Anders Jallai

En mörkläggning inför FN

Karta över Catalinans fingerade och faktiska nedslagsplats, markerade med 'X'

 

När vi i DC-3 konsortiet fann Catalina-flygplanet sommaren 2003, visade det sig att planet låg hela 12 nautiska mil längre österut än vad haverirapporten angav. 12 nautiska mil är ca 23 km eller ungefär lika långt som en Ålandsfärja rör sig på en timme. Eller mer än halvvägs till Åland från Grisslehamn.

Vi började att söka på den av haveriutredningen 1952 angivna positionen och fick under tre olika expeditioner flytta sökområdet längre och längre österut. Det blev i det närmaste komiskt och vi blev mer och mer övertygade om att det här vara en gigantisk konspiration eller mörkläggning.

Vårt Sökteam gjorde analysen att eftersom det varit både militära fartyg och flygplan på nedslagsplatsen och dessutom hade hela besättningen överlevt, däribland befälhavaren och navigatören, så MÅSTE nedslagsplatsen vara korrekt. Självklart med hänsyn tagen till felmarginaler, kartfel och instrumentfel. Döm om vår förvåning då vi efter veckor av sökande fann Catalinan hela 22 km öster om den plats som mer än tio svenska militära enheter angivit. Inklusive den havererade besättningen!

oktober 1952 drog svenska diplomater fram den ”fingerade” positionen i haveriutredningen som bevis för att den svenska besättningen på Catalinan inte kränkt Sovjetiskt territorium. Till sin hjälp hade man den s k Blå Boken som i detalj beskrev nedskjutningsförloppet med exakta tidsangivelser och positioner. Frågan är om diplomaterna visste om den ”nya” positionen som kanske skulle ha avslöjat att det verkligen var en kränkning. Den blå boken är ett häpnadsväckande historiskt dokument när jag tittar på det idag, med Catalinans exakta position och undervattensfilmen framför mig på datorn.

Hur kan jag vara så säker på att det är en konspiration?
Tro mig, jag har legat sömnlös med detta under tresiffrigt antal nätter och det tog flera år innan polletten trillade ned. Min slutsats var att antingen är det en medveten manipulation av positionerna eller så är vårt svenska försvar fullständigt inkompetent i fråga om navigering och positionsbestämning. Den som pillade ned polletten helt var Jan Erik Thorselius från Uppsala. Han var åhörare på ett av mina DC-3 föredrag för några år sedan och kom efteråt fram till mig och berättade följande historia:

Jag flög min Vampire på morgonen den 16 juni 1952 till området för Catalinans nedskjutningsplats. Min rotetvåa var överste Rolf Gustafsson, senare inblandad i DC-3 eftersökningar och utredningar. Vi flög först till Bogskären och därefter i några minuter på kurs 150 grader vad jag minns. Vi fick kontakt med fartyg och ett eskortflygplan på den uppgivna nedslagsplatsen. Jag bestämde att vi skulle flyga österut i ytterligare 3-4 minuter, för att se om vi kunde se någon ryss. Efter ett tag såg vi en stor oljefläck med vrakspillror och grön signalfärg i vattnet nedanför. Även något orange som såg ut som en flytväst. Det här var långt öster om den plats där de andra enheterna höll till.

När vi meddelade detta efter landning, ville ingen ta emot rapporten. Vi blev förvånade, eftersom vi tyckte de nya lägesuppgifterna var sensationella men ingen ville göra en debriefing som annars är det vanliga. Det vi fick höra av våra befäl var: ”Det här pojkar är redan klart – de är räddade.”

Jan Erik Thorselius blev senare överste och flottiljchef på F16 Uppsala. Åren 1985-88 var han flygattaché i Washington.

DC-3 konsortiet bestod av mig och mina medarbetare tillsammans med företagen, Deep Sea Productions och Marin Mätteknik

Mer om den nedskjutna DC-3:an på Jallai.se finns här.

One Comment

  1. […] Gustafsson som var med och såg den riktiga haveriplatsen för den spanande Catalinan (Se tidigare inlägg). Och samma Christer Lokind som skrivit den historiska dokumenteringen åt DC-3:ans […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *