Ove Huzell?
— Nej, så gick det inte till. Ingen pilot kunde vägra att ta med personal som enligt flygschemat skulle vara ombord, speciellt inte en pilot.
Sedan frågade jag om den påstådda extra fallskärmen.
— De brukade aldrig ta med extra fallskärmar. Varför undrar du?

Okej, då var det klart. Älmeberg hade frångått sina befogenheter eller så var Oves utsaga inte korrekt. Två alternativ. Älmeberg var död men Ove Huzell levde. Jag måste pressa honom!
Och det gjorde jag, mer än vad som kändes bekvämt. Men vad skulle jag göra? Det fanns en avgörande ledtråd dold här.
I vårt nästa samtal minns jag hur jag till slut skrek:

Ove, du ger fan i att ta med dig den här hemligheten i graven!

Primitivt och omoget men den här gången fungerade min taktik och det satt långt inne, kan jag lova.
Även om hans ord förmodligen inte skulle hålla i en rättegång fick jag kalla kårar längs ryggraden när Ove berättade:

Ja, ja! Det var förmodligen en amerikan ombord. Jag tror att han tog min plats.

Äntligen berättar han, tänkte jag och tackade honom för det. Jag bestämde mig dock för att hålla på informationen och att Ove var min källa. Han hade nämligen lovat och svurit till sin chef, Sven Olof Olin, att aldrig berätta om denna hemlighet. Det var ett stort steg framåt att ändå få höra Oves inre övertygelse, även om jag behövde mer understödjande material. Efter att kritiskt ha granskat mitt ‘case’ bedömde jag sannolikheten av en nionde man ombord på DC-3:an till cirka 50 – 50.

Några år senare fick jag så Oves uttalande bekräftat från oväntat håll. Efter ett föredrag jag höll på F8 Barkarby, kom en man fram och berättade att han kände Ove Huzell. Det var världsmästaren i segelflygning, Tage Löf. Han berättade följande:

YouTube Preview Image
Tage Löf berättar om Ove Huzells uttalande att en amerikan funnits ombord på DC-3:an.

 

Nu började sannolikheten närma sig beaktansvärda procentsatser. Så pass höga att jag vid denna tidpunkt bestämde mig för att i framtiden berätta historien för omvärlden. Samtidigt tänkte jag fortsätta dra i ytterligare trådar för att om möjligt höja den nu cirka 65-procentiga sannolikheten om en nionde man. Ove var fortfarande den enda källan.

Jag fick genom Haveriutredningen kontakt med en man som heter Jonas Frohde. Han hade tagit kontakt med Haveriutredningen för att berätta om en händelse från sin barndom. Han beskrev att hans mor hade känt en amerikansk officer i Stockholm som försvann spårlöst den 13 juni, 1952. Alltså vid exakt samma tidpunkt som när DC-3:an sköts ned – 13 juni, 1952! Jag sökte upp Frohde i hans lägenhet på Östermalm:

YouTube Preview Image
Intervju med Jonas Frohde som minns den försvunna amerikanen från 1952.

 

Enligt min sannolikhets-modell var jag nu uppe i nästan 80 procentig säkerhet beträffande den nionde mannens existens. Jag hade två av varandra helt oberoende förstahands-källor. Men det räckte inte fullt ut till 80 procent, som för mig är en magisk gräns. Enligt statistisk vetenskap har 80 procents sannolikhet oftast visat sig hålla som sanning. 100 procent är i det här avseendet ett teoretiskt och ouppnåeligt begrepp. Inte ens att solen går upp i morgon har en 100 procentig säkerhet.

Som av en slump fick jag så den avgörande pusselbiten för bara något år sedan. Man måste ha tålamod, tro mig! Det var ett nytt vittne som till sist hjälpte mig att nå min magiska gräns. Vittnet satt med information från både Säpo:s och FRA:s hemligaste arkiv och var ingen mindre än förre Säpo-chefen, Olof Frånstedt. Han berättade att han vid sitt tillträde som operativ Säpo-chef på 1960-talet, informerades om denna hemlighet – att det fanns en amerikan ombord på DC-3:an:

YouTube Preview Image
F d SÄPO chefen, Olof Frånstedt om den nionde mannen och hans ursprung.

 

Det här är en överskådligt beskriven del av min DC-3 forskning. Fundera själv över vad det skulle ha inneburit att det fanns en nionde man ombord i ett vidare perspektiv?
För mig personligen förklarar det hela mörkläggningen kring DC-3:an. Om det hade avslöjats att en amerikan varit ombord mitt under det kalla kriget, hade det varit ett gravt avsteg från vår neutralitetslinje. Ett rejält avbräck för vår då sittande socialdemokratiska regering. APR-9:an kommer klart i skymundan i jämförelse med en underrättelseman som förbinder FRA och den svenska underrättelsetjänsten med Pentagons huvudkontor i Europa. Det hade varit en skandal av stora mått – och kanske är det än idag. Än kusligare är, att amerikanens anhöriga sannolikt inte heller vet något då det här dödsfallet säkert mörklagts av amerikanska myndigheter. En hypotetisk gissning vore att hans död plockades undan i någon av Koreakrigets dödsrullor, möjligen i den besättning som sköts ned samma dag som DC-3:an, i bortre Asien.
Kanske är det dags för någon duktig journalist att ta över och gräva fram amerikanens identitet då det säkerligen kommer att väcka uppseende i USA.

Nu har jag i klartext beskrivit de tre fördolda mysterierna kring DC-3:an:

  • APR-9
  • De fyra besättningsmännens öde
  • Den nionde mannen

För att en hemlighet ska förbli hemlig, krävs att samtliga inblandade har något att förlora på att den röjs. Det är en gammal devis inom u-tjänsten. Att DC-3:ans hemlighet förblivit hemlig beror på just detta. Sverige – USA – Ryssland, har alla något att förlora på att de tre hemligheterna röjs.
Det kanske var lika bra att det kom fram till sist, även om jag dragit mig för att berätta tidigare, främst med hänsyn till de anhöriga. Men vem vill leva i ovisshet? Jag är så pass säker på det jag skriver, att jag väljer att publicera det här nu, på min hemsida, för första gången. Om sanningen står mot mörkläggning, kliver jag alltid undan för det förstnämnda — jag fungerar helt enkelt så. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag eventuellt ställt till det för en del på FRA och underrättelsetjänsten men jag anser att det är värt det. Inte minst i respekt för mina källor Nils Johansson, Mr X, Ove Huzell, Olof Frånstedt, Tage Löf, Jonas Frohde och några till som vill vara anonyma. Tack för att ni velat dela med er…

7 Comments

  1. Sverker skriver:

    Eloge, att du forskar fram, sammanställer och för ut detta!
    Gillade din "förlösande" perfekt timade fråga: "Du tar fan inte med dig hemligheten i graven"

    Rent logiskt och om man grunnar på fenomenet "rikets säkerhet", så finner jag inga skäl till att ljuga/smussla för folket. Folket får helt fel ingångsvärden och agerar därefter.
    Skulle svenska folket på något sätt vara säkrare om Sovjet inte visste att det fanns en amerikan med=vi fnaskar för USA?
    Frågan blir så synnerligt irrelevant, då ju Sovjet VISSTE det, men INTE svenska folket. Inte sovjetiska folket heller, eller för den delen USAs folk.

    Konklusion: Om alla folk bedras, och det gör dom, vad är vitsen med det?

    Vem/vilka tjänar på det?

    Där bör vi fokusera!

    1. Anders Jallai skriver:

      Tack Sverker! Vilka tjänar på det – frågar du?
      Tja – de rikaste. AJ

      1. Christer skriver:

        Jag tror inte på det argumentet Anders. Det har nog sällan med personlig rikedom att göra när det kommer till beslut på hög nivå. Ingen kan nämligen garantera att saker om sägs inte läcker ut…

    2. Christer skriver:

      Det hela handlar ju SJÄLVKLART om att Sverige under historiens gång har infiltrerats av sina egna "vänner" (läs jänkarna) och på grund av det velat smussla med ALLT. Det går helt enkelt inte att förklara för svenska folket att vårt land numera styrs av jänkare eller starka sympatisörer till dessa som nästintill agerar på order från främmande makt. Det vore för pinsamt. Problemet är att vi i kriget mellan öst och väst valde väst till den grad att vi släppte in jänkarna för långt in i vår egen organisation!! Vi har fått en uppsjö med "husjänkare" på halsen och förlorat vår svenska identitet!! Man kan ju fråga sig hur det annars kommer sig att vi svenskar är så identitetssvaga. I länder som Ryssland, USA, Frankrike etc tvekar man inte en sekund på att försvara sin nationalkänsla om den ifrågasätts. Vi svenskar skulle kanske försvara julskinkan på sin höjd och möjligtvis hockeylandslaget… men vår suveränitet som nation? Kanske om mord blev legaliserat (känn ironin)

  2. Tobbe skriver:

    3 st oerhört intressanta o givande artiklar Anders!! Nu har jag bara två st önskemål till dig, släpp allt du har om "Mr X" o ta sedan tag i u-båtsfrågan oxå, misstänker att du skulle kunna få fram mycket saker där som inte kommit till dagens ljus än!?! 😉

    1. Anders Jallai skriver:

      Tack! Vi får se Tobbe. Vi börjar med min nästa bok som kommer i maj och kom ihåg när du läser – allting är inte sant. AJ

      1. Tobbe skriver:

        Ser fram emot bok två med spänning och ska köpas direkt, den första slukade jag! =)

  3. jerlerup skriver:

    Det där har jag hört förr. En av gångerna kommer jag ihåg, det var när jag jobbade på hemtjänsten. (Gamla isolerade militärer, utan släkt eller vänner pratar ganska friskt efter att inte ha haft nån att prata med på X antal år) Det var för övrigt samma gamla höjdare från försvarets materielverk som berättade att Sverige haft monteringsfärdiga atombomber.

    Den story jag hörde handlade om att planen ofta hade underrättelseexperter från USA och Storbritannien ombord, och så även med DC-3.

    Detta var ca 1998 då jag hörde detta. Alltså samtidigt som pakistan och Indien sprängde sina atombomber som också sades ha varit icke monterade men färdiga. Men det med atombomberna är en annan femma. Men nog är det intressant att vi haft möjlighet att skruva ihop bomber på kort tid, eller kanske tom haft färdiga atombomber. Var de tillverkade i Sverige eller köpta från USA

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej Jerlerup. Kul historia och precis så där kan man få ingångar till viktig kunskap, när något "droppar" något, antingen medvetet men lika ofta omedvetet och ibland på fyllan. Det gäller att alltid lyssna. Jag brukar kunna känna när det finns substans i något – låter märkligt – men så är det.
      Mr X började precis på det sättet som ett mkt löst spår eller "name-dropping" som jag tror att det var. AJ

    2. //M skriver:

      Vi hade till och med vapensystem som var anpassade för att kunna använda atombomber. Dock hade vi aldrig några färdiga bomber som låg i förråd i väntan på användning utan vår säkerhetspolitik gjorde att det räckte med att ha förmågan att på kort tid tillverka och använda dom. Som tur var behövde vi aldrig använda denna förmåga och idag finns dessa vapensystem inte längre kvar.

      /M

      1. Martin Ullvad skriver:

        Vad användes tungvattenreaktorn i Ågesta till egentligen? Kunde den producera klyvbart material till en bomb? Sedan hade vi gamla engelska jet-plan som skulle kunna leverera "paketen" – Canberrorna, som sedermera byggdes om till signalplattformar likt DC-3:an… Man undrar….

  4. Ahs skriver:

    Bra jobbat Anders! Nämnde inte du att det fanns en amerikan med i planet, redan 2007 i P3 dokumentärs program om DC 3:an?
    Jag ser verkligen fram emot nästa bok och tackar för all annan intressant läsning du delar med dig av.

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej Ahs! Tror inte jag nämnde honom då. Har egentligen inte trott på den "nionde mannen" eller "amerikanen" som myten har kallats. Redan dag ett i min research om DC-3:an som började hösten 1998, fick jag höra på lösa grunder om den nionde mannen. Det var en gammal man ute på Skokloster vid museet där DC-3:ans systerflygplan 79002 stod uppställd. Han sa: "Det var väl en amerikan ombord". Ryktet om en nionde man har säkert funnit sedan 1950-talet. Jag hade mycket svårt att tro på den historien av flera skäl, främst att "Det skulle aldrig Flygvapnet kunna hålla tyst med". Konspirationen var alltför stor och komplicerad för att jag år 1998 skulle kunna ta till mig den. "Nej inte i Sverige, kanske i USA eller Ryssland men sånt händer inte här!"
      År 2004 i samband med bärgningen fick jag den första konkreta uppgiften om den nionde. Det var under bärgningsarbetet på Belos som jag fick höra att det fanns en instruktion från HK att söka efter en eventuell nionde man. Då först, förstod jag att det kunde finnas substans i ryktet. På Säpo hörde jag "Anders, du ska veta att det är mycket i DC-3 affären som ännu inte kommit ut – stora hemligheter". Jag fortsatte då att jaga pusselbitar trots att jag egentligen inte trodde fullt ut på uppgiften men ibland måste man gå emot sin övertygelse för att kunna nå nya insikter. Till slut kände jag mig tvungen att pressa Ove Huzell om uppgiften, eftersom jag ansåg honom vara det svaga kortet i den ev mörkläggningen p g a hans nära känslomässiga förbindelser med den omkomna/försvunna besättningen. Om någon visste – så var det Ove. Han var ju där, då den 13 juni på Bromma. Han skulle t o m ha flugit.
      Man kan bli förvånad hur en människa kan hålla tyst i så många år. Men samtidigt är jag glad att han kapitulerade och till sist berättade. Tack Ove – hoppas du ser det här nu, var du nu är! AJ
      Till sist din fråga: Jag nämnde den nionde i "Spionen på FRA" men allt i den boken är ju inte sant – eller hur?

      1. Christer skriver:

        Jag VET att jänkarna har haft folk här i landet på platser som skulle stärka dina argument Anders. Hur jag vet det och i vilket sammanhang kan jag inte gå in på. Vi litar tydligen på främmande makt..så mkt kan jag säga 😛

  5. Ahs skriver:

    Jag har ju hört ett och annat under årens lopp men har svårt att sortera ut vad som kan vara sanning eller lögn.Har dock lärt mig att dom flesta har ett behov att föra vidare sina små hemligheter och har man ett bra minne och lägger ihop det man hört från olika personer i samma ämne vid olika tidpunkter känns det som att det finns en sanning där ute.Den sanningen som du forskar i och som jag nu tar del av.Din bok är svaret på en del av det jag har hört, ¨å för mig är den ju sann.
    Återkommer om jag hör något som verkar intressant.

  6. Olle Åstradsson skriver:

    Hej och tack för mycket god läsning!

    Jag är intresserad av ämnet 79001 men din historia är väl mastig att ta in trots att jag är påläst. Du skriver trovärdigt och balanserat men det är ändå sensationella uppgifter du presenterar. Rimligen måste en dylik artikel gå vidare upp i nyhetshierarkin efter källkontroller och ett och annat samtal till staberna.
    Det som får mig att ‘tippa över’ är dina oerhört starka intervjuer. Läste först texten utan att titta på filmerna eftersom jag fortast möjligt ville läsa hur det ‘slutar’. Gör inte det, är mitt råd till alla! Budskapet blir tiofallt starkare efter att ha sett filmerna i just den ordning du presenterar dem. Ett slags dramaturgiskt crescendo i och med avslutet där Frånstedt självklart och helt naturligt konstaterar att amerikanen länge varit allmänt känd inom den innersta kretsen.

    En annan detalj som jag finner anmärkningsvärd är ur filmen med Jonas Frohde. Han nämner att han flera gånger informerat och diskuterat med Christer Fredholm om sammanträffandet med den försvunne högt uppsatta amerikanska officeren, och att denne blivit exalterad. Jag antar att det är kommendörkapten Fredholm som åsyftas då han ingick i haverikommissionen kring DC-3:an. Sannolikt finns denna indikation då redan nämnd i de officiella handlingarna från rapporten. Frodhe ger för övrigt ett samlat och vederhäftigt intryck i din intervju…

    1. Anders Jallai skriver:

      Tack Olle, för din fylliga och insiktsfulla kommentar!
      Min tanke med att lägg ut det här nu är helt enkelt att jag vill sprida sanningen till vissa personer, innan det är för sent. Har egentligen inget behov av att det här blir en stor nyhetsanka. Det är de anhöriga, de djupt intresserade, mina kollegor i Flygvapnet och Marinen och en och annan politiker, jag vänder mig till.
      Ibland när jag gör mina upptäckter, skäms jag, låter fånigt men det är så. Jag skäms kanske för mina föregångare inom militären, för Sverige och en och annan jag jobbat nära och som visat sig ha ljugit mig rätt upp i ansiktet. Dem skäms jag för, lite.
      Jag kan också bli generad. Exempelvis om DC-3 piloten Alvar Älmebergs son skulle höra av sig någon gång, eller Ove Huzells eller Sven Olof Olins eller varför inte general Nordenskiölds barnbarn. Nordenskiölds son dog ungefär två månader efter fyndet av DC-3:an. Han berättade inget för mig. Det borde han ha gjort. Jag tänker på stackars Inga Book, som även hon dog kort efter fyndet, hennes svaga händer som tog mina så hårt hon orkade, och sa: "Anders, sluta aldrig att leta efter sanningen". Inga Books man som var med i besättningen, har ännu inte återfunnits. AJ
      Men vi kan

  7. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Amerikanare, Schmamerikanare…

    Även om det är intressant, så är det föga förvånande. Den stora skandalen är fortfarande att Sverige påstår sig, både ha varit, och fortfarande är, neutralt.

    Permalänk | Anmäl#2 Viktor Andersson, 2011-02-11, 12:20

    1. Christer skriver:

      Hehe så sant :)

    2. //M skriver:

      Vi är inte längre neutrala. Vi tillhör en union. Vi samarbetar både politiskt och militärt i denna union. Neutralitetspolitiken är nedlagd. Jag tycker det är synd att svenska folket är så dåligt upplysta i denna fråga. Viktor, du är inte ensam om att tro detta.

  8. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Jag var delaktig i bärgningen av DC-3:an och vet svaret på din fråga i artikeln. :)

    Permalänk | Anmäl#4 James Bright, 2011-02-11, 12:55

  9. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Amerikanarna har varit med ända in i modern tid på spionaget mot Sovjet/Ryssland. På spionfartyget Orion fanns regelbundet amerikansk närvaro.

    Permalänk | Anmäl#5 Karl Pedal, 2011-02-11, 14:43

  10. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Ja, så är det. En skandal då, men inte nu. Snart vet ingen ens något om 2:a v-kriget, än mindre om Sverige vid den tiden. Det är bara gamla stötar i min ålder som intresserar sig för detta (och knappt det!).

    Det är otroligt att det gamla "neutralitets-tugget" fortfarande är igång. Ingen vettig människa vid sina sinnens bruk kan väl tro på att vi inte hade kontakt med de andra västmakterna. Och tur var det att vi hade den kontakten.

    Permalänk | Anmäl#6 Alvin Stoltz, 2011-02-11, 16:3

  11. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    För vem är vi neutrala.. Inga länder har tagit Sveriges neutralitet på allvar. Neutralitets hyckleriet är bara till för oss själva och den självbild vi skapat under efterkrigstiden.
    Vi borde väl ta den debatten på allvar och städa upp i våran garderob en gång för alla.
    Att vi klarade oss undan världskriget delvis med neutralitet konceptet är inget vi behöver skämmas för. Men efter 40 år av kallt krig så borde vi väl ha lärt oss vad som skapat balans och fred i vår del av världen.
    Det var många av våra grannländer som förklarade sig neutrala i kriget men som inte hade vår "tur". I dag finns det inte en chans att dessa länder skulle välja neutralitetens väg.
    Så varför har vi så svårt att lära oss av andras erfarenheter.

    Skulle haft en verkligare självbild så skulle vi kanske löst eller klarat av andra stora trauman som Palme mordet och Estonia olyckan.
    Nu har vi ju en "reflex" som gör att vi helst gömmer undan problemen och hoppas att tiden läker alla sår.

    Permalänk | Anmäl#7 Jan sjögren, 2011-02-11, 19:13

    1. Roger Klang skriver:

      Självaste FDR (Franklin D Roosevelt) förklarade offentligt 1939-1940 någon gång, att USA var neutralt, med de orden. Så det var inte bara småstaterna som hoppades kunna undvika kriget.

      Roger Klang

  12. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    – – -" Jag har fått bekräftelse på att signalspaningarna lades upp i nära samarbete med det amerikanska Europa-kommandot, EUC-OM:s und.rätt.personal. Samarbetet hade täcknamn Operation Thule, och man möttes på olika ställen i Stockholm, för att ej väcka uppseende.

    " Amerikanarna från Wiesbaden kom hit i militära plan från U.S.Air Force på gruppvisum. Ibland träffades man på Grand Hotel, ofta i dåvarande försäkringsbolaget Thules lokaler på Sveavägen, det som nu heter Skandia. Det var ett bra ställe för hemliga möten, med många ingångar, där mycket folk dagligen rörde sig. Skandia var bra att träffas på, då man förutsatte att Sovjet övervakade den militära stabsbyggnaderna i Stockholm." – – –

    Jallais analys visar den " svenska neutraliteten", var ett varumärke, ett skydd, som Sverige använde i sina vid den tiden livsfarliga flyg-ningar, där ca 250 västpiloter omkom +1 den nionde amerikanen.

    Att då stå upp för att Sverige offrat åtta piloter för primärt Nato-intressen hade inte varit möjligt. De anhöriga förnedrades, ett tecken på skuld och dåligt samvete.

    (Två svenska J-29:or Tunnan uppges ha havererat som deltagare i Natoövningar i Västtysk-land, (1953/ 54) som tystats ned.)

    Sverige skall även ha försett Nato med kartor för robotnavigering. över den svenska fjällvärlden, på 1960talet. Så den 28 december 1984 gick en kryssningsmissil från Nato, för att testa AB Elektriska malmletnings värden, avsänd från Holland, rakt genom isen på Enare träsk, i norra Finland, som Sovjet hämtade upp och sedan påstod var deras, vilket uppvägde ev. generade ursäkter. "

    Att hävda att "alla visste " är inte riktigt, är att läsa historien framifrån. Det var därför man höll så hårt på sekretessen, långt in på 1990 kunde en SVT-anställd som Gunnel Werner vara JK-anmäld för att ha publicerat " hemligt material."

    Att Skandia-huset figurerar i dessa DC-3 sammanhang, när snart 25-årspreskribtionen (upphävd) av Palme-mordet 28.2., gör inte
    Jallai:s uppgifter mindre intressanta. Kommer någon att skriva på
    Newsmill 2036 : " Klart att Palme sköts av ett CIA/kommando, med hjälp av svensk polis, det visste ju alla 1986 " men hemligt har varit.

    Om den nionde mannen existerar, en USA-agent, blir det svårt även för svenska staten att bygga upp en DC-3 kult, kring det återfunna vraket, om Sveriges " hjältemod " under kalla kriget.

    Permalänk | Anmäl#8 Chili Palmer, 2011-02-11, 19:54

  13. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Ja, så är det. En skandal då, men inte nu. Snart vet ingen ens något om 2:a v-kriget, än mindre om Sverige vid den tiden. Det är bara gamla stötar i min ålder som intresserar sig för detta (och knappt det!).

    Det är otroligt att det gamla "neutralitets-tugget" fortfarande är igång. Ingen vettig människa vid sina sinnens bruk kan väl tro på att vi inte hade kontakt med de andra västmakterna. Och tur var det att vi hade den kontakten.

    Permalänk | Anmäl#6 Alvin Stoltz, 2011-02-11, 16:32

  14. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Zebran är ett randigt djur…. Igår DC-3:an, idag Wikileaks. Gemensamma nämnare är en regering som spelar ett dubbelspel, FRA och USA. Regeringens dubbelspelande är extra intressant eftersom det primärt syftar till att dölja de verkliga förhållandena för medborgarna i Sverige till förmån för ???? Ja, för vad? Goda relationer med USA? Är det så enkelt och om det är så enkelt, varför hela denna mörkläggningsmöda än idag?

    Intressant artikel som väcker fler frågor än den besvarar.

    Permalänk | Anmäl#10 Michael Gajditza, 2011-02-12, 00:33

  15. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Hur går det med radarburkarna ? Sverige ställdes utanför Nato, när det bildades, 1949 (Norge & Danmark) och samtidigt som tanken på ett nordiskt försvarsförbund skrotades (Erlander), där Norge och Danmark var rädda för storebror Sverige, skulle dominera.

    Sverige kom då sist i kundkön till militär materiel från väst. Kan man inte tänka sig att USA lånade ut radarteknik till Sverige , och ville ha betalt i information om ryska örlogsfartyg etc. och detta kan ju ha medfört att Sverige ville vara bäst i klassen som vanligt (i EU). Och flög högriskuppdrag, med lågfartsflygplan, förlitande sig på sina blå ögon, och alliansfriheten, neutralitetslinjen som sågs som fram-gångsrik. Dessa DC-3:or hade ju USA övergivit sedan länge, och
    använde brittiska större, höghöjds, jetdrivna bombare, bl.a.

    Annars deltog ju även Danmark intensivt i Nato-övervakningen av Östersjön, Öresund, och danska plan flög spionflygnngar över öst.
    Men hur klarade sig danskarna från incidenter med Sovjet ? Sovjet DDR, Polen, brukade göra 30-40 plans-anflygningar mot Danmark, och vika av precis före luftrummet.

    Var danskarna brända av att vara Nato-medlemmar, och kunde inte genomföra de uppdrag som svenska flygvapnet trodde sig kunna kontrollera, österut, med trekronor på vingarna ? En danskt nato-märkt plan hade större skydd än ett svenskt plan.

    Den amerikanska utrustningen till Sverige sågs som en billig invest-ering, en fattig kusin i periferin, som kunde ge bidrag till USA:s spa-ning/ inringning av Sovjet. I april 1954 fick FOA köpa den nya rad-armottagaren AN/APR 9 B, från USA, efter lång väntan, då super-hemlig. En senare modell än vad Jallai refererar till ?

    Permalänk | Anmäl#11 Chili Palmer, 2011-02-12, 02:58

  16. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Under andra världskriget signalspanade svenskar och finländare i hemlighet tillsammans. Man avlyssnade allt och alla, bl a tyskarnas kabel från Oslo till Berlin. Dessutom samarbetade man tillsammans med många andra. Britterna fick sätta upp en spaningsanläggningi Ottenby på Öland för att spana mot tyskar. http://www.signalspaning.se/ottenby/index.html

    Och i Lappland fick amerikaner och norrmän sätta upp Sepals
    -spaningsanläggningar med svenskar tysta godkännande. http://www.sepals.info/

    Hela den finska signalspaningen evakuerades till Sverige 1944 med familjer och hela arkivet, och ett 20-tal av spanare värvades till FRA. Enligt listor som jag fått se under min researc.h fanns det även estländare på FRA då. Stella Polaris materialet blev en bult i amerikansa Venona -systemet så det är inte alls otänkbart att en amerikans agent varit med på DC3:an. Det finns än stellister vid liv som kanske vet mer. http://www.stellapolaris.net

    Permalänk | Anmäl#12 Johanna Parikka Altenstedt, 2011-02-12, 11:20

  17. Anders Jallai skriver:

    Från Newsmill.se:

    Affären med DC-3:an och den mörkläggning som FRA ägnat sig åt genom åren leder oss rakt in i dagens FRA. FRA:s nuvarande generaldirektör, Ingvar Åkesson, förklarade i radions DC-3-dokumentär att det fortfarande finns mycket material i FRA:s arkiv om DC-3:an som är hemligstämplat. För om uppgifterna blir offentliga riskerar FRA:s "förmåga" och "metoder" att röjas, vilket kan skada nuvarande verksamhet.. Vi talar alltså om den spaning som FRA bedrev för 60 år sedan! Ja, den som FRA kallade för "oskyldig skolflygning" i 30 års tid.

    Är det verkligen någon som tror på FRA:s långsökta förklaring? Det genomgående draget i hemlighållandet av underrättelsetjänstens gamla operationer är ju inte att främmande makt kan få onödig insyn. Nej, det viktigaste verkar vara att svenskarna inte ska få veta hela sanningen. Ryssarna lär för övrigt ha känt till det mesta om DC-3:ans operationer genom Wennerström och eventuell medhjälpare på FRA.

    Även i den nu uppblossade FRA-debatten har myndigheten FRA stora trovärdighetsproblem. Den bild man gav till politkerna om kabelspaningen inför beslutet håller nu på att rämna. Den senaste granskningen visar att FRA har försökt skönmåla sin egen verksamhet. Slutsatsen tycks given. Det går helt enkelt inte att lita på FRA.

    Permalänk | Anmäl#14 Jakob Hemmingsson, 2011-02-12, 16:01

  18. Anders Jallai skriver:

    Ett intressant mail från f d flygvapenpiloten och SAS piloten Roy Fröjdh som jag med hans tillåtelse kopierar in här. Är det någon som vet mer?

    Hej Anders!

    Äntligen fick jag förklaringen till den nionde mannen ombord på DC-3:an! Jag har tidigare berättat för Dig att marinkillarna på Försvarets Läroverk talade om hur de bärgade vrakrester och en död besättningsmedlem från den nedskjutna DC-3:an. På intet ställe har vi kunnat läsa något om att marinen bärgat en död besättningsman. Visserligen berättades det om saken i Expressen 1952 men sedan har det varit helt tyst.

    1. Jakob skriver:

      Om den bärgade besättningsmedlemmen 1952 var amerikanen verkar det väl egendomligt att HK sedan eftersökte honom vid bärgningen av vraket i modern tid?

      1. Anders Jallai skriver:

        Bra tänkt! Om historien är sann, det vet vi inte, kan det ha varit någon av de andra besättningsmedlemmarna, men då är det ingen rolig historia, eller hur?
        En annan förklaring är att HK 2004 bara hade svaga indikationer på att det "kunde" finnas en amerikan ombord. Jag tror att det här har mörkats i en mindre grupp och informationen kan ha vattnats ur genom åren tills det bara återstod ett urvattnat rykte. Några "gröna pojkar" i FRA, T-kontoret (f d IB/SSI/KSI) och några få i regeringen (statsministern, försvarsministern) och de få i Flygvapnet som flög DC-3:an plus självklart Flygvapenchef Nordenskiöld. AJ

  19. Albert skriver:

    Angående neutraliteten så håller jag på att läsa Britt-Marie Mattssons bok Neutralitetens Tid nu. Där hävdar hon att neutralitetspolitiken i praktiken dog 1992 i och med den förändrade ordalydelsen från – alliansfrihet i fredstider syftande till neutralitet i krigstider – till … skall kunna vara neutralt … Formuleringen öppnade upp för flera alternativ. Carl Bildt bekräftade i en intervju med Mattsson 2010 att neutralitetspolitiken var stendöd i och med den förändrade ordalydelsen samt Sveriges inträde i EU. Men varken S eller M har varit särskilt intresserade av att berätta om den utfasade neutraliteten för folket. Uppfattningen hos majoriteten av befolkningen har länge varit att "neutraliteten tjänat Sverige väl". Att berätta att man gått bakom ryggen på folket och kastat neutraliteten i papperskorgen skulle (enligt Mattsson) ha stört opinionsarbetet inför Sveriges inträde i EU.

    Men om det nu kommer fram att Sverige inte ens var neutralt 1952 ändrar det spelplanen radikalt. Mycket intressant.

    1. Magnus skriver:

      Varför har folk så svårt med det där konceptet, alliansfrihet i fred sysftande till neutralitet i krig?

      Detta betyder ju bara att vi kan ha samarbeten med precis vem 17 som helst, allt efter tycke o smak så länge det inte bakbinder oss till att inte kunna vara neutrala om kriget bryter ut. Det är detta som alltid omöjliggjort NATO-medlemskap eftersom NATO-medlemmar inte får vara neutrala när någon annan NATO-medlem råkar i krig (oavsett om denne attackeras eller attackerar), men samarbeten har aldrig inneburit några problem, varken nu eller då. Om sverige var neutralt 1952 är således inte ens en relevant frågeställning eftersom man bara kan vara neutral i krig. 1952 låg inte sverige i krig.

  20. Grimmered skriver:

    Vilken uppgift hade Ove Huzell ombord på DC3an? Andrepilot? Vet man vem som var andrepilot vid nedskjutningen? Flög man med tre piloter på speciellt långa flygningar?
    Det var ju meningslöst att ha en amerikan som andrepilot så varför skulle Ove ha blivit ersatt? Resten av besättningen var väl radiooperatörer och här skulle en amerikansk specialist kunna ha varit till nytta.

  21. Anders Jallai skriver:

    Hej Grimmered! Ove Huzell flög in sig på DC-3:an när det här begav sig. Han skulle få instrumentbehörighet och flög därför till höger om Älmeberg. Normalt räckte det med en pilot ombord. Färdmekanikern satt då på högra stolen. Befälhavaren sitter till vänster normalt.
    Om Huzell skulle åkt med den här dagen, då skulle färdmekanikern ha flyttat bakåt och satt sig förmodligen till höger om navigatören i utrymmet strax bakom cockpit. I den stolen satt sannolikt amerikanen nu istället, även om han självklart gick bak till signalspanarna när de var i operationsområdet. Amerikanens uppgift kan ha varit att observera och ev som Olof Frånstedt säger, hålla koll på den hemliga låneutrustningen APR-9.

  22. Christer skriver:

    Statistik är onekligen ett intressant ämne. Att 80 procents sannolikhet är att likställa med sanning är nog att gå aningen för långt i ett fall som inte alls är behäftad med någon given fördelning ;P Att man vet lite betyder inte att det man inte vet slutar att finnas…

  23. Christer skriver:

    Ibland undrar jag om vi inte redan är förlorade. I bland känns det som att vi har förlorat förmågan att se klart. Som att dom redan har oss i sin hand. Snälla låt det inte vara så….

  24. Christer Sidelöv skriver:

    "Normalt räckte det med en pilot ombord. Färdmekanikern satt då på högra stolen." Hmmm…. DC-3 har mig veterligen aldrig varit civilt certifierad för mindre än två piloter. Däremot behöver F/O inte nödvändigtvis alltid ha en rating på typen. Hade Flygvapnet egna regler som gjorde Tp 79 till en enpilotkärra? I så fall varför? Iofs är reglagen för cowl flaps i praktiken det enda man inte kan nå utan ansträngning från vänstersits, och handhavandet av dessa kan nog enkelt delegeras till en icke flygutbildad färdmek. Men jag har aldrig hört talas om att FV hade dylik sammansättning av besättningen i cockpit under de nästan 35 år Tp 79 var i tjänst.

    Stort tack för övrigt till mycket intressant läsning. En hel del av det du skriver har cirkulerat som rykten i olika varianter i många år, men det är på tiden att man får se lite mer konkreta och exakta uppgifter!

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej Christer, den som satt i högerstolen på DC-3:an den här dagen var Färdmekaniker Mattson och inte en pilot. Han hade förmodligen viss flygutbildning men inte en andrepilot som vi tänker idag. Förmodligen för att flygplanet var militärt, kunde man göra så, men jag är inte uppdaterad på de exakta reglerna. AJ

  25. Claes Nydahl skriver:

    Hej Anders och tack för ditt orädda och envisa grävande om DC3’an. Off topic: Idag (110303) på nyheterna i P1 nämndes att ”ett privat mätföretag” hittat en sjunken ubåt av Wiskeyklass utanför Gotland. Ubåten hade inte sänkts genom beskjutning eller sprängning. En tross för bärgning hade nämligen också hittats. Ubåten antogs vara sovjetik eller polsk och om den låg på svenskt territorialvatten framkom inte. Kan det här måhända sluta med att Marinmuseum i Karlskrona bygger ut med en Wiskeyubåt i den nya källaren? Staden är ju ganska välbekanta med ubåtstypen …

  26. Bo S. skriver:

    Man känner sig nästan som en liten fjant, när man läser om Anders Jallai :) (Helt ärligt !)

    Hatten av.

    Bo Strömberg

  27. Johan skriver:

    Hej Anders..

    Du skulle inte kunna skriva någon rad om den sovjetiska ubåten som ligger utanför Gotland? :) Finns det något samband mellan försvarets ovilja att undersöka vraket och gasledningen man projekterar i området? Det verkar ju onekligen som om man inte vill röra upp känslor hos ryssen…

    Det fanns lite info på text-tv idag om wikileaks avslöjande gällande ryssens framtvingande av gasledningsprojektet. Men inte en enda gång har man nämnt det på nyheterna :( Nej, nu sitter Dogge Doggelito i rutan och berättar om hur hans hund har käkat upp hans skor. Typiskt svensk media att selektera bland de "viktiga" nyheterna…

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, jag har kommenterat ubåten på min FB sida http://www.facebook.com/spionen.pa.FRA
      Där skriver jag och bloggar om dagsaktuella saker som ex ubåten.
      Ubåten hittatdes av min gamla kompanjon och medlem i DC-3 projektet, Ola Oskarsson. Han är VD för bottenundersökningsföretaget Marin Mätteknik.
      Ubåtsfyndet är intressant. Kan vi finna någon av sovjets ubåtar från det kalla kriget, så vore det jätteintressant. Nu lutar det nog åt att det här kan vara en skrotad ubåt som Försvaret säger, men osvuret är bäst. Den ligger i ett intressant område och kan ha ”strippats” på botten för att dölja ursprunget. Det är betydligt lättare än att bärga. Det som spekulationerna främst gäller, är en polsk whiskey-klass ubåt som bevisligen träffades av sjunkbomber eller en anti-ubåtsraket hösten 1980. Den som gjorde insatsen var den legendariske ubåtskaptenen Hans von Hoffsten. Han har skrivit en bok som är intressant och som heter ”I kamp mot överheten”. Där beskriver han insatsen.
      Uppgifter jag har, är att en polsk whiskey-klass ubåt sänkts öster om Utö, och att den sedan tilläts bogseras hem av två polska bärgningsfartyg. Den ubåten hade enligt min källa, ett söndersprängt torn. Källan är en flygarkollega som jag känner bra och är fullt trovärdig. Han tog t o m bilder på den söndersprängda ubåten från ett flygplan tillhörande en svensk myndighet. Bilderna hemligstämplades omedelbart efter landning och togs om hand av u-tjänsten, förmodligen SSI. Men det finns fler vittnen som berättar om sannolika bekämpningar i största hemlighet. Vi får se vad som dyker upp …

  28. Lars skriver:

    När kan man köpa uppföljaren till Spionen på FRA?

    Mvh Lars

    1. Anders Jallai skriver:

      LANDSFÖRRÄDAREN kommer till påsk, runt den 20/4.

  29. kai skriver:

    Ett problem med att pressa uppgiftslämnare så hårt är risken för att de till slut ger dig de svar du vill ha, vare sig de är sanna eller inte, bara för att bli av med dig.

  30. Anders Jallai skriver:

    Hej Kai, håller med om att man inte får tjata eller skrämma till sig information. Inte heller betala. I det här fallet med Ove Huzell som jag antar att du menar, pratade vi i telefon. Då finns alltid en utväg – lägga på. Dessutom kände jag Ove väl vid det här tillfället eftersom vi träffats flera gånger tidigare. AJ

  31. Stebba skriver:

    Hej Anders jag undrar bara lite över en sak.
    Om det var en Amerikan med på dc3 som det låter var det inte konstigt att just den vart nerskjuten?
    Jag menar detta kan inte ha varit första gången sverige bedrev signalspaning på sovjet med flyg..
    Så vad jag undrar över var det nån läcka i säpo/fra mm eller Amrikanska sidan som gjorde att sovjet beslutade att skjuta ner planet just den här gången.
    Rent gissnings vis tror jag att dom hade teknologin att redan innan skjuta ner våra signalspanings plan om dom har ansett dom varit ett stort hot.
    Akt 2 är ju om det inte var fråga om signalspaning utan tester av annan elektronisk utr som då skulle förklara att personer i högt uppsatta poster börjar lossa sina tungband för att vilseleda än en gång.
    Visst det är kanske långsökt men vi pratar inte om personer med varken låg IQ ej heller går på toa utan att ha en reservplan.

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej Stebba! Att det var en läcka som avslöjade DC-3:an kom jag fram till tidigt i efterforskningarna. Det gick att utläsa av ryssarnas beteende vid nedskjutningen och det kan du läsa i boken ”DC-3:an på jakt efter sanningen.” Läckan har tidigare ansetts vara Wennerström men är sannolikt någon annan, närmare flygningarna. Antingen på FRA eller i Flygvapnet.
      Systerflygplanet 79002 Munin, utprovade en ny radar vid tidpunkten. Men i 79001 satt enligt uppgift ingen radar, dagen då hon sköts ned.
      Förmodligen var nedskjutningen en bestraffning för det hemliga Nato-samarbetet som intensifierades under 1952 med bl à Stay Behind uppbyggnaden i Sverige. DC-3:an började flyga åt engelsmännen strax efter att den blivande CIA chefen William Colby kom till Sverige. Tror att det har ett samband. AJ

  32. Stefan Wittgren skriver:

    Tp 79 nr 79001
    DC-3A-360 Skytrain/USAAF C-47-DL S:n 9001 (USAAF 42-5694)

    Min sambos Farfar var Färdmekanikern "Olle" (Färdmek Knut Olof Harald Andersson) ingick i transportgruppen för DC3:orna.
    Han skulle följt med på den sista resan som Färdmekaniker men den då sjuke och hemförlovade mekanikern Herbert Mattsson som var uppsatt som färdmekaniker, tillfrisknade i sista stund och tog sin plats åter. Otur för Herbert men mer tur för min sambos farfar Olle

    Andersson.

    KAN det vara "Olles" (Färdmek Knut Olof Harald Andersson) fallskärm som vart kvarglömd i Tp 79 nr 79001?

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej Stefan!
      Intressant med Olle Andersson!
      Honom känner jag väl till. Han hade en del synpunkter på flygningarna med DC-3:an (med all rätt) och kritiserade dessa för att vara alltför närgångna och provocerande. Det var sannolikt hans dagbok som Bo Westin hade fått tag i och sades ha bränt i DN:s korridorer av journalisten Massi Svensson. En märklig affär.
      Att det skulle ha varit Olles fallskärm i flygplanet är mindre troligt enligt min bedömning eftersom fallskärmarna inte förvarades i flygplanen. De förvarades inne i divisionsbyggnaden eller i dess närhet.
      Anledningen till att Olle inte fick flyga den här dagen är sannolikt en annan. Olle ansågs som \”röd\” bland sina kollegor och han hade inte fullt förtroende av den anledningen. Om man skulle flyga ett mkt hemligt uppdrag den här dagen dessutom med utländsk personal ombord, förklarar det att han byttes ut. Han var helt enkelt inte tillräckligt \”blå\” eller patriotisk som en del skulle ha sagt på den tiden. I historiens perspektiv har det däremot visat sig att Olle hade rätt. AJ

  33. C H Marcus skriver:

    Bäste Anders Jallai

    1. Ursäkta att jag broderar ut texten en smula. Orkar du inte läsa allt så gå direkt till punkt 6.

    2. Härom veckan föll jag av en ren tillfällighet över boken ”DC-3:an Jakten på sanningen”. Trots att jag är född 1972 hade jag hört talas om ”mysteriet” och tyckte det lät intressant. Efter det att jag läst ut boken häromdagen, kände jag att jag var tvungen att sortera mina tankar omkring vad som kunde ha hänt den del av besättningen som inte återfanns vid haveriutredningen. Jag gjorde därför en väldigt enkel analys av vad som hade framgått av boken och kom fram till att det mest sannolika scenariot var att de hade hoppat och plockats upp av ”ryssarna”.

    3. Jag ville ha mer ”kött på benet” och googlade därför i går ”saknade svenskar DC-3”. Då fann jag din blogg med din tredelade analys som jag tillgodogjorde mig i gårkväll.

    4. Jag känner mig helt övertygad om att din analys är riktig. Du har lagt i hop tillräckligt många pusselbitar för att bilden ska framträda klart, d.v.s. bilden (motivet) till mörkläggningen från svensk sida. Bevisen du presenterar är tillsammans tillräckliga, anser jag, och motivet blir liksom grädde på moset; ”aha, det var därför!”. Det är en fullkomligt enastående bedrift att en privatperson genom systematiskt arbete kan åstadkomma något sådant så många år i efterhand. Det saknar mig veterligt motstycke. Jag hoppas verkligen att du kommer att få uppleva dagen av officiellt erkännande.

    5. Jag är jurist och under min utbildning för många år sedan stötte jag på en metodik för bevisvärdering som påminner om den du använder dig av och som jag blev väldigt förtjust i. Den innebär just det du är inne på; om två var för sig fristående bevis med en individuell sannolikhet på låt oss säga 10% pekar mot samma händelseförlopp, är den sammanlagda sannolikheten inte 20% (vilket de flesta felaktigt intuitivt antar) utan betydligt högre! FORTS FÖLJER:

  34. C H Marcus skriver:

    FORTS:

    6. Jag har funderat lite över träbiten med texten ”VI ÄR HOS RYSSEN – – – – DC-3 – ÖSEL”. Du skriver någonstans att de fyra strecken till vänster om flygplansbeteckning kan tolkas som att det var fyra besättningsmän. Jag håller med. Vad säger du då om strecket till höger om flygplansbeteckningen? Det skulle ju i så fall rimligtvis kunna tolkas som att ”och så var det en till som inte hörde ihop med de fyra andra”. I så fall blir ju texten (brädbiten) betydligt mer intressant än vad som hitintills antagits.

    7. Skulle vi med visshet veta att högerstrecket betyder ”ytterligare en”, ja, då kan det ju knappast råda något tvivel om att texten är författad av den saknade besättningen. Och i så fall spelar det ju ingen roll hur osannolikt det i sig är att brädbiten skulle ha kunnat skickas från dem, så länge det inte är uteslutet! (Om man köper en lottokupong är det ytterst osannolikt att man vinner högsta vinsten. Ändå händer det någon, vid varje dragning). Slutsats: Givet att högerstrecket verkligen betyder ”ytterligare en” så har vi en skriftlig utsaga från besättningen att de dels överlevde nedskjutningen och blev tillfångatagna och dels att det fanns en femte överlevande besättningsman som inte hörde ihop med de andra fyra. I så fall behövs ju strängt taget ingen ytterligare stödbevisning; en skriftlig utsaga från besättningen måste ju anses som fullgod bevisning i sig.

    8. Kan högerstrecket betyda något annat? Tja, det skulle ju kunna vara ett vanligt skiljetecken. Men om de fyra vänsterstrecken betyder fyra besättningsmän (och vad skulle de annars betyda?) håller jag det för mer sannolikt att högerstrecket också betyder en besättningsman. Om vi försöker se det från besättningens perspektiv skulle det alltså funnits tillfälle (ett eller flera, vi vet ju inte hur många brädbitar som kan ha slängts ut) att kortfattat försöka meddela sig med omvärlden. Det borde då ha framstått som viktigt för dem att formulera sig på ett genomtänkt sätt som skulle utvisa att meddelandet var genuint. De borde ha kunnat räkna med att de överordnade som kände till amerikanens närvaro utan större tankemöda skulle se koden om den kom under deras beskådande.

    9. Vi kan dock inte helt säkert veta vad högerstrecket betyder. Därmed är vi tillbaka på en sannolikhetsmodell där vi har att laborera med två sannolikheter. Dels sannolikheten för att högerstrecket betyder det jag antagit ovan och dels sannolikheten för att meddelandet skulle ha kunnat färdas från Sovjetiskt territorium till Sverige (och här finns ju flera osäkerhetsparametrar, hur många meddelanden har skickats, väder och vind, kan den ha transporterats exempelvis med hjälp av en välsinnad sovjetisk matros etc).

    10. Den slutsats som ändå bör kunna dras är följande. Brädbiten talar i alla fall inte mot din analys och teorin om överlevande och en femte besättningsman. Tvärt om, den passar in som ytterligare en pusselbit. Med vilken styrka är svårare att säga. Men det är ju ett bevis som är frikopplat från övrig bevisning. Därmed höjer den ytterligare sannolikheten för din helhetsanalys (på sätt som berörts i p 5 ovan).

    11. Det skulle vara mycket intressant att höra dina tankar omkring dessa resonemang. Skicka gärna ett mejl i mån av tid.

    12. Avslutningsvis undrar jag om det är rätt uppfattat att du publicerat din analys om de överlevande och om amerikanen först i år? Och vidare att det inte fått någon större massmedial publicitet? Det är ju i så fall väldigt förvånande.

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej C H!
      Du har en poäng med brädbitens "femte streck". Har inte tänkt på det tidigare då jag antagit att strecket varit ett bindestreck. Men det behövs inget bindestreck just där. Strecket mellan DC och 3 är standard. Det skrivs alltid så men strecket efter är inte ett standardförfarande. Det behövs inget streck där. Jag håller dock sannolikheten för lägre att det skulle betyda något, jämfört med de andra fyra strecken. De är märkligare eftersom man inte skriver så normalt. Det sista strecket är inte lika märkligt.
      Men det kan betyda det du skriver och då är också koden fullständig.
      Jag håller det för uteslutet att brädbiten skulle vara ett bus av någon, p g a dess exakta innehåll. Troligare då att det är en kod från någon med insyn i "affären".
      Kanske en svensk inom FRA eller u-tjänsten som samtidigt var sovjetisk agent. Eller en ryss men insikt och som velat lämna ett hemligt meddelande. Allting i vår antagna kod kunde en ryss ha vetat om. D v s att det var fyra svenska fångar och en ev amerikan.
      Det är en intressant tes men svårbevisad. Fungerar bäst som en metafor för den här märkliga historien. Därför nämnde jag brädan i inlägget. Just eftersom den passade in så bra.
      Tack för dina synpunkter. Just sådan mail som du skrivit är mkt värdefulla för mig eftersom jag ofta får sitta och analysera ensam på kammaren.
      Kom gärna med fler analyser.

  35. Joppe skriver:

    Angående möjligheten att amerikanens död skulle gömts undan i nedskjutningen av ett annat plan i asien.
    Jag antar att det är denna incident som avses:

    06/13/52 US Air Force RB-29 Crew: 12
    (no survivors or remains recovered)
    This aircraft was apparently shot down either over the Sea of Japan or near the Kamchatka Peninsula of the USSR. No remains or survivors were recovered by US or allied forces. In the diplomatic note of July 17, 1956, noted above, the US Government states that: An officer, believed by the United States Government to have been a member of this crew, was observed in October 1953, in a Soviet hospital north of Magadan near the crossing of the Kolyma River between Elgen and Debin at a place called Narionburg. This officer stated that he had been wrongfully convicted under Item 6 of Article 58 of the Soviet Penal Code.
    Crewmembers:
    Busch, Samuel N MAJ
    James A 1LT
    Service,Samuel D.
    McDonnell, Robert J 1LT
    Homer, William B MSG
    Moore, David L MSG
    Blizzard, William A SSG
    Monserrat, Miguel W SSG
    Berg, Eddie R SSG
    Bonura, Leon F. SSG
    Becker, Roscoe G. SSG
    Pillsbury, Danny AA1C

    Vad jag förstått så hade dom flesta versionerna av B-29 en besättning bestående av 11 personer. Vet någon om detta även gällde RB-29? Om så är fallet så ökar väl sannolikheten att John Does identitet finns med bland de 12 namnen ovan?

    Källa: http://www.kamchatkapeninsula.com/shotdown.html

    1. Anders Jallai skriver:

      Hej, jag har tänkt den tanken och undersöker det för närvarande. Tror det ska vara elva besättningsmän på en RB-29. Det intressanta skulle vara om någon av dessa du räknar upp ovan inte har direkt koppling till övrig besättning. Ex att han är en underrättelseofficer.
      Den nionde mannen på DC-3:an ska enligt uppgifter jag har vara; en amerikan som var baserad på den amerikanska basen i tyska Wiesbaden, men hade uppdrag i Stockholm där han tillbringade långa perioder som sambandsofficer mellan Sverige och USA/NATO. Troligtvis också FRA. Återkommer om det. AJ

      1. Joppe skriver:

        Jag hittade en bild på besättningen på en RB-29J. På den bilden är dom de facto 12st.
        Den ende som omedelbart sticker ut bland namnen ovan är Samuel D Service som helt saknar grad. Kan ju vara en misstype. Om inte så bör han ju jobbat för en civil myndighet.

        http://jetpilotoverseas.wordpress.com/2011/12/30/

        Jag kommer med intresse följa vad du lyckas gräva fram…

        1. Anders Jallai skriver:

          29:an som letade efter besättningen hade elva mans besättning. Det finns en bild på besättningen som sköts ned 13/6-1952 och där är det elva man men med tillägget:
          "T/Sgt. David L. Moore, not in photo, was included in the mission."

          Svårt att säga säkert. Har skickat en förfrågan till några experter i USA. Vi får se vad de säger. För er som är intresserade; läs den här hemsidan om den amerikanska nedskjutningen. Likheterna med vår svenska DC-3:a är slående. Mörkläggningen likaså…
          http://www.rb-29.net/html/01Crewstory/07cwreco2.h
          AJ

  36. Joppe skriver:

    Lustigt. Jag satt precis o läste samma artikel som du länkade till.
    Man får helt klart uppfattningen att dom 11 personerna på bilden är ordinarie besättning och att T/Sgt. David L. Moore "tillkommit".

  37. castoropollux skriver:

    Tack Till Anders Jallai för grundligt researcharbete och ett spännande avslöjande.

    Känns trist att vi offrade mannar och gott folk på ett kallt krig vars existens inte ens var berättigat. De ska inte påstås att vi inte var neutrala. Vad militären ägnade sig åt var skamligt. Dessutom utsatte det oss för risker att bli spelplats för helt onödiga hot. Uz har inte visat sig bättre än de överhettade hjärnorna i Öst.

    Samarbete och gemensam utveckling hade alltså fört oss till helt andra rymder än de tomma och hotfulla vi nu fösts in i.. Det är som om resan till Mars redan hänt.. De tog hela planeten med sig för att ödelägga den.. Verktygen ser ut att duga och hoten kan de tydligen organisera själva om inte den lede fi är så le att den lever upp till dem. Man blir lite gammaltestamentlig. Vi tror oss få ett gifte med Rakel men luras in i äktenskapet med Lea..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *